Print Friendly

Danne Nordling; Egoism är mer ofarligt egenintresse

Av Redaktionen | 31 december 1990


1990


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

364
om vad som står i den; så varför i stället
låtsas som om texten utsäger något helt
annat än vad som faktiskt står i den?
Detta är en företeelse som jag har förundrat mig över i årtionden: somliga människor tycks inte kunna läsa den text de
har framför sig; vad de läser är i stället
sina egna slumpmässiga associationer inför texten.
Ännu mer förbryllande är detta: somliga gör hackmat av en meningsmotståndares text för att kunna ta avstånd från den.
Detta är i varje fall begripligt, om än inte
alltid ursäktlig. Men Nordting försöker
tydligen göra hackmat av Ayn Rand för att
kunna hålla med henne. Vad är vitsen
med det?
(Han vill också gärna ge henne en farbroderlig klapp på axeln: ”om du bara varit lika smart som jag, skulle du nog formulerat dig annorlunda”. Men sådana
axelklappar får allt komma från Aristoteles för att vara intressanta.)
Nordting menar att meningsmotsättDANNE NORDLING:
ningen oss emellan grundar sig på ”olika
uppfattningar om vad egoism egentligen
är” (min kursivering). Min uppfattning lå-
ter sig mycket lätt sammanfattas: egoism
är ”omsorg om ens egna intressen, bottnande iinsikten att ens eget liv är ett självändamål”. Nordlings uppfattning tycks
vara att egoism kan vara vilken som helst
av femtioelva olika saker; att den i själva
verket är som det bekanta molnet i Hamlet. först en kamel, sedan en vessla, till sist
en valfisk. Men detta är mer än en oenighet om egoismens natur; det är en oenighet om det mänskliga språkets och allmänbegreppens natur. Har våra ord överhuvudtaget någon bestämd betydelse –
eller skifta de ideligen innebörd, som
molnen skiftar form? Har våra begrepp
några referenter i verkligheten – eller är
de bara nycker och påfund och hugskott?
Den ena av dessa båda uppfattningar
leder till meningsfull kommunikation
mellan människor.
Den andra leder till struntprat.
Egoism är mer än ofarligt egenintresse
P
er-Olof Samuelsson replikerade
ursprungligen på min artikel”Antiegoismens två dimensioner” i SvT
6/89. I den visade jag att det som i vanligt
språkbruk betecknas som altruism, solidaritet, oegennytta, osjälviskhet etc (antiegoism) i själva verket består av två skilda
egenskaper. Den ena kallade jag genuin
altruism som jag definierar som en vilja
att gynna andra (genom att avstå från
egna fördelar) utan att ~äna på det självinte ens på lång sikt. Den andra kallade
jag rationell solidaritet som jag definierar
som en vilja att gynna andra etc för att
genom ”samarbete” också tjäna på det
själv.
Av detta synes följa att respektive motsatt beteende borde kallas egoistiskt i
vanligt språkbruk. En fortsatt undersökning av ”egoistiskt” beteende visar att
man kan urskilja tre eller fyra huvudvarianter av egosim: en eller möjligen två
som motsats till altruism och två som
motsats till solidaritet. Låt oss börja med
att konkret exemplifiera Ayn Rands och
Samuelssons ”egoism” som för det första
har betydelsen att inte vara kategoriskt
självuppoffrande.
Om man inte är altruist i den stränga
meningen att det är ens ”plikt” att offra sig
själv eller sina vitala intressen kan man
möjligen kallas egoist. Jag tycker dock att
detta strider mot allmänt språkbruk. En
sådan terminologi kan kanske duga åt
präster, kommunister och anhängare av
Kants morallära. Vi kan t ex se detta i attityderna till hur man delar en kaka.
Enligt Kant och Jesus skall man osjälviskt dela kakan så att man inte får någon
bit själv (en strikt följd av det kategoriska
imperativet resp gyllene regeln). Delar
man så att man själv får en lika stor bit
som alla andra är man däremot en egoist
enligt Samuelsson: man har tillvaratagit
sina egna intressen (både omedelbart och
med tanke på framtida kakdelningar när
någon annan håller i tårtspaden). Men de
flesta torde nog uppfatta en upplysning
om att kakdelaren handlat egoistiskt som
att denne kapat åt sig en extra stor bit för
sig själv. Enligt Samuelssons uppenbart
för trånga definition av egoism kan man
alltså tänka sig en delning som är egoistisk
men samtidigt rättvis!
Någon term för en delning som otillbörligt gynnar en själv mer än andra finns
inte kvar för Samuelsson. Problemet med
ogina människor tycks inte alls existera
—-. – ·~–
365
för honom. Denna typ av själviskhet betraktar han som ett propagandaknep och
ingenting verkligt. Eller också är detta
”ond” själviskhet som inte har något med
Egoismen med stort E att göra. Samuelssons framställning är oklar på den punkten.
Alla människor med någon livserfarenhet vet att det finns själviska människor av
det ogina slaget. Denna motsats till
altruism kallas också i vanligt språkbruk
för egoism. Att utesluta denna egenskap
från beteckningen egoism är rent nonsens: alla som jag testat Samuelssons definition på har protesterat våldsamt. En
”frikostig egoist” är ett contradiktio in
adjekto. ”Stickspåret” är i själva verket
den ena huvudlinjen i egoismen.
Den andra huvudlinjen är motsatsen
till rationell solidaritet. Först har vi
varianten som innebär egoism på andras
bekostnad: någon vill gynna sig själv genom att skada andra (ta ifrån dem något
värdefullt). Detta kan ske genom hänsynslös rovgirighet eller skrupelfri oärlighet. Denna typ av egoism förordade inte
Ayn Rand – givetvis kan hon inte heller
ha varit omedveten om problemet även
om P-0 Samuelsson antyder motsatsen.
Den andra varianten är egoism på bekostnad av det gemensamma bästa. En
välorienterad läsare av min första artikel
vet att jag syftar på ett exakt spelteoretiskt
begrepp och inte på någon meningslös
”ljudräcka”. Om man vill yttra sig offent:·
ligt om olika aspekter av egoismen borde
man också veta så mycket att ”det gemensamma bästa” avser övre vänstra rutan i
Pay-off-matrisen för prisoner’s dilemma.
Att Rand vänt sig mot altruisternas oärliga förkunnelse att det gemensamma
bästa förutsätter självuppoffring från
366
vissas sida har ingenting att göra med den
faktiska existensen av rationell solidaritet.
Förvisso finns det gemensamma fördelar med samarbete. Men det finns
också ensidiga fördelar genom att svika
ett inlett samarbete. Det är orimligt att
hävda att Rand inte skulle ha förespråkat
lojalt, ömsesidigt profitabelt samarbete
därför att ”det gemensamma bästa” inte
skulle existera. Mitt klargörande att hon
inte förordade egoism på samarbetets bekostnad betyder därför att hon inte företrädde uppfattningen att man skall vara
illojal, osolidarisk, snyltare, ”free rider”
etc. Spelteoretiskt skall man rimligen enligt Rand följa en s k ”snäll strategi” som
inte är först med trolöshet, men väl
straffar sådan.
Mitt syfte har varit att utveckla ett begreppssystem kring problemkomplexet
egoism versus altruism med större intensionsdjup än i det allmänna språkbruket
och i lexikaliska definitionsförsök men
som ändå ansluter sig till dessa. Eftersom
Ayn Rand marknadsförs som en filosof
som förordade egoism har jag relaterat
hennes syn på egoismen till mitt system.
Då framkommer att hennes syn dels är
ofullständig, dels stridande mot allmänt
språkbruk. Jag hävdar nämligen att termen egoism i allmänt språkbruk har som
konnotation (betydelseinnehåll) ett oupplyst, ogint egenintresse utan skrupler inför
de skador som dess genomdrivande
vållar andra. Denna konnotation erkände
också Rand i princip.
Att egoism ”egentligen” skulle betyda
ett välförstått, ofarligt egenintresse är lika
hopplöst att hävda som att ordet ”stank”
egentligen skulle betyda ”doft” och att det
bara är moraliskt illvilliga personer som
försökt ge ordet stank pejorativa associationer av dålig lukt. Man behöver inte
vara en Aristoteles för att ens kritik av
Ayn Rand på den punkten skall framstå
som intressant och välgrundad.
Ayn Rand förordade rationell egennytta (rationell solidaritet) och inte egoism i
gängse anstötlig mening. Jag kan inte se
att mitt påpekande av detta innebär att jag
gjort hackmat av hennes ideer. Det behövs en motvikt till offermoralens förespråkare även om Rands tänkande varit
bristfälligt på vissa punkter. Användningen av etiketten ”egoism” har förvisso en
provocerande kraft men bidrar enligt min
uppfattning till att i onödan stöta bort
många presumtiva anhängare. P-0 Samuelsson tar på sig ett tungt ansvar när
han så envetet vidhåller denna för Rands
popularitet så destruktiva uppfattning om
egoismen.
Mitt tidigare (i SvT nr 3) utlovade utförliga svar på Samuelssons tolvsirliga
angrepp i Objektivistisk skriftserie har
han efter drygt två månaders betänketid
kommit fram till att han inte orkar besvara. Därför avser han att inte heller
publicera mitt inlägg, vilket uppenbarligen är ytterligare ett belägg för svagheten i
hans ståndpunkter.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner