Print Friendly

Dags att erövra mitten igen!

Av Jessika Nilsson | 9 december 2016

Det finns inte stort utrymme att vara lagom just nu. Varken i Sverige, på kontinenten eller någon annan stans i västvärlden. Men är det lagom det är fel på, eller är det vad som i dag är lagom som utgör problemet, funderar Jessika Nilsson.

Det är mitten som sakta driver skeppet framåt. Det är i mitten det offentliga samhället – det byråkratiska samhället – försöker förvalta sig, i desperat flykt från att förändra sig. Men mitten har nu kört fast i leran. Den gräver in sig och plötsligt har man kommit till en punkt när det på bägge sidor av mitten väller upp fontänstrålar av lera. Enligt Zeitgeist är det nu saker och ting måste förändra sig. Det kan inte fortsätta som det gjort, men hur det ska gå till verkar tillsynes få känna till.

Språket är en viktig faktor i allt detta. Kommunikation en avgörande del i det som bygger våra relationer och respektive civilisationer. Samtalsklimatet är hårt polariserat och den som inte är med oss är emot oss. Och den som avviker från det som uppfattas som inom ramen bör förbjudas att göra så. En vid det här laget välkänd undersökning från opinionsinstitutet ”Pew Research Center” visade att 40 procent av amerikaner i gruppen 18 till 34 år vill förbjuda “kränkande yttranden om minoritetsgrupper”. Är det inte genom våldsmonopolet som avvikande åsikter från mitten ska stoppas ska den som vågar avvika åtminstonde bli utsatt för så mycket kritik och exkludering att den sociala kostnaden blir så hög att man tillslut helt tystnar. Där är ett starkt exempel det svenska exemplet med Per Ström.

Till vänster om mitten har vi de ”meta-identitära”. I deras värld är det förbjudet att tänka olika och konformismen upphöjs. För den som tänker annorlunda är inte tolerant. Detta sammanblandas med kulturrelativism och den som är en del av den västerländska kulturen har absolut ingen rätt givet sin bakgrund eller hudfärg att uttala sig. Det är kulturrelativismen som legitimerar att man kan vara feminist och sitta i Europaparlamentet samtidigt som man gift bort sin dotter i ett barnäktenskap. Inte sällan tar det sig i form av kulturella frikort där man inte förväntas följa rådande normer och lagar. En spännande tanke är dock om det under senare år kommit en gräns till denna relativism. Är du ifrån en annan kultur bör våldsamma och förtryckande hederskulturer ”förstås”, men vill du inte skaka hand med en kvinna ifrån vår kultur, ja då tar relativiteten slut.

Mellanöstern har kommit att bli högborgen för denna relativism. Utgör du en del av en för oss liknande kultur då ska man alltid fördömas och hatas givet sin privilegierade position. Men länder som däremot stenar kvinnor som våldtagits eller en människa vars ”brott” är att älska en annan av samma kön, ja då kräver vänstern – och med det ibland mitten – att det ska ses i en kontext av västerländsk imperialism. Plötsligt blir det viktigaste verktyget feministiskt utrikespolitik.

Det finns en stolthet i sin intoleranta tolerans. Till den grad att historieböcker måste skrivas om för att kvinnor inte utgör tillräckligt stor del av det skrivna. Denna position uppfattar man som så upplyst, så fulländad att man genast måste exportera den över hela Sverige, och gärna genom det statliga och offentliga utbildningssystemet. För de meta-identitära har ingen tidsenlig värdegrund. Identitära får alla minoriteter vara. Och just därför ser man inget problem med blandade omklädningsrum och könssegregerade badtider.

Till höger om mitten finner vi de som har gjort SD till Sveriges största parti, de som har valt Trump och de som nu stöder Le Pen. De kallar sig för ”alt-right” när de vill verka intressanta. Ett fromt försök på att visa att även de har en intellektuell grund. Men den tydliga ideologiska och värdebaserade grunden saknas tillsynes. Detta tar sig inte minst i uttryck av de som försöker springa efter vad de ser som förlorade väljare till denna ”höger om mitten”. Det finns tydliga exempel på detta i närtid.

Problemet är att det inte endast är att ändra språket, bli lite grövre, lite mer ”enkel” och polariserande. Den som föraktar ”etablissemanget” slutar inte göra så för att sagda etablissemang söker ta en annan form. Sverigedemokraterna har redan all trovärdighet som populistisk kraft i Sverige och den rollen kan ingen annan ta över som inte önskar upphöra med sin nuvarande position.

Det finn starka indikationer på att den västerländska borgerligheten befinner sig i en identitetskris. Det ter sig inte längre självklart hur man vill förändra samhället och plötsligt skriver man överenskommelser i Sverige som gör att man inte behöver regera, bara för att sedan riva upp den, bara för att sedan inte genomföra göra någon praktisk förändring. Och det kommer från en höger som drevs av företrädare som Gösta Bohman, eller för den delen Carl Bildt som 1991 slog fast i en debatt med Ingvar Carlsson: ”Vi anser alltid att socialdemokratiska regeringar bör avgå och vi kommer att ta varje möjlighet som gives för att se till att det blir så.”

Riktningslösheten är framträdande och den svenska borgerligheten står för tillfället och hoppar mellan höger och vänster om ”mitten”. Migration går från att Sverige ska erbjuda permanenta uppehållstillstånd till ekonomiska flyktingar till att vi ska resa ny gränser. Ena dagen förnekar vi att otryggheten växer – och den som säger så får kallas främlingsfientlig – och den andra dagen har Sverige aldrig varit otryggare men hur detta ska bemötas finns inga förslag på. Först finns ingen svensk kultur och nationalsången kan helst förbjudas helt för att sedan plötsligt stå med enorma svenska flaggor vajjandes men helt utan att förstå tankar och idéer som Leitkultur. Då ska plötsligt staten i stället ta hand om integrationskurser. Det kan man fråga sig vad Gösta Bohman tyckt om.

I stället lämnas det öppet för de radikala, de orimliga och de som nu utgör Sveriges största parti. Den borgerliga platsen i samhällsdebatten har krympt, och framförallt för att vi har gjort det. Sedan 1980-talet storhet och stolthet har vi konservativa, vi borgerliga och vi (klassiskt) liberala förminskat oss och tappat riktning. Då hade vi mer än ekonomi och statsfinanser; vi hade en tilltro till en värld där människan styr och där vi leder vägen. Inte förhåller oss till en polariserad mitt. Det fanns ett program för mellanklassen och det fanns en idé att människan bygger samhället i stället för en Plan för ett starkare Sverige.

Det finns ett uppenbart utrymme för svensk höger att vara den förnuftiga rösten i dagens debattklimat. Vi har perfekta förutsättningar att skapa ett alternativ till det aggressiva och identitära som både vänstern och högerpopulismen står för. Men för att nå dit behöver vi en värderingsbaserad pragmatismens renässans. Dags att erövra mitten!

Jessika Nilsson är doktor i antropologi och entreprenör

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

SNB:s skribentskola

Beställ Felix Bekännelser

Läs mer

Med skuldkänslan som drivkraft

webshop_banner