Print Friendly

Dagens frågor; Upprustning och nedrustning

Av Redaktionen | 31 december 1985


1985


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Dagens frågor
Upprustning och nedrustning
Den 28 augusti i år kunde Expressen på
en helsida publicera en översikt av den
sovjetiska upprustningen i Baltikum. Dit
har på senare tid bl a en hel flygarme
förflyttats, vilket innebär en koncentration av tunga attackplan med allt vad till
dem hör. Där finns också två luftlandsättningsdivisioner, med en tredje placerad i Leningradområdet. Det hela ger
en bild av en förberedelse, men till vad?
Inget tvivel kan råda om att dessa
stridskrafter avses bli använda också
mot Sverige. De fortsatta kränkningarna
av svenskt vatten kan bara tolkas så att
en planering pågår för att fortsätta ett
eventuellt luftangrepp med transporter
till sjöss. En sådan planering innebär
däremot inte att beslut redan har fattats
om att Sverige ensamt skall anfallas. Planeringen skall ligga färdig om den behövs. Men samma stridskrafter kan användas mot Västtyskland och kanske
framför allt mot Danmark. Att hålla betydande sjöstridskrafter i Östersjön, som
Sovjetunionen gör, vore meningslöst,
om dessa skulle bli innestängda där i
händelse av ett krig. NATO räknar med
att Sovjetunionen kommer att försöka få
kontroll över Bälten. Sydsverige blir
samtidigt intressant. Det minsta vi har
att vänta från sovjetisk sida är krav på
att från svensk mark få behärska både
Öresund och Kattegatt.
I det läget – men också andra varianter kan tänkas – är ett starkt invasionsförsvar vad Sverige behöver. Att, som
sker på högt socialdemokratiskt håll,
bara prata om vår neutralitetspolitik och
samtidigt fortsätta att nedrusta, är helt
igenom oansvarigt.
Lars Werner (vpk) meddelade i TV,
som tycks bestå honom bästa sändningstid så fort han beställer den, att han och
hans parti inte vill stödja regeringen ifrå-
ga om besparingar inom den offentliga
sektorn – utom när det gäller försvaret.
Klarare kunde det inte sägas. Nedrustning är vad kommunisterna avser att driva igenom med hjälp av den regering,
som måste söka deras stöd. Därmed
uppfyller de och deras medlöpare ett
tydligt önskemål från Moskva. Därifrån
hoppas de väl att så småningom få belö-
ningen för sitt välförhållande.
Svensk säkerhetspolitik inför 90-talet
När försvarskommittens ”rapport”
Svensk säkerhetspolitik inför 90-ta/et
(SOU 1985: 23) publicerades, utgjorde
den en välkommen antiklimax till den
sterila och nesliga debatt som regeringschefen förde med delar av oppositionen
om den svenska säkerhetspolitiken och
dess politiska förankring. Försvarskommitten har lyft sig över invektiven och
markerat att enigheten om säkerhetspolitikens grunder, dess mål och inriktning,
alltjämt består. Detta hälsas allmänt som
rapportens viktigaste budskap.
Därmed är dock inte sagt att enigheten
kommer att bli lika stor i fortsättningen ,
när frågan inte gäller målen utan medlen
och vad medlen får kosta. Förhoppningen måste naturligtvis vara att denna debatt kan föras på ett konstruktivt sätt,
utan att förgiftas av anklagelser och glåpord som kan skada den säkerhetspolitiska trovärdigheten. Möjligheten att
undvika verbala excesser bör rimligen
vara goda, eftersom den politiska almanackan är inställd på val först 1988.
Krigsvetenskapsakademiens inlägg i
säkerhetspolitiska frågor har under senare år med rätta tilldragit sig positiv uppmärksamhet. Den markerar i sitt yttrande över försvarskommittens rapport att
den är medveten om att denna bör ses
som ett politiskt dokument, ”utformat
mot bakgrund av såväl inrikes- som utrikespolitiska hänsyn”. Betänkandet är
åledes inte en allsidig och förutsättningslös säkerhetspolitisk analys. Kanske kan man uttrycka saken så att enigheten har sitt pris; detta kan sägas bestå i
att de mest brännande problemen av
försvarskommitten behandlas på en så
hög generaliseringsnivå att risken för
motsättningar försvinner. Den som iRte
behöver söka sig fram till enande formuleringar kan därför finna rika möjligheter
att yrka på kompletteringar av rapportens konstateranden. Krigsvetenskapsakademien anger som sin ambitionsnivå
för remissyttrandet ”att om möjligt bredda underlaget för försvarskommittens
fortsatta arbete”.
Ett utmärkande drag för akademiens
invändningar och ”breddningar” är att
dessa är varningar mot underskattning
av faror och risker. Försvarskommittens
syn framstår ibland som alltför idyllisk.
Det gäller bl a förutsättningarna för politisk avspänning mellan blocken. Krigsvetenskapsakademien anser blockmotsättningarnas viktigaste egenskap vara
att de ”inte kan avvecklas med mindre
än att något av de båda systemen förändras i grund”. Akademien efterlyser också mera realistiska och sammanhängande föreställningar om varför ett krig skulle bryta ut. Kommitten anses ”ha lagt
för stor vikt vid olycksfalls- och spridningsteorierna”. Konflikten Iran-Irak
tas som ”ett exempel på hur flexibelt det
447
nuvarande stormaktssystemet kan hantera stora påfrestningar”.
Det största avsnittet i remissyttrandet
ägnas åt ”hot mot Sverige”. Militära hot
i fredstid anses för summariskt berörda.
BI a efterlyser akademien behandling av
kränkningarna i Östersjön och dessas
möjliga ”maktdemonstrativa” syfte.
Detta skulle, antyder akademien, ”kunna vara att någon stormakt försöker
övertyga Sverige om att en säkerhetspolitik baserad på ‘välvillig’ neutralitet är
den enda realistiska vägen”. Analys efterlyses också av industrispionagets omfattning och samhällsplaneringen ur totalförsvarssynvinkel.
Sedan länge har risken för ett isolerat
angrepp mot Sverige brukat betecknas
som liten eller obefintlig. Akademien anser att rapporten i denna fråga är alltför
traditionalistisk. Den pekar på olika situationer som kan leda till isolerade angrepp; ett angrepp på ”huvudmotståndaren” kan föregås av begränsade framstötar i strategiskt viktiga områden som
kan uppfattas som isolerade. I en katalog
över militära demonstrationsåtgärder
kan man inte utesluta snabba, isolerade
angrepp på en icke alliansskyddad stat.
Mot utmönstrandet av ”överraskande
angrepp” på grund av möjligheterna till
militär förvarning konstaterar akademien att militär förvarning sannolikt erhållits vid samtliga historiska exempel på
lyckade överraskande angrepp.
Ibland verkar det dock som om akademien vore överdrivet misstänksam. I
varje fall gäller detta då den befarar att
kommitten kan dölja benägenhet till eftergiftspolitik bakom målformuleringen:
”att minska risken för att Sverige dras in
i krig och kontlikter är ett livsviktigt in- 448
tresse” . Men i stort sett är akademien
ganska nöjd. Rapporten betecknas som
”en lättillgänglig och överskådlig sammanfattning av Sveriges säkerhetspolitiska situation, olika tänkbara hot mot
landet och inriktningen av vår säkerhetsoch försvarspolitik” . Den har också pedagogiska förtjänster och sägs kunna
”ge lärare ett värdefullt underlag vid utbildning i skolan i fråga om krig och
fred”. Men allra bäst ” kompletterad
med en sammanfattning av remissyttrandena’ ‘.
JämO och biskopen
Jämlikhetsombudsmannen är en av de
många kontrollanter, som vakar över oss
medborgare och våra förehavanden.
Hon – hon, ty mannen är en kvinna –
sätter inte heller sitt ljus under skäppan,
för att tala med den gamla bibelöversättningen vilket är särskilt lämpligt just nu.
Hon låter nämligen genom tidningarna
meddela, att hon tröttnat på Göteborgsbiskopen, som är litet gammaldags, och
att hon kanske skall ställa hela domkapitlet inför Jämlikhetsdomstolen. En så-
dan finns alltså redo att ingripa till
JämO:s stöd.
Biskopen i Göteborg är så föråldrad
till sinnes att han fortfarande inte viger
kvinnor till präster. Han är därvid i sin
fulla rätt, ty ingen lag tvingar honom.
Han bedömer själv vilka som är i olika
avseenden kompetenta till prästämbetet
och han stöder sig på teologiska grunder.
Han accepterar emellertid, ty lagen är
sådan, att på annat håll prästvigda kvinnor söker och får tjänster inom stiftet.
Förmodligen gör han det inte med glädje,
eftersom de enligt hans sätt att läsa bibeln inte är kompetenta.
Om JämO har några teologiska åsikter
är inte bekant, men bibeln öppnar annars
rika fält för hennes ingripanden. I alla
kyrkor som tillhör Svenska kyrkan, alltså inte bara i Göteborg, lästes på 20.
söndagen efter Trefaldighet att varje
man ”skall älska sin hustru som sig
själv, och hustrun skall visa respekt för
sin man”. Kan man tänka sig: i den gamla översättningen stod rent av att en
hustru skall visa vördnad för sin man,
inte bara respekt. Där stod också, vilket
försiktigtvis är uteslutet i den nya evangelieboken, ”I hustrur, underordnen
eder edra män … ty en man är sin hustrus huvud.”
Vad gör egentligen JämO? Är det inte
hennes skyldighet att stämma inför domstol om inte bibelöversättarna, som
borde ha kunnat släta ut allt som är stö-
tande i texterna, så åtminstone de präster, som den 20 oktober i år predikat
över dem? Hon bör verkligen tänka på
sitt ämbetes ·anseende och på att hävda
sin egen ofelbarhet.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism