Print Friendly

Danne Nordling; Filosofins problem

Av Redaktionen | 31 december 1993


1993


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

DANNE NORDLING:
Filosofins problem
D
en högt ansedda professorn i filosofi vid New York University
Thomas Nagel har skrivit en kort
introduktion till filosofin med titeln
”What does It AJI Mean?” På svenska är
titeln översatt med ”Vad är meningen med
alltihop?”, vilket något missvisande associerar till olika former av livsåskådningsfrågor. Nagels bok har nämnts som en
efterföljare till Bertrand Russels ”Filosofins problem”, vilket gör den intressant
som en indikation på vart filosofin hittills
hunnit.
Thomas Nagel: Vad är meningen med
alltihop? Nya Doxa 1992
Nagel tar upp nio eviga filosofiska frågor.
Två av dem – människans fria vilja och
frågan om rätt och fel – har extra relevans
för den politiska filosofin och de problem
som dagens brytningstid ger upphov till.
Framställningen är konkret och utan hänvisningar till någon teoretisk bakgrund.
Avsikten är att läsaren skall börja tänka
själv och därför serveras inga färdiga svar.
Hur skall då de två viktigaste frågorna
besvaras? Har mänskliga individer något
ansvar för sina handlingar och varför bör
vi handla moraliskt? Nagel tar först upp
hypotesen att allting har en orsak vilket
leder till s k determinism. Ingen kunde ha
valt att handla på ett annat sätt än vad som
faktiskt skedde, vilket gör det svårt att
anse att någon kan ha ansvar för sina
handlingar. Men inte heller det motsatta
synsättet förefaller vara tillfyllest. Om ens
val av handlingssätt orsakats av ingenting
alls förefaller det också meningslöst att
utkräva ansvar.
I stället för att fråga om människan har
en fri vilja och därför är ansvarig för sina
handlingar, bör man omformulera ansatsen. Det skulle också underlätta hela den i
boken efterföljande diskussionen om varför man bör handla moraliskt. Men så
långt har filosofin ännu inte hunnit. Visserligen antyder Nagel att vitsen med att
utkräva ansvar av någon kanske är att
annars upprepar han iframtiden de handlingar man inte gillar. Men Nagel följer
inte upp detta resonemang ordentligt.
Han menar att man inte kan kräva ansvar
av en hund eller en hiss, men väl av en
vuxen människa. Men om detta ansvarskrävande inte syftar till att påverka framtida handlingsmönster måste det i stället
vara fråga om någon sorts (lindrig)
hämnd.
För att göra ansatsen mer meningsfull,
borde i stället frågan om olika personers
ansvar så långt möjligt definieras i förväg.
Vi måste alla klargöra vilka förväntningar
vi har på andras ansvarstagande och vilka
repressalier som väntar dem som inte tar
sitt ansvar. Till stor del rör det sig om ett
informationsproblem. Om man inte har
tillräcklig information om skälen till att
man borde handla annorlunda än yad
man gör, kan man bara klandras för att
man inte skaffade sig bättre information
om vad man egentligen borde ha gjort.
Eftersom detta mycket ofta är en bedömningsfråga, leder även sådana anspråk till
godtycke och konflikter.
I ett avancerat samhälle har en möjlighet att precisera aktörernas ansvar vuxit
fram som kallas avtal och kontakt. Det
konfliktbefrämjande kravet på medmänniskorna att ta ett självuppoffrande ansvar har sålunda kunnat begränsas med
en enorm välståndsutveckling som följd.
Hämnden för svårförutsebara moraliska
kränkningar har kunnat bytas ut mot preciserade krav pä ekonomisk gottgörelse
som ofta aldrig ens behöver sättas iverket.
Dessutom har speciella aktörer med standardkontrakt – företagare – ytterligare
effektiviserat förhandlandet om
ansvarstagandet.
Att arbeta mot lön skulle Nagel knappast beteckna som ett utslag av den fria
viljans ansvarstagande. Däremot att arbeta trots att utkomsten redan är garanterad. (Är det t ex så vi sett på den svenska
sjukförsäkringen?) Det är nog ändå till
sist incitamentsstrukturen det kommer an
på. Att filosofin inte skulle ha upptäckt
detta, enligt Nagels framställning, förefaller egendomligt.
Moraliska föreställningar som är inlärda eller intuitiva kan uppenbarligen,
enligt Nagel, utgöra incitament för handlande. Han tar upp ett konkret exempel:
varför bör man inte stjäla någon annans
paraply när man skall ut i regnet? Svaret
är att man själv inte skulle vilja att andra
utsatte en för detta. I förlängningen av
NILS ANDREN:
47
denna Konfucius regel finns argumentet
att man själv har ett egenintresse av att
leva i ett samhälle där medborgarna undviker att skada varandra. Men Nagel tar
inte upp denna förlängning. I stället tror
han att han kan generalisera ömsesidigthetsregeln som motiv för moraliskt handlande på samma sätt som Kant gjorde på
sin tid: den som håller på att drunkna har
rätt att kräva att du offrar livet eftersom
du själv skulle kräva det i motsvarande
situation. Nagel kan lika litet som andra
moralister skilja avhållarrdet från egoism
från påfordrandet av altruism. Därför går
han också ned sig i ett träsk av resonemang om ”social rättvisa” i slutet av boken.
Thomas Nagels bok har en diffus anstrykning av kristet-socialistiska värderingar. Den bör läsas med ett starkt kritiskt sinnelag och kan då utgöra ett utmärkt incitament för utvecklandet av alternativa synsätt.
Ett nordiskt alternativ – statsförbund
eller förbundsstat?
tiker av den nuvarande europaolitiken, vars syfte är svenskt
edlemskap av EG, antyder ofta
alternativa handlingsvägar. Dessa tycks
vanligen leda i två, i och för sig icke oförenliga riktningar. Den ena bygger på en
argumentering som har rötter i den tidigare officiella, svenska inställningen till EG.
Europa är mer än EG och Sverige bör
hålla sig öppet inför det större Europa.
Det är en inställning som alltjämt präglat
också inlägg från officiella understödjare
av den nya europapolitiken. Öppenhet
mot det större Europa kan vara gemensamt för både EG-anhängare och EGmotståndare.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism