Print Friendly

Dagens frågor; Vägen till fondsocialismen

Av Redaktionen | 31 december 1980


1980


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Dagens frågor
Vägen till fondsocialismen
I all tysthet, bakom folkomröstningskampanjens skyddande ljudridå, pågår inom
löntagarfondsutredningen kontakter mellan
LO/SAP och mittenpartierna, i första hand
folkpartiet, i syfte att nå enighet om ett förslag till löntagarfonder. Socialdemokraterna
är beredda att gå långt i eftergifter för att
slippa strid i nästa valrörelse om fondsocialismen. Folkpartisterna tror sig få igenom
stora delar av sin politik samtidigt som de
håller dörren öppen för samverkan vänsterut om regeringen inte skulle överleva
folkomröstningens konvulsioner.
Men även om socialdemokraterna skulle
ge upp betydande delar av sitt ursprungliga
Meidnerförslag innebär ett fondsystem av
den typ som diskuteras inom utredningen
ett stort och förmodligen oåterkalleligt steg
mot fondsocialismen. Tanken är att skapa
ett antal fonder med pengar som huvudsakligen skulle grundas på att LO och TCO
”avstår” löneökningar. Efter en obekant
spärrtid skulle pengarna på något sätt bli
disponibla för den enskilde.
Folkpartisterna tror att ett sådant fondsystem skulle göra ”löntagarna”, varmed avses
LO och TCO, mer villiga att tolerera vinster
inom näringslivet. Dessvärre är motsatsen
fallet. Ju mer LO och TCO skulle pressa ut i
löneförhandlingarna desto lägre skulle företagens vinster komma att bli. När företagens
vinster sjunker kommer också företagens aktier att sjunka. Och ju mer företagens aktier
sjunker desto fler aktier kan LO/TCO köpa
för en viss procent av lönesumman. Det ökar
således LO/TCO:s intresse av att ta ut mer i
löner än företagen har råd med.
En annan sak som folkpartisterna borde
inse är att det är fullt möjligt för LO och
TCO att centralt styra ett ston antal fonder
lika effektivt som om det bara vore en enda
fond .Ju fler och mindre fonderna blir desto
mer beroende kommer de att bli av central
”hjälp” från ”löntagarnas rådgivande fondkansli” i Stockholm.
Förespråkarna för löntagarfonder borde
också tänka på att det inte kommer att hjälpa
vilka vackra ord som det än kommer att skrivas i fondutredningen eller i regeringsförslaget om att fonderna skall styras i enlighet
med marknadens krav och om att fonderna
skall vinstmaximeras. I verkligheten kommer det politiska och fackliga trycket att
göra att helt andra mål kommer att bli bestämmande för fondernas verkliga handlande.
Redan vid en förhållandevis kort spärrtid
kommer fonderna att bli så stora att de kommer att kunna utöva ett dominerande ägarinflytande i företagen. Har man en spärrtid
kommer ju det eventuella sparande som
uppstår att upphöra när spärrtiden går ut.
Om folkpartiet och centerpartiet i utredningen binder sig för någon typ av fonder
kommer det att leda till mycket stora svårigheter inom en trepartiregering. Moderaterna kan inte acceptera något fondsystem som
innebär ett steg mot socialism – och några
andra fondsystem har inte presenterats.
Risken är idag övervägande för att folkpartiet, utan att ha tänkt igenom sakfrågan,
av allmänpolitiska skäl (viljan att vara vänner
med socialdemokraterna) binder sig för ett
fondsystem som inleder en process där fondsocialism är ändpunkten. För att det skall
————————…………
102
förhindras är det nödvändigt att folkpartiet
tvingas att offentligt redogöra för sina fondtankar innan partiet binder sig i utredningen.
Sänk kommunernas kostnader
Kommunerna åtog sig som bekant i en överenskommelse med statsmakterna att begränsa den årliga kommunala konsumtionsökningen till 3 % åren 1979 och 1980. Trots
det blev ökningen 5 % i fjol och väntas bli
4% i år.
Går det då inte att stoppa den kommunala
utgiftsökningen? Jo, man kan t ex försöka
hindra att kommunerna tar över sophämtning, städning etc i egen regi. Detta sker nu i
allt större utsträckning och ofta utan att några realistiska ekonomiska kalkyler presenteras före besluten. Riksdagens revisorer har
konstaterat att det i 40 % av fallen överhuvud taget saknas systematiska beräkningar
och i ytterligare 40 % var dessa bristfälliga.
Bakom förslagen att kommunalisera viss
verksamhet står oftast socialdemokrater och
kommunister. Utvecklingen ingår i ett politiskt mönster och facket arbetar målmedvetet med denna fråga.
Vinner man något ekonomiskt på detta?
Oftast inte. Det finns skrämmande exempel
på hur många kommuner trissat upp kostnaderna i stället. Och till sist blir det naturligtvis skattebetalarna som får stå för de ökade
kostnaderna.
l Jönköping betalade man 1978 25 miljoner kronor för städningen. Det mesta
skedde i kommunens egen regi. Enbart biblioteket kostade över 450 000 kronor att stä-
da, dvs 87:- per m2
. Samtidigt har ett par
städföretag erbjudit Jönköpings kommun
att utföra arbetet för 56:-/m2
. Det skulle ha
sparat 9 miljoner åt. kommunens invånare
eller 130 kronor per skattebetalare.
Trots att det visat sig att egen regi-verksamhet är dyrare än entreprenadverksamhet har man i fjol infört kommunal sophämtning i Jönköping. Det skall bli intressant att
se hur mycket dyrare det blir för skattebetalarna.
Det städas för över 6 miljarder kronor på
arbetsplatser i vårt land. Kommunalhus, bibliotek, skolor, sjukhus och andra offentliga
byggnader svarar för drygt hälften. Enligt
gjorda beräkningar kan dessa kostnader liksom i Jönköpings-fallet minskas med 30 ‘k
om man via anbud låter serviceföretag svara
för städningen. Det innebär att den offentliga sektorn skulle kunna sänka sina kostnader med upp emot en miljard per år bara
genom att lämna ut städningen på anbud.
Kommunernas invånare måste reagera
mot egen-regi-verksamhet. Man måste protestera och använda det kommunala besvärsinstitutet, dvs överklaga besluten. På de flesta områden finns det möjlighet att lämna ut
kommunens arbeten på entreprenad och få
lägre kostnader. Redan kommunaliserade
verksamheter kan privatiseras.
I Stockholm – som köper för 400 miljoner kronor transporter, reparationer och
underhåll per år – ställer man krav på sina
entreprenörer. Endast de som sköter sina
samhällsåtaganden och betalar in skatter, sociala avgifter och arbetsmarknadsförsäkringar får arbetena. Kanske ett tips för andra
kommuner.
Sparande och inflation
Det har talats en del om att pensionerna är i
fara eftersom AP-fonden har gjort så stora
inflationsförluster. Det är visserligen sant att
AP-fonden, som landets största långivare,
har gjort väldiga inflationsförluster, men
pensionerna skall i ett fördelningssystem betalas av de under samma år inflytande ATPavgifterna, så pensionerna är inte hotade.
Åtminstone inte av AP-fondens inflationsförluster.
Räntan är idag rekordhög. Ändå är den
lägre än elen förväntade inflationen. Redan
brutto gör spararen således en förlust. Men
det är viktigt att komma ihåg att AP-fonden,
liksom försäkringsbolag och stiftelser m m
inte betalar någon skatt på sina ränteinkomster. Det gör däremot ofta privatper·
soner. Det gör att villkoren för kapitalplacering är fundamentalt olika för privatpersoner och olika slags institutioner.
Den sammanlagda effekten av hög inflation och en ränta som beskattas blir förödande. Om vi för enkelhetens skull räknar med
att både inflationen och räntan skulle vara
lO procent så får AP-fonden m fl lOprocent
brutto, vilket är skattefritt och således vid lO
procents inflation ger en realränta på noll
procent.
För den privatperson som betalar skatt på
sin ränta med t ex 70 procents marginalskatt, blir räntan efter skatt således tre procent och efter även inflationen minus sju
procent. Det är mot den här bakgrunden
inte förvånande att den som idag sparar betraktas som -och kanske också är- en dum
person. Banksparande behöver emellertid
inte bero på enbart dumhet utan kan också
103
förklaras av brist på alternativa placeringsmöjligheter.
Skillnaden mellan lönsamheten av sparande för privatpersoner och institutioner kan
kanske förklara en stor del av den omfattande och beklagliga förskjutningen av bl a
aktiesparandet från privatpersoner till försäkringsbolag och andra institutioner.
Den privatperson som vill sköta sitt sparkapital bör därför se till att en så liten del
som möjligt av hans ränteinkomster behöver
tas upp till beskattning. Det finns olika sätt
att undvika beskattning av mindre ränteinkomster. Först och främst är ett räntenetto
av 800 kr för ensamstående och l 600 kr för
äkta makar skattefritt. Sedan finns också
möjligheten att utnyttJa det Bohmanska skattesparandet, som utöver en sparpremie också ger en skattefri ränta. Man kan också placera upp till 40 000 kr årligen i statens sparobligationer som innehåller en skattefri bonusdel. Nackdelen är att pengarna i de två
senare fallen blir mer eller mindre låsta.
En sänkning av marginalskatterna skulle
betyda en del för att förbättra sparaodets
villkor. Men det bästa sättet att få ett stopp
på den nuvarande stölden från småspararna
vore att rejält sänka inflationstakten. Det har
sagts många gånger att vi måste lära oss att
hata inflationen. Det är riktigt. Men problemet är att många har anpassat sig till inflationen och i stället har lärt sig att älska den.
Men det måste bli en ändring. Det går inte
att undvika enorma skadeverkningar på
samhället av ett system där det inte lönar sig
att arbeta och spara, men där det lönar sig
att låna och på olika sätt undandra sig skatt.
104
Biståndsviljan
Den svenska u-hjälpen uppgår kommande
budgetår till över fem miljarder kr. Det är
liktydigt med drygt en procent av bruttonationalprodukten, och det är betydligt mer än
vad de flesta andra industriländer lämnar.
Den fortsatta stegringen blir naturligtvis i
avgörande omfattning beroende av tillväxten i ekonomin. Skulle den stagnera- skulle
det rentav bli fråga om ”nolltillväxt” – innebär det ofrånkomligen att ökningstakten av
biståndet till de fattiga länderna begränsas.
Den som inbillar sig någonting annat hänger
sig åt naivt önsketänkande.
Det är angeläget att u-hjälpen är ordentligt förankrad i den inhemska opinionen.
Ännu viktigare blir det om de dystra profetiorna om samhällsekonomin under 1980-
talet skulle .;lå in. Då kan kraven öka att vi
först skall ”lösa” våra egna problem innan vi
ägnar oss åt andras. Det gäller alltså att utforma u-hjälpen så att den uppfattas som
humanitär i detta ords egentliga bemärkelse.
Av betydelse är därför att en del av biståndet
utgår i s k bunden form även i framtiden .
Det kan knappast sägas vara oskäligt att också vårt land får de fördelar detta bistånd ger.
Det utgör ju ändå bara en begränsad del av
hela kakan.
En annan faktor av betydelse för den
svenska biståndsviljan är ländervalet. Här
har otvivelaktigt misstag begåtts som misskrediterat helau-hjälpstanken i många människors ögon. Biståndet till Kuba är väl det
mest flagranta exemplet. Det lämnades under en följd av år till en stat som satsade
stora resurser på brutala krigsinsatser i andra världsdelar. Med vår u-hjälp understödde
vi, låt vara indirekt, denna aggressionspolitik – att hänvisa till att den svenska hjälpen
skulle var öronmärkt är självfallet nonsens.
Först med nästa budgetår upphör u-hjälpen till Kuba. Därmed avslutas ett bedrövligt
kapitel i svensk biståndsverksamhet. Det
borde ha skett långt tidigare, men det skulle
ha pågått ännu längre om socialdemokraterna haft regeringsmakten.
Liknande kritik kan riktas mot Vietnambiståndet. Här handlar det om en nation
som dels lagt under sig ett grannland, Laos,
dels angripit ett annat, Kampuchea, och där
spritt död, förintelse och ofattbara lidanden.
Vietnams inrikespolitik har vidare varit så-
dan att många hundra tusen invånare funnit
tillvaron outhärdlig. De har lämnat allt vad
de ägt. De har riskerat livet i undermåliga
farkoster, trots vetskapen om att inte vara
välkomna någonstans. Det primära för dem
har varit att kornrna ifrån Vietnam. Det sä-
ger onekligen åtskilligt om det förtryckarvälde som råder. Ändå är den kommunistiska staten även i år störst mottagare av bilateralt bistånd från Sverige. Vietnam erhåller
365 miljoner kr. Det innebär en sänkning
jämfört med tidigare, vilket i och för sig är
lovvärt och vilket socialdemokraterna följaktligen motsatt sig. Men reduceringen är
för liten. Den nation som har råd att föra
angreppskrig behöver knappast mer u-hjälp
än andra.
Vårt land bör så fort som möjligt dra sig
ur biståndsengagemanget i Vietnam. I varje
fall om vi vill måna om biståndsviljan.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner