Print Friendly

Danne Nordling; Demokratisk socialism

Av Redaktionen | 31 december 1977


1977


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

DANNE NORDLING:
Demokratisk socialism
I en intervju i den socialdernokratisfa tidskriften ”Aktuellt” nr 9 l1977 har riksdagsman Olof Palme berättat, att han utfrågats
av franska partivänner om den ”demokratiska socialism”, vilken han och hans parti vill
se realiserad i Sverige. Vad innebär den?
Detta har svenskafolket intefått veta.
Pol mag Danne N ordling redogör härför det
ekonomiska system som kallas så och som innebär en politisk styrningfrån partiet och
från LO av hela vårt samhälle. En sådan
maktkoncentration måste automatiskt övergå
iförtryck, menarförfattaren. Demokratisk
frihet som vi är vana vid låter sig inteförenas med ”demokratisk socialism”.
Om socialdemokraterna vmner valet 1979
kommer de att införa demokratisk socialism
i Sverige. Av den interna debatten inom det
socialdemokratiska partiet framgår att en
tydlig radikalisering pågår, som kan få den
största betydelse för den politiska utvecklingen i Sverige. Den demokratiska socialismen är nämligen någonting helt nytt i
svensk politik, trots att socialdemokraterna i
förra valrörelsen ibland försökte göra gällande att socialism bara var en fråga om ett
sätt att ”ha det bra tillsammans”.
I de radikala socialdemokraternas värld
finns det fyra olika ekonomiska system, nämligen kapitalism, statssocialism, marknadssocialism och demokratisk socialism. Sverige är
ett kapitalistiskt land, framhåller de radikala
utan att förtröttas. Denna outhärdliga kapitalism skall nu, när ett nytt steg i arbetarrö-
relsens historia skall tas, omvandlas till en ny
sorts socialism. Socialdemokraterna vill inte
införa statssocialism – dvs öststaternas ekonomiska system med statligt ägda och dirigerade företag. För säkerhets skull kallar de
därför sin socialism ”demokratisk”. Socialdemokraterna vill införa ett system som är ett
mellanting mellan kapitalism och konventionell socialism. Men det är inte fråga om
marknadssocialism av jugoslavisk modell
med arbetarstyrda företag.
Den socialism som radikala socialdemokrater strävar efter finns inte tillämpad någon
annanstans i hela världen. Det är i stället frå-
ga om en ”blågul” variant av socialismen som
till skillnad från andra varianter bara skall
ha fördelar och inga nackdelar. Socialdemokraterna i Sverige skulle alltså ha hittat
det som ingen annan i världen ännu gått i
land med: en socialism som är förenlig med
demokrati. Underligt nog anför de inga konkreta bevis för all de verkligen har funnit
denna världsunika kombination. De nöjer
sig med all konstatera att de inte vill införa
socialistisk diktaLUr och att deras socialism
helt enkelt är demokratisk därför att de sätter ordet demokratisk framför.
l själva verket är det inte alls upptäckten
au socialismen skulle kunna vara demokratisk som leu till att socialdemokraterna nu
tänker aktualisera de socialistiska doktrinerna. ej, i stället menar de att socialismen ligger i tiden. Den demokratiska socialismen
sägs vara det tredje steget i arbetarrörelsens
långsiktiga strategi. Och nu menar de radikala att tiden är mogen för att ta detta slutgiltiga steg in i det socialistiska samhället.
Den svenska blandekonomins så framgångsrika epok kan snart vara ett minne blott.
Det tredje steget
Det är alltså arbetarrörelsens strategiska ut- \’eckling som skall avgöra Sveriges övergång
till ett nytt ekonomisk system. Den politiska
demokratin var det första steget i strategin.
Därpå togs det andra steget som bestod i
”den sociala demokratin” – dvs en intensiv
social reformverksamhet med starkt ökade
skatter och en kraftig utvidgning av den offentliga sektorn. Och nu när svenska folket
dignar under det höga skattetrycket, återstår för ett parti som ständigt måste ändra
samhället bara sådana reformer som inte di- 281
Med denna bakgrund framstår socialdemokraternas försäkringar att den blågula
socialismen verkligen är demokratisk som
mindre trovärdiga. Några särskilda spärregler mot en autokratisk utveckling har inte aktualiserats för att förhindra socialismen från
att urarta och utvecklas i linje med öststaternas folkdemokrati. Alla som är skeptiska får
tydligen nöja sig med att socialismens svenska arkitekter deklarerar sin goda demokratiska vilja. Hur hållfast den demokratiska
byggnaden sedan är får framtiden utvisa.
Någon särskild förhandsberäkning behövs
uppenbarligen inte enligt socialdemokraterna. Problemet är bara att om bygget rasar
finns det ingen återvändo: demokratin går
då förlorad.
Socialdemokraterna kommer till skillnad
från socialisterna i andra länder att införa
socialismen på demokratisk väg. De arbetar
för närvarande tillsammans med LO på att
utforma en gigantisk propagandakampanj
mot blandekonomins ”odemokratiska karaktär” och för s k ekonomisk demokrati i form
av löntagarfonder. är en majoritet av partimedlemmarna har blivit övertygade om löntagarfondernas välsignelser, fastställs dessa
som grund för den demokratiska socialismen på partikongressen hösten 1978. Därefter börjar den sista striden: valrörelsen
1979. Om socialdemokraterna vinner detta
val, förverkligas med stor sannolikhet socialismen i Sverige.
rekt kostar skattebetalarna pengar. Det som Socialism och demokrati
blir kvar att reformera är således det ekono- Leder då socialism verkligen till diktatur
miska systemet. som det så ofta har påståtts? I inget land där
282
socialismen har genomförts förekommer frihet och demokrati. Men beror detta på det
socialistiska samhällssystemet eller är diktaturen en följd av andra faktorer? Vissa bedö-
mare vill t ex göra gällande att dagens socialistiska stater först blivit diktaturer och sedan , som en följd av detta, blivit socialistiska.
Den enda slutsats som då skulle kunna dras
är att diktatur ibland leder till socialism. Frå-
gan blir i så fall huruvida en demokrati kan
fortsätta som en sådan, om den på parlamentarisk väg först blir socialistisk. Några
praktiska exempel finns inte att hänvisa till,
men svaret på frågan kan ändå formuleras
ganska entydigt.
Herbert Tingsten behandlade frågan om
socialismens förenlighet med demokratin relativt utförligt i den första utgåvan av boken
”Demokratiens problem”. Både han själv
och ett antal socialistiska teoretiker som analyserat problematiken kom fram till att socialism inte är förenlig med demokrati och frihet i gängse mening. Man kan urskilja tre
olika svårigheter som var för sig medför
denna oförenlighet, nämligen att l) socialismens syften strider mot frihet och demokrati, 2) socialismen leder i praktiken till en
odemokratisk maktkoncentration och 3) socialismens karaktär av slutgiltighet innebär
att själva systemet inte tål att utsättas för kritik.
Avskaffandet av den ekonomiska friheten
utgör huvudsyftet för socialismen. Det innebär att företagandet skall dirigeras på politisk väg, så att friheten för enskilda individer
att etablera företag, investera och producera
upphör. Det innebär också att konsumenternas fria val omöjliggörs samt att friheten för
medborgarna att träffa avtal om arbete och
lön avskaffas. Även friheten att välja yrke
och bostadsort kan komma att inskränkas.
Ett avskaffande av den ekonomiska friheten
påverkar alltså direkt individernas personliga frihet.
Men om nu en majoritet i demokratisk
ordning vill inskränka friheten för alla medborgare, skall den då inte få göra detta? Nej,
även demokratin har sina gränser. Medborgarnas liv i alla skiften kan inte regleras med
majoritetsbeslut – det skulle bli ett olidligt
system. Den demokratiska processen bör begränsas till angelägenheter som för ett stort
antal människor har en gemensam karaktär.
Socialisternas argumentering att näringslivets verksamhet just har denna gemensamma karaktär kan förefalla bestickande. På
grund av att det ekonomiska livet berör alla
medborgare skulle det vara nödvändigt att
alla ekonomiska avgöranden skedde på politisk väg i enlighet med demokratiska beslut.
Mot detta kan naturligtvis invändas, att en
politisk styrning av näringslivet blir mindre
effektiv än då man överlåter produktion
m m åt den fria företagsamheten. Samhällets
välfärd påverkas negativt av socialism både
då denna är ”demokratisk” och diktatorisk.
Ur demokratisk synvinkel är emellertid huvudinvändningen, att den demokratiska
processen inte kan fungera på vanligt sätt
vid en politisk dirigering av företagen .
Eftersom socialdemokraterna avvisar den
jugoslaviska modellen med arbetarstyrda fö-
retag som verkar på i princip fria marknader, måste deras socialism innebära politisk
planering av ekonomin – dvs en ”planmässig hushållning”. För att inte motstridiga beslut skall fattas i olika delar av landet måste
planeringen centraliseras. En konsekvent
plan för hela landet kan inte utarbetas av
andra än experterna i byråkratin. När planen sedan skall behandlas av riksdagsmännen är dessa dels inte insatta i alla komplicerade frågor som planen måste ta ställning till
och dels kan de inte ändra delar av planen
utan att det drar med sig konsekvenser för
nästan alla övriga delar av planen. En ekonomisk plan måste därför antas eller förkastas i
sin helhet. Det innebär också att politiken lå-
ses fast för tex fem år i taget, eftersom all
planering förutsätter att verksamheten får
bedrivas ostörd en längre tid.
Maktkoncentrationen
Socialism är alltså inte ens i teorin förenlig
med demokrati. I praktiken uppstår ytterligare svårigheter. De maktbefogenheter som
de styrande måste ha i ett socialistiskt samhälle kan komma att utnyttjas till att försvåra
eller omöjliggöra opposition mot de maktägandes politik. Vem vågar sätta sig upp mot
det regerande politiska partiet, om det samtidigt behärskar såväl statsmakten som företagen och fackföreningarna samt övriga
folkrörelser? Misshagliga opponenter skulle
enkelt kunna neutraliseras genom administrativa ingripanden från dessa personers arbetsgivare eller fackliga organisationer. De
alltför oppositionslystna är ju inte de första
som kan göra karriär i socialistiska företag.
De mera materiellt inriktade personer, som i
dag t ex är företagare, skulle helt kunna tystas eftersom deras löneutveckling skulle bli
beroende av de socialistiska politikernas ad- 283
ministrativa beslut.
Det kan naturligtvis sägas att svenskarna
till skillnad från andra folk saknar förtryckarmentalitet. Men redan i dag finns obehagliga påminnelser om att detta kanske inte
gäller i de fall då arbetarrörelsens vitala intressen hotas. De två mest flagranta exemplen är kollektivanslutningen till det socialdemokratiska partiet och trakasserierna av
dem som försöker stå utanför fackföreningsrörelsen.
Maktkoncentrationen i ett socialistiskt
samhälle får också mycket allvarliga konsekvenser för den fria opinionsbildningen. De
styrande kommer för det första att understödja sin egen politik med en intensiv propaganda främst i radio och TV. Medborgarna skall därigenom förmås att entusiastiskt
verka för den planerade politikens lyckosamma genomförande. I jämförelse med de
styrandes propagandaresurser har en eventuell opposition inte mycket att sätta emot.
Betänk att i den demokratiska socialismens
samhälle där Meidnersystemet genomförts
kommer staten, fackföreningarna, konsumentkooperationen, hyresgäströrelsen m fl
folkrörelser, bokförlagen, bankerna, större
och medelstora företag, SAF och Industriförbundet och övriga näringslivsorganisationer att vara i händerna på arbetarrörelsen.
Socialdemokraterna förefaller vara beredda att undanta pressen från att övertas av
löntagarna. Men den formella rätten att starta och driva tidningar kan lätt bli en chimär.
Den planmässiga hushållningen måste ju
även gälla de produkter som är nödvändiga
för utgivandet av tidningar – t ex leverans
av tidningspapper från de socialistiska pap- 284
persbruken. Staten eller fackföreningarna
kommer genom något slags licens- eller koncessionssystem att be tämma vilka personer
eller organisationer som kan tillåtas utge tidningar. De maktägande skulle i praktiken
kunna reglera oppositionens verksamhet.
Redan etablerade tidningar skulle tex bli
helt beroende av de socialistiskt styrda företagens annonsering, vilket skulle göra även
dessa tidningar mycket försiktiga i sin opposition.
Den fortryckta oppositionen
Utan att formellt förbjuda oppositionen
skulle arbetarrörelsen genom den nya maktkoncentrationen i den demokratiska socialismens samhälle ändå kunna lägga sin kalla
hand över alla misshagliga opinionsyttringar. Men det är inte ens säkert att utvecklingen skulle kunna gå så långt. Det finns en viss
sannolikhet för att åtminstone en opposition
som vill ändra hela systemet redan från början kommer att förklaras som illegal. Genom
att betrakta en parallell med den politiska
demokratin kan graden av sannolikhet för
detta bedömas.
Det är lätt att föreställa sig vad som skulle
hända om ett missnöjesparti av Glistrupmodell i dag skulle uppträda med demokratins avskaffande på programmet. Om
detta parti genom någon ekonomisk kris fick
allt större och större väljarskaror bakom sig
och sitt budskap att det är den politiska demokratin som är orsaken till missförhållandena, skulle detta parti stoppas. Vi gör inte
om tyskarnas misstag 1933. Det är mycket
troligt att ledarna för ett parti, som vill och i
en nära framtid även kan avskaffa den politiska demokratin, kommer att tas om hand
av myndigheterna. Diktaturpartier får inte
ta makten ens på parlamentarisk väg.
Jämför nu denna situation med vad som
kan hända efter det att en kanske stor folkmajoritet röstat fram en ”demokratisk socialism”, som innebär övergången till ett nytt
ekonomisk system där besluten i näringslivet
fattas på socialistiskt vis och inte på ekonomiska grunder. Det kan inte uteslutas att det
hela åtminstone i början inte fungerar så
bra. Folk blir missnöjda över de sämre tiderna och allt byråkratiskt krångel. Ett missnö-
jesparti uppträder då med socialismens avskaffande på programmet. Som alla missnö-
jespartier vill det göra rent hus med de gamla ideerna på ett kanske extremt sätt: privatisering av alla statliga företag (även SJ), upplösning av löntagarfonderna och återbetalning till de gamla aktieägarna, återinförande av § 32, de socialistiska politrukerna i fö-
retagen sparkas ut, reklam i radio och TV
osv.
Om folk blivit ordentligt missnöjda med sina dåliga levnadsförhållanden och alla ekonomiska kriser, kommer många att svälja
denna propaganda. Antag att missnöjespartiet hotar att komma i regeringsställning. Ett
antal av de demokratiska socialisterna kommer då att argumentera mot missnöjespartiet på ungefär följande sätt: ”Vi måste få
mera tid att genomföra vårt program. Man
kan inte bara efter några år byta hela det
ekonomiska systemet hur som helst. Demokratisk socialism byggerju ändå på näringslivets demokratisering – bestämmanderätten
ligger i hela folkets händer. Lika litet som vi
r
utan vidare kan avskaffa den politiska demokratin kan vi avskaffa den ekonomiska demokratin. Och missnöjespartiet ivrar för
återupprättande av kapitalägarnas ekonomiska diktatur. Vi kan inte riskera att det
som arbetarrörelsen byggt upp i sex decennier i ett enda val skall raseras av ett nästan
fascistiskt missnöjesparti. Det partiet måste
stoppas.”
Kommer i detta läge ett sådant missnöjesparti att få verka fritt, även om den demokratiska socialismen då går under? Eller
kommer t ex den nya grundlagen att utnytt- 285
jas för att med vanlig lagstiftning över en
nau stoppa det?
Det kommer naturligtvis att heta au demokratin fortfarande gäller för alla – med undantag för dem som vill avskaffa demokratin eller en del av den, nämligen den ekonomiska demokratin. Måste inte arbetarrö-
relsen få skydda själva samhällssystemet mot
partier som vill införa (ekonomisk) diktatur?
Många kommer att tilltalas av dessa argument. Risken att ”demokratisk sociaiism”
blir folkdemokrati kan inte uteslutas.
l

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner