Print Friendly

Dagens nyheters Volter

Av Redaktionen | 31 december 1958


1958


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

DAGENS NYHETERS VOLTER
MELLAN DEN tidpunkt i början av
sistlidna mars, då regeringen och
de borgerliga partierna framlade
sina mera definitiva pensionsförslag och den l juni då nyvalen till
2 kammaren ägde rum, skrevs i
Dagens Nyheter ett stort antal ledare rörande pensionsfrågan. De
sysslade i huvudsak med regeringens och folkpartiets förslag och
rekommenderade ganska obetingat
det sistnämnda, inte minst på
grund av dess mycket fördelaktiga
effekter å sparande, investering och
nationalinkomst.
I en ledare 14 mars, :.Frågor om
pensionerna» skrevs att regeringsförslaget med dess fördelningssystem visserligen hade en formell fördel över folkpartiets premiereservsystem genom att det formellt garanterade tjänstepensionernas värdebeständighet. Häremot anfördes
emellertid att folkpensionerna även
enligt folkpartiförslaget skulle bli
värdebeständiga och att premiereserven för tjänstepensionerna skulle
kunna göras värdebeständig genom
placering i indexlån. Vidare framhölls: »Inte heller regeringens system ger ju någon fullständig
värdegaranti, man är ju beroende
Av professor GUSTAF ÅKERMAN
av höjningar av de aktiva åldrarnas
avgifter som det i vissa lägen kan
bli omöjligt att genomföra.»
I en underledare 1 april, »Uppställning till vab sades: »Bland
annat är regeringsförslaget från
samhällsekonomisk synpunkt äventyrligt. Man bygger inte inom detta
system upp ett så stort sparande
att minskningen av sparandel i
andra former med säkerhet motverkas.:.
I en ledare 16 april, »De två försiagem jämfördes folkpartiets och
regeringens förslag. Tidningen förordade folkpartiförslaget beroende
»främst på två förhållanden: l)
Den betydande valfrihet inom systemets ram för den enskilde och
gruppen som premiereservmetoden medger . . . och 2) De från
samhällsekonomisk synpunkt stora
fördelarna med en pensionsordning
som i sig säkerställer ett mot pensionerna svarande sparande.» Vidare anfördes att rätten till utträde
ur systemet enligt folkpartiförslaget »knappast kan få några allvarligare sociala vådor eftersom folkpensionerna ändå sörjer för grundtryggheten. För människor som genom utbildning, start av egen rö-
relse eller byggandet av eget hem
åsyftar en produktiv användning
av sina pensionspengar kan då i
många fall utträdesrätten ha ett
stort värde.»
I ledaren 24 april, »Har vi råd att
avstå?» anfördes: »Sedan folkpartiet här i enlighet med folkomröstningens resultat gått socialdemokratin till mötes skulle enighet mellan dessa båda partier vunnits om
regeringen å sin sida accepterat den
av folkpartiet krävda valfriheten
inom ett på premiereservmetoden
byggt system.» Vidare framhölls
»att den möjlighet till valfrihet och
den omfattande kapitalbildning som
premiereservsystemet medför är så
väsentliga krav att de inte bör
offras för de fördelar – den större
administrativa enkelheten, den mer
automatiska ehuru därför inte säkrare värdefastheten – som fördelningsmetoden innebär.»
I en ledare 10 maj, »Försök till
hetspropaganda» anfördes: »Herr
Erlander spekulerade efter folkomröstningen i ett indignationsval för
att kunna bryta den för socialdemokratin under hela efterkrigstiden vikande tendensen. Att folkpartiet genom sin anslutning till
kravet på laglig pensionsrätt och
sin allmänna principlösning av
pensionsfrågan ryckt undan hela
grunden för ett sådant val – det
skall inte få hindra honom.»
Den allvarliga fara för vår ekonomiska utveckling som ligger i
den av regeringen föreslagna, centralt administrerade väldiga pen- 501
sionsfonden behandlades under
dessa månader inte av tidningen.
Den upptogs först i en artikel den
27 aug. – varom mera nedan –
och då med ett väsentligt förändrat
tonläge.
Vid nyvalen till andra kammaren
den l juni gick som bekant folkpartiet starkt tillbaka, medan centerpartiet och högern gjorde betydande vinster och socialdemokraterna vissa mindre vinster. Socialdemokrater och kommunister
mönstrade fortfarande obetydligt
mindre än hälften av de avgivna
rösterna, medan ställningen i andra
kammaren frånsett talmannen blev
115-115 och alltså beroende av lotten.
Dessa förhållanden imponerade
tydligen i hög grad på Dagens Nyheter, som nu och framdeles lät sina
förut anförda nationalekonomiska
synpunkter på frågan överflyglas
av parti- och riksdagstaktiska överväganden. Redan 2 juni, då tidningen ännu höll en svag borgerlig
majoritet för trolig, måste man enligt en ledare, »Folkpartiets nederlag», »utgå ifrån att frågan löses
genom en kompromiss mellan folkpartiet och socialdemokratin eller
rättare sagt genom ett förslag i vilket åtminstone några (!) av folkpartiets speciella synpunkter i pensionsfrågan tillgodoses».
Den 3 juni, då den jämna ställningen i andra kammaren blivit
klar, skrevs det i en ledare, »Valresultatet» ändå mera defaitistiskt:
502
»Under dessa förhållanden är det
klart att regeringen stannar och att
dess pensionsförslag … i huvudsak
genomföres.»
I ledaren 4 juni, »Pensionerna
efter valet» skrevs på liknande sätt:
»Den enda lösning som i detta läge
har någon möjlighet att genomfö-
ras är regeringens.» Beträffande
regeringsförslaget sades vidare:
»Sparandebortfallet är det från
mera allmän synpunkt svåraste
problemet. Det är framför allt
denna fråga som gjort att Dagens
Nyheter, trots ett sådant systems
nackdelar i vissa avseenden, föredrar en premiereservmetod framför fördelningsmetoden. Men det är
möjligt att man också vid användande av fördelningsprincipen kan
genom speciella åtgärder … få ett
långt större sparande än regeringslinjen i dess nuvarande utformning
medger utan att de centralt reglerade fonderna skall behöva växa.
Genom ändrade beskattningsbestämmelser skulle man exempelvis
kunna uppnå ett nytt företagssparande i andra former men av minst
samma omfattning som de hittillsvarande interna fondbildningarna
för pensionsändamål.»
I en ledare 14 juni »Pensionerna
och kapitalet» anfördes ytterligare:
»Här behövs ett samlat grepp kring
pensioner och företagsbeskattning
– och därvidlag borde man från
liberal sida kunna uppnå väsentliga fördelar genom en uppgörelse
kring dessa frågor.» Tidningen förbiser här att lättnader i företags.,
beskattningen som idag kunde ge..
nomföras i morgon eller övermorgon åter lätt skulle kunna upphä-
vas och då säkerligen utan någon
motsvarande tillbakaändring i pensionssystemet.
I en tidigare ledare 8 juni, »Kompromiss eller konflikt i pensionsfrågan» behandlades folkpartikonferensens beslut att stå fast vid partiets egna förslag. Tidningen anförde att genom centerns och hö-
gerns väljarvinster »reaktionen mot
lagfästa pensioner visat sig större
än man väntat». Det sades att det
är förklarligt att folkpartiet just
till följd härav »nu vill strama upp
sig och markera skiljelinjen mot
socialdemokraterna i hopp om att
reparera förlusterna». »Och likväl»,
fortsattes det, »är denna hållning
omöjlig. Man kan inte i längden
utesluta en kompromiss med den
riktning som har halva folket bakom sig.» Tidningen har här glömt
sin förutnämnda artikel den 24 april med dess förklaring att folkpartiet med sitt förslag gått socialdemokraterna till mötes.
I slutet av artikeln hävdades att
en »vänsterlösning» skulle ha företräde även av det skälet, att »en
mycket stor del av de rent negativt
inställda är människor som redan
har sin pensionsfråga ordnad». Tidningen bortser här från sitt tidigare, i artikeln 14 mars gjorda på-
pekande att den nästan fullständiga pensionstryggheten även vid
en folkpartilösning är väl tillgodosedd. Vidare från att höger- och
centerväljarna i stor utsträckning
behjärtat de av tidningen tidigare
påpekade äventyrligheterna för vår
ekonomiska utveckling, som äro
förenade med regeringsförslaget.
I en ledare 20 juni, :.Fastlåsning
eller uppgörelse:. återgav tidningen
följande enligt uppgift centrala yttrande av prof. Ohlin inför folkpartiets riksdagsgrupp: »Hade icke
folkpartiet intagit en klart positiv
hållning i pensionsfrågan skulle
socialdemokraterna utan tvivel
vunnit en stor seger och fått egen
majoritet i andra kammaren.»
Detta skulle enligt tidningen alldeles särskilt motivera en uppgörelse
med socialdemokraterna, bl. a. av
följande skäl: »Om en sådan uppgörelse inte träffas kommer folkpartiet i realiteten att ställa sig
helt negativt vid riksdagsvoteringen i pensionsfrågan, eftersom
någon utsikt för partiet att samla
högern och centern kring sitt förslag inte finnes.»
Dessa omröstningstaktiska synpunkter kunna kanske ha ett visst
berättigande på kort sikt. Men på
lång sikt och när det verkligen
gäller kommer saken med all sannolikhet att gestalta sig väsentligt
annorlunda. Att högern i sista hand
för att förhindra det socialdemokratiska förslagets genomförande
inte skulle vara obenägen att sluta
upp bakom folkpartiförslaget förefaller i själva verket ganska sannolikt, och i så fall skulle centerpartiet knappast ha kurage att motsätta sig detta och därmed hjälpa
503
socialdemokraternas förslag till seger. Det är sådana överväganden
på litet längre sikt till förmån för
det enligt dess egen uppfattning
bästa förslaget, som väl i taktiskt
hänseende borde vara bestämmande för en folkpartitidning. I
varje fall borde tidningen genom
sitt uppträdande stärka folkpartiets utsikter att få en sådan central
samlande ställning.
Under sommaren ökades små-
ningom varningstecknen beträffande vår ekonomiska utveckling.
Produktionen visade allt tydligare
tendenser att stagnera och arbetslösheten att ökas. Detta borde väl
ha manat Dagens Nyheter att lägga
vikt vid sina under våren anförda
betänkligheter mot regeringens
pensionsförslag och dess stora risker för vår ekonomiska utveckling.
I slutet av augusti trädde man vidare in i månaden före de allmänna
kommunalvalen, vilken alltså huvudsakligen måste bli en valpropagandamånad. Allt detta borde
väl ha manat tidningen att, med tillfälligt bortseende från riksdagstaktiska problem, framför allt ägna
sig åt de realekonomiska frågorna
och genom sin valpropaganda
stödja det egna partiet, vars pensionsförslag ju av tidningen förklarats vara det bästa. I eventuella
senare förhandlingar med socialdemokraterna skulle ju folkpartiet
därmed få ökad tyngd och större
möjligheter att göra sina synpunkter i pensionsfrågan gällande.
504
Den påtagliga vikten av ett så-
dant uppträdande tycks emellertid
alldeles ha undgått tidningen. Den
fortsatte tvärtom och skärpte små-
ningom ytterligare sin mot folkpartiet och dess ledning avoga propaganda.
I en ledare 27 aug., »Den farliga
fondem togs den hittills knappast
berörda frågan upp om den stora
pensionsfonden och sätten för dess
förvaltning. Här hade den åsbrinkska kommitten, för det fallet
att regeringens pensionsförslag
skulle genomföras, tidigare (SOU
1958: 4) föreslagit att denna fond
skulle delas i tre delfonder, varav
den största – B-fonden – skulle
bestå av arbetsgivarnas försäkringsavgifter och huvudsakligen placeras
i obligationer, förlagslån och lån till
banker. Sistnämnda lån skulle
motsvara de återlån med 5 eller i
vissa fall 10 års amortering som
bankerna skulle kunna ge åt ifrå-
gavarande avgiftsbetalare. B-fonden skulle administreras av en styrelse på nio medlemmar varav 3
skulle vara representanter för de
anställda, 3 för arbetsgivarna och
3 för det allmänna. Enligt folkpartiets uttalade uppfattning åter
skulle ifrågavarande avgiftsmedel
huvudsakligen inbetalas till och administreras av de vanliga försäkringsbolagen. Härigenom skulle
man undvika en centraldirigering
av denna mycket stora fond och
därmed också kapitalmarknaden
såsom helhet.
I enlighet med Dagens Nyheters
efter l juni förändrade inställning
söker emellertid dess nyssnämnda
ledare att reducera betydelsen av
skillnaderna mellan kommitte- och
folkpartiförslagen. Sålunda framhålles att de privata försäkringsföretagen själva stå under en ingående statlig kontroll och att »en
förvaltning genom ett mindre antal försäkringsbolag innebär en
mycket långt gående centralisering». Vidare säges att den stora
B-fonden enligt kommitteförslaget
»skulle till hälften via kreditinstituten lånas tillbaka till företagem.
Sistnämnda referat innehåller emellertid vissa betydelsefulla misstag
och därav betingade förbiseenden.
Aterlånerätten skall enligt kommittelörslaget inte avse hälften av
fondmedlen utan skall »kunna årligen omfatta högst 50% av de på
varje år fallande avgifterna» (s.
60). Skillnaden mellan högsta tilllåtna och framtida faktiskt återlå-
nade medel kan tydligen komma
att bli högst betydande. Även den
högsta tillåtna återlånerätten skall
vidare endast avse vederbörande
års avgifter. Till fonden inflyta
emellertid fr. o. m. 2:a året utom avgifter även årliga snabba amorteringar å redan mottagna lån och
dessa skulle enligt kommitteförslaget inte kunna återlånas. Efter några
få övergångsår kommer därför den
föreslagna återlåningsrätten endast
att få en relativt ringa betydelse.
Hela saken betyder reellt blott att arbetsgivarna få några års räntepliktigt anstånd med en del av sina avgiftsbetalningar, som därefter inte
ens till denna del av dem skola
kunna röras.
I ledaren 28 aug., »Pensioner och
valfrihet» anföres att folkpartiförslagets i förhållande till regeringsförslaget större valfrihet att hålla
sig utanför de generella pensionssystemet på grund av fackförbundens hållning inte skulle komma
att spela så stor roll. »Variationerna skulle ha begränsats till en
lägre pensionsålder för vissa yrkesgrupper – det enligt vår mening
väsentligaste kravet på valfrihet
inom systemets ram.»
I ledaren 14 sept., ))Vår politiska
hållning» anföres:
»Den hällning Dagens Nyheter intar i september är en annan än i
maj … Den ändring som ägt rum beror enligt vår mening pä att läget och
de politiska partiernas gruppering förändrats sä att vi frän samma utgångspunkter (?) fått anledning att i vissa
hänseenden framhäva andra tankegängar än tidigare … Före valen den
1 juni var vår strävan att i första rummet bidra till ett ombyte av regering,
till bildande av en demokratisk samregering . . . Vi räknade med att en
ny regering av denna typ skulle komma
till hällbara uppgörelser i en rad viktiga frågor, framför allt försvarsfrå-
gan och pensionsfrågan … Men efter
valet med dess stora framgängar för
högern och centern och dess mer begränsade framgäng för socialdemokratin har situationen blivit en annan …
I pensionsfrågan har endast socialdemokratin under de senaste månaderna
med iver verkat för de lagfästa pensionerna som framstä såsom ett oeftergivligt inrikespolitiskt mäl. Högern
och centern har sagt bestämt nej;
505
folkpartiet har vägrat att anta de inviter till förhandling och kompromiss
som framförts frän regeringssidan …
En samregering blir för läng tid
otänkbar ty socialdemokratin kan inte
samverka med partiet som går åt hö-
ger. Ett borgerligt alternativ blir otänkbart ty en opposition som på en gång
är starkt söndrad och arbetar med
högern som riktrote (?) kan inte
vinna majoritet … Vad vi närmast
önskar men utan större förhoppningar
är ett samarbete mellan socialdemokratin och folkpartiet för lösning åtminstone av pensionsfrågan och andra
ekonomiska sociala frågor. Ett folkparti som tänker på saken mera än
taktiken, som är mot socialisering men
allmänt radikalt har vi känt oss stå
nära och vi tror att detta måste bli
framtidens parti.»
I denna apologetiska artikel
märker man flera skeva resonemang. Enligt tidningens artiklar
under våren måste man tro att dess
liksom folkpartiets hållning bestämdes av dess övertygelse om de
stora faror för vår ekonomiska utveckling som voro förenade med
regeringens pensionsförslag. Nu däremot framföras de regeringstaktiska synpunkterna såsom de huvudsakliga och bestämmande. Artikelns slutliga krav på folkpartiet
att tänka mera på saken än på taktiken framstår under sådana förhållanden såsom mer än besynnerlig. Regeringens påstådda inviter
till folkpartiet om förhandlingar
och kompromiss ha ju vidare
varit ytterst snäva och villkorliga.
Påståendet att ett borgerligt alternativ är otänkbart för en med hö-
gern som riktrote arbetande oppo- —–··——————————–
506
sition förutsätter på ett stelbent
sätt en fastlåsning för framtiden av
de för tillfället tillkännagivna partiinställningarna. Skulle hela saken komma fram till mera slutligt
avgörande är det såsom ovan på-
pekats mer än troligt att folkpartiets förslag med dess egenskap att
förena lagfäst rätt med verklig frivillighet skulle bli det centrala och
för den slutliga borgerliga inställningen bestämmande förslaget. Att
på förhand fastslå något annat utgör en dogmatiskt-spekulativ profetia om de kommande partiinställningarnas utveckling, för vilket en
daglig tidning säkerligen inte är det
rätta organet. Dess uppgift måste
i stället rimligen bli att utan divinatoriska aspirationer arbeta för
det förslag som den sakligt anser
bäst i berättigad förhoppning att
därmed stärka det bakom detta
stående partiets ställning vid den
slutliga uppgörelsen.
I ledaren 15 sept., »Den stora reformen» skrives:
»Att en överenskommelse mellan de
två partier som båda företrädde kravet på en positiv lösning borde ske
efter valet . . . var med vår utgångspunkt ett självfallet krav. Lika självfallet var det enligt vår mening att på
samma sätt som folkpartiet låtit folkomröstningen bestämma utformningen
av sitt alternativ så borde vid en så-
dan uppgörelse juni-valets utgång bli
avgörande för kompromissen. Det parti
som hade framgång vid valet kunde
göra anspråk på större eftergifter än
det vars förslag rönte motgång…
Att högern och centern med sitt
mera totala avvisande av obligatoriet hade mycket större framgång
än socialdemokratin skulle enligt
detta resonemang vara fullständigt
betydelselöst vid den allmänna slutkompromissen.
I en underledare 17 sept., :.Kontrakt och politisk kurs» redogöres
för det kontrakt som vid nuvarande huvudredaktörens anställning uppgjordes mellan honom och
tidningens styrelse. I kontraktet
står enligt artikeln att huvudredaktören har skyldighet »att efter
bästa samvete och övertygelse tillse
att Dagens Nyheter redigeras i tidningens traditionella frisinnade
anda». Som kommentar till uttrycket »frisinnad anda» anföres: :.Rimligen avser uttrycket numera helt
enkelt att betona att tidningen hör
vara allmänt radikal utan att vara
socialistisk. Att stadgandet inte
innebär någon skyldighet för tidningen att följa folkpartiets politiska program eller att systematiskt
ge partiet tidningens stöd är uppenbart.» Man märker den i kommentaren företagna förskjutningen i
begreppen frisinnad-radikal. Termen radikal (liksom beteckningarna konservativ, liberal och socialdemokratisk) såsom allmän politisk etikett utan närmare specifikation är emellertid schablonmässig och reellt mycket innehållsfattig. Avgörande måste här
vara hur tidningen uppträder vid
vissa bestämda, viktiga politiska
tillfällen. Det kan alldeles bestämt
påstås att tidningen inte uppträ-
der i »frisinnad anda» när .den under en pågående valkampanj beträffande den viktigaste frågan
konsekvent faller det egna partiet
i ryggen för att slutligen – såsom
strax skulle visa sig – förklara
sig inte särskilt kunna rekommendera partiet inför väljarna.
I den nyssnämnda underledaren
uppgavs anställningskontraktet för
huvudredaktören vidare innehålla
följande bestämmelser: »l för Dagens Nyheters politiska hållning
principiella och mer betydelsefulla
frågor skall samråd även äga rum
med tidningsstyrelsens ordförande». Härom anföres i artikeln: »Endast vid ett tillfälle har chefredaktören påkallat möjlighet ( ?) till
samräd genom meddelande till styrelsens ordförande nämligen då
Dagens Nyheter i början av 1948
tog upp anslutning till den blivande
Atlantpakten som ett av tidningens
politiska syften.» Därav framgår
att i den allmänpolitiskt längt mer
genomgripande fråga som pensionsfrågan innebär något samråd
i någon som helst form med styrelsens ordförande inte ansetts på-
kallad. Man kan inte förvåna sig
om styrelseordföranden skulle
känna sig ganska fundersam inför
hela ifrågavarande kontrakttolkningskonst. Om saken skulle
bringas under domstols prövning,
är det nog sannolikt att domstolen
skulle konstatera kontraktsbrott
frän huvudredaktörens sida.
I en ledare på valdagen 21 sept.,
»Valet och framtiden» anföres:
507
»Dagens Nyheter har i denna valstrid trots våra allmänna sympatier
för folkpartiet och vår tro att ett skifte
i Stockholms kommande styre vore
olyckligt inte kunnat solidarisera sig
med något av de tävlande partierna.
Vår hållning i sakfrågorna är klar …
i pensionsfrågan stöder vi det socialdemokratiska kravet på uppgörelse
om en lagfäst pension, i en rad andra
sekundära frågor . . . känner vi oss
höra till folkpartiets radikala flygel.
Vi har ansett det vara det riktiga, det
enda hederliga att i denna situation
inte ge väljarna en bestämd rekommendation före valet.»
Alltså: Tidningen anser det som
en olycka om socialdemokraterna
skulle komma till makten i Stockholm; den anser sig höra till folkpartiet, låt vara dess radikala del;
den anser alltjämt, såsom framgår
av alla dess hittillsvarande artiklar,
folkpartiets pensionsförslag vara
det bästa låt vara inte så mycket
bättre än socialdemokraternas som
på våren. Trots allt detta anser den
sig inte kunna rekommendera folkpartiet vid de förestående valen!
Här föreligger ett påtagligt svårartat glapp i ledarskribentens tankemekanism. Det är tydligen andra
drivkrafter än de förnuftsmässiga
som här varit bestämmande. Både
ur intellektuell och moralisk synpunkt måste detta tidningens uppträdande betecknas som allvarligt
komprometterande.
Ett par dagar efter valet 23 sept.
har Dagens Nyheter slutligen haft
en ledare, »Rättning åt mitten», vari
anföres:
508
~Att socialdemokratin i realiteten
ätervunnit majoriteten bland väljarna
är enligt vår mening frän viktiga synpunkter beklagligt . . . Inför detta beklagande måste mänga av Dagens Nyheters läsare säga sig ungefär detta:
Hur kan tidningen uttrycka en sådan
mening då den genom sin kritik av
folkpartiets hällning särskilt i pensionsfrågan och genom sin relativt ( ?)
neutrala hällning i valstriden bidragit
till eller i varje fall kanske har bidragit till den socialdemokratiska framgängen? Anmärkningen är inte obefogad, och den måste besvaras. Det är
sant att vi intagit en annan position
i denna valstrid än tidigare, att vi
inte engagerat oss för folkpartiet pä
det sätt som länge varit naturligt för
Dagens Nyheter. Men andra synpunkter än de partipolitiska har varit bestämmande för värt ställningstagande.
Vi anser att folkpartiet genom sin vägran att diskutera en uppgörelse i pensionsfrågan med socialdemokratin och
överhuvud genom sin tendens att enligt konservativa paroller ( ?) konkurrera med andra borgerliga riktningar har begått ett svårt sakligt
misstag. Att framhälla detta har synts
oss vara väsentligt, och vi har tagit
risken att därigenom skada folkpartiet; om man inte kan kritisera det
parti som man känner sig stä närmast
därför att en sådan kritik kan medföra förluster för partiet, så blir över
huvud en självständig hällning frän
en tidnings sida omöjlig, och i realiteten måste man helt enkelt svära på
partiets ord.~
Qui s’excuse s’accuse. Hela ovan
återgivna resonemang och särskilt
dess slut är fullständigt felaktigt.
Vad som rimligen hade fordrats av
tidningen hade endast varit att
inte under pågående valkampanj
konsekvent falla sitt eget parti i
ryggen och förklara sig inte vilja
rekommendera det för väljarna.
Tiderna mellan olika valkampanjer
skulle säkerligen vara fullt tillräckligt långa för att utföra all önskvärd intern, någorlunda vettig partikritik. Att inte kunna göra så-
dana enkla distinktioner och behjärta sådana självklara lojalitetskrav vittnar om betänkliga brister
hos tidningen beträffande allmän
urskiljningsförmåga och erforderlig känsla för det politiskt rimliga
och anständiga.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner