Print Friendly

Danne Nordling; Hur motiveras staten

Av Redaktionen | 31 december 1986


1986


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

DANNE NORDLING:
Hur motiveras staten?
V
arför behövs staten? Med vilka
skäl eller teorier motiveras förekomsten av en statsmakt som ytterst bygger på utövandet av våld och
hot om våld (tvång) mot medborgarna?
Borde inte ett civiliserat samhälle klara
sig utan denna rest från forna tiders prirriitiva sedvänjor och barbariska förhållanden?
Det omedelbara svaret är att statsmakten behövs för att skydda medborgarna
mot yttre och inre våld samt för att upprätthålla en gemensam rättsordning.
Därom är de flesta idag ense. Men varför
måste det finnas en stat som handhar
resurser motsvarande två tredjedelar av
Sveriges bruttonationalprodukt? Motiveringen för en så vidsträckt stat är
kunskapsteoretiskt oklar. Men för att
kasta ett visst ljus över de intellektuella
grunderna för dagens vidsträckta statliga
verksamhet skall statslärans doktrinhistoria översiktligt granskas i det följande.
De viktigaste förklaringarna till att statens befallningar bör åtlydas och till rättens ursprung kan inordnas i följande
fem kategorier:
l Den teokratiska statsläran
2 Naturrätten och samhällsfördraget
3 Makt är ”rätt”
4 Rättspositivismen
5 Utilitarismen
Vissa av dessa kategorier lappar över
varandra och inte sällan har olika rättsfiDanne Nordling är pol mag och
chef för Näringslivs-Research
AB.
losofer och politiska filosofer haft med
element från flera olika kategorier samtidigt i sin argumentering för synen på staten och rätten. En del av förklaringarna
har naturligtvis ingen större relevans för
hur man skall se på staten idag. Men
mycket av forna tiders tänkande går fortfarande igen i den nu levande generationen politikers synsätt. Indirekt betyder
detta att dagens statslära är svagt underbyggd. Det framgår av en närmare
granskning av de fem förklaringskategorierna.
Teokratismen
Statens grundande på religiösa föreställningar är av mycket gammalt datum.
Den i historieböckerna välkände konung
Hammurabi i Babylonien (omkr 1950
f Kr) fick de lagar som han gav åt sitt folk
från solguden. Likaså fick Moses i Bibeln de tio budorden (Dekalogen) direkt
frånjudarnas gud Jahve.
Furstemaktens gudomliga ursprung i
nyare tid har manifesterats t ex vid krö-
ningarna då en hög prästerlig dignitär
skall smölja furstens panna med olja.
Ursprunget finns i Första Samuelsboken
10: l och 16: 13 där Siaren Samuel
smorde Saul och David till konung över
Israel.
Teokratismen innebär att rätten härrör
från befallningar av Gud som uttryck för
Guds vilja. Striden mellan påvemakten
och de frankiska kejsarna på medeltiden
medförde en utveckling av teokratismen
till en teori om att kejsaren inte fått sin
makt direkt av Gud utan genom påvens
förmedling. I längden lyckades emellertid påvemakten inte upprätthålla denna
speciella teokratiska teori.
Läran om kungadömet av Guds nåde
354
fick sin mest extrema utformning under
Stuart-perioden i England genom utgå-
van av sir Robert Filmers bok Patriarcha 1680. Han tillbakavisade tanken att
människosläktet från bötjan varit begå-
vat med frihet. Istället gav Gud från början kunglig makt åt Adam vilken sedan
ärvts och slutligen tillfallit monarkerna i
modern tid. Konungen kunde ses som
ägaren till riket ungefär som en jordägare
äger sin fastighet.
Samhällsfördraget
Oppositionen mot teokratismen hårdnade mot slutet av 1500-talet. Under 1600-
talet utbredde sig i de europeiska ickekatolska länderna en radikal statslära på
naturrättslig grund som stod i skarp kontrast till teokratismen. Läran, som fortlevde till slutet av 1700-talet, innehöll
vissa äldre naturrättsliga element från
bl a stoikerna, Cicero och medeltida
rättsfilosofi. Den nya läran kallas ibland
den rationalistiska naturrättsläran (av ratio= förnuft). Under en kort period direkt efter andra världskriget upplevde
denna lära en renässans och den är nu
åter aktuell i dagens nyliberala ideströmning.
Det centrala i den rationalistiska naturrättsläran är iden om samhällsfördraget. Ursprungligen fria människor sluter
sig samman och bildar en stat. I naturtillståndet fanns inga lagar stiftade av människor utan endast den naturliga lagen
eller naturrätten. Denna bestod av eviga
och oföränderliga förnuftsprinciper som
var universellt giltiga. Dessa principer
kan inte bevisas och behöver inte heller
bevisas eftersom de inses av alla förnuftiga varelser.
Enligt naturrätten hade människorna
inte bara rätt till frihet utan också rätt
och förmåga att avstå från denna rätt
med bindande verkan – alltså att sluta
avtal. Pacta sunt servanda (avtal skall
hållas) är en grundläggande rättsprincip i
den naturliga rätten och utgör fundamentet för samhällsfördraget. Den naturliga
lagen gav nämligen inte ett tillräckligt
skydd för människorna i naturtillståndet.
Därför slöt de sig samman till samhällen
som styrdes av härskare med rätt att stifta lagar som människorna enligt avtal –
samhällsfördraget – åtog sig att åtlyda.
skyldigheten att lyda statens påbud följde alltså av ett i princip frivilligt avtal
som skulle ge människorna fördelar iförhållande till det avtalslösa naturtillståndet.
Varför måste det finnas en stat
som handhar resurser motsvarande 2/3 av Sveriges bruttonationalprodukt?
I sin mest utarbetade form hävdade
den rationalistiska naturrättsläran att
människan genom samhällsfördraget endast frånhänder sig en del av sina rättigheter, nämligen rätten att använda våld
för att skydda sin rätt tillliv, hälsa, frihet
och egendom. Dessa rättigheter kan inte
avtalas bort emedan de är oförytterliga.
Samhällsfördraget kan bara innebära ett
uppdrag åt domstolar och exekutiva organ att skydda dessa rättigheter och därmed ge staten monopol på utövandet av
legalt våld för ytterst begränsade tillfällen.
Om härskarmakten trots detta skulle
överskrida sina avtalsenliga befogenheter och förgripa sig på människornas
oförytterliga rättigheter blir underså-
tarna lösta från sin lydnadsplikt. Här inträder en villkorlig rätt till revolution och
upprättandet av ett nytt samhällsfördrag.
Så skedde också i England genom avsättaodet av Jakob II och den ”ärorika revolutionen” 1688.
Som upphovsman till den nya naturrättsläran brukar man räkna den holländske juristdoktorn Hugo Grotios
(1583-1645) även om han blivit mest berömd för sina insatser på folkrättens område. För att få folkrättsliga regler godtagna i krig som dikterades av religiösa
motsättningar fanns ett starkt incitament
att frigöra rättsläran från teologin och
basera rättens ursprung i det mänskliga
förnuftet.
Det är emellertid ideologen bakom
”revolutionen” 1688, den engelske filosofen John Locke (1632-1704), som brukar räknas som naturrättslärans främste
företrädare. Hans stora verk Two Treatises of Government som publicerades
1690, brukar omtalas som den moderna
liberalismens bibel. Där gör han först
upp med Filmers teokratiska teorier och
lägger sedan fram sina egna ideer om
statens natur och makt.
Som naturrättsteoretiker brukar även
Hobbes och Rousseau räknas. De kom
emellertid fram till väsentligt annorlunda
slutsatser varför de med viss tvekan
skall hänföras till kategorin ”makt är
rätt”. Naturrättsläran fick en mycket inflytelserik inverkan på kanske hela jorden politiska utveckling genom sitt genomslag i konkreta konstitutionella dokument: främst den amerikanska rättighetsförklaringen 1776 men också den
franska från 1789. Under lärans renäs- 355
sans efter andra världskriget antog FN
en rättighetsförklaring 1948 och Europarådets förklaring undertecknades 1950.
Även den nya västtyska grundlagen från
1949 är naturrättsligt präglad.
Naturrätten kom med tiden att undanträngas av rättspositivismen som helt opportunistiskt förutsatte att den verkliga
rätten är den gällande rätten. Någon kritik av naturrätten innehöll inte denna
strömning utan kritiken levererades i
stället av empiristerna. Det var främst
den skotske filosofen David Hume
(1711-1776) men även Immanuel Kant
(1724- 1804) som sköt sönder naturrättslärans kunskapsteoretiska grund.
Man kan inte härleda ”bör” från ”är”
konstaterade Hume. Moraliska värderingar är subjektiva och har sin grund i
individernas känslor. Människans förnuft kan inte ge oss några normer för
vårt handlande. Statens påbud skall inte
lydas på grund av någon naturlig eller
moralisk plikt eller ens på grund av något
samhällsfördrag utan helt enkelt ”därför
att samhället annars inte skulle kunna
bestå”, menade Hume. Människorna är
dygdiga emedan det är lönande och
lämpligt för dem att vara det, ansåg
Hume som med detta nyttoresonemang
förberedde grunden för utilitarismen.
Jag tycker dock att Humes kritik delvis missar målet. Iden med ett samhällsfördrag är ju att individernas nytta skall
ökajämfört med ett läge med anarki. Att
de yttersta rättigheterna inte empiriskt
går att belägga är visserligen riktigt. Men
för att förhindra godtycklig maktutövning från styresmännens sida gentemot
medborgarna behövs alltid regler som
dessa inte kan sätta sig över.
Dessa regler kan endast stipuleras som
356
vid upprättande av vilket avtal som
helst. Men om någon vill betrakta dem
som axiom och kalla dem rättigheter och
ge dem en metafysisk motivering må väl
dessa bli saliga på sin tro. Utan begränsningsregler hamnar man till sist i olika
varianter av kategorin ”makt är rätt”.
Makt är ”rätt”
Den som tydligast har formulerat tesen
att den starke alltid har rätt är fransmannen Jean Bodin (1530-1596). Statens
uppgift är visserligen enligt Bodin att
främja ett gott och dygdigt liv för medborgarna men han ägnar sig enbart åt att
behandla medlen för att bevara staten
oavsett dess karaktär. Han godtar vilken
effektivt organiserad makt som helst
som en sann stat. Staten har sitt ursprung i styrka och våld. De första politiska styresmännen valdes inte på grund
av sin rättvisa och dygd utan de var människor som hade tillräcklig fysisk kraft
att tvinga andra till underkastelse.
Det är emellertid florentinaren Nicolo
Machiavelli (1469-1527) som kraftfullast har hävdat en statskonst obunden av
alla regler och morallagar~ Men han
följer ändå mönstret från antiken genom
att skilja mellan monarki och tyranni –
dvs styrelse för de styrandes bästa kontra för de styrandes egna intressen. Machiavelli ville styra för det allmännas
bästa men hävdade att detta krävde tyrannens alla metoder. Eftersom ”ändamålet helgar alla medel” kunde han utveckla alla bedrägliga och hänsynslösa
metoder som han kommit i kontakt med.
Om man tillämpar ett renodlat utilitariskt betraktelsesätt skulle man kanske
kunna göra en kalkyl som visar att t ex
politiska mord och avrättningar ökar lyckan hos massan så mycket att det uppväger ”olusten” hos de avlivade.
Bentham och J S Mill försökte emellertid
inte rättfärdiga Machiavelli. Han har endast utgjort en förebild för personer som
Napoleon, Mussolini och Hitler.
Den moderna totalitarismens andra
anfader kan sägas vara den engelske filosofen Thomas Hobbes (1588-1679).
Hans stora politiska avhandling Leviatan (1651) var ursprungligen tänkt som
ett försvar för Karl I:s anspråk på absolut makt. Dess verkliga syfte var emellertid att lägga en teoretisk grundval för
absolut styrelse i allmänhet, ledd antingen av en monark, en diktator av Cromwells typ eller av ett parlament. Nå~ra
översinnliga naturliga lagar fanns inte
enligt Hobbes – den traditionella naturrätten var endast ett slags klokhetsregler. Naturtillståndet karaktäriseras av
ett olidligt ”allas krig mot alla” .
Naturrättsläranfick en mycket inflytelserik inverkan på den politiska utvecklingen genom sitt genomslag i konkreta konstitutionella dokument.
För att få fred och möjlighet att öka sin
livslängd är det nödvändigt för människorna att koncentrera sin makt och
styrka till en liten grupp styrande. De
överlämnar därför all sin frihet till de
härskande som får oinskränkt makt. Nå-
got egentligt samhällsfördrag förekommer inte. De som inte är med får finna sig
i att leva i det ursprungliga krigstillståndet där vem som helst kan döda dem.
Freden är så viktig att vad som helst är
tillåtet för staten eller Leviatan. Suverä-
nen har makt att stifta lagar och upphäva
dem när som helst. Inga medborgerliga
rättigheter existerar. Härskaren får dock
inte avliva sitt folk eftersom det var för
att få skydd som de avstod makten till
härskaren. Men några institutionella
hinder mot detta finns inte i Hobbes
läror.
Vad härskaren gör är rätt och får inte
ifrågasättas av folket. Det är ju i själva
verket individerna som handlar genom
härskaren. Ingen kan handla mot sig
själv vilket innebär att människan fortfarande har ett slags frihet. Denna av
Hobbes uppfunna fiktion användes senare av Rousseau.
Machiavelli har endast utgjort en
förebildför personer som Napoleon, Mussolini och Hitler.
Jean Jacques Rousseau (1712-1778)
var en fullfjädrad företrädare för den romantiska strömningen på politikens område. Hans författarskap var dunkelt
men hans verk Contrat social (1762) har
ändå betecknats som den franska revolutionens bibel. På titelbladet visas en bild
av Hobbes Leviatan med huvudet avhugget. Vaije människa avhänder sig så-
som hos Hobbes alla sina rättigheter till
den huvudlösa Leviatan – dvs staten
som drivs och leds av den allmänna viljan, la volonte generale.
Denna vilja är utan speciella konkreta
syften. Vem som helst som påstår sig
kunna uttolka den kan i dess namn införa
ett totalitärt system och försvara egen- 357
mäktiga våldshandlingar. En variant är
att alla bestämmer om allt i demokratiska omröstningar – alltså totalitär demokrati. Någon grundlag kan inte finnas
som ”förpliktar folkkroppen” ansåg
Rousseau vilket lämnar fältet öppet för
kollektiv tyranni.
Detta var också vad Lenin (1870-
1924) åsyftade med begreppetproletariatets diktatur. Folkflertalet (lett av kommunistpartiet) skulle förtrycka de forna
förtryckarna. En liknande tanke finns
hos Karl Marx (1818-1883) som också
hävdade att rätten bara är en ideologisk
överbyggnad som uppfunnits för att motivera utövandet av naket våld och förtryck genom ”statsapparaten”.
Rättspositivismen
Under senare delen av 1800-talet utvecklades i Tyskland en ny rättsåskådning
enligt vilken rätten är uttryck för statens
vilja. Den tyska varianten av läran, som
är en utveckling av den tidigare s k historiska skolan, brukar kallas ideologisk
rättspositivism. Begreppet positivism
bygger på föreställningen om den av
samhällsmakten satta rätten (ius positum). Denna är den enda verkliga rätten
och gäller så länge den utövas formellt
riktigt. Någon grund för statens rättsliga
makt att befalla över undersåtarna anförs inte. Denna makt förutsätts helt enkelt. Trots de oklara kunskapsteoretiska
grunderna för denna lära sätter den fortfarande prägel på det juridiska tänkandet.
En variant av positivismen brukar kallas den sociologiska rättspositivismen.
Den bygger på tankegångar från sociologins grundare Auguste Comte (1798-
1857) men utvecklades mest i England.
358
Rättsreglerna var en sorts regelbundenheter i mänskligt handlande.
Rättspositivismens moraliska dilemma
kom till flagrant uttryck under första
hälften av 1900-talet. Om rätten inte var
något annat än vad den formellt riktigt
utövade makten påbjöd och dessa påbud
stod i strid med starka etiska föreställningar (av t ex naturrättslig karaktär)
vart skulle man då appellera? I praktiken
löstes problemet genom att naturrättsmakten USA militärt besegrade de stater
som gått för långt på den rättsposivistiska vägen.
Utilitarismen
Under 1800-talets första 75 år dominerade i England en reaktion mot naturrättsläran som brukar kallas utilitarismen. De
främsta företrädarna var Jeremy
Bentham (1748-1832) och John Stuart
Mill (1806-1873). Bentham ansåg att naturrätten endast var ett namn på irrationella fördomar och karaktäriserade den
som ”nonsens på styltor”. En handlings
etiska kvalitet är i stället bestämd av
dess tendens att öka eller minska totalsumman av lyckan i samhället.
Man har raljerat med utilitarismens
svårigheter att mäta lust och olust vilket
naturligtvis lett till ett förkastande av
den formella utilitarismen. Men en brist i
diskussionen är den ringa uppmärksamheten kring tesen att det är samhällets
lyckosumma som skall maximeras och
inte vmje individs. Utilitarismen öppnar
vägen för att offra vissa individer på den
kollektiva lyckosummans altare. Utan
begränsningsregler av naturrättslig art
kan vissa människors egendom beslagtas, slaveri tillåtas liksom massavrättningar, så länge olusten hos de drabbade
anses vara mindre än den ökning av lusten som blir följden hos de övriga.
Den svenska rättsordningens bas har
få inslag som kan härledas till naturrättsläran. Formellt har den teokratiska läran
kvarstått till 1973 i form av inledningen
till nyutfärdade svenska lagar: ” VI
GUSTAV ADOLF, med Guds nåde,
Sveriges … Konung . . .” I 1974 års regeringsform åberopas att all offentlig
makt utgår från folket – ett tydligt arv
från Rousseau liksom tanken att de demokratiska principerna borde utsträckas
till alla delar av samhällslivet. Mycket av
den praktiska svenska politiken präglas
av indirekt utilitaristiska tankesätt. Den
offentliga sektorns organisation baserar
sig i stor utsträckning på rättspositivistiska föreställningar.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner