Print Friendly

Danne Nordling; Demokrati och majoritetsvälde

Av Redaktionen | 31 december 1973


1973


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

DANNE NORDLING:
Demokrati och majoritetsvälde
Hur långt sträcker sig egentligen majoritetens rätt i en demokrati? Det ligger nära
till hands för dem som behärskar en knapp
majoritet att påstå att de företräder ett
folkstyre, vilket de naturligtvis inte gör.
50-procentregeln är en praktisk arbetsmetod i vissa fall, menar Danne Nordling,
men någon högre visdom besitter inte
den som händelsevis kommit över den
magiska siffran 50. Syftemålet i en demokrati borde vara att söka nå gemensamma
beslut, men när sådant inte går, ger innehavet av en majoritet i varje fall ingen
rätt att fatta vilka beslut som helst på
hela folkets vägnar. Sådant kan leda till
orimligheter och även till diktatur. statsmaktens agerande borde begränsas till
vissa områden av kollektiv natur, menar
författaren, och han ger exempel på hur
en sådan styrelse skulle kunna fungera.
Begreppet demokrati har i långa tider varit föremål för många tolkningar och vantolkningar. Den vanligaste förvrängningen
har de kommunistiska diktaturstaterna
stått för. Av propagandaskäl har des a
försökt göra gällande att kommunistisk
diktatur egentligen är verklig demokrati
– »folkdemokrati». Samtidigt har dessa
stater påstått att den västerländska demokratin endast är ett sken, skapat för att
dölja monopolkapitalets klassdiktatur.
Denna manipulation med språket är
förhållandevis lätt genomskådad. På samrna sätt förhåller det sig med den i Sverige
vanliga tendensen att använda ordet demokratisk som ett uttryck för gillande.
Tidigare var detta mer vanligt än för närvarande, eftersom uttrycket järnlikhet numera övertagit rollen som universellt honnörsord.
Det finns emellertid en betydligt försåtligare form av missbruk av dernokratibegreppet, nämligen då man reducerar det
till att betyda enbart tillämpning av majoritetsprincipen. Kommunistiska partier
som inte kornmit till makten har en speciell förkärlek för att lägga in denna betydelse i dernokratibegreppet. Ett sådant
synsätt replierar på Lenins ideologiska motivering av proletariatets diktatur.
I »Staten och revolutionen» formulerar
Lenin grundtanken för proletariatets diktatur vilken innebär att majoriteten av folket, d v s gårdagens »löneslavar», undertrycker minoriteten bestående av »exploatörerna». Men Lenin var inte helt säker
på att alla »arbetare och utsugna» önskade undertrycka exploatörerna. Han tillfogar därför i »Kommunistiska internationalens teser» att den stora massan arbetare inte kan inse marxismens verkliga innebörd, och därför måste ledarskapet utövas av arbetarklassens »bästa» representanter. Lenin ansåg att den borgerliga
propagandan var alltför effektiv för att
kommunisterna inom en snar framtid med
hjälp av sin propaganda skulle kunna
övertyga alla proletärer.
Lenin legitimerar alltså sina diktatursträvanden med att de skedde i enlighet
med majoritetens verkliga önskningar.
Teoretiskt skulle man kunna tänka sig att
majoriteten verkligen lät sig övertygas av
kommunistpropagandan och att proletariatets dilvtatur således kunde genomföras i
fullt demokratiska former genom ett majoritetsbeslut. En del socialister har anammat ett sådant synsätt på demokratin och
menar att om demokratin leder till socialism, så accepterar de den, om inte, så
måste de anlita andra medel.
Traditionell demokrati
Mot åsikten att majoriteten innehar en
allomfattande suveränitet står den traditionellt demokratiska synen. Den innebär,
att det i princip är hela den vuxna befolkningen som skall fastställa statsmaktens agerande. Om oenighet uppstår i en
viktig fråga, där alla i princip är överens
om att något beslut måste fattas, skall
majoriteten fälla avgörandet. Men majoriteten får inte bli maktfullkomlig och
åsidosätta minoritetens legitima intressen.
Behärskning och hänsyn måste visas med
tanke inte minst på att majoriteten en
187
gång kan bli försatt i minoritet.
Är det då bara majoritetens rädsla för
att förlora sin ställning som talar för en
begränsning av majoritetens agerande?
Nej, – vore det så skulle man inte kunna
tala om demokrati i betydelsen folkstyrelse
till skillnad från majoritetsvälde. Tingsten uttrycker detta i sin bok »Demokratins problem»: »l själva folkstyrelsens begrepp torde i regel inläggas tanken, att
alla, d v s alla åsiktsriktningar av någon
betydelse, skall ha icke blott legal möjlighet att öva inflytande på statsstyrelsen
utan också faktiskt äga ett sådant inflytande.»
Hur detta i praktiken skall uppnås, är
en problematik som inte uppmärksammats så ofta under senare tid. Till en del
beror detta uppenbarligen på en mer eller mindre medveten vilja att använda ordet demokrati i betydelsen majoritetsvälde, vilket passar de syften som de styrande i Sverige demonstrerat under de senaste tre, fyra åren. Målsättningen synes
vara att ge de socialistiska ideerna en mer
objektivistisk framtoning. Genom att sprida denna majoritetsväldesuppfattning
utan att nämna något alternativ hindras
många att överhuvudtaget tänka i andra
kategorier. I skolböckerna har denna uppfattning redan slagit igenom, vilket t ex
framgick av Åke Thulstrups artikel i
Svensk Tidskrift nr 9/1972. Debatten inskränkes därmed till diskussioner om olika
metoder att lösa en fråga som formulerats
över de diskuterandes huvuden. Den opposition, som förekommer, har svårt att artikulera sig och tar gärna formen av olika
188
tekniska invändningar mot alla framlagda
lösningsförslag.
Det betänkliga i att reducera demokratin till att betyda majoritetsvälde framgår
särskilt tydligt vid minsta eftertanke om
vad som är demokratins syfte. Den svenska benämningen »folkstyrelse» borde kanske användas oftare, eftersom den klart
anger att det är folket och inte en envåldshärskare eller en grupp aristokrater
eller dylikt som kontrollerar statsmakten.
Demokratin är avsedd att förhindra att en
mer eller mindre självutnämnd klick av
»starka män» använder kontrollen över
statsmakten till att skaffa sig själva eller
sina skyddslingar fördelar på de övrigas
bekostnad. Vid indirekt demokrati kan
emellertid sådana missförhållanden i viss
mån förekomma, om folket i gemen inte
tillräckligt effektivt kontrollerar sina ombud.
Den styrande klicken
Demokrati i här angiven bemärkelse innebär således motsatsen till sådana system
som autokrati och diktatur. statsmaktens
agerande i ett autokratiskt samhälle avgörs av de mäktiga och starka i den styrande klicken. Den ståndpunkt, som de
mäktigaste intar, är då definitionsmässigt
den rätta, även om de alternativa åsikterna är aldrig så förnuftiga eller omfattas av
aldrig så många människor. Men om nu
folket istället skall avgöra statsmaktens
agerande, vilken av de alternativa ståndpunkterna skall då väljas? Av praktiska
skäl valdes 50-procentsregeln som arbetsmetod av dem som i det förgångna ivrade
för demokrati. Med denna metod kan ett
beslut alltid åstadkommas – till skillnad
från andra metoder som bygger på kvalificerad majoritet eller total enighet. På så
vis undviks en förlamande splittring. Men
någon »högre visdom» eller »moralisk
rätt» innebär inte 50-procentsregeln, den
är endast en praktisk arbetsmetod.
Det är således rent arbetstekniska skäl
som ligger bakom 50-procentsregeln. Majoriteten kan inte hänvisa till någon »högre rätt» som skulle legitimera dess agerande. Vad är det som säger att inte de 49
– eller färre – procentens åsikt skulle
vara lika riktig och värdefull?
Syftemålet i en demokrati borde vara
att var och en så långt möjligt får förverkliga vad han anser vara rätt eller eftersträvansvärt. När det gäller lagstiftning
eller styrelse överhuvudtaget borde kravet
på full enighet vara den grundläggande
principen. Endast i undantagsfall borde
det vara nödvändigt att tillgripa majoritetsprincipen. Om exempelvis alla är eniga om att ett gemensamt beslut skall fattas men oeniga om vilket, då bör majoritetsprincipen fälla avgörandet. Detta system borde ha kunnat fungera utmärkt
med de begränsade uppgifter som statsmakten hade förr i tiden. Att det i praktiken inte fungerade tillfredsställande för
alla parter, torde ha berott på att demokratin inte genomfördes helt samt på att
folkets kontroll av de valda ombuden inte
var tillräckligt effektiv.
Man skulle följaktligen kunna föreställa sig demokratin som ett system för folket att uppnå gemensamma mål, i vilket
ingen kan utnyttja statsmakten för egna
intressen på bekostnad av folkets. Detta
förutsätter en värdegemenskap hos folket,
tex att man delar sådana intressen som
rättssäkerhet, nationellt oberoende, »arbete, trygghet, utveckling» o s v. För medlen att uppnå dessa mål kan man då använda majoritetsprincipen, varvid minoriteten är beredd att foga sig i besluten trots
alla åsiktsskillnader, detta på grund av att
minoriteten värderar målen högre än den
ena eller andra metoden för att uppnå
dem. Den amerikanske sociologen M ae
Iver uttrycker detta med orden: »Förutsättningen för beslut i demokratier är att
alla är beredda att godtaga, om än inte
att gilla, majoritetens avgörande.»
Majoriteten och folkviljan
Samhällsutvecklingen alltsedan demokratins införande har emellertid lett till att
statsmaktens funktion och uppgifter har
utsträckts mer och mer, varvid även 50-
procentregeln har kommit att gälla alltfler
områden. Detta har medfört att majoritetsprincipen som instrument för »folkviljan» i en demokrati ur principiell synvinkel nu på vissa områden framstår som
mindre ändamålsenlig.
För det första torde majoritetsprincipen
vara en onödigt grov metod för att fastställa »folkviljan», i synnerhet i ett utvecklat samhälle. Dels medför den indirekta
demokratin med partisystem att folket endast vart tredje år får välja mellan i princip två olika och mycket komplexa alternativ, som vi kan kalla »programpaket».
Det är i hög grad sannolikt att många
189
väljare anser att en kombination av olika
delar från båda paketen skulle vara bättre
än något paket ensamt för sig. Men även
om paketen kunde delas upp och varje
fråga avgöras med folkomröstning, är det
uppenbart att man fortfarande går miste
om en del nyanser. Och ju fler uppgifter
staten har hand om, desto fler antingenellerfrågeställningar ger majoritetsprincipen upphov till. I en fråga där t ex tio
olika grupper har var sin särståndpunkt,
kan endast en genomföras med majoritetsprincipen. Men om frågan inte berör
sådana områden där det är svårt att tänka
sig flera samtidiga lösningar (t ex förs\’arets omfattning, polis- och rättsväsende),
kan det inte vara oundgängligen nödvändigt att endast en och samma lösning genomförs över hela fältet. Det går mycket
väl att tänka sig att många olika lösningar existerar sida vid sida. Exempel på
sådana områden är sjukvården, socialförsäkringssystemet och undervisningen. Det
kan ofta vara viktigare med valfrihet än
att enhetslösningen – som av många kanske anses dålig – blir så billig som möjligt. Majoritetslösningarna ger också upphov till en stark centralisering, vilken de
flesta i dag upplever som olustig. Därför
borde majoritetsprincipens tillämpning begränsas till att gälla de verkligt gemensamma frågorna. Det måste anses orimligt
att om t ex vegetarianerna var i majoritet
de då skulle få kriminalisera köttkonsumtionen.
Som nämndes inledningsvis måste invändningar också riktas mot följderna av
det slentrianmässiga accepterandet av te- 190
sen »majoriteten skall bestämma» som ett
alltför flitigt användande av 50-procentsregeln tenderar att medföra. Allvarligast
är väl att majoriteten i vissa sammanhang
försöker rättfärdiga sitt eget handlande
med hänvisning just till att man är i majoritet! Denna situation uppstår, när majoriteten inte längre nöjer sig med att bestämma medlen utan även utifrån sina
värderingar vill avgöra målen för t ex hela
samhället. Ofta accepteras detta förhållande av personer som har vant sig vid att
»majoriteten skall bestämma» och därför
inte märker skillnaden mellan mål och
medel.
Majoritetsvälde innebär med andra ord
att den ståndpunkt som majoriteten intar
definitionsmässigt är den »rätta», även
om de alternativa åsikterna är aldrig så
förnuftiga och trots att minoriteten opponerar sig aldrig så kraftigt. Men detta betyder att den makthavande majoriteten
inte längre tar hänsyn till hela folkets intressen utan tillgodoser sina egna intressen på de övrigas bekostnad, precis som
klicken av »starka män» förut gjorde. Enda skillnaden är att »klicken» är så mycket starkare i och med att den utgör t ex
representanterna för 51 procent av befolkningen. För de »förtryckta» behöver skillnaden inte vara så stor. De kan uppleva
»förtrycket» på samma sätt som »hela folket» gjorde för några hundra år sedan.
Folkstyret kan på detta sätt övergå i majoritetsautokrati.
Flertalets rätt
Den danske statsvetenskapsmannen Alf
Ross menar i sin bok »Varför demokrati»,
som brukar ses som ett försvar för demokratin, att »flertalets rätt är icke absolut».
Han betonar vikten av att värdegemenskapen upprätthålles och menar att en
knapp majoritet inte i ett slag får genomföra en »djupgående revolution», eftersom
demokratin då kommer att gå förlorad.
Majoriteten får inte förtrycka minoriteten
så att den måste underkasta sig utan inre
godkännande och lojalitet såsom en undertryckt social minoritet. Det skulle, menar Ross, innebära att den demokratiska
gemenskapen kastades över ända och ersattes med diktatur – »flertalsdiktaturen». Ross är emellertid oklar i fråga om
när detta förhållande skulle inträda. Han
nämner på ett ställe i sin bok att först när
»man i demokratiska former beslutade utrota judarna, undertrycka den vetenskapliga forskningen eller införa koncentrationsläger för politiska motståndare» skulle hans lojalitet mot »demokratin» ha nått
sin gräns.
Ett mera aktuellt exempel på den formella inställningen till majoritetens rätt
ger hovrättsrådet Gustaf Petren genom ett
påpekande i en artikel i Handelstidningen
detta år. Han riktar uppmärksamheten på
grundlagsberedningens förslag till ny regeringsform som »tillåter vilken tillfällig
riksdagsmajoritet som helst» att genom en
lagbestämmelse helt eller delvis åsidosätta
de traditionella demokratiska rättigheterna såsom yttrandefrihet, informationsfrihet, föreningsfrihet och mötesfrihet. Inte
ens dessa grundläggande rättigheter kan
alltså numera betraktas som absoluta.
Skillnaden mellan den socialistiska och
icke-socialistiska synen på majoritetsprincipen kornmenteras av professor Gunnar
Biörck i en artikel i Svenska Dagbladet i
januari, där han skriver: »Hittills har det
varit möjligt för socialdemokraterna att
regera detta land utan nämnvärd hänsyn
till hälften av dess medborgare. En borgerlig regering kornmer inte att kunna gö-
ra detta, och bör heller inte eftersträva
något sådant».
Marknadsekonomi
Båda de här behandlade problemen torde
emellertid kunna undvikas om statsmaktens agerande begränsas till vissa speciella
områden av kollektiv natur. På övriga områden skulle man sedan kunna låta folk
själva få bestämma. Om det gällde t ex en
offentlig verksamhet, skulle ett begränsat
initialanslag beviljas, och därefter skulle
opinionsundersökningar vidtas om hur folk
ville att verksamheten skulle bedrivas. Sedan skulle olika former av respektive verksamhet påbörjas och var och en som beslöt utnyttja någon form av offentliga
tjänster skulle samtidigt få bestrida kostnaderna – »sig själv beskatta». Genom
att t ex fler människor beslöt sig för att en
viss form av verksamheten var bättre än
en annan, skulle också större anslag tillkomma denna verksamhet varvid den kunde byggas ut.
Vad gäller den privata och kooperativa
verksamheten kan det konstateras att den
redan nu bed;ivs under demokratiska former i ovannämnda bemärkelse. Det förekommer i praktiken visserligen en del im- 191
perfektioner men dessa synes vara av
mindre allvarlig natur. De som finns i det
representativa majoritetsväldessystemet
kan anses vara av betydligt allvarligare
karaktär.
Marknadsekonomin med avsevärd konkurrens främjar otvivelaktigt demokratin
i betydelsen folkstyrelse. Varje konsument
röstar så att säga varje gång han väljer
någon vara eller tjänst framför andra.
Professor Palle Hansen vid handelshögskolan i Köpenhamn uttryckte detta i en artikel i Svenska Dagbladet förra året så-
lunda:
»Gentemot privatföretagen kan befolkningen (kunderna) oupphörligen avge sin
röst i en aktiv närdemokrati (nämligen
genom att köpa eller låta bli att köpa).
Det är betydligt svårare, ja nästan omöjligt, att utöva denna demokratiska rösträtt
genternot de offentliga institutionerna.»
Kritik brukar riktas mot detta synsätt
med hänvisning till den i en marknadsekonomi ojämna inkomstfördelningen.
Även om vissa inkomstskillnader i och för
sig kan accepteras ur rättvisesynpunkt,
menar kritikerna att varje ojämnhet i inkomsterna innebär att rösträtten graderas
efter inkomsterna. Man framrnanar bilden av den 40-gradiga skalan. Systemet
skulle innebära att det var den rike konsumentens preferenser som borde styra utvecklingen på marknaden. Längre än så
brukar inte kritiken precisera sig, eftersom
den oftast brukar fortsätta med ord som
»1800-talsrnässig», »reaktionär» etc.
Kritiken skulle emellertid inte kunna utvecklas eftersom dess helt missriktade ka- 192
raktär i så fall skulle bli uppdagad. Den
bygger nämligen på uppfattningen att
folkstyrelse betyder majoritetsvälde. De
som menar att marknadsekonomin är demokratisk, menar inte att den styrs med
majoritetsprincipen, medan kritikerna utnyttjar majoritetsväldesuppfattningen till
att ge sken av att »de rika», trots att de
var i minoritet, skulle inta en dominerande position genom en majoritetsställning
som berodde på »den graderade rösträtten». Men själva kvintessensen med marknadssystemets demokratiska dimension är
just att olika majoriteter är ointressanta
och betydelselösa. I marknadssystemet rö .
tar var och en enbart för sig själv. Inte
ens om 90 procent av alla livsmedelsköpare var vegetarianer skulle köttförsäljningen upphöra. Även mycket små minoriteter
kan göra sin röst hörd och påverka vad
som produceras. Ingen påtvingar de andra
sin egen uppfattning. »Var och en får bli
salig på sin fason».

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner