Print Friendly

Dagens frågor; Vänstern och fonderna

Av Redaktionen | 31 december 1983


1983


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Dagens frågor
Vänstern och fonderna
Vänstern (inom och utom SAP) borde
vara negativa till fonderna av följande
skäl:
Förslaget innebär att löntagarna skall
avstå pengar till fonderna. Fonderna
skall dessutom få pengar som skattefritt
plockas ut ur företagen
Dessa pengar skall fonderna köpa aktier för. Pengarna från fonderna går
emellertid inte till andra företag, vilket
de flesta nog tror, utan till de gamla aktieägare som säljer sina aktier till fonderna.
skatteavbränningarna via reavinstskatt blir mycket mindre än vad de hade
blivit om aktieägarna hade tagit ut pengarna som utdelning.
De aktieägare som säljer sina aktier till
fonderna kan sedan göra vad de vill med
pengarna. Köpa en bostadsrätt på Östermalm eller föra pengarna ur landet, till
England eller till och med till Lichtenstein.
Det var väl inte meningen med fonderna?
ldeerna och verkligheten
Det synes ibland som om ideerna och
opinionerna levde sitt eget liv. Våra argument för marknadsekonomin är inte så
mycket bättre idag än de var 1968 att det
motiverar skillnaden i genomslag.
Förklaringen till fenomenet är säkert
mångfacetterad (annat ord för invecklat
och svårförståeligt).
En av orsakerna är sannolikt att människornas ideutveckling bestäms både av
vad de läser, tex i DN:s hörnartiklar,
(att det är bra med fri invandring) och
vad de upplever i sitt dagliga liv, t ex i
Botkyrka och Tensta.
Människorna får förtroende för den
politiker eller annan person som säger
saker som överensstämmer med vad
människan själv dagligen upplever.
Sannolikt är påverkan väsentligt större från de dagliga upplevelserna än från
de djupsinniga artiklarna.
På skatteområdet är det inga problem.
Men det råder en viss motsättning mellan, å ena sidan, vårt budskap om det
riktiga i att skära ner de väldiga bostadssubventionerna, och, å andra sidan,
människornas dagliga erfarenhet av att
de har problem med att klara sina bostadskostnader.
Tvång i faggorna?
Vad gör den socialdemokratiska regeringen när den upptäcker företeelser som
den ogillar? Jo, mer eller mindre automatiskt tar den till tvångsmetoder. Det är
betingat av den ideologiskt motiverade
övertron på myndighetsstyrning, av ambitionen att ständigt öka det allmännas
inflytande på den enskilde individens bekostnad.
Ett av de områden som ser ut att drabbas av tvångsåtgärder är skogsavverkningen.
I våras mötte jordbruksminister
Svante Lundkvists förslag om särskilda
s k avverkningskonton häftigt motstånd.
Det ledde till att han fann för gott att låta
bli att lägga fram någon proposition iämnet för riksdagen. Men det betydde inte
att han gav upp. Nu arbetar man inom
departementet på en ny skogspolitisk
proposition, som är att vänta någon gång
i vår. Att döma av uppgifter som sipprat
ut kommer den att präglas av långtgående krav på tvångsavverkning och infö-
rande av en schabloniserad form av s k
tillväxtbeskattning. Syftet är – som
Svante Lundkvist framhöll i en interpellationsdebatt i riksdagen i oktober med
moderaten Bo Lundgren – att få passiva
skogsägare att kontinuerligt medverka i
skogsvård och virkesförsörjning. Han
hänvisade bl a till att den låga avverkningen under de för skogsindustrin goda
åren 1979/80 medförde förlorade marknadsandelar och förlust av ett antal miljarder kr i exportinkomster.
Inga delade meningar råder om vikten
av att landets skogsindustri har tillräckligt med råvara. Men de flesta skogsägarna sköter sin skog väl och avverkar tillräckligt, låt vara att det också finns exempel på motsatsen.
Men varför avverkas inte tillräckligt
med skog under vissa tider?
Enligt den s k virkesförsörjningsutredningens betänkande beror det framför
allt på att lönsamheten i skogsbruket är
för låg. En avgörande omständighet är
att de orimliga marginalskatterna leder
till att åtskilliga skogsägare inte finner
det ekonomiskt motiverat att öka virkesuttaget – brorslotten av intäkterna försvinner ju ändå i de rymliga fickorna på
Sveriges finansminister.
Mot den bakgrunden är haveriet för
”den underbara nattens” skatteöverenskommelse illavarslande även för skogsindustrin. Marginalskatterna kommer tyvärr inte alls att sänkas i den omfattning
som från början förespeglades medborgarna. En av de många negativa konsekvenserna härav blir att färre skogsägare
lockas att avverka så mycket skog som
de kan . Sådana fakta kan inte moraliseras bort eller elimineras med fagert tal
495
om ansvar för nationen. En tillfredsställande virkesförsörjning kan bara garanteras om man ändrar på de företeelser
som i dag hämmar avverkningen.
Den kan däremot inte åstadkommas
med tvångsinsatser. Sådana är principiellt förkastliga. De innebär allvarliga ingrepp i den enskilda äganderätten, och
de kan också medföra överavverkning
och drabba även aktiva skogsägare.
Sovjet-socialismen
Läget i den ideologiska kampen kännetecknas bl a av att Sovjetunionen nu
knappast är ett föredöme för någon.
Detta är en stor och glädjande förändring. Men den numera negativa synen på
Sovjet motsvaras bara till en del av en
negativ syn också på socialismen.
Det förefaller som om många fortfarande anser att det beror på Stalin att det
ser ut som det gör i Sovjet idag, ehuru
Stalin avled 1953, dvs för nu över 30 år
sedan.
Alexander Solsjenitzyn för en, som
det verkar, ensam kamp för att lära människorna att dagens Sovjet är en produkt
av socialismen – att felet inte är Stalins
eller Lenins, utan Marx’.
Den kvarlevande socialismen
Socialdemokraterna i hela Västeuropa
står inför uppgiften att välja mellan
marxismen och socialliberalismen.
Som utvecklingen i det engelska labourpartiet visar är detta en svår och
smärtsam intern process.
Ett parti lever till stor del på sina
myter och sin historia.
Är det självklart och säkert att Väst- ‘
l•
Ii
l•
[:
[j
l•
l•
1.:
496
europas socialdemokrater kommer att
välja socialliberalismens väg?
Eller har de svenska socialdemokraterna, kanske av misstag, men som ett
resultat av fonddebatten, valt den socialistiska vägen?
Senaste nytt på kyrkofronten
Fredsrörelsen har genomfört sina bebå-
dade demonstrationer i slutet av oktober. Samma krafter som förra året i
Svenska kyrkans namn organiserade den
famösa namninsamlingen för fred – den
misslyckades både kvantitativt och moraliskt och begravdes i tysthet – har
stått upp igen. Med biskop Lars Carlzon
i Stockholm i spetsen skall de nu organisera en ”projektgrupp” som skall genomföra olika ”fredsprojekt” med hjälp
av ett av kyrkoråden utsett ”kontaktornbud” i vaije församling. Det vore något.
Vid sidan av de normala förbindelserna
mellan stift och stiftens församlingar å
ena sidan och Svenska kyrkans ledning å
den andra skulle projektgruppen få en
egen representant i varje församling och
därmed i kyrkans hägn kunna bygga upp
en liten politisk organisation över hela
landet.
Ty att fredsrörelserna är politiskt infiltrerade kan väl numera ingen förneka,
hur mycket de politiska arrangörerna av
demonstrationståg än försöker dölja
fakta. Det av biskop Lars Carlzon undertecknade uppropet till församlingarna
bekräftar detta. ”Positiv fred” – vad
detta kan vara – kan enligt biskopen
uppnås genom ”förkunnelse av den pacifistiska ideologin med icke-våldsaktioner
och civilmotstånd”. Biskopen kan visserligen stödja sig på Uppsalamötet i
april i år och på dess till dålig svenska
översatta Budskap. Kristna bör enligt
detta ”undersöka möjliga icke-våldsmetoder för civil ohörsamhet som ett effektivt sätt att protestera mot kärnvapen”‘.
Hur egendomligt det än är att kyrkan
skall uppmana sina medlemmar till ohörsamhet mot gällande lagar och förordningar, är detta dock inte mer allvarligt
än att polisen kan bära bort dem om de
lägger sig på gatan.
Biskop Carlzon vill gå längre. Enligt
honom skall pacifistisk ideologi predikas, vilket ytterst innebär att Sverige
skall avrusta och läggas öppet för ockupationsstyrkor från främmande makt.
Civilmotstånd, som biskopen då rekommenderar, känner vi till från Danmark
under kriget och från Prag efter kriget.
Civilmotstånd är ett fullgott sätt att för
ockupanten avslöja vilka som arbetar
emot honom. Motståndet utövas ju mer
eller mindre offentligt. Avrättningarna
sker sedan också offentligt.
Att förespråka civilmotstånd under
ockupation är i de flesta fall oansvarigt.
Det är svårt att tro att biskop Carlzon
verkligen vet vad han talar om. Men i så
fall ligger han i händerna på andra. De
vet nog.
Socialdemokraterna och sysselsättningen
Det finns många skäl att som väljare vara
missnöjd med socialdemokraterna (skatter, byråkrati och minskad frihet). Men
de sätter ju sysselsättningen främst –
och därför röstar man på dem.
Om socialdemokraterna skulle förlora
väljarnas förtroende för sin förmåga att
upprätthålla den fulla sysselsättningen
vore detta därför mycket allvarligt för

dem. Partiet skulle förlora sin kanske
enda kvarvarande stora positiva symbolfråga.
Sysselsättningen är kanske socialdemokraternas svagaste långsiktiga punkt.
Detta vet de om. Man bör därför i sin
egen planering räkna med möjligheten
att socialdemokraterna vid ett val mellan
sysselsättningen och andra mål kommer
att ”sätta sysselsättningen främst”.
Att de inte kommer att lyckas är en
annan sak.
Rosornas krig måste ses mot den bakgrunden.
Kuban på besök
Vi hade fint främmande under några dagar i slutet på oktober. Då kom det kommunistiska Kubas vicepresident Carlos
Rafael Rodriguez och hälsade på.
En följd av besöket var att det på två.
viktiga områden klargjordes hur de kubanska härskarna i verkligheten resonerar.
Rodriguez lät tydligt framskymta sin
irritation över att Amnesty International
riktat uppmärksamheten på de politiska
fångarna på Kuba. Dessutom var han uppenbart missnöjd över att den svenska uhjälpen till Kuba numera i stort sett upphört. ” Vi blev bestraffade för att vi blev
för rika”, förkunnade han bittert.
När det gäller de politiska fångarna är
den kubanska reaktionen varken unik eller överraskande. Motsvarigheten förekommer i snart sagt vaJje land som utsätts för Amnestys närgångna intresse.
Politiska fångar är ingenting som något
förtryckarland vill skryta med eller ens
497
erkänna. Förekomsten av sådana innebär för Kubas del att det påvisas att allt
inte är fullkomligt i den kommunistiska
staten. Diktator Fidel Castro vill självfallet inte att sådana fakta skall komma ut.
l fråga om krympningen av det svenska biståndet föreligger av allt att döma
ett fatalt missförstånd från Kubas sida.
Vår u-hjälp är primärt avsedd att lindra
och förebygga nöd. Den är däremot inte
menad att vara belöning för goda socialistiska prestationer. Än mindre är avsikten att biståndet skall stigaju rikare mottagarlandet blir. Om nu Kuba blivit ”för
rikt” för svensk u-hjälp återstår därför
endast att gratulera landet till det. Och
samtidigt utrycka en önskan att rikedomen i större utsträckning än hittills skall
komma den kubanska befolkningen till
godo och mindre användas till militära
aktioner på olika kontinenter.
Förhoppningsvis har det svenska
värdfolket utnyttjat Rodriguez påhälsning till att informera om att Sverige inte
finner det förenligt med demokratiska
och humanitära ideal att kasta människor i fängelse för deras politiska
åsikters skull, och att Amnestys kritik
därför borde föranleda en smula eftertanke och omprövning på Kuba. Och –
inte minst – att de svenska medborgarna
anser det motbjudande och oroväckande
att ett land som länge mottagit svensk uhjälp år ut och år in använder sina resurser till krigshandlingar mot andra nationer och folk.
Om sådana synpunkter framförts –
men bara då – kan Carlos Rafael Rodriguez besök i Sverige ändå haft någonting
positivt med sig.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner