Print Friendly

Dags för KD att byta namn

Av Louis Jacky | 6 mars 2015

Att vilja se ett bättre samhälle eller hjälpa människor är knappast specifikt kristet eller ens religiöst. Och frågan är om ett kristet parti ens skulle klara fyraprocentsspärren.

Att Lars Ohly till slut avstod från beteckningen ”kommunist” var kanske därför att Kuba eller Kina då kommer på tapeten. Eller för att man i första hand tänker på Stalin och hans skräckvälde snarare än på Marx och Engels. Huruvida någon med vissa uppfattningar är kommunist eller inte kräver en förutsättningslös och objektiv ideologisk bedömning.

Utifrån denna sistnämna utgångspunkt är det kanske dags att KD byter namn om nu Göran Hägglunds avskedstal har någon programmässig funktion. I detta tal befinner sig Hägglund minst lika långt från Kristus som Stalin var från Marx och Engels.

Nu kan det mycket väl hända att Göran Hägglund för egen del, i ”själ och hjärta” är kristen. Men frågan är i vilken utsträckning detta motsvarar Kristdemokraterna som politiskt parti.

Att det motsvarar partiets begynnelse i någon mån borde framgå av grundargestalterna Levi Pethrus och Birger Ekstedt, präst i Svenska kyrkan. Men vad innebär detta politiskt?

Den kristdemokratiska riksdagsledamoten Annelie Enochson har uttryckt det som att partiets så kallade kristna värderingar verkar vara lite vad man själv upplever att det är. Det intrycket får man också när man i Dagens Nyheter (17/2) läser partledarkandidaten Jakob Forssmeds programförklaring. Han skriver om en ”värderingskris” som innebär att ”kristdemokrater måste utveckla sin politik för ett bättre samhälle”. Och jag som trodde att detta var alla partiers mål!

Men han anger något som även Enochson nämner för egen del: familjepolitiken. Ok, om nu Kristdemokraterna är det enda partiet som värdesätter familjen som en väsentlig grundsten i samhällsbygget då vill jag lyckönska partiet men är detta specifikt ”kristet”? Mig veterligt finns samma grundtanke både i judendom, i islam samt troligen även i andra religioner och inte minst helt bortsett från all religion.

Enochson nämner även frågan om livets okränkbarhet, det vill säga abortfrågan. Men där befinner sig ju Kristdemokraterna i dåligt eller gott sällskap med Sverigedemokraterna. Och det borde vara tillräckligt för att indikera att vi här inte står inför en specifikt kristen fråga utan inför en högst objektiv och existentiell fråga: är det någon eller bara något som avlägsnas vid abort vid den tidpunkt där abort är tillåtet?

På 1980-talet fick vi ett allmängiltigt besked om den andra ändan av livet med begreppet hjärndöd, bortom till exempel anhörigas möjlighet att inse att det inte längre är någon utan bara något som ligger där på dödsbädden. I abortfrågan är frågeställningen den omvända. Men den borde inte vara mera ”religiös” än skillnaden mellan vördnad och respekt för livet.

Jag har konfronterats med dessa begrepp när jag skrev en bok om Albert Schweitzer vars hela liv, som läkare med mera, ägnades åt att rädda liv. Trots sitt franska medborgarskap under andra hälften av sitt liv skrev han helst på tyska där ordet ”Ehfurcht” får en nästan religiös innebörd när det översätts med vördnad. I engelska översättningar blir det motsvarande ”veneration”. I samband med ett tal i Paris använde han även ordet ”respect”. Han ville själv framstå i första hand som humanist trots otaliga ”helgonförklaringar”.

Svårigheten att urskilja det ena från det andra visar sig i upprinnelsen till Albert Schweitzers gärning. I egenskap av professor vid teologiska fakulteten i Strassburg hittade han på sitt skrivbord en tidning från Parismissionen där man beskrev ett skriande behov av läkare i Afrika. Han betecknade det senare som en religiös kallelse, ”Herre jag är redo”. I verkligheten var han ”redo” bara i mentalt hänseende. Det återstod 6 år av studier vid den medicinska fakulteten.

Jag har bland mina vänner Louis Schittly som tillsammans med några andra läkare hade varit i Biafra och därefter grundade en organisation som sedan bytte namn till Läkare utan gränser. Han betecknar Schweitzer som ”farfar” till Läkare utan gränser.

Schittly (som jag också berättar om i min bok) blev som ung så till den graden eld och lågor när en katolsk missionär hemma i den elsassiska byn berättade om vad han höll på med i Afrika, att han bestämde sig för att bli katolsk präst.

Strax innan han skulle påbörja motsvarande studier såg han i en katolsk tidning en artikel om Schweitzer och bestämde sig för att bli läkare. Innan han skulle sätta i gång med tjänstgöringen på ett sjukhus i Paris råkade han se en annons från Röda Korset som sökte folk till krigshärjade Biafra. På ögonblicket bestämde han sig för att åka dit.

Albert Schweitzer och Louis Schittly må han varit ”programmerade” av religiös tro men deras spontana vägval är en reaktion på människors behov av hjälp. Och sådant kan väl aldrig vara uteslutande varken specifikt kristet eller ens allmänt religiöst?

Louis Jacky känner sig efter drygt 50 år i Sverige, där han är maximalt rotad, inte som svensk utan fortfarande som europeisk-elssasisk gränsöverskridande med Strasbourg/Strassburg som huvudstad, och med 2 samtida modersmål: tyska och franska, allt i Albert Schweitzers efterföljd.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism