Print Friendly

Daniel Suhonens spruckna drömmar

Av Pär Henriksson | 17 oktober 2014

partiledaren_2014Daniel Suhonen
Partiledaren som klev in i kylan – berättelsen om Juholts fall och den nya politiken
Leopard förlag 2014

Daniel Suhonen kan både skriva och berätta. Som samhällsdebattör har han skickligt använt sina olika plattformar för att påverka främst socialdemokraternas politik i välfärdsfrågor. Produktiv och begåvad, men kanske också lite av en solospelare har han funnits i ekosystemet runt det socialdemokratiska partiet men aldrig varit i dess absoluta maktcentrum. Han verkar känna många och röra sig lätt och rätt runt bland media och politik. Håkan Juholts tio månader som partiledare och statsministerkandidat var Suhonens tid nära den verkliga makten. Om det har han skrivit en mycket läsvärd bok.

Detta är nämligen inte i första hand en bok om Håkan Juholt. Snarare är det en berättelse om Suhonens spruckna drömmar och förhoppningar. Han hade hoppats så mycket och projicerade ännu mer under de tio månaderna. Middagar med intellektuella (precis som Palme, den här gången i Suhonens regi), teaterrecensioner (visserligen skrivna av Suhonen, men ändå). Men det höll aldrig. Juholt var inte en modern Palme utan en vanlig hygglig riksdagsledamot med förkärlek för att överdriva en aning och bullra runt lite jovialiskt med journalister och vem helst som ville lyssna. Sådana personer finns det gott om. Bra folk. Inger ofta förtroende initialt och kan vara utmärkta lagspelare i en riksdagsgrupp. Men når sällan den yttersta toppen och fungerar inte som partiledare, särskilt inte i ett socialdemokratiskt parti som var rejält vilse, i ekonomisk kris och med falanger som ägnade sig åt det fria kriget internt.

Det är en på det hela taget rätt märklig historia som berättas med författaren själv som såväl skildrare, aktör, recensent och ibland huvudperson. Källhanteringen är ett kapitel för sig – den bygger på privata sms, bandade samtal och protokoll från stängda möten. Att Suhonen med detta sannolikt sviker ett antal förtroenden kan man ha synpunkter på men det är snarare en fråga för de inblandade personerna. Det bidrar i vart fall till en mer läsvärd bok än den vanliga stela svenska biografin eller memoaren. Det här är mer i amerikansk tradition, bra citat, miljöskildringar och rakt på sak. Den som läst Bob Woodward känner igen sig.

Redan från bokens första sidor framgår det varför Håkan Juholt var en djupt olämplig partiordförande. Historien är inte ny, den har redan berättats förr bl a av Möller och Silberstein i En marsch mot avgrunden. Juholt är på väg hem i försvarsmaktens plan från ett besök i Afghanistan när han får samtal om att han ska träffa valberedningens ordförande direkt när han landar. Direkt bubblar Juholt om denna rimligen högst känsliga information till de övriga passagerarna på planet. Moderata riksdagsledamöter, vänsterpartiets partiledare och befälhavare i försvarsmakten. Det är faktiskt helt obegripligt. Att han sedan skarvar, överdriver och ibland kanske direkt ljuger sig igenom sin partiledarperiod är knappast förvånande.

Den beryktade valberedningen och det berömda verkställande utskottet kommer inte väl ut ur denna historia. Ingen verkar förberedd på vilken person man plötsligt upptäcker sig ha som partiordförande. Allra minst Juholt själv. Han verkar oförmögen till att ta ansvar för struktur och processer. Staben runt honom är snällt uttryckt bristfällig. Han utser talespersoner och utvecklar politik on the fly i en kaotisk virvelvind utan vare sig riktning eller mål. Ett exempel som Suhonen målande beskriver är när Juholt utser Tommy Waidelich som ekonomisk talesperson och finansministerkandidat. Inte för att han verkar känna Waidelich närmare eller känna någon större tilltro till hans förmåga att utveckla den ekonomiska politiken. Till Suhonen anger Juholt att Waidelich utses för att blockera för Mikael Damberg (som står högt på Suhonens fiendelista) inför när riksdagslistorna ska utses till nästa val.

Daniel Suhonen skriver utifrån ett tydligt vänsterperspektiv. Det bör man ha i bakhuvudet när man läser boken. Allt till höger om Suhonen är närmast korrupt och Suhonen talar själv i termer om fiender där det är privata företag inom välfärden som är den yttersta ondskan. Det är en i hög grad konspiratorisk världsbild som läsaren får ta del av och det är rimligt att anta att han väljer såväl källor som sina måltavlor. Suhonen är i första hand en debattör med en agenda, inte en journalist. Med det sagt är det en välskriven, personligt hållen berättelse om spruckna drömmar och en märklig partiledare.

Pär Henriksson ansvarar för politisk strategi på Svenskt Näringsliv.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner