Print Friendly

Danne Nordling; Anti-egoismens två dimensioner

Av Redaktionen | 31 december 1989


1989


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

DANNE NORDLING:
Anti-egoismens två
dimensioner
Anti-egoismen har blivit politikens fundament. Genom kollektiva åtgärder inskränker statsorganisationen individernas
obegränsade handlingsfrihet bå-
de för att åstadkomma ”det gemensamma bästa” och för att
genomföra omfördelningar.
Makthavarna försöker tillgodose sina egna stödgruppers intressen på bekostnad av övriga
medborgares intressen. Ofta
lyckas man med verbal solidaritet dölja att man talar för gruppegoism.
Vi måste se upp med dem
som gör anspråk på att företräda en högre moral med motiveringen att den är anti-egoistisk.
Pol mag Danne Nordting är
samhällsdebattör och nu anställd hos skattebetalarnas fö-
rening.
S
olidaritet och altruism är två aspekter av begreppet ”anti-egoism”. r
praktiken har antiegoismen blivit
politikens fundament. Genom kollektiva
åtgärder inskränker statsorganisationen
individernas obegränsade handlingsfrihet
både för att åstadkomma ”det gemensamma bästa” och för att genomdriva omfördelningar. Kraven på ytterligare åtgärder
av dessa slag utgör själva kärnpunkten i
den politiska debatten.
Anti-egoismens frågor drivs både av
socialister och nykonservativa. Att vara
”trött på egoismen” var ett av socialdemokraternas argument i valrörelsen
1988. Centerns aktuella kritik ”från vänster” av regeringens inte tillräckligt långtgående utjämningspolitik är ett annat
exempel. Och i USA vill nykonservativa
ekonomer ifrågasätta det ”neoklassiska
paradigmet” inom nationalekonomin som
ser individen som en suverän egoistisk
nyttamaximerare – precis som vänstern
ville på 60-talet.
Förvirrad diskussion
Debatten i Sverige fick ett uppsving genom Robert Axelrads spelteoretiska bok
om utvecklingen av samarbetet och Leif
Lewins bok om det gemensamma bästa.
Tyvärr ledde detta också till att antiegoismdiskussionen blev helt förvirrad
genom att antiegoismens två dimensioner
blandades ihop helt okontrollerat. Jesus
från Nasaret, Immanuel Kant och Olof
Johansson har diskuterat anti-egoismen i
en helt annan dimension än Moses, fackföreningsrörelsen och Leif Lewin.
Debatten blir inte heller klarare när
vissa företrädare för anti-egoismens andra dimension (altruisrl1) försöker utnyttja
358
den första dimensionens (solidaritet)
större legitimitet för att på politisk väg få
ta i anspråk en större andel av medborgarnas resurser för egna syften (ibland
genom att använda ordet solidaritet synonymt med altruism). Vi måste alla se upp
med dem som gör anspråk på att företräda en högre moral med motiveringen
att den är anti-egoistisk. Låt oss inte
glömma Piet Heins visdomsord att ”osjälviskhet är dock det bästa, man kan önska
för sin nästa …”
Missbrukandet av anti-egoismen får
dock inte undanskymma att vi alla har ett
intresse av att anti-egoismen i dess ursprungliga mening upprätthålls. Redan i
mänsklighetens gryning avhöll sig medlemmarna i den egna gruppen från rån,
stöld, lögn och svek i en utsträckning som
gjorde livet inom den egna gruppen nå-
gorlunda uthärdligt. Däremot var fientligheten mot främlingar till en början så intensiv att dessa regelmässigt dödades när
de påträffades. Någon naturlig rätt tillliv
och egendom för främlingar existerade
inte vilket givetvis var ett avgörande hinder för utvecklande! av mera avancerat
samarbete i form av t ex handel.
Genom att mänskligheten lyckades
övervinna sin kortsynthet i behandlingen
av människor som inte var besläktade
kunde stora civilisationer uppkomma.
Den naturligt välvilliga (d v s genetiskt
betingade) behandlingen av släktingar
utökades med etiska regler för beteendet
som gynnade en större grupp och som
upprätthölls med institutioner som blodshämnd och ”öga för öga, tand för tand”.
När sedan föreställningen att ”avtal skall
hållas” uppstod kunde arbetsspecialisering och därmed gemensamt välstånd bli
möjligt.
Rationell solidaritet
Det därvid uppnådda beteendet har kallats både altruistiskt och solidariskt. Men
egentligen är det bara fråga om att byta
kortsiktig rationalitet (egoism) mot långsiktig rationalitet (välförstått egenintresse). Jag är beredd att rätta mig efter vissa
beteenderegler om jag kan förvänta att
andra iakttar samma regler gentemot mig
själv. Det yttersta motivet till att handla
”moraliskt” i denna bemärkelse är konkret egennytta och inte någon metafysisk
”plikt”. Ett exempel är devisen ”ärlighet
varar längst”. När det gäller att få folk att
rätta sig efter sådana etiska principer kan
det dock ibland vara effektivt att också
hänvisa till högre makter- t ex Guds vilja
eller den moraliska plikten. Låt oss kalla
detta beteende rationell solidaritet.
Den som inte vill handla rationellt solidariskt utan försöker få fördelar på andras bekostnad får finna sig i att utsättas för
sina medmänniskors sanktioner. Formerna kan variera. En dråpare riskerar att bli
mördad av en utsänd hämnare eller avrättad av ett mera sofistikerat rättsmaskineri.
En avtalsbrytare riskerar framtida bojkott
eller att ställda panter förverkas och skadestånd utdöms. En ”free rider” i relation
till fackföreningsrörelsen riskerar ett visst
socialt ogillande eller utfrysning för sitt
försök att få egna fördelar genom andras
uppoffringar.
Den rättssociologiska substansen i
Moses ”tio Guds bud” utgörs av det välförstådda egenintresset trots allt tal om
förment kristna ideal. Dekalogen inleds
med fyra bud av religiös-teknisk karaktär.
Fem av buden handlar om att inte skada
och bedra sina medmänniskor. Endast
budet om att hedra sin fader och moder
skulle kunna tolkas som i viss mån altruistiskt. Rimligare är dock att se detta som
ett primitivt samhälles sätt att ordna en
motsvarighet till dagens pensionsförsäkringar för de äldre (rationell solidaritet).
Inte heller fackföreningsrörelsens krav
på solidaritet från sina medlemmar har
något med altruism att göra. Den samfällda uppslutningen är helt enkelt ett effektivt kampmedel för gruppens gemensamma bästa. Rationell solidaritet är i detta
fall detsamma som grupp-egoism. Att
även Leif Lewins ”gemensamma bästa”
baserat på en analys av det spelteoretiska
problemet ”fångarnas dilemma” också
hör till denna dimension av anti-egoismen
skall vi återkomma till.
Genuin altruism
Anti-egoismens andra dimension skall vi
här kalla genuin altruism. Sådan altruism
innebär att man avstår från fördelar eller
tar på sig nackdelar uteslutande för att
hjälpa andra. Det är inte fråga om att på
detta sätt uppnå ”allas bästa” eller att genom socialt tryck, samvetsförebråelser eller pliktföreställningar känna sig tvungen
att agera skenbart altruistiskt. (Traditionellt brukar även ett genuint altruistiskt
beteende betecknas som ”psykologisk
egoism” eftersom man härvid antas uppleva en ”hjälpandets lycka” eller liknande.
Denna terminologi är ett försök att definiera bort den etiska altruismen och gör
debatten ointressant.)
Den socialantropologiska forskningen
har kunnat konstatera att genuin altruism
mellan icke-släktingar är ytterligt sällsynt
i primitiva samhällen. Detta tyder på att
genuin altruism kanske är genetiskt betingad och förbehållen relativt nära släktingar.Teorin om att offervilja även i relation till icke-släktingar skulle vara en evo- 359
lutionärt stabil strategi har inte kunnat verifieras. Däremot har den kanadensiska
vetenskapshistorikern Michael Ruse lagt
fram en teori om vad han kallar epigenetiska regler som skulle innebära att vi
människor finner en samarbetsbefrämjande moral naturlig – d v s att rationell
solidaritet är genetiskt betingad därför att
den befrämjar överlevnadsförmågan för
den egna gruppen.
För att en större grupp skall kunna öka
överlevnadsförmågan i krig kan det vara
rationellt för gruppen att några individer
offras. För individerna själva är det naturligtvis inte rationellt. Men genom att utbilda vissa verbala föreställningar om plikten att offra sig för fosterlandet och att visat hjältemod belönas i livet efter detta
kan det framstå som mera rationellt för
individerna att bete sig altruistiskt. Ett
exempel på sådan indoktrinering är myten om Protesilaos i Iliaden som trots att
oraklet förutspått att den första akajern
på Trojas jord skulle falla ändå hoppade
iland först av alla och dödades av Hektor.
För att ytterligare få sådana myter att ta
skruv är det rationellt för kollektivet att å
ena sidan på alla sätt hylla hjältar (levande
som döda) och att å andra sidan förfölja
och stöta ut ”fega ynkryggar”. Men även
om vi accepterar detta som ”faktisk altruism” kan autenticiteten i offerviljan hos
hjältar som Leonidas, Eugen Schauman
och de japanska kamikaze-piloterna ifrå-
gasättas. Behovet av hjälteförebilder i
mytbildningen har ju ofta motverkat en
kylig analys av omständigheterna kring
olika förmenta hjältedåd.
Här finns det anledning att lansera hypotesen att behovet av förebilder för offervilja och altruism har varit så stort hos
tre årtusendens moralpropagandister att
360
de aldrig insett eller velat inse att antiegoismen har två dimensioner. Det är naturligtvis mycket enklare att hantera opponenter om man kan bunta ihop lögn,
stöld och bedrägeri med feghet, snålhet
och bristande hjälpsamhet till en och samma moraliska kategori. Analogt med detta är att ställa samman sanning, rätt och
ordhållighet med mod, offervilja och
hjälpsamhet.
Ett exempel är hur det s k dubbla kristna kärleksbudet förklaras t ex i
konfirmandundervisningen. Man skall
alltså älska både Gud och sin nästa (så-
som sig själv). Detta påstås sammanfatta
dekalogen vilket alltså implicerar att den
tidigare nämnda rationella solidariteten
att inte skada andra handlar om ”kärleken
till nästan”. Detta krav på kärlek är verkligen inte högt ställt om det kan uppfyllas
av att man låter bli att stjäla och dräpa.
Visserligen menade Luther i sin katekes
att det femte budet (om dråp) innebär att
vi måste ”bistå vår nästa i alla hans
levnadsbehov”. Men detta är Luthers
egen utvidgning som samtidigt visar att
även Luther blandade ihop anti-egoismens två dimensioner.
Varken Luthers katekes eller motsvarande moderna läromedel innehåller en
konkretisering av den s k ”Gyllene regeln” (allt vad ni vill att människorna skall
göra för er, det skall ni också göra för
dem). Hänvisningen till Bibeln avser i bå-
da fallen Matteus 7:12, där konkretiseringen också saknas. Det måste därför
vara lätt hänt att regeln tolkas litet slarvigt
som ett sätt att uppnå det gemensamma
bästa: om jag hjälper dig så hjälper du
mig, gåvor leder till gengåvor etc. Detta lå-
ter ju ganska rimligt och måste vara till
gagn för värvandet av anhängare.
Men Jesus från Nasaret hade en
mycket radikal anti-egoism i åtanke när
han formulerade den gyllene regeln. I Lukas 6:30 konkretiseras regeln på följande
utmanande sätt (innan den i Lukas 6:31
generaliseras enligt ovan):
Giv åt var och en som beder dig; och om
någon tager ifrån dig vad som är ditt, så
kräv det icke igen.
Luk 6:30
Att det inte är det gemensamma bästa
som här avses är ju helt klart. Frågan är
bara varför vi skall ge bort alla våra pengar och varför vi skall acceptera rån, stöld,
bedrägeri och avtalsbrott när vi själva
drabbas. Eftersom något rationellt svar
inte kan ges har den etiska opinionsbildningen på denna punkt kommit att framstå som oklar och auktoritär vilket tyvärr
också drabbat den rationella dimensionen av anti-egoismen.
Ett försök att leda i bevis att offerviljan
är det enda rätta har gjorts av Immanuel
Kant (1724-1804) som formulerade detta i det s k kategoriska imperativet:
”Handla endast efter den maxim, om vilken du samtidigt kan vilja, att den skall bli
en allmän lag”. För att göra en lång historia kort anade Kant utan att ha tillgång till
dagens socialantropologiska forskningsrön att genuin altruism var en så sällsynt
företeelse att ett altruistiskt beteende
måste påbjudas som plikt (vilket i hans
modell alltså påbjöds av en sorts högre
makt kallad ”kategoriskt imperativ”).
Manga har tolkat Kant som att de moraliskt riktiga handlingarna uteslutande
skall utföras av plikt och att ”glädjen att få
hjälpa” skulle sänka den moraliska halten
i en handlings etiska värde. Självuppoffringen gentemot motbjudande medmänniskor skulle vara det högsta goda och
allas plikt. Mot denna form av anti-egoism har många vänt sig – speciellt kan
nämnas den rysk-amerikanska författarinnan Ayn Rand (1905-1982). Hon har
i stället framfört den provocerande tesen
att själviskhet är en dygd. Men detta är
inte så anstötligt som det låter. Hon menar
isjälva verket varken att rationell solidaritet eller genuin altruism är fördömliga.
Vad hon vänder sig emot är den verbala
altruismen och den därav följande framtvingade, skenbara altruismen (altruistiskt beteende till förfång för en själv).
Olika kombinationer
I matrisen sammanfattas de olika kombinationerna av anti-egoism i dimensionerna stark versus svag rationell solidaritet
respektive altruism versus egenintresse
Rationell solidaritet
Stark Svag
Altruism 4a: Genuin offervilja 3. Verbal
4b: Skenbar altruism altruism
Egen- 2. Samarbetsvilja l. Kortsiktig
intresse (gemensamma bästa) rationalitet
Kombinationen svag solidaritet och egenintresse representeras av rutan nere till
höger (l) och karaktäriseras av kortsiktig
rationalitet (egoism).
En person med dessa egenskaper vill
uppenbarligen varken delta i några insamlingar för hjälpbehövande eller lämna
några bidrag till den egna gruppens gemensamma bästa- i värsta fall bestjäl och
bedrar han i stället sina medmänniskor.
Detta beteende kan formaliseras i spelteoretiska termer. I den spelteoretiska
361
konstellation som kallas ”fångarnas dilemma” kan man visa att det rationella för
de två fångarna är att skvallra på varandra
eftersom ingendera kan lita på att den
andre inte skall låta sig övertalas att bli
kronvittne och få sitt straff kraftigt lindrat.
Solidaritet och samarbete skulle vara
omöjligt i detta läge. Eftersom situationen
liknar många situationer i det verkliga livet har en del bedömare menat att en
stark statsmakt behövs för att tvinga fram
ett beteende som befrämjar det gemensamma bästa (ruta 2).
Men Robert Axelrad har på ett övertygande sätt (genom att inbjuda till en
strategitävling) visat att egoister förvisso
kan samarbeta om bara spelet ”fångarnas
dilemma” spelas flera gånger – vilket
också bättre stämmer med förhållandet i
det verkliga livet. Den vinnande strategin
visade sig vara att primärt erbjuda samarbete och straffa avhopp (TIT FOR
TAT). Ingen skickade in en strategi byggd
på Bergspredikan – sannolikt av det
enkla skälet att en sådan skulle varit alltför känslig för parasitism. En praktisk
illustration finns i stället i Lars Görlings
roman ”491” där socialtjänstemannen
Krister till slut blir av med hela sitt möblemang genom sin undfallenhet.
Att straffa avhopp eller svek är en lika
central punkt som det primära samarbetet för att detta skall kunna utveckla sig till
en välståndsskapande process. Svek får
inte löna sig bättre än samarbete för nå-
gondera parten om det skall bli något
långsiktigt samarbete. Detta är en tung insikt att bära för alla som anser sig vara
altruister. Låt vara att de själva vill ”vända
andra kinden till” för egen del. Men om
de får politisk makt kan deras i detta fall
verbala altruism ställa till stor skada för
362
den rationella solidariteten. Vi hamnar då
i ruta 3.
Verbal altruism
”Verbal altruism” kan förklara flera socialpsykologiska fenomen på det politiska
planet. Handel och industri kräver
extremt mycket frivilligt samarbete. Inte
någonstans i hela världen har näringslivet
kunnat utvecklas till att ge något högre
välstånd med hjäp av tvångsmässigt samarbete (planhushållning). För att t ex ett
industriföretag skall kunna fungera måste
ett ömsesidigt förtroende finnas mellan
raden av olika typer av intressenter (ledning, anställda, kunder, leverantörer, långivare och ägare) annars skulle företaget
slitas sönder av inre stridigheter där alla
kortsynt bara bevakade sina egna intressen. Trots detta har handel och industri
fått stå i centrum för kritiken från altruisterna och sålunda beskyllts för egoism.
En genuin altruist skulle givetvis aldrig
gräma sig över att han betalade för mycket
i sina kontakter med handeln eller att han
hade för låg lön som anställd i näringslivet. Men en egoist som insett styrkan i
etisk opinionsbildning har naturligtvis rationella skäl att använda anklagelse för
egoism för att tillgodose sina egna (och
sin grupps) intressen. Men även genuina
altruister kan instämma i kritiken, åtminstone i de fall det gäller att straffa
svek, som nämndes ovan. Sålunda har
altruisterna i Sverige accepterat en successiv nedsättning av påföljden vid brott
mot löneavtal från en hel månadslön till
två procent av en månadslön (d v s 200 kr
vid vild strejk). Än värre skadeverkningar
ställde altruisternas politik mot näringslivet till med under 70-talet då de på fullt
allvar trodde att företagens dåliga vinster
var ”för stora”.
Verbal altruism leder också till krav på
lagstiftning när det gäller omfördelande
åtgärder. Sådana ”altruister” kan inte tänka sig att själva avstå någon större summa
för behövande medmänniskor om inte
alla andra gör detsamma. Och när de får
igenom sina skattehöjningar till förmån
för de ”sämst ställda” argumenterar de
gärna för att ”de rika” skall betala mest
därför att dessa har större ”förmåga” genom att deras inkomster har större ”skattebärkraft”. Altruismen har då reducerats
till generositet med enbart andras pengar.
Sådana förslag till beskattning har
väckt häftig opposition. Det var t ex fallet
inför Wigforss’ progressiva skatt 1947
och engångsskatten på pensionstillgångar
1987. Ord som stöld och konfiskation har
använts vilket avspeglar det faktum att
denna typ av skatter inte är avsedda att
befrämja det gemensamma bästa i ruta 2.
Vad det är fråga om är att makthavarna
försöker tillgodose sina egna stödgruppers intressen på bekostnad av övriga
medborgares intressen. Detta gör de under utsändandet av en ström av moralisk
propaganda av karaktären verbal altruism
där man både ger sken av att omfördelningen är ett utslag av altruism (ruta 4)
och ett utslag av rättvisa (ruta 2).
Även resonemanget om rättvisa kan
analyseras i termer av anti-egoism trots
att kraven på rättvisa åt en själv definitionsmässigt är en genuint egoistisk företeelse. Med ett rättssystem på mikroplanet som balanserar olika aktörers egenintressen på ett förnuftigt sätt kan ett välståndsskapande samarbete befrämjas. Hit
hör även beskattningsrätten i den mån
skatterna befrämjar det gemensamma

bästa (den s k intresseprincipen för beskattning). Men begreppet rättvisa har
också kommit att utvidgas till makroplanet varvid man på politisk väg bedömer
utfallet av mikroplanets rättvisa. Om man
inte gillar detta resultat, främst i form av
den ekonomiska ställningen för olika
grupper, försöker man inte ändra reglerna
på mikroplanet I stället försöker man gö-
ra ändringar på makroplanet genom att
hänvisa till etiskt svårdefinierade begrepp
som ”social rättvisa”, ”ekonomisk demokrati” eller ”medborgarrätt”. Ofta lyckas
man med denna ”verbala solidaritet”
dölja att man talar för gruppegoismen i
ruta l.
En annan variant av gruppegoism förklädd till solidaritet är Olof PaJmes argument för den generella välfärdspolitiken
(1985). Han menade att alla måste få ett
visst utbyte av den offentliga välfärden i
form av sjukvård, barnomsorg etc (ruta 2)
och inte bara ”de svaga”. Detta skulle
nämligen underlätta uttaget av höga skatter från ”de starka” vilket inte skulle vara
möjligt om skatterna enbart finansierade
”de svagas” sociala välfärd. Under sken av
att främja det gemensamma bästa kan så i
det fördolda extra resurser överföras från
en grupp till en annan (ruta 1).
Vid samma tillfälle lanserade Palme ett
annat argument för den offentliga sektorn
med orden ”Du skall taga vara på din broder – det är vårt ideal”. Med detta citat
från Paulus galaterbrev ville Palme argu- 363
mentera för altruism enligt ruta 4. Men
redan det faktum att detta måste påpekas
betyder att Palme avsåg ruta 4b- skenbar altruism – där altruismen mera är en
plikt än en spontan handling. I själva verket pratade.Palme emellertid om ruta 3 –
verbal altruism – där man tar vara på sin
broder genom att tvinga andra att stå för
betalningen.
På 70-talet framförde Palme däremot
ett rakare argument för ett utjämnande
skattesystem. Han menade att i länder
med stora inkomstskillnader förekom en
ständig våldsutövning med påföljd att ”de
rika” fick låsa in sig bakom stängsel och
vakthundar. Därför skulle starkt progressiva skatter ligga i ”de rikas” eget intresse.
Detta är i så fall ett rationellt argument för
ruta 2 och inte ruta 4. Frågan är bara om
det är särskilt relevant för svenska förhållanden.
Nu befinner sig den verbala altruismen
i en nedgångsfas. Marginalskatterna
sänks i hela världen och snart kanske
också i Sverige. Men Wigforss’ och PaJmes arvtagare på det moraliska planet heter inte Feldt utan Olof Johansson.
Denne vill ha mer utjämnande skatter
än övriga partier. Inte för att uppnå ”det
gemensamma bästa” utan för att gynna
centerns väljargrupper (ruta 3). Men det
kan finnas ytterligare ett (mera psykologiskt) skäl att mera bry sig om andras
skatter än sina egna. Det kallas avundsjuka och fordrar en särskild analys.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Reflektioner om politik : Elva essäer om idéer och reformer

fplus

Läs mer här

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism