Print Friendly

Danne Nordling; Förutsätter samarbete altruism

Av Redaktionen | 31 december 1992


1992


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

tredje grupp med Inga Thorsson och
UD:s folkrättsexpert Ove Bring som ledande skribenter, som ansåg att FN vid
detta tillfälle fungerade precis som det var
tänkt, och att de militära aktionerna var
regelmässiga.
Enda problemet med Per T Ohlssons
redogörelse är den tendens, som vi alla
fallit in i från gång till annan, att jämställa
Sverige med den socialdemokrati som nuDANNE NORDLING:
75
mera befinner sig i oppositon och därmed
berövats sina chanser att ytterligare genera oss inför världen. Den nuvarande regeringen kan knappast anklagas för vare sig
anti-imperialism eller anti-amerikanism,
och den lär inte heller ha några svårigheter att inkorporera Sverige i den europeiska solidaritet som Ohlsson avslutningsvis nuddar vid.
Förutsätter samarbete altruism?
S
ociologins syn på det mänskliga
samarbetet i ett utvecklat, urbant
samhälle präglas fortfarande av ideer som formulerades under slutet av
1800-talet och som delvis är inspirerade
av marxismen. Som en sociologask
”överideologi” kan man se begreppsparet
”Gemeinschaft” och ”Gesellschaft” – termerna introducerades av den tyske sociologen Ferdinand Tönnies (1855-
1936) i en bok med denna titel utgiven
1887. Någon adekvat svensk översättning
är knappast möjlig: gemenskap och samhälle uttrycker inte vad sociologerna lägger in i de två begreppen.
Johan Asplund: Essä om Gemeinschaft
och Gesellschaft. Bokförlaget Korpen
1991
Gemeinschaft bygger på sociala relationer baserade på vänskaps- och släktband
som inte grundar sig på frivillig anslutning utan på en genetiskt betingad samhörighetskänsla av relativt intim natur.
Motsatsen Gesellschaft bygger på formella relationer där nytta och ändamålsenlighet betonas och där affärsmässighet
och opersonlighet är förhärskande i det
sociala samspelet.
Om denna dikotomi har professor
Johan Asplund vid humanistisk-samhällsvetenskapliga forskningsrådet skrivit
en mycket tänkvärd bok, Essä om Gemeinschaft och Gesellschaft, som genom
begreppsparets centrala ställning inom
sociologin samtidigt blivit något av en
sammanfattning av sociologins historia.
Men det är inte bara sociologiska fenomen som brukar beskrivas i dessa termer.
76
Gemeinschaft brukar förknippas med en
konservativ politisk inställning – t ex
Hans Zetterbergs lanserande av den ”lilla
världen” i moderaternas framtidsprogram eller de krist-demokratiska partiernas betonande av familjerelationernas
övergripande värden.
Den traditionella socialismen bygger
däremot på Gesensehaft liksom marknaden – dessa båda organisationsformer
utgör manifestationer av modernismen.
Som bekant var det inte Marx som hittade på den socialistiska planhushållningen. Han företrädde i stället den utopiska
uppfattningen att produktivkrafternas utveckling tillsammans med statens bortvittrande i det kommunistiska samhället
skulle göra det möjligt att skapa en ordning utan alienation. Därmed övervinns
motsättningen mellan Gemeinschaft och
Gesellschaft. Det är detta sidospår hos
främst den unge Marx som utgjorde
inspirationskällan för den ”nya vänstern”
på 60-talet. Här kan vi också finna förklaringen till nyvänsterns reaktionära
moraliserande över kommersialismens
manifestationer: en nostalgisk längtan
tillbaka till det lilla samhället präglat av
Gemeinschaft där socialismen blir ”att ha
det bra tillsammans”.
Det finns dock sociologer som avvisar
Tönnies begreppspar och menar att det
är förvirrat, romantiskt och reaktionärt.
Men Johan Asplund hör inte till dem och
han påpekar att ”en god del av all existerande sociologi tycks ha producerats
med utgångspunkt i kontrasten mellan
Gemeinschaft och Gesellschaft”. Vi
skulle bli tvungna att dra slutsatsen att en
god del av all existerande sociologi är
antimodern om kritikerna hade rätt, menar Asplund. Just det. Här finns kanske
sanningen om sociologin som vetenskap.
Själv finner jag att den avgörande invändningen är kritiken mot Gemeinschaftsrelationernas blodsbandskaraktär.
Det är möjligt att hävda att t ex familjen
är en gemenskap enbart byggd på blodsband. Uppenbarligen innehåller Gemeinschaft två helt olika kategorier som
ibland är sammanflätade på ett förvirrande sätt. Den ena kategorin är den direkta
släktgemenskapen och den andra är den
gemenskap som bygger på informella
men ändå sammansatta sociala relationer
i form av t ex äktenskap, by- och granngemenskap, vänskapsförhållanden och
gemenskap på arbetsplatsen. Om man
inte kan skilja mellan dessa kategorier
och vad som är karaktäristiskt för relationerna inom dessa är risken stor att en
helt inadekvat begreppsapparat utvecklas.
Asplund manifesterar omedvetet detta
när han redovisar delar av Auguste
Comtes tänkande som föregående Tönnies’. Comte önskade enligt Asplund
återförena den Gesellschaftpräglande
mänskligheten i ett ”universellt” Gemeinschaft. Det första budet är ”Leva för
andra” – ”Hjärtat” skall ges företräde
framför ”Förståndet”. Hjärtats ingivelser
delade Comte in i sådana som har egoistisk respektive altruistisk prägel. Asplund
utvecklar detta begreppspar som karaktäristiskt för Gesellschaft respektive
Gemeinschaft i en rad varianter i den
senare sociologiska forskningen.
Gesellschaft blir sålunda teorin om
homo oeconomicus, schackrandet ockrandet, egennyttan, lönsamhetstänkandet, Mammons och guldets makt. Gemeinschaft blir livet på landet, oegennyttan, den barmhärtige samariten, broderskap, samvetets röst och irrationaliteten.
Den verkligt reaktionära höjdpunkten
kommer när Asplund relaterar Tönnies’
syn på konkurrensen som ett nollsummespel och dennes citerande av Montaigne:
Le proufict de l’un c’est le dommage
d’aultruy.
I Gesensehaft arbetar inte människorna- de strävar enbart efter profit, vilken
inte skapar något värde utan lämnar världen i grunden oförändrad och oförbättrad. Däremot arbetar man i Gemeinschaft och samarbetet förutsätter altruism. Johan Asplund gör sig uppenbarIigen till tolk för en liknande nykonservativ strömning som representerades av
Amitai Etzioni i boken The Moral Dimension.
Vad Asplund m fl gör sig skyldiga till
skulle jag vilja kalla det altruistiska misstaget – dvs de skiljer inte mellan det
oegennyttiga beteende som främst finns i
en släktgemenskap och det solidariska
beteende som syftar till att gynna en själv
genom att också gynna andra vilket finns
inom de informella grupper som nämndes ovan. Ett trivialt exempel är en vanlig
77
vänskapsrelation. Den bygger sällan på
altruism utan i stället på ömsesidighet.
Om vänskkapen inte återgäldas upphör
den vanligtvis. Men eftersom vänskap
bygger på ett implicit kontrakt förväxlas
den ofta med altruism som oftast också
är informell trots att den förutsätter ett
överlagt beteende.
I takt med urbaniseringen blir det alltmer komplicerat att upprätthålla informella, implicita kontrakt. Bygemenskapen övergår till penninghushållning och
explicita kontrakt – Gesellschaft. Att ett
sådant egennyttigt samarbete skulle vara
ett nollsummespel faller på sin uppenbara orimlighet. Om Marx, Tönnies och
Montaigne inte kunde se detta borde åtminstone Johan Asplund ett århundrade
senare kunnat se det.
Trots att Gemeinschaft och Gesellschaft är två begrepp som inte är helt
adekvata är ändå Asplunds bok mycket
läsvärd eftersom den på ett intresseväckande och lättläst sätt tar upp grundläggande problem om de sociala och moraliska relationerna i ett modernt samhälle.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner