Print Friendly

Danne Nordling; Blandekonomins framtid

Av Redaktionen | 31 december 1977


1977


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

DANNE NORDLING:
Blandekonomins framtid
Blandekonomin har ingen säkerframtid, menar vår ekonomiska medarbetare sedanflera
årpol mag Danne Nordling. Sverige står inför så svåra ekonomiska problem, att det blir
lättför socialdemokraterna att starta en
vanstyreskampanj utan like. Många väljare
kommer inte att förstå, att den borgerliga regeringen fått taga över vad den förra regeringen lämnat efter sig, och därmed kan
1979 års valförloras. Sker det, kommer renläriga socialister attfå mycket lättare att gripa makten. Författaren går igenom olika
problem, vart för sig, och diskuterar konstruktiva lösningar. Men det är tydligt att inga
lösningar i dagens hårda läge är lättköpta,
samtidigt som de måste genomföras snabbt.
Med en borgerlig regering borde blandekonomins bevarande vara garanterat. Men regimskiftet behöver när allt kommer omkring
inte alls innebära att vårt pluralistiska samhällssystem kommer att kunna överleva de
närmaste decennierna. Den socialdemokratiska regeringens lättsinniga ekonomiska
politik har lett till svåra ekonomiska problem
för Sverige. Det finns en risk för att åtminstone någon procent av väljarkåren kommer
att uppfatta de kommande ekonomiska svå-
righeterna som orsakade av den borgerliga
regeringen. Och det kan få betydelse för valutgången 1979.
Den socialdemokratiska oppositionen kan
sålunda få chansen att vinna valet på en
vanstyreskampanj utan like. När valet väl är
vunnet, kommer den socialistiska regeringen med största sannolikhet att förklara att alla tidigare svårigheter berott på kombinationen av en borgerlig blandekonomi och en
borgerlig regering. Mot denna bakgrund
blir det svårt att opponera mot de mera renlärigt socialistiska reformkrav som redan nu
finns inneboende i det socialdemokratiska
partiet.
Slaget för blandekonomin är inte vunnet
med 1976 års val. Även 1979 måste gå i borgerlighetens tecken. Detta val avgörs i sin tur
av koalitionsregeringens förmåga att undvika ett ekonomiskt krisläge strax före valet.
Det betyder att de ofrånkomliga svårigheterna måste tas nu – dvs främst i år. Om regeringen kan sanera ekonimin nu borde situationen kunna bli någorlunda tillfredsställande till 1979. Men om man väntar, är det fara
värt att situationen bara försvåras, så att de
borgerliga får gå till val 1979 med t ex
68
momshöjning, devalvering, valutakris och en storkonflikt på den svenska arbetsmarkstatlig inkomstpolitik i bagaget. naden.
Kostnadsläget och lönekraven
Koalitionsregeringens första problem som
genast måste lösas är Sveriges alltför höga
kostnadsläge. Lönekostnaderna ökade under perioden 1974-1976 med 67 procent,
samtidigt som näringslivets produktion steg
med fyra procent. Ä ven i utlandet steg kostnaderna kraftigt men inte lika mycket som i
Sverige. Följden blev att de svenska företagen blev tvungna all höja priserna mer än sina utländska konkurrenter. Della medförde
naturligtvis all efterfrågan på svenska produkter inte utvecklades i samma takt som
världshandeln i övrigt. Sverige fick således
vidkännas en betydande förlust av marknadsandelar under 70-talet, vilket bidrog till
obalansen i utrikeshandeln.
För att undvika en devalvering – främst
en nedskrivning av kronan gentemot D-marken – måste ökningen av lönekostnaderna
l 977 och följande år begränsas starkt. l
praktiken innebär delta att vi helst bör uppnå en långsammare kostnadsstegringstakt
än Västtysklands, och i sämsta fall får vi nöja
oss med att hålla samma takt. Det torde
emellertid inte vara särskilt enkelt all komma ner till en så låg takt som 7-9 procents
lönekostnadsökning 1977. Redan nu ökar
arbetsgiv~ravgifterna med 4,5 procent, och
löneglidningen kan förutses bli av samma
storleksordning. Det betyder att el! allvarligt
menat krav på en ”normalisering” av lönekostnadernas ökning starkt ökar risken för
Naturligtvis ser det inte bra ut om en borgerlig regering som vill framstå som lömagarvänlig driver en politik som kan påstås
vara orsaken till den första ”storstrejken” i
verige sedan saltsjöbadsöverenskommelsen l938. Men regeringen kan å andra
sidan knappast visa undfallenhet mot samhällsekonomiskt oansvariga lönekrav, vilka
inte kan uteslutas ha ställts med politiska biavsikter. För en fatkföreningsrörelse, som
mer och mer börjat likna ett politiskt parti,
bör det utgöra en vi s frestelse att agera så
att den borgerliga regeringen tydligt får visa
sin ”oduglighet” Olh sina ”dåliga relationer”
tilllöntagarnas organisationer. Koalitionsregeringen kan här hamna i ett svårt dilemma.
där uppenbarligen endast en beredvillighet
att ta obehagligheterna nu kan rädda ekonomin på längre sikt.
skatteomläggningar
En utväg ur detta dilemma vore att göra de
fackliga organisationernas höga krav inaktuella genom att garantera en viss begränsad
köpkraftsförbättring oth ställa i utsikt skattejusteringar under året, som oberoende a1
det faktiska utfallet av avtalsförhandlingarna och de därefter uppkommande prisstegringarna skulle ge löntagarna t ex 2 procents
reallöneökning efter skatt. Enklast att uppnå
detta är att sänka momsen med en lämplig
procentsats.
Om lönekostnaderna trots denna garanti
stiger kraftigt, så att importen hotar att stiga
med växande underskott i bytesbalansen
som följd , blir däremot en momshöjning aktuell. Dessutom måste regeringen i deua fall
göra något åt kostnadsläget. Den konventionella åtgärden, som dock ingen säger sig
önska, är en devalvering av kronan. Konkurrenskraften förbättras härigenom men priserna stiger på importerade varor. Tillsammans med en momshöjning kan det bli fråga
om mycket kraftiga prisökningar.
En mera okonventionell metod i en situation med hotande devalvering vore att reducera arbetsgivaravgifterna med t ex lO procent. Fortfarande skulle dock en viss höjning
av momsen erfordras för att inte hushållens
köpkraft och den vägen också importen
skulle stiga för kraftigt. Operationen skulle
kunna framställas som en skatteomläggning
som gynnar konkurrenskraften: en övergång från arbetsgivaravgifter, som drabbar
exporten, till mervärdeskatt som drabbar
importen.
Ett problem kommer dock sannolikt att
uppstå. En skatteomläggning av detta slag
betyder i praktiken att statens inkomster
sjunker och budgetunderskottet ökar. l den
gamla regeringen fanns det statsråd som var
hån fixerade vid tanken på totalfinansiering. De borgerliga, som på 30-talet hade fö-
ga förståelse för keynesianska tänkesätt, har
på 70-talet varit förespråkare för en konjunkturstabiliserande finanspolitik där skatterna kan ändras. Trots detta har den borgerliga regeringen ökat sina egna svårigheter genom att höja arbetsgivaravgifterna ytterligare I,5 procent för att ”finansiera”
skattereformen I977. Vitsen med skatteomläggningen var ju att dämpa företagens kostnadsökning vilket en höjd arbetsgivaravgift
knappast kan bidra till.
69
Också en höjning av arbetsgivaravgiften
till sjukförsäkringen, som behövs för an täcka de ökade utgifter som den allt större frånvaron orsakar, leder till just det som regeringen vill undvika: inflation och försvagad
konkurrenskraft.
Inflationen
Inflationen är nästa stora problem som regeringen måste komma tillrätla med om blandekonomin skall ha någon framtid. Redan Lenin förutsåg all det säkraste sället all undergräva de icke-socialistiska ländernas ekonomier var all förstöra deras penningvärde.
Marknadshushållningen kan helt enkelt inte
fungera om prissystemets informationsfunktion sätts ur spel genom inflationen. Till viss
del kan inflationen bekämpas med samma
medel som det alltför höga kostnadsläget, eftersom det är de alltför snabba höjningarna
av löner och arbetsgivaravgifter som är huvudorsaken till prisstegringarna. Men en devalvering som ökar konkurrenskraften ökar
också inflationen. En sänkning av arbetsgivaravgifterna är då bättre som en tillfällig åtgärd. Sist och slutligen måste emellertid lö-
nehöjningarna anpassas till den verkliga
produktionsökningen för att prisstegringarna skall normaliseras.
En lugnare löneökningstakt förutsätter indexreglerade skatteskalor – även för de
högavlönade. Ingen löntagargrupp skall behöva kräva extra stora löneökningar för att
kompensera sig för inflationens skattehöjande effekter. Sårlana krav smittar annars lätt
av sig till grupper som redan får kompensation för inflationen. Att indexreglera skatte- 70
skalorna är dock inte alldeles enkelt ur tek- för specialisterna att konkurrera med alla
nisk synvinkel. Faran är att indexjusteringen ”gör-det-självare” statliga subventioner eller
knyts till en alltför optimistisk och därmed statligt övertagande av tjänsteverksamheten.
för låg bedömning av de under varje år kom- Redan nu är sjukvård och skolor i privat regi
mande pris- och löneökningarna. Om så oerhört dyra. Inom kort går antagligen t ex
skulle ske kan löntagarnas förtroende för in- körkortsutbildningen samma väg. Ingen har
dexregleringen minska med inflationsdri- snart råd att anlita privata körskolor om de
vande kompensationskrav som följd. ej subventioneras på något sätt.
Med en indexreglering kan man komma
åt skatteprogressionens kollektiva skadeverkningar men inte de individuella effekterna. Blandekonomin som ekonomiskt system påverkas kanske inte så mycket av att
vanliga löntagare drar sig för att arbeta övertid eller i skift eller av att de undviker ”extraknäck” och befordran på grund av det ringa
ekonomiska utbytet. Men om det blir alltför
svårt att rekrytera högre tjänstemän och experter till företagen, samtidigt som nyetableringen av företag sjunker, påverkas hela det
blandekonomiska systemet. Vi riskerar att
de nyss nämndas funktioner övertas av ett
betydligt större antal byråkrater, som med sina begränsade förutsättningar inte kan komma med några ekonomiska eller tekniska innovationer.
Kanske ännu allvarligare är de höga marginalskatternas tendens att motverka arbetsspecialiseringen. Varuriiiverkningen kan rationaliseras och göras relativt billigare, men
mera tjänstebetonad verksamhet blir ständigt allt dyrare. Samtidigt är det denna verksamhet som amatörer har lättast för att utöva. Att anlita specialiserade hantverkare är
för många uppgifter klart olönsamt även för
mindre händiga personer, om de kan ta ledigt från det egna arbetet och utföra uppgifterna själva. Snart blir kanske det enda sättet
Politiken mot näringslivet
För närvarande är det inom industrin som
de största ekonomiska problemen finns. Det
är inte bara kostnaderna om är för höga,
utan det före ligger också problem med den
svaga produktivitetsutvecklingen. En viktig
orsak till detta är den stagnerande investeringsverksamheten. För att Sverige skall
uppnå balans i utrikeshandeln under början
av 80-talet måste investeringarna öka oerhört kraftigt efter de senaste årens stillastå-
ende. Detta kräver ett ökat sparande här i
landet. Detta sparande får inte bara ske genom inlåning i bankerna. Företagen måste
få en ökad andel riskvilligt kapital för att deras skuldsättningsgrad skall kunna minskas.
Enklast att uppnå detta vore att föra en
lönsamhetshöjande ekonomisk politik gentemot företagen. De ökade vinsterna kan fö-
retagen sedan använda till investeringar på
vanligt sätt. Att detta skulle ge upphov till
fördelningspolitiska problem till nackdel för
löntagarna, som många tycks tro, är inte bevisat. Företagsvinsterna har en helt obetydlig inverkan på samhällets välfårdsfördelning, eftersom bara en försvinnande liten
del av vinsterna delas ut till kapitalägarna.
Om väljarna bara fick veta sanningen om fö-
retagsvinsterna, borde det bli politiskt möjligt att föra en vinstbefrämjande politik.
Ett annat sätt att skapa förståelse för ökade vinster är en medveten ökning av aktieägandet hos de breda löntagargrupperna.
~len i så fall finns det inte tid att avvakta ”utredningen om löntagarna och företagens kapitaltillväxt”. Aktieägandet måste utökas
snarast möjligt. Ett sätt vore att utvidga det
redan existerande ”nya lönsparandet” till att
också omfatta placeringar i aktier. Möjligheten till en stor lotterivinst borde rimligtvis
uppväga många människors rädsla att förlora pengar på aktiernas kursfluktuationer.
Dessutom torde en statlig kampanj till förmån för aktieköp ha en mer positiv inverkan
än motsvarande insatser från organ som
uppfattas stå ”privatkapitalet” nära.
Ökade aktieköp kommer att bidra till en
mer positiv syn på företagsvinsternas roll i
blandekonomin. Men aktieköpen tillför också näringslivet riskvilligt kapital mera direkt.
Dessutom skulle ett system för spridning av
aktier, som införs före 1979 års val, i någon
mån bidra till bevarandet av blandekonomin
i den händelse en socialistisk valseger skulle
inträffa 1979. Ju fler vanliga löntagare som
äger aktier, desto svårare måste det vara att
konfiskera deras tillgångar med hjälp av löntagarfonder uppbyggda enligt meidnerprincipen.
71
Hoten mot blandekonomin
Det kan naturligtvis hända att den borgerliga regeringen inte kan enas om en resolut
näringslivsvänlig politik. Krisföretagen blir
då allt fler och regeringen får enligt känt
mönster göra den ena ”brandkårsutryckningen” efter den andra. Regeringen måste
då subventionera de företag som drabbas av
dess egen restriktiva politik. Sverige kommer i så fall uppenbarligen att följa i Englands fotspår. Även om de borgerliga skulle
klara 1979 års val, kan en sådan blandekonomi knappast verka särskilt tilltalande.
Om däremot den ekonomiska politiken
lyckas, finns det kanske ännu ett hot mor
blandekonomin, nämligen folkpartiers nå-
got grumliga tankar om att ge ”arbetet en
med kapitaletlikvärdig ställning”. På längre
sikt skymtar ett gigantiskt socialt experiment
med en löntagarstyrd ekonomi för att tillgodose kraven på ”ekonomisk demokrati”.
Sannolikt kommer delta dock knappast att
kunna förverkligas – om inte av andra orsaker så genom de svåra ekonomiska problem
som skulle uppstå.
Slutligen måste problemet med energiförsörjningen lösas på något sätt. Om kärnkraftsutbyggnaden stoppas, kommer inte
energin automatiskt att räcka till. Det behövs
då rigorösa ransoneringsinsatser, som av allt
att döma kommer att ge upphov till en ny
form av statlig planhushållning. Även på
denna punkt förefaller alltså blandekonomins framtid att vara ganska oviss.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner