Print Friendly

Dagens frågor; Villaägarnas galgenfrist

Av Redaktionen | 31 december 1983


1983


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Dagens frågor
Villaägarnas galgenfrist
Till de populärare myterna i samhällsdebatten hör den att villaägarna skulle vara
en ur ekonomisk synvinkel orimligt privilegierad medborgargrupp. Samhällets
generositet skulle ha lett till att de mer
eller mindre vältrar sig i lyx och .överflöd, medan de stackars lägenhetsinnehavarna måste tugga på ramarna. Särskilt det socialdemokratin närstående
Hyresgästernas Riksförbund har gjort
sitt bästa för att underblåsa sådana föreställningar för att därigenom kunna exploatera avunden till egen fördel. Säkert
var det också under påverkan från den
organisationen som bostadsminister
I-lans Gustafsson i våras aviserade en
särskild småhusavgift, som skulle uppgå
till 0,5 procent av taxeringsvärdet.
Verkligheten är givetvis en annan än
den som Hyresgästernas Riksförbund
och diverse socialdemokrater söker för-·
medla.
För villaägarna har de senaste åren varit svåra. De har drabbats av rader av
kostnadsökningar. Många familjers ekonomi har brutit samman. Det gäller i synnerhet unga familjer med barn. Förvisso
är det ingen tillfällighet att antalet exekutiva auktioner fyrdubblats under de senaste tre åren. Det är inte svårt att föreställa sig de tragedier s~m följt i deras
spår.
Nu har också en expertgrupp inom
den sittande bostadskommitten redovisat siffror som förtjänar att uppmärksammas. Gruppen har räknat ut vilka
boendekostnader som kan väntas 1985.
Då skall ju skatteomläggningen med de
för många villaägare ogynnsamma begränsningarna av avdragsrätten enligt
planerna vara helt genomförd.
Enligt expertgruppen ,l<ammer det då
att bli dyrare att bo i villa än i hyreslä-
genhet. Den stora skillnaden i fråga om
boendekostnader går dock inte mellan
småhusägare och hyresgäster, utan mellan dem som bor i hus uppförda före och
efter 1975. Skälet är de kraftigt ökade
byggnadskostnaderna efter mitten på
1970-talet.
Till följd av expertgruppens kalkyler
har bostadsministern förklarat att det i
varje fall inte blir något förslag om små-
husavgift förrän bostadskommittens betänkande föreligger våren 1984. Det innebär alltså en galgenfrist för småhusägarna- men är det mer än så? Det finns
tyvärr anledning att tvivla. Bistra erfarenheter säger ju att det gamla socialdemokratiska talet om att villaägarna
skulle vara ”vårt folk” endast betyder
att det är ett ”folk” som skattemässigt
skall skinnas nästan inpå bara kroppen.
Bort från kyrkan
Professor Harald Riesenfeld , numera
pensionerad, är i Sverige känd som en av
nyöversättarna av Nya Testamentet.
Som vetenskapsman är han välkänd
långt utanför vårt lands gränser. Han
prästvigdes 1947 för Västerås stift men
har nu av domkapitlet i Uppsala beviljats
avsked från prästämbetet, naturligtvis på
egen begäran. Han har själv angett två
orsaker till detta ovanliga steg från hans
sida.
En orsak är personlig. Sedan stiftsbanden för präster upplösts, känner han sig
hemlös. l Västerås stift är han obefintlig
och i ärkestiftet har han aldrig kommit
in, säger han i sin avskedsansökan. Som
pen ionär och utan att kunna vara yrkesverksam som präst finner han att han är
överflödig. l de flesta stift brukar annars
pensionerade präster finna arbetsuppgifter efter sin förmåga.
Den andra orsaken är lätt att förstå.
Prästämbetet har under senare år ändrat
karaktär. Prästens uppgift var förr att
vara församlingens lärare och att predika
kristen lag och kristet evangelium. Men
hans ställning har undergrävts. Nu kan
en mera radikaliserad riksdag, om den så
vill, t ex påtvinga Svenska kyrkan en ny
trosbekännelse. Det deformerade kyrkomötet, där biskoparna inte längre är
medlemmar och präster inväljs på politiska valsedlar, skulle bara ha att acceptera. Detta tillstånd har enligt Riesenfeld
tillkommit ” inte genom yttre tvång utan
genom eftergifter för en inifrån kommande, fortskridande sekularisering”.
Att vara präst på sådana villkor kan för
många vara en börda.
Svenska kyrkan har förändråts, vilket
inte går att dölja bakom vackra ord. Saken demonstrerar sig själv. Till den rätt
meningslösa ceremoni som i höst ordnats i Uppsala domkyrka i samband med
ärkebi kopsskiftet – meningslös därför
att den nye ärkebiskopen var biskopsvigd och inte kunde vigas en gång till –
hade kungapaf”et och kyrkoministern inbjudits för att bevittna hur en hög statsanställd bytte arbetsplats. Något annat
var det inte fråga om.
Enklare och billigare och framför allt
sannare hade varit, om de två biskoparna gjort upp med kyrkoministern om ett
sammanträffande och denne tagit korset
från den ene och lagt det om halsen på
den andre ärkebiskopen. Det skulle på
443
ett stillsamt sätt ha påmint om var makten över kyrkan ligger.
Den politikermoralen!
Ett år efter det att socialdemokraterna
återkom till Kanslihuset yttrade statsminister Olof Palme att den enda motgång
regeringen haft var PTK-avtalet. Det låg
alltså enligt honom för högt.
När han sade det kunde han knappast
ha varit okunnig om sin egen regerings
beslut att rejält höja statsrådslönerna.
De statsråd som bor i Stockholm skulle – till yttermera vissa retroaktivt från
regeringsskiftet i fjol – få l 600 kr mer i
månaden i s k kostnadsersättning. Därtill
kom den ordinarie lönen på 18 100 kr.
Vidare skulle de erhålla s k 120-kort på
bussar och tunnelbanor. Till de statsråd
som bor över sju mil från Stockholm
skulle även skattefria traktamenten på
3720 kr i månaden utgå.
Också riksdagsmännen vill höja sina
löner, och det i storleksordningen 14
procent. Deras argument är att de sedan
länge skall vara likställda med byråchefer i lönehänseende, och byråcheferna
har nu via löneglidning dragit ifrån. En
riksdagsman har i dag en månadslön på
9 662 kr, vartill kommer traktamenten på
3720 kr om man bor mer än sju mil från
Stockholm. Den som bor närmare får i
stället kostnadsersättning på l 620 kr och
– i en del fall – reducerat traktamente.
Ingen kan säga att statsrådens och
riksdagsmännens inkomster och förmå-
ner är orimligt höga, allra minst vid en
internationell jämförelse. Det är också
angeläget att de har hygglig ersättning
för sitt arbete, som ju ofta är pressande
och tidskrävande, och där anställnings- 444
tryggheten förvisso inte garanteras av
några Åmanlagar. Dessutom behöver
politikernas inkomster vara någorlunda
konkurrenskraftiga gentemot exempelvis dem som förekommer i det privata
näringslivet. I annat fall är det svårt att
rekrytera lämpliga krafter till samhällsarbetet.
Det är en sak.
Men nog är det att uppträda värre än
elefanter i en porslinsbutik när politikerna kraftigt förbättrar sina egna förmå-
ner, samtidigt som de enträget manar
andra löntagare till återhållsamhet och
samhällsansvar. Av prominenta förtroendevalda skall man ju kunna begära
att de i någon mån tjänar som föredömen
för oss andra. Det är förödande för deras
anseende om de då hugger för sig – det
må vara berättigat eller ej – och på samma gång vänder tummen ner när fler inkomstgrupper kommer med lika motive-·
rade krav. Det är faktiskt inte bara statsrådens och riksdagsmännens löner som
släpar efter.
Inför den indignation som utbröt när
beskedet om de höjda statsrådslönerna
kom fann regeringen det för gott att retirera. Den skall, uppger den. tills vidare
avstå från den ökade kostnadsersättningen och i stället hänskjuta frågan till en
opartisk kommitte.
Det var otvivelaktigt eit klokt beslut.
Det finns n~imligen ett gammalt ordspråk
som lyder: ”Var och en äger leva som
pr~is tcn lär. men ingen som han lever.”
Det skulle säkert inte vara bra för politikernas rykte om statsråden och riksdagsmännen gjorde den moralen till sin!
Moralundervisning i skolan
Det s k Brottsförebyggande rådet. som
ingår i regeringskansliet, är livligt verk·
samt och dess ordförande generaldirek·
tören Sven Heurgren lägger fram många
förslag. Ett av de senaste är att undervisning om vad ekonomisk brottslighet innebär skall införas i skolorna och detta
redan i de lägsta klas erna. Initiativet är
behjärtansvärt. Men liksom statliga ut·
redningar som föreslår inrättande av nya
ämbetsverk – vilket länge varit ett väl·
lovligt syfte med utredningar – ålagts att
redovisa hur sådana reformer skall finansieras, borde Heurgren och alla andra
självutnämnda skolreformatorer åläggas
att meddela vilka skolämnen som bör
utgå för att deras egna skall få plats på
schemat.
Till Heurgrens förslag kommer också
svårigheten att finna lärare i ämnet.
Inom hela vårt samhälle är den motiva·
tion försvunnen. som en gång drev stora
politiker som Wigforss och Sträng att
framhärda i den hänsynslösa skattepoli·
tik som i sin tur på något årtionde under·
grävde svenska folkets skattemoraL En
mycket stor majoritet , och inom denna
finns förvisso också lärare. känner det
konfiskatoriska skattetrycket som orim·
ligt och vet att det är orättvist och fram·
för allt orättfärdigt: det förstör både ar·
belsglädje och viljan att ta ansvar och
bidrar väsentligt till särskilt ungdomsar·
betslösheten. Plikttrogna och energiska
skattemyndigheter betraktas dessutom
som förföljare av enskilda medborgare.
Att lura staten på pengar anses inte
längre skamligt. Svarta affärer sker re·
gelbundet. Vänner emellan är det ingen
som rodnar när det skämtas om lyckat
skattefusk.
Men detta är ju omoraliskt, utropar
socialdemokratiska generaldirektörer
som aldrig hört talas om sådan illojalitet.
Javisst , och omoralen resulterar i sin tur
i politikerförakt och i kritik av överheten, vilket sistnämnda är nästan oförlåtligt.
Det är tydligen ytterst moralen det
hänger på. Inom Sverige eller åtminstone inom det socialdemokratiska kvinnoförbundet hävdas doktrinen att föräldrar
egentligen inte borde få uppfostra sina
barn och alltså inte heller skall lära dem
moral. Om detta måste ske, och det förefaller vara önskvärt, måste man tillgripa
barndaghem och skola. Enklaste sättet,
även om det kanske är gammaldags,
vore då att återinföra kristendomsämnet.
En kvart dagligen i barndaghemmen och
en timme i veckan i skolan (alla andra
ämnen avstår i tur och ordning från en
timme) skulle resultera i att barnen vid
10-12 årsåldern rent av lärt sig Tio Guds .
bud utantill. Samtidigt har de lärt sig att
skilja mellan rätt och orätt, något som
erfarenhetsmässigt visat sig vara mycket
brottsförebyggande.
Detta billiga och genomförbara förslag
överlämnas till generaldirektör Heurgren
och hans Råd till begrundande.
Dagens Eko
Den 4 oktober fylldes gatorna i både
Stockholm och Köpenhamn . I den danska huvudstaden demonstrerade man mot
den borgerliga regeringens krispolitik , i
Stockholm gick tiotusentals svenskar på
gatorna för att protestera mot förslaget
om kollektiva löntagarfonder. Bägge
dessa tilldragelser refererades i Dagens
Eko. Kanske var det en tillfällighet. men
445
medan polisen i Köpenhamn uppskattade antalet demonstranter till 50 000 hävdade Dagens Eko att de var 70000. I
Stockholm däremot uppgav polisen att
deltagarantalet var 70 000 medan Dagens
Eko förmedlade siffran 50 000.
Var det en tillfällighet var det onekligen en belysande sådan. Under en följd
av år har ekoredaktionens trovärdighet
undergrävts till följd av en benägenhet
att låta nyhetsflödet domineras av socialdemokratiska problemformuleringar och
verklighetsbeskrivningar. Detta har
kombinerats med en alltmer passiv och
okritisk bevakning av regeringsmakten.
För några år sedan höll Dagens Eko i
kraft av en stark och kunnig inrikesgrupp
en erkänt hög klass. Den kritiskajournalistiken förenades på ett lyckligt sätt med
uppgiften att referera vad som tilldrog
sig i Sverige. Ekots nyhetsförmedling
motsvarade då också mycket högt
ställda krav på relevans.
Idag är situationen dramatiskt annorlunda. En tidigare alert nyhetsbevakning
har blivit ett pinsamt kryperi för de socialdemokratiska makthavarna. Det verkar som om reportrarna inte längre orkar
att ifrågasätta regeringsbilden , alternativt att de medvetet försöker vara en socialdemokratisk röst i massmediakören .
Ekots bevakning av fondfrågan är
slående. Det tycks vara en medveten
ambition att framställa fonderna som
tandlösa och betydelselösa. Direkt uppseendeväckande var en intervju med
Sten Wikander, 4:e AP-fonden, där intervjuarens frågor var så ledande att
lyssnaren inte visste om han skulle skratta eller gråta, alla frågor hade syftet att
framställa löntagarfonderna som en
följdriktig utbyggnad av 4:e AP-fondens
446
verksamhet. Det är också Dagens Eko
som låtit sin fondbevakning, inte minst i
valrörelsen, domineras av formfrågor
och pseudodebatter. Detta kan knappast
ha varit en tillfällighet. LO, SAP och
A-pressen har under flera år haft som
strategi att undvika diskussion i sak för
att i stället försöka ifrågasätta fondmotståndarnas allmänna trovärdighet.
Det är inte mindre intressant att notera
ekoredaktionens allmänna nyhetsvärdering. När ubåtsspaningarna pågick som
bäst vid norrbottenskusten dominerades
sändningarna av händelserna i Nicaragua. Ubåtsjakten fick några spridda och
pliktskyldiga inslag. Det finns inte heller
något annat nyhetsmedium som så noggrant följder upp LO-tidningens material
– men aldrig SAF-tidningens. Vanligen
är det fråga om att referera skilda undersökningar av tvivelaktigt statistiskt värde som avser att belysa de ökande klyftorna och den sociala misären i landet.
Det är på något sätt symptomatiskt att
Dagens Eko trots stora ansträngningar
inte ännu då detta skrivs kunnat rekrytera någon ny chef. Är det inte längre nå-
gon journalistisk utmaning att ta ansvaret för Ekot. Eller är det så att den
inte trivs som inte är en del av det socialdemokratiska mediaetablissemanget,
den som ser nyhetsförmedling som något
annat än att basunera ut kommunikeerna
från kanslihuset och de stora folkrörelserna.
Faran med fonderna
Assar Lindbeck har påpekat att det allvarligaste med fondförslaget inte är att
en grupp människor utan egen, bevisad,
kompetens att förvalta kapital och att
sköta företag skulle få just dessa befogenheter – med hjälp av statliga maktmedel. ”Den stora risken för svenskt
samhälle ligger i den starka beroendeställning som vi alla skulle hamna i gent·
emot en liten grupp fackliga representanter, eventuellt i koalition med en liten
grupp politiker.
Av rädsla för vår framtida anställning
och våra avancemangsmöjligheter i arbe·
te och samhälle skulle vi tvingas att hålla
oss väl med de fackliga representanterna
och med dem lierade politiker. Mångfal·
den i svenskt samhälle skulle hotas eller
rentav försvinna. Även för Sverige gäller
den gamla visa reflektionen att ”makt·
koncentration förr eller senare leder till
maktmissbruk.”
Kulturpolitik (s)
Envist och hårdnackat har socialdemokraterna och kommunisterna drivit en
förflyttning av Adolf Fredriks musikskola till Stockholms-förorten Västertorp.
Elever, föräldrar och lärare har tillsam·
mans med den borgerliga minoriteten i
skolstyrelsen kämpat en till synes hopplös kamp. Inte ens de 285 000 namnunderskrifterna för bevarande av skolan i
innerstaden har rubbat socialdemokra·
temas mäktige man, finansborgarrådet
John Olle Persson, och partiet har fått
uppleva ett lokalt rosornas krig.
Regeringens oväntade inhopp med ett
kulturstöd på lO miljoner kronor kom·
mer av många att ses som en investering
i 1985 års socialdemokratiska valrörelse i
Stockholm. Men detta är taktik och
stockholmarna kommer inte att glömma.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner