Print Friendly

Danne Nordling; Andel i vinst

Av Redaktionen | 31 december 1975


1975


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

DANNE NORDLING:
Andel 1 vinst
Man försöker politiskt exploatera frågan
om företagens vinster, konstaterar pol
mag Danne N ordling. H an analyserar de
olika sakliga och taktiska syften som ligger bakom strävandena att sprida och
omfördela företagsvinsterna. V ad många
emellertid inte vet är att mindre än 10 %
av företagens vinster före dispositioner
och skatt delas ut till aktieägarna. Drygt
50 % går till nyinvesteringar inom företagen och resten till staten och kommunerna. Ett vinstandelssystem kan därför få
förödande konsekvenser för företagens investeringar om dessa måste finansieras
genom lån. Aktieägarnas utdelningar har
i fast penningvärde minskat med 9 % de
senaste tio åren samtidigt som löntagarna fått en reallöneökning på 40 %.
När företagens vinster stiger brukar regel·
mässigt röster höjas för att åtgärder skall
vidtas i syfte att minska dem. Även om
få personer torde hävda att företagen inll
alls borde gå med vinst, anser nog många
att vinsterna är ”för höga”. Även under
den värsta lågkonjunkturen 1971-72 aDsåg t ex en tiondel av ett representativt
urval av den vuxna befolkningen all
vinsterna var för höga.
Motviljan mot vinsterna bottnar natur
ligtvis i föreställningen att vinster uppkommer på bekostnad av ersättningen
löntagarna. ”Om vinsterna inte vore
stora skulle lönerna kunna vara högre”
en inte alltför ovanlig åsikt. Eftersom
litikerna uppenbarligen föreställer sig
denna åsikt är mycket utbredd görs sdiga försök att exploatera vinstfrågan
litiskt. För dagen är t ex frågan om ·
randet av något slags vinstandelssys
aktuell.
I debatten kan man urskilja fem o
sakliga syften med strävandena att infa
något slags system, som skulle sprida
omfördela de fördelar som anses för·
pade med företagsvinsterna: l. Man
åstadkomma ett ökat löntagarinflyt
över företagen genom en omfördelning
äganderätten till företagens (framti
aktiestock 2. Staten och/eller fackli
eningama skall ges ett nytt näring
tiskt instrument 3. Man avser att o
dela nyttigheter mellan ”kapital och
bete” 4. Företagens kapitalförsörj
skall underlättas 5. De enskilda m..
skornas trygghet vid tillfälliga ekon
ka påfrestningar m m skall förbättras.
lIl
Il
å
llin
l,
a
:r
1-
Il
e
v
·-
.-
·-
Till detta kommer ett taktiskt syfte som
lllaSt demonstrerades när regeringen
llulle kapa ”övervinsterna” 1974. Det
;ner att tillfredsställa en högljudd opililnsom vill reducera företagens vinster
främst känslomässiga skäl. Vilka faklika konsekvenser åtgärderna mot vinsirna får spelar härvid mindre roll, om
hara ingreppen uppfattas som företags- ~ntliga.
Lintagamas inflytande
Ett ökat löntagarinflytande skulle kunna
latadkommas över en natt genom att riksdagen stiftade en lag som gav de anllillda majoritet i aktiebolagens styrelser.
Socialdemokraterna på vänsterkanten förordar emellertid av någon anledning en
annan och krångligare väg. Företagen
!bli tvingas att göra årliga fondemissioaer av aktier som utan ersättning skall
overlämnas till en eller flera löntagarfonder. Dessa fonder kan sedan delegera aktiernas rösträtt till löntagarna i respektive företag. En successiv övergång till
ett löntagarstyrt näringsliv liknande det
JUgOslaviska systemet blir alltså följden.
I praktiken kommer emellertid löntagarfonderna troligtvis att agera något annorlunda. I fondernas styrelser kommer enligt
de förslag som diskuterats att sitta representanter för staten, kommunerna och de
fackliga organisationerna. Fonderna
kommer också att kräva representation i
företagens styrelser. På detta sätt skapas
åledes ett nytt näringspolitiskt instrument för en byråkratisk styrning av före- 69
tagen. Helt i linje med de nykorporativa
tendenserna i det svenska samhället avses
fackföreningarna få ett dominerande men
inte fullständigt inflytande över nä-
ringslivet. Löntagarnas personliga inflytande över den egna situationen torde
inte bli större än inom statsföretag eller
BPA.
Att ett fondsystem utövar en sådan lockelse på de intellektuella radikalerna
sammanhänger uppenbarligen bl a med
systemets komplexitet. Dels framstår den
triviala kärnpunkten i hela tankegången
som mera ny och intressant, speciellt för
ideologiska teoretiker, dels kan allmänheten föras bakom ljuset vad beträffar den
verkliga innebörden av systemet. Finessen med fondvägen till socialismen framhålls sålunda vara att staten därmed inte
konfiskerar någons egendom: den tar ju
bara hand om en del av den framtida avkastningen. Med denna hemsnickrade
rättsliga fiktion anses tydligen de juridiska problemen avklarade. En betydligt
intressantare fråga anses vara, om de
tvångsemitterade aktierna skall utges i
förhållande till lönesumman eller till vinsten i företagen.
I Danmark lade regeringen Anker Jörgensen 1973 fram ett förslag till ”ekonomisk demokrati”, som gick ut på att nya
aktier skulle utges i förhållande till lönesumman. Förslaget förutsatte att den centrala fonden årligen skulle föra ca 2 000
förhandlingar med företagen för att fastställa rimliga aktiekurser. Regeringen
föll kort därefter. – I Sverige företräds
denna variant av den socialdemokratiska
70
ekonomen Villy Bergström, delvis stödd
av Aftonbladet.
Den andra varianten lanserades för
några år sedan av västtyska LO. I något
modifierad form företräds den nu av den
liberal-socialdemokratiska förbundsregeringen. Företag med vinster överstigande
400 000 D-mark skall emittera aktier
motsvarande en viss stigande procent av
vinsten. För vinster över l miljon Dmark skall aktier motsvarande 10 procent
utges. Ingen hänsyn tas till om vinsterna
är små eller stora i förhållande till företagens storlek.
Fördelningspolitik
Ett system liknande det föreslagna västtyska utreds för närvarande inom LO av
Rudolf Meidner. Motivet för denna utredning är speciellt intressant. Meidner
har klart deklarerat att det inte är fråga
om att skapa någon ny väg till inflytande
för de anställda. Syftet är enbart fördelningspolitiskt och skall ses som ett komplement till den s k solidariska lönepolitiken. LO:s lönepolitik går som bekant ut
på att företagen skall betala ungefär lika
stora löneökningar oavsett bärkraft. Detta
medför att svagare företag slås ut, medan
de starkaste enligt LO får ännu högre
vinster, eftersom man där i solidaritet med
kamraterna i svagare företag inte kräver
så stora löneökningar som företagen skulle
kunna bära.
En progressiv vinstindragning är
därför nödvändig ur fördelningspolitisk
synvinkel enligt hr Meidner. I tidningen
Arbetet den 22 maj 1974 säger han: ”De
anställda vid låglöneföretagen får en sär·
skild pott i uppgörelsen. Men på höglö-
neföretagen blir det inte automatiskt nå-
got sådant tillägg.” ”Då menar arbetsgivarna att motsvarande summa ska gå direkt i aktieägarnas ficka! Jag har svårt
att tänka mig att man vågar gå ut och ar
gumentera för något sådant …”
En sådan vrångbild av hur företa
vill disponera vinsterna ger alltså en
övrigt så sansad person som Rud
Meidner. Det bådar inte gott för sak·
heten i debatten om hur ett system för
del i företagens vinster skall utformas.
Även folkpartiet vill av fördelnings
litiska skäl skapa något slags vinstand
system. I motsats till LO och socialde
kraterna motsätter man sig en alltför k
lektivistisk utformning av systemet. Fo
partiet vill att medborgarna skall ha ·
dividuell äganderätt till det som s
fördelas. Rudolf Meidner tror däremot
”ett anonymt, kollektivt ägande”. H
överenskommelsen mellan regeringen
folkpartiet innebar att frågan skall u
das. Sannolikt kommer något förslag ·
fram före LO-utredningen.
Vad är det då som skall fördelas
varför? Detta är en fråga som varken
eller folkpartiet förefaller att ha anal
rat närmare. Syftet är uppenbarligen
omfördela någon sorts välfärd mellan ”
pital och arbete”. Denna närmast m
istiska formulering är vag och oklar.
ven på en omfördelning torde ytt
bygga på den gamla marxistiska uppf
ningen att ”kapitalet suger ut arbetalll1
I
r
E
I
t<
le
”]
lx
fa
ga
de
ar

oc
sig
de.
de:
ext
tal!
]
d~lna
de
ge
dis
vm
gic
VIn
vän
e
1-
n
If
1-
Il
å
:h
ete
:h
🙂
tt
l.-

ist
tEftersom detta inte är fallet i dagens Sve- ~ blir debatten en aning förvirrad.
llpitalägama och vinsten
sin mest renodlade form går vinstandelsIliken ut på att löntagarna förutom sin
En också skall ha rätt till en andel av
”kapitalägarnas vinster” – dvs man skall
lllrtse från det faktum att det redan träffals avtal om vilken ersättning löntaprna skall få för sitt arbete. Motivet för
etta sägs vara, att löntagarna med sitt
arbete har skapat vinsterna och att det
irför måste betraktas som rättvist att
ltbå de får del av dem. Man föreställer
• alltså att i stället för att företaget
lidar ut hela vinsten till aktieägarna en
del av den kan ges till löntagarna som en
lltra löneförmån, när det går bra för företaget.
Des värre – eller kanske dessbättre? –
4elas inte vinsterna ut till aktieägarna i
ligon större utsträckning. Under perio- *n 1969-1972 delade de svenska företaP ut bara 9,8 procent av vinsten före
ipositioner och skatt. Drygt hälften av
mten sparades i företagen, och resten
pek till staten och kommunerna. De
vinstmedel som sparas i företagen används för att bekosta nya investeringar,
10111 är nödvändiga för att lönerna skall
kunna ökas utan att arbetsinsatserna
lriijs.
Utgifter för att bekosta maskiner och
lllläggningar, som skall ersätta gamla och
IIS!itna sådana, betraktas av alla som en
ilstnad. Den del av ett företags inkoms- 71
ter, som används för sådana nödvändiga
utgifter, ses inte som en vinst som kapitalägarna kan disponera för sin egen lyxkonsumtion. Med ett statiskt betraktelsesätt är accepterandet av detta fullt naturligt. Men med en statisk syn är det inte
lika naturligt att acceptera de lika nödvändiga satsningarna på nya maskiner
och anläggningar. Utgifterna för dessa
betraktas inte som en kostnad. Den del av
företagens inkomster, som används för i
praktiken alldeles nödvändiga nyinvesteringar, ses i stället som en vinst som lika
gärna kan användas för ”kapitalisternas”
konsumtion av rysk kaviar, dyrbara pälsverk, lyxbilar etc.
Vinstutdelningen till aktieägarna motsvarar bara någon procent av näringslivets lönesumma räknat före skatt. Efter
skatter av olika slag återstår ingenting att
dela på. Ett vinstandelssystem eller andra
åtgärder som drabbar vinsterna får därför
konsekvenser nästan enbart för företagens
nyinvesteringsverksamhet (och i viss
mån för transaktionerna med den offentliga sektorn). Köpkraftsfördelningen mellan kapitalägare och löntagare kan knappast påverkas så att löntagarna tjänar på
det, eftersom kapitalägarnas vinster efter
skatt är betydelselösa till sin storlek.
Konsekvenserna
Om ett vinstandelssystem ändå genomförs
blir det företagen som drabbas. Rimligtvis måste de då få kompensation för
detta genom sänkt bolagsskatt. I annat fall
kommer företagens skuldsättningsgrad att
72
öka genom att investeringarna måste lå-
nefinansieras, vilket efter en tid medför
att några expansiva, riskfyllda nyinvesteringar knappast kan komma till stånd.
Även nyemissioner av aktier borde stimuleras, eftersom ett vinstandelssystem
knappast gör det mer attraktivt för någon
att betala för att erhålla aktier i företagen.
Den mest tungt vägande invändningen
mot ett renodlat vinstandelssystem finns
emellertid på ett annat plan. Ett sådant
system får nämligen helt godtyckliga effekter på den personella inkomstfördelningen. De som arbetar i lönsamma företag skulle få mer betalt för sitt arbete än
vad andra i mindre lönsamma företag får
för likartat arbete. Detta strider mot den
fast etablerade lönepolitiken på den
svenska arbetsmarknaden. Om trots detta
ett vinstandelssystem genomfördes, skulle
följden lätt kunna bli en rad vilda konflikter där löntagarna i företag med små
vinster försökte kompensera sig lönevä-
gen, med ytterligare påfrestningar på de
svagare företagen som följd.
För att ett vinstandelssystem i praktiken skall kunna genomföras fordras nog
att alla löntagare kan delta, oavsett om de
är anställda i företag eller t ex inom den
offentliga sektorn. Vad man i så fall
skulle uppnå synes oklart. Likheten med
en höjd och eventuellt progressiv bolagsskatt är uppenbar. Enda skillnaden skulle
vara att löntagarnas inkomster blev mer
konjunkturberoende med ett vinstandelssystem där alla får lika stora andelar.
En annan väg
De som insett det rena vinstandelssystemets nackdelar menar att löntagarna
egentligen inte skall ha andel av företagens vinster, utan de skall i stället ha d
i företagens förmögenhetstillväxt Fort
farande är dock syftet fördelningspo·
tiskt. Deltagandet i förmögenhetsbil
ningen avser inte att öka inflytandet t
löntagarna. För detta finns det andra 1•
gar, framhålls det. Löntagarna bör
lunda i egenskap av anställda ha rätt
inflytande. Det rent fördelningspoli ·
syftet är emellertid också oklart. Vad
ytterst måste fördelas är ju någon form
välfärd. Men när man talar om att det
”den ojämna förmögenhetsfördelning
som skall utjämnas och utesluter eff
terna på inkomster och inflytande är
svårt att se vad som återstår av avsik
med utjämningen. En ”förmögenh
som varken ger inflytande eller inko
torde i praktiken vara värdelös.
De socialdemokratiska debattöre
förefaller främst syfta till att förhindra
förmögenhetsökning hos de tradition
kapitalägarna. Folkpartisterna har
detta syfte, men de betonar starkare
enskilda individer skall komma i åtn”
tande av förmögenhetsökningen i
hället. Rudolf Meidners variant ko
sannolikt att gå ut på att äganderä
till en del av de ”nedplöjda” vinstrne
i företagen övergår till någon form
löntagarkollektiv. statssekreteraren i
betsmarknadsdepartementet, Allan
son, har föreslagit att en del av vinst
i stället skall användas för konsum ·
a
å
tt
1-
lr
n
n
v
Cl för sådan utbildning av de anställda
•ej behövs för tjänsten i företaget.
Med en utjämning av förmögenhetsidelningen kan möjligen menas, att det
I&I att förhindra uppbyggnaden av för- -senheterna i företagen. Dessa repreateras av företagens maskiner och anlgningar. En utjämning skulle alltså
iutsätta ett stopp för nyinvesteringar i
mtagen. Följden skulle då bli stagna- 11111 och tillbakagång – samt kraftigt
iiad arbetslöshet.
Men det kanske ändå är så att företap förmögenhet visst kan tillåtas öka,
lira finansieringen sker genom låntaglllg och inte genom nedplöjning av
wiustmedel. Vad som därmed uppnås, förållll att investeringsverksamheten försvå-
111, är svårt att se. Företagen förfogar ju
iltid över hela sin egendom. Det går
mte att säga att vissa maskiner är långiMlaS och andra är företagens egna.
Aktieägarnas ställning
Vad socialdemokraterna och andra menar
mlste rimligtvis vara att det är aktieägarnas förmögenheter som inte borde få
öb, oavsett om företagens substansvärde
öbr. Det innebär att förmögenhetsomfördelningen skall syfta till att dämpa kursutvecklingen på aktiebörsen. Därmed
hålls aktieägarnas förmögenhetsökning,
definierad som börsvärdet av aktierna,
tillbaka. Frågan är hur ett förmögenhetsandelssystem skall leda till detta utan att
företagens investeringar påverkas negativt.
På lång sikt följer aktiekurserna relativt väl förändringarna av aktieutdelningarna. Börskursen för en aktie bestäms, bortsett från tillfälliga svängningar, huvudsakligen av det diskonterade nuvärdet av framtida utdelningar.
Sambandet med företagens substansvärde
är däremot svagare. Om aktievärdena
skall hållas nere, räcker det inte med att
förändra äganderätten till en del av substansvärdet, dvs förmögenhetsvärdet
Även aktieutdelningarna måste hållas tillbaka.
Eftersom vinstutdelningen till aktieägarna bara utgör en tiondel av de verkliga vinsterna, måste uppenbarligen en
mycket stor del av företagssparandel konfiskeras av löntagarna och föras ut från
företagen för att det skall bli någon säker
effekt. Tidigare år har det nämligen visat sig att vinsterna t o m minskat, samtidigt som utdelningarna ökat, vilket
möjliggjorts genom att den utdelade biten av vinsterna är så mycket mindre än
hela vinstsumman. Om löntagarna då nö-
jer sig med att låta de beslagtagna \’instmedlen stå kvar i företagen för att möjliggöra nyinvesteringar, finns det ingen
anledning att minska utdelningarna, varför någon inverkan på förmögenhetsfördelningen inte blir följden. Det förefaller
uppenbarligen som om herrar Meidner
och Larsson tänkt fel, när de tror sig på-
verka förmögenhetsfördelningen med
sina föreslagna åtgärder. Naturligtvis kan
de enbart vara ute i det taktiska syftet att
tillfredsställa en företagsfientlig opinion
oavsett de faktiska konsekvenserna.
74
Sakligt sett är det svårt att komma åt
aktieägarnas förmögenheter denna väg
utan att detta samtidigt drabbar investeringarna på ett icke önskvärt sätt. Det
pågår emellertid sedan en lång tid tillbaka en ”naturlig” försämring av aktieägarnas utbyte. Under de senaste tio åren
har t ex aktieägarnas utdelning i fast
penningvärde minskat 9 procent, samtidigt som löntagarna fått en reallöneökning på 40 procent.
Löntagaraktier
Folkpartisternas strävan att till löntagarna personligen överlämna aktier eller
andelsbevis får givetvis mera märkbara
effekter på förmögenhetsfördelningen.
För att ”löntagaraktierna” över huvudtaget skall ha något värde och påverka välfärden måste de lämna en viss avkastning, som stiger i takt med övriga aktieutdelningar. Detta innebär en viss på-
frestning på företagens möjligheter att
finansiera investeringarna. Problemet är
<.lock mera begränsat än vid ett renodlat
vinstandelssystem. Kompensation kan ges
genom en något sänkt bolagsskatt. Frågan
hur alla löntagare skulle kunna få delta i
systemet kvarstår. Risk finns för att man
därför måste bilda något slags fondsystem,
som kan innebära en otillbörlig maktkoncentration.
När löntagaraktierna kommer ut på
marknaden är det sannolikt att aktiekur- -sernas utveckling på börsen dämpas.
Därmed skulle en effekt som liknar en
förmögenhetsomfördelning ha uppnåtts:
löntagarnas förmögenheter ökar
digt som de nuvarande aktieägarnas
mögenhetsökning pressas tillbaka. Att
tiekursernas stagnation skulle leda till
nyemissionsverksamheten kraftigt
försvåras kan möjligen uppvägas av
det vore möjligt att föra en mer
ringslivsvänlig och
jande politik, som ökar företagens
finansieringsmöjligheter. Detta kan
dan leda till att aktieutdelningarna
kurserna stiger. slutresultatet av
genhetsomfördelningen blir därmed
kert.
Mot vinstandelssystemen
ett alternativ ställas den
varianten av det system, som
ningen representerades av det
”ekonomisk demokrati”. Av lönerna
löneökningarna avsätts en viss del
för aktieköp etc. Staten ochfeller
gen uppmuntrar löntagarnas sparande
nom speciella premier eller
frielse. Ett system av detta slag
sedan flera år i Västtyskland.
bundet föreslog för några år sedan ett
nande system. Någon omfördelande
har inte ett sådant system, eftersom
inte avses innebära förbättringar för
gon på någon annans bekostnad.
skulle löntagarna naturligtvis få del i
mögenhetstillväxten i samhället på
helt annat sätt än idag.
Varje ökning av det personliga
det har en trygghetsökande effekt.
”förmögenhet” som är någorlunda
realiserbar utgör ett förnämligt skydd
tillfälliga ekonomiska påfrestningar
nti·
:örakatt
.Ule
att
nä-
.m·
liv·
se·
>ch
aö-
ä-
) ID
:Ila
~d?-
;ka
ler
;en
ta·
~eik- ~kt
!et
tå·
lOt
ir·
~tt

~n
itt
ot

personliga ekonomin. Så länge inte
drabbas av svårigheter finns det allköpare till de värdepapper, som det
fåtal personer som behöver kon- 75
tanta medel, bjuder ut. Denna fördel har
inte det kollektiva ägandet. Det är på
trygghetsområdet de största välfärdsvinsterna för alla står att vinna.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner