Print Friendly

Dagens frågor; Till Svensk Tidskrifts läsare

Av Redaktionen | 31 december 1980


1980


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Dagens frågor
Till Svensk Tidskrifts läsare
Med den nya årgången har ändringar skett
inom Svensk Tidskrifts redaktion. Efter 23
år som redaktör och ansvarig utgivare avgår
professor Erik Anners och efter 13 år som
redaktör fil dr Thede Palm. Orsaken är
deras naturliga önskan att efter så många år
få lämna över uppgiften och ansvaret till en
yngre generation. l redaktionen kvarstår
riksdagsledamoten Margaretha af Ugglas
och som nya redaktöre•· inträder statssekreterare Mats Svegfors och civilekonom Rolf
Englund. Pol mag Lillemor Lindberg är alltjämt redaktionssekreterare.
Båda de avgående har uttryckt en önskan
om att ingenting skall skrivas om dem och
om deras arbete med tidskriften. Så mycket
får väl dock sägas, att de med framgång
vårdat Svensk Tidskrifts stil och egenart. De
kommer också att medverka i fortsättningen.
Den nya redaktionen vill göra sitt bästa för
att fortsätta Svensk Tidskrifts traditioner
och för att utveckla tidskriften vidare. Det är
angeläget all denna uppehåller sitt anseende
som oberoende konservativ.
Den har alltid varit självständig och har
aldrig ägts av ett politiskt parti, vilket gjort
au den fritt kunnat yttra sig i alla frågor.
Som medarbetare har den sökt och söker
sådana oberoende av partifårg, något som
inte minst framgår av detta nummer. sextiosex årgångar av en kulturpolitisk tidskrift:
Det måste innebära att läsarna funnit att
Svensk Tidskrift fyller en uppgift, som också
i fortsäLtningen måste bli väl förvaltad.
Ja till avveckling
Om tio år, 1990, kommer 40% av Sveriges
elström att komma från kärnkraftverk. Den
s k ja-sidan i folkomröstningen vill successivt
avveckla de tolv reaktorer som då är i drift.
Det bortfall av elström som då uppkommer
måste i allt väsentligt kompenseras genom
idrifttagning av nya kolkraftverk. Dessa tar
lång tid att planera och bygga. Det betyder
att även om den s k ja-sidan vinner i folkomröstningen, vilket verkar sannolikt, kommer
regering och riksdag redan om några få år
att tvingas besluta om byggande av de kolkraftverk som skall ersätta de äldsta kärnkraftverken .
Sanningen är att det idag inte finns någo
parti som säger sig vara för byggande av fle
kärnkraftverk. Alla partier säger sig vara för
en avveckling av kärnkraften på längre eller
kortare tid. Att det har blivit så beror självfallet, som alla vet, på de olika panitaktiska
turerna kring kärnkraften.
Det är ändå självklart att alla som vill trygga Sveriges energiförsörjning skall rösta på
något av den s k ja-sidans linjer. En seger för
centerns och kommunisternas snabbstopp
för kärnkraften skulle medföra svåra ekonomiska följder. De investeringar som gjort
skulle kastas bort. Tillgången på elström
skulle bli knapp och kanske leda till prishöjningar på el som har som enda syfte att hålla
förbrukningen nere. Även om det skulle gå
att bygga fler kolkraftverk på kort tid än vad
den s k Konsekvensutredningen har räkna
med, skulle det leda till svåra påfrestningår
för stora delar av den tunga industrin, däribland skogsindustrin.
Vissa experter ägnar sig åt att debattera
om världens oljereserver räcker i 50 eller
kanske i 80 år. Det är ointressant. Det intressanta är att oljan håller på att ta slut under
våra barns livstid. För att klara den krisen
behöver vi utnyttja alla de energislag som
går att uppbringa. Oljan är för värdefull för
att eldas upp. Den olja som finns kvar kommer mänskligheten att behöva för andra ändamål.
· Det kommer förr eller senare att gå upp
för både allmänhet och politiker. Ju förr det
sker desto bättre. Den kommande folkomröstningskampanjen kommer att ge goda
tillfållen för allmänheten att informera sig
om energisituationen. Det betyder att även
om folkomröstningen ger till resultat att
kärnkraften skall avvecklas – några andra
alternativ gives ju icke – så kommer kampanjen att öka allmänhetens insikt om att det
är ont om energi och att vi behöver all den
energi som vi kan få.
Idag är det bara cirka tio procent av väljarna som vill ha fler än tolv reaktorer. Det
gör partiernas handlande begripligt. Man
kan inte vara statsman om man inte vinner
nästa val. Men det skulle inte förvåna om
den procentsiffran kommer att vara betydligt större om några år.
Högskolein~agningen
Trepartiregeringen har förutskickat förslag
om nya bestämmelser för intagning till högskolorna. Det är inte en dag för tidigt att
reglerna ändras. Visserligen har de bara varit i bruk sedan 1977, men erfarenheter och
utvärderingar har redan på ett övertygande
sätt dokumenterat att systemet är misslyckat
iväsentliga avseenden.
Vid läkarutbildningen har medelåldern
för nyintagna på kort tid ökat från 20 till 30
år. En del är 40-50 år, ja tom ännu äldre!
Det är ett anmärkningsvärt samhällsekonomiskt slöseri. Följden blir att läkarna i genomsnitt får tio år kortare yrkesverksam tid.
Den investering samhället gör i deras dyrbara utbildning blir alltså avsevärt mindre
räntabel. En annan negativ konsekvens är
att forskarrekryteringen inom medicinen
7
försvåras. Potentiella forskare, som uppnått
en viss ålder, finner det inte alltid attraktivt
att satsa på en osäker forskarkarriär.
Av dem som antogs tilllärarutbildningen
hösten 1978 hade cirka hälften minst fyra
års arbetslivserfarenhet. Varannan sökande
med så lång arbetslivserfarenhet kom in ,
men bara en på tio bland dem som saknade
sådana meriter. Antagningssystemet har
följdaktligen tvingat ut många ungdomar i
förvärvslivet för att konkurrera på en besvärlig arbetsmarknad. Det är olyckligt för
dem själva och framför allt för dem som
därigenom inte får jobb. Det kan också sägas
att antalet studiemisslyckanden av allt att
döma ökat – och för de flesta är sådana i
realiteten personliga tragedier.
Ett nytt intagningssystem till högskolan
bör framför allt syfta till att öka antalet studerande som kommer direkt från gymnasiet. Idag är det bara 20 procent. En rimlig
målsättning borde vara att minst 50 procent
tas in enbart på betygsmeriter. Om man –
som Sveriges Professorers Förening föreslagit – även låter dem som inte kommer direkt från gymnasiet ingå i den kvoten borde
den nog göras ännu större.
Ett oavvisligt krav är att det besynnerliga
påhittet med föreningsmeriter slopas. Det
missgynnar kvinnliga studerande. Det går
inte heller att påvisa att en kassör i en förening, vilken det nu är, skulle vara mer lämpad än andra för exempelvis medicinska studier.
Det är också uppenbart att alltför stor vikt
läggs vid arbetslivserfarenheter. Avsikten
var bl a att reducera den sociala snedrekryteringen till högskolan, men det verkar som
om effekten snarare blivit den motsatta. De
som kommer direkt från gymnasiet diskrimineras, och det var väl inte meningen.
8
Lämpligt är att i första hand sådana meriter som verkligen betyder någonting förstudieresultatet vid högskolan tillmäts betydelse. Intagningssystemet är alldeles för viktigt
för att det skall få genomsyras av ogenomtänkt jämlikhetsfanatism.
Budgeten
Det nyligen presenterade budgetförslaget
kan kort och gott sammanfattas under rubriken ”Reformstopp”. Därmed tycks den nya
trepartiregeringen mera ha sett till det ekonomiskt nödvändiga än till vad som förmodats vara det politiskt möjliga. Det är bra.
För bara några år sedan hörde reformstoppet till anklagelsepunkterna mot Moderata samlingspartiet. I dag är det regeringspolitik. Vad har hänt på tre år?
Även om förändringar i den politiska
sfåren – borgerliga regeringar och ett stärkt
moderat parti – har bidragit till utvecklingen, får man nog söka huvudförklaringen i
den ekonomiska verkligheten. I hägn av politisk retorik över tematan som ‘jämlikhet”,
”solidaritet” och ”socialismens tredje steg”
lät socialdemokraterna de i den offentliga
sektorn inneboende expansionskrafterna bestämma dagspolitiken. Den demokratiska socialismen i vardagstappning blev inte stort
mer än oförmåga att säga nej till byråkraternas propåer om tillväxt och maktutvidgning
för den egna byråkratin.
Detta bäddade för trepartiregeringen
1976 och gav också den regeringen dess arbetsförutsättningar. Samhällsekonomin var
försatt i fundamental obalans. Den offentliga sektorn – och därmed skatteanspråken
– hade sprängt de samhällsekonomiska ramarna. Och på sitt sätt var detta ett dukat
bord för Fälldins första regering. Det var lätt
att peka på socialdemokratiska försummelser och likaledes lätt att få förståelse för
behovet av en kraftfull ekonomisk politik.
Men, regeringen nådde inte ända fram i de
budgetförslag som lades fram 1977 och
1978. Trots ambitioner att spara kännetecknades budgetförslagen av viss utbyggnad av
den offentliga sektorn och därmed av ökade
skatteanspråk om dessa än inte direkt omsattes i skattehöjningar.
Efter en konjunkturuppgång har nu trepartiregeringen, i något förändrad tappning, gjort sin tredje ansats att spara i offentlig sektor. Till skillnad från de föregående
tillfållena har man nått – om inte ända fram
– så ändå en bit på vägen. Efter konjunkturuppgången har det varit nödvändigt. Den
offentliga sektorn kan inte längre tillåtas
fortsätta öka sina anspråk när landets ekonomi kräver prioritering av produktiva investeringar i vid mening.
Politisk vana i någon utsträckning och ekonomiska realiteter i stor utsträckning förklarar ett framgångsrikt budgetarbete. Men d
räcker inte med vunna framgångar. Med
den utveckling som transfereringar av
slag ger, måste reformstoppet utvecklas
ett slags partiellt avvecklingsprogram för
fentlig sektor för att ekonomin skall ku
klaras. Inkomstöverföringar till
kommuner och företag ger nämligen
nya reformåtaganden en real tillväxt av
offentliga sektorn som är så stor att
reformstoppets budgetpolitik ger sam ·
ekonomiska problem.
Hur ser en rimlig avvecklingsstrategi
Ja, den ser sannolikt inte ut så som den
tyds i regeringens budgetförslag. A
är inte detsamma som höjda taxor,
de anslag till oförändrade
grenar och generell restriktivitet mot
ny satsning. En sådan avvecklingsplan skul
riskera leda oss in i Galbraiths underför- !Örjda offentliga sektor. Alla uppgifterna
skulle finnas kvar, men skötas mycket sämre
till ett avsevärt högre pris. En sådan ”horisontell” ambitionsnivåsänkning är inte att
förorda.
I stället bör en ”vertikal” nedskärning ske.
En sådan innebär, att man i politisk ordning
fattar beslut om att avbryta offentliga program eller upphöra med offentlig verksamhet. Man förlitar sig då inte på att myndigheterna skall kunna spara pengar inom oförändrade politiska ramar. Man tar det fulla
politiska ansvaret för att resursramarna är
snävare än vad riksdagen genom tidigare
beslut utgått från. Under 47 år har man
ägnat arbetsåren i kanslihuset åt att finna ut
vilka nya insatser det allmänna skall göra.
Su är det dags att ägna arbetsåren åt att
finna ut vilka gamla insatser som skall avvecklas. Den 11 januari var den första dagen
idet första av dessa arbetsår. FörhoppningsVIs.
Parlamentariskt förfall
Det är ingen hemlighet att den politiska debatten förgrovats under senare år. Tendensen härtill började efter Tage Erlanders avgång som statsminister. Vad denne än
tänkte och privat sade om sina politiska motståndare – Ulla Lindströms minnen från
regeringstiden ger autentiska exempel –
uppträdde han korrekt inför offentligheten.
Han hade respekt för Sveriges riksdag. Olof
Palme, som kom efter honom, nyt~ade en
annan vokabulär. Hans sätt att uppträda var
förmodligen väl överlagt: han ville framstå
så nästan överväldigad av motståndares,
resp Förenta Staternas uselhet att bara kraftord kunde återge hans känslor.
Att han ledde socialdemokraterna till det
9
nederlag, som gjorde att regeringen Fälldin
I trädde till, blev uppenbarligen en chock
för honom. Man minns de första riksdagsdebatterna efter regeringsskiftet och hans hatfulla löften om hämnd. Då var nog hans
reaktioner äkta. Genom TV förmedlades de
till svenska folket, som jämförde honom
med hans mera charmfulle företrädare.
Charmfull är inte ordet för Olof Palme.
Men försöka duger. I 1979 års valrörelse
tvingade han sig till att försöka leka landsfader, omväxlande med att uttrycka sig som
blyg oskuld. ”Varför skäller alla på mig?”
kunde han vädjande och spelat hjälplöst frå-
ga i valdebatten. Det var inte illa gjort men
tydligen ansträngande, ty efter det nya och
för honom oväntade nederlaget återgick allt
till det gamla.
En hans lärjunge i politiska sammanhang
är Carl Lidbom. Ingen kan ens ha drömt om
att använda ordet charm i samband med
honom. Hans intelligens, ty sådan har han,
är också av annan typ än Olof Palmes. Detsamma gäller om hans spiritualitet. När Palme väser eller svär för att bygga upp intrycket av avsky och förakt utmärker sig Lidbom genom att vara drumlig.
Både i Fälldin I och i Ola Ullstens miniregering var förre justitierådet Sven Romanus
justitieminister. Om någon åtnjöt allmän aktning var det han. Inte ens Lidbom, kanske
särskilt inte han, skulle vågat vara ohövlig
mot honom. När Romanus nu inte längre är
med, tog Lidbom tillfållet i akt att göra ett
personligt angrepp mot honom i en interpellation till den nye justitieministern Håkan
Winberg.
Kanske skulle Winberg helt enkelt ha underlåtit att besvara en så formulerad interpellation, men han valde att i sitt svar ge
Lidbom en elegant reprimand. Men ett flol
, l
lO
rettstygn går inte igenom huden på en flodhäst. Lidbom låtsades som han ingenting
förstod , blånekade till sin ohövlighet och
vägrade att be om ursäkt för att han med
oförskämdheter angripit en gentleman, som
dessutom inte längre kan tala i riksdagen
och som alltså inte kunde försvara sig.
Det påstås att Carl Lidbom var designerad
att bli utrikesminister i den regering, som
Olof Palme hade färdig i höstas men som
inte fick träda till. Det hade blivit ett vacker
bidrag till det parlamentariska livets förfall.
Nu slapp vi uppleva det. Kanske rent av de
östgötska socialdemokrater, som blev på
tvingade honom som sin representant i riks
dagen, om tre år också har fått nog av honom.
Pärmarför årgång 1979
kan rekvireras från Svensk Tidskrifts expedition, tel 08-67 59 55, eller genom insättning av kronor 25:- på postgiro 7 27 44-6.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner