Print Friendly

Dagens frågor; Varför är ubåtarna här

Av Redaktionen | 31 december 1983


1983


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Dagens frågor
Varför är ubåtarna här?
Sovjetunionen (låt oss inte hymla om
det) har nu under flera år bedrivit ubåtsoperationer på svenskt territorium.
Sovjet har fortsatt med det trots att en
rysk ubåt togs på bar gärning i den blekingska skärgården. Kränkningarna har
fortsatt även efter händelserna vid marinens örlogsbas i Hårsfjärden, efter vilken den svenska regeringen, efter
ubåtsskyddskommissionens rapport, avgav en mycket stark formell protest.
Det är många som är upprörda över att
de ryska ubåtarna kränker vårt lands territoriella integritet. Många är indignerade över att det svenska försvaret inte har
tillräcklig ubåtsjaktkapacitet.
Detta kan man förvisso reagera på.
Men man måste samtidigt ha alldeles
klart för sig att det allvarliga inte ligger i
att de sovjetiska ubåtarna är här. Det
verkligt allvarliga framstår först när man
betänker vad svaret på frågan blir om
man ställer frågan varför de är här.
Även om vi i Sverige sannolikt överdriver den vikt man i Sovjet lägger på
den propagandaförlust som det innebär
för dem, gentemot både den svenska opinionen och världsopinionen, att ha sina
ubåtar i den svenska skärgården är det
naturligtvis så att en sådan negativ opinionseffekt är med även i Kremls beräkningar. I Kremls bedömning ingår också
den skada som ubåtarna medför för de
svensk-sovjetiska förbindelserna i allmänhet och relationerna mellan Moskva
och Olof Palme i synnerhet.
Eller har man kanske i Moskva bedömt att Palme har satsat så mycket av
sin egen prestige på anti-amerikanska utfall och förståelse för sovjetledningen att
Palme nu inte kan byta fot hur många
sovjetiska ubåtar det än skulle vara i
svenska vatten.
Trots dessa politiska kostnader fort·
sätter således de ryska marina operationerna. Varför? Självfallet därför att man
i Moskva bedömer att de militära fördelarna är så stora att de överväger.
Detta är det allvarliga med ubåtskränkningarna. Det betyder att Sovjet
ger hög prioritet åt förberedelser för miJi.
tära operationer mot vårt land. Det är
heller ingenting ologiskt. Sovjet kan anse
sig behöva Sverige som genomgångsland
för att snabbt kunna nå fram till Norge
och Atlantkusten.
Den svenska alliansfria utrikespolitiken syftande till neutralitet i krig bygger
på tanken att vårt försvar skall vara si
starkt att det i ett sådant läge skulle vara
förmånligare för Sovjet att respekten
den svenska neutraliteten och istället augripa Norge sjövägen norrifrån.
I ett sådant läge skulle den svenska
neutralitetspolitiken dessutom ålägga
oss att inte hjälpa Norge. På sätt och vis
är det trovärdigt. Det har hänt förut all
Norge har anfallits av en stormaktsdiktatur och att Sverige därvid avstod från alt
hjälpa till. I vart fall hjälpte vi inte
Norge.
Låt inte ubåtsdebatten handla om brist
på sjunkbomber eller helikoptrar. Ut
debatten handla om det som är viktigt.
Låt den handla om frågan varför Sovjet
är här!
Högskoleintagningen
Utbildningsminister Lena Hjelm-WaiNI
har tillsatt en femmannakommitte SOI
skall se över intagningsbestämmelse•
till universitet och högskolor och ia
två år presentera sina förslag. Initiativet
är lovvärt, eftersom en ordentlig omprövning av de nu gällande reglerna
länge tett sig ofrånkomlig.
Intagningsbestämmelserna är idag
olyckligt utformade i många avseenden.
De baseras på delvis felaktiga premisser,
och de ger utrymme för allsköns taktiska
manövrar. För de smarta som kan knepen och ser luckorna i systemet finns det
stora möjligheter, medan de mindre listiga kommer i kläm.
De borgerliga regeringarna genomförde vissa förbättringar. De horribla föreningsmeriterna – som självfallet inte ett
dyft förbättrar den enskildes förutsättningar för eftergymnasiala studier – togs
bort. Arbetslivserfarenheternas betydelse reducerades, och antalet studerande
som kom direkt från gymnasiet ökades
från en femtedel till en tredjedel. Men de
här åtgärderna var långt ifrån tillräckliga.
l utbildningsministerns direktiv anges
att intagningssystemet skall vara enkelt
och lätt att överblicka. Det skall också
motverka taktikval i studierna. Det är
utmärkt. Arbetslivserfarenheter skall
även i fortsättningen betraktas som en
merit. En förbättring blir det dock om
den verksamhet som har någonting med
den planerade utbildningen att göra värderas högre. Däremot är det svårt att se
vaför sådant arbete som inte berör studierna skall tillmätas någon betydelse
vid intagningen. På vilket sätt gör det
den sökande mera lämpad?
Olycksbådande är Lena Hjelm-Waltens i sammanhanget framförda klagomål
på skolbetygen. Deras betydelse vid
högskoleintagningen vill hon tydligen reducera. De studerande skulle nämligen
vara mer intresserade av höga betyg än
387
av kunskaper, menar hon. Påståendet är
anmärkningsvärt. Betygen är ju ett mått
på kunskaperna. Vill utbildningsministern förneka att det finns ett samband
mellan goda betyg och gedigna kunskaper? I stället är det angeläget att betygens roll vid intagningen till eftergymnasiala studier förblir stor, ja avgörande.
Väsentligt är att de som tas in på universitet och högskolor också har möjlighet att klara av sina studier. Det är tvivelaktigt om tvåårigt gymnasium ger tillräckliga kunskaper för det. Bäst förutsättningar har de som kommer direkt
från de tre- och fyraåriga gymnasielinjerna. Den gruppen bör därför utökas till
minst hälften av de sökande eller ännu
mer. Det är direkt ungdomsfientligt och
dessutom dålig samhällsekonomi att
många med genomgånget gymnasium
och goda betyg skall behöva stå tillbaka
för dem som bevisligen är sämre rustade
för eftergymnasiala studier.
Lutherhjälpen och Kyrkornas världsråd
Kyrkornas världsråd har i somras hållit
ett stort möte i Vancouver. Som vanligt
gjorde man uttalanden i politiska frågor.
Likaledes som vanligt fördömdes USA i
starka ordalag, denna gång för sin politik
i Centralamerika, medan Sovjetunionen
slapp lindrigt undan när det gällde Afghanistan. De sovjetiska trupperna bör
visserligen dras tillbaka, men först då
”en allmän politisk uppgörelse” kommit
till stånd, vilket innebär att de enligt
Världsrådet kan stanna så länge de vill.
En biskop från Pakistan, som vet åtskilligt om flyktingarna från Afghanistan,
begärde en skärpning av uttalandet: om
västerländska stater gjort vad Sovjetunionen nu gör, hade språket blivit ett
388
helt annat, sade han.
Detta är riktigt, men Världsrådets generalsekreterare Philip Potter avstyrde
kritiken. Han är känd för sina minst sagt
nära förbindelser med Sovjetunionen.
Ärkebiskop Olof Sundby, som lyckligtvis för sista gången ledde den svenska
delegationen, instämde som vanligt med
Potter.
En annan delegat, som arbetar i Lutherhjälpen, var däremot i en tidningsintervju besviken över resolutionen, ”som
ändå är ett steg framåt”. Samtidigt
nämnde han i förbigående att Lutherhjälpen senaste året ”kanaliserade” 20.9
milj kronor genom Kyrkornas världsråd,
därav nära 6 milj till flyktingar i Afghanistan.
Lutherhjälpen är troligen ett av de organ inom Svenska kyrkan som åtnjuter
det största förtroendet inom församlingarna. Stora belopp lämnas dit genom kollekter och löpande insamlingar. Nu får
man i förbigående veta, att nära 21 milj
kronor ”kanaliseras” genom det i östlig
riktning vinklade Kyrkornas världsråd.
Hur mycket av Lutherhjälpens pengar
utnyttjas för kommuniststyrda gerillarö-
relser i Afrika, vilka som bekant under- .
stöds av Världsrådet? Att detta skulle
arbeta utan omkostnader kan ingen begära. Men många, som nu ger pengar åt
Lutherhjälpen, anser samtidigt att
Svenska kyrkan borde utträda ur Kyrkornas världsråd på grund av dess
snedvridna politisering.
Att Lutherhjälpen vill hjälpa flyktingarna från Afghanistan är både kristligt
och riktigt. Ett bra och billigt sätt vore
att överföra de 6 miljonerna per postgiro
till Svenska Röda korset, som arbetar
med flyktingarna i Pakistan. Varför inte
försöka denna enkla och okontroversiella lösning?
Fritidsboendet
Den socialistiska fritidshusvisionen svä-
var milt talat i det blå. För socialdemokraterna är det ideala sommerstugeboendet liktydigt med hyrda stugor som ligger
tätt som packade sillar i en burk och
allsköns kollektiva serviceinrättningar
inklusive Domusbutiken på promenadavstånd. De som inte vill ha det på det
sättet skall enligt centraldirigeringens
apologeter inte alls bo i fritidshus utan i
stället ägna sig åt vad som brukar kallas
rörligt friluftsliv.
Socialdemokraterna har däremot ingenting till övers för enskilt ägd sommarstugebebyggelse. Det betraktas som en
styggelse och motarbetas intensivt. Hård
kommunal styrning av byggandet, avskaffad glesbebyggelserätt och totalt
strandskydd vid alla vattendrag är exempel på bestämmelser som försvårat för
den enskilde att förverkliga drömmen
om det egna fritidshuset. Och i den st
fritidsboendekommitten agerade socialdemokraternas företrädare – märkligt
nog tillsammans med mittenpartierna –
fullt stilenligt. Det verkade som om
deras primära ambition var dels att hindra människor som äger sommarstuga att
bo där året om, dels att hindra personer
som har åretrunthus att bara utnyttja det
som sommarhus.
Men så vill förvisso inte människorna
behandlas. Drömmen om den faluröda
stugan på landet, gärna enskilt belägen
och helst i anslutning till vatten, är en
realitet. Det har moderaterna beaktat.
De har i ett åtgärdspaket som presenterades i somras föreslagit åtgärder som
alla har syftet att underlätta för den enskilde att skaffa sig ett sommarhus. De
förordar att byggnadslovsgranskningen
skall utgå och ersättas med en anmälningsplikt. De vill att det skall bli möjligt
att uppföra hus av måttlig storlek även
vid stränder och vattendrag – utom, givetvis i vissa speciellt hårt exploaterade
regioner. Och de vill minska kommunernas serviceförpliktelser i områden som
är avsedda för fritidsbebyggelse men där
en del ändå föredrar att bo året om.
Sådana reformer är motiverade. Vi har
ju förmånen att leva i ett land som varken saknar vacker natur eller utrymme
för fritidsbebyggelse. Det kommer ändå
att finnas plats över för rörligt fritidsliv
av olika slag.
Sommarstugor med strandtomter blir
allt dyrare och följaktligen allt svårare
för den enskilde att förvärva. Vidmakthålls förbudet att bygga i anslutning till
sjöar och vattendrag kommer de redan
befintliga strandtomterna att bli ännu
mera exklusiva, ännu mera svåråtkomliga för vanliga människor. Är det så vi
vill ha det?
Resan till Kuba
Enligt en högtidlig kommunike avreser
statsrådet Gertrud Sigurdsen till Kuba
för att där studera primärvården. I själva
verket är resan en nöjesresa på skattebetalarnas bekostnad, eftersom Sverige
inte rimligen har något att lära av Kuba.
Att kalla resan en studieresa är trots detta ingen lögn. Det är bara en politisk
formulering.
Får vi föreslå att statsrådet som reselektyr medför ett häfte av tidskriften
”Time” från 5 augusti i år. Det är visserligen förbjudet att införa detta häfte på
389
Kuba, men tullen kommer förmodligen,
om än med grämelse, gå med på att en
medlem av den svenska regeringen får
läsa vad hon vill. Häftet innehåller ett
längre utdrag av Armando Valladares’
bok om sin fängelsetid. Han är känd som
poet och författare. Hans dikter fick visserligen smugglas ut från fängelset, där
han setat sedan 1960, och även om de
visade att han var otacksam mot den diktatur, som genom fångelsevärd ville återanpassa honom i samhället, är de dock
högst läsbara – en del använder uttrycket gripande, men man får inte vara
sentimental om man studerar en kommunistisk regim.
Valladares var anhängare av Castro
och dennes revolution mot den förre diktatorn Batista, men han kom snart i onåd
hos den nye diktatorn. Han varnade
nämligen för att Kuba skulle bli beroende av Sovjetunionen. Hans fängelsevistelse skulle enligt domen vara i 30 år.
Han blev som andra piskad och torterad
på olika sätt, han såg medfångar avrättas
och dessutom mördas av vaktare, han
berövades både mat och dryck. Det upptäcktes att han var – och är – kristen
och att han hade en bibel gömd: den slets
i småbitar inför hans ögon. Han tillbringade sina sista år i fångelset i rullstol. Han
var både fysiskt och mentalt nedbruten.
Att han befriades i förtid och då efter
en lång rehabiliteringsprocess berodde
på att president Mitterrand ingrep. Andra socialdemokratiska statsmän hade
ingenting förmått eller ingenting velat.
Nu lever Valladares i Spanien.
Men, säger kanske fru Sigurdsen, vad
har allt detta med primärvården att skaffa. Besök då strafflägren för fångna barn
– det är väl också en form av primär- 390
vård. Läs vad Valladares skriver om den
12-åriga pojke, som redan första dagen i
fängelset våldtogs av fyra vuxna män.
Han måste snart skickas till vård för en
könssjukdom, något som i alla fall måste
höra till en sjukvårdsministers intresseområde.
”l bräcklig farkost”
Berndt Ahlqvist, socialdemokratisk ekonomisk tänkare, ofta fritänkare, har av
någon anledning fått partiets uppdrag att
skriva en bok om Sveriges ekonomi som
skall ligga till grund för socialdemokraternas interna studiearbete inför höstens
svåra beslut om hur underskottet i statsfinanserna och de andra obalanserna i
den svenska ekonomin skall rättas till.
l en lättläst och inspirerad bok – ” I
bräcklig farkost” – har han sammanfattat sina tankar om Sverige som en liten
del i den stora världsekonomin. l boken
finns många kloka tankar som kan läsas
– och också ofta instämmas i – av även
borgerliga personer. .
LO-ordförande Stig Malm har gjort ett
rasande utfall mot Berndt Ahlqvist och
hans bok och gjort för Ahlqvist föga
smickrande jämförelser med förhållandena i Chile under Pinochet. Det säger
mer om Stig Malms omdöme än om
Berndt Ahlqvists heder och kunskaper.
Vad kan det då vara som utlöser så
våldsamma reaktioner hos Stig Malm,
om det nu behövs så mycket för det?
Inte är det att Berndt Ahlqvist har slu·
kat Milton Friedmans monetaristiska re·
cept med hull och hår. Tvärtom avvisar
Ahlqvist, dock inte utan synbar vånda,
den monetaristiska förklaringen att infla·
tioneo beror på att regeringarna trycker
för mycket pengar. Men resultatet av det
är ju att om inflationen inte beror på
penningmängden så måste den bero på
att löntagarna, genom ett allt sämre fun·
gerande förhandlingssystem, tillskansar
sig för stora löneökningar.
Det är den tanken som Stig Malm
värjer sig mot och mot den statliga inkomstpolitik som Berndt Ahlqvist därför
förespråkar.
Stig Malm borde, om han agerade i
eget intresse, ansluta sig till den mone·
taristiska skolan. Den säger ju att skulden för inflationen ligger hos regeringen
och att inflationen år 1984 bestäms av
penningmängdsökningen år 1982. Om
det är så, då är inflationen för år 1984
redan given – kanske 10 procent -och
då är det bara att begära lOprocent löne·
ökning om man vill ha en oförändrad
reallön.
Stig Malm borde läsa Milton Friedman
i original och där finna många argument
för att LO inte är boven i intlationsdra·
mat.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner