Print Friendly

Dagens frågor; Spelet om Gotland

Av Redaktionen | 31 december 1973


1973


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Dagens frågor
Spelet om Gotland
Den gröna vågen och människornas ökande
misstro mot centraliseringspolitiken lämnar
uppenbarli~ inte socialdemolwatema någon
ro. Gotland är en del av landet, som blivit
särskilt hårt drabbad. ”Spelet om Gotland”
lyder rubriken på en pamflett, som nyligen
publicerats av de gotländska socialdemokraterna. Dessa försöker lägga hela skulden för
Gotlands prekära situation på bondekooperationen och centerpartiet, mellan vilka ett nä-
ra personsamband fiinns. Centern fick i det senaste riksdagsvalet 34,3 procent av de gotländska rösterna; att socialdemokraterna fick
38,4 procent nämns inte.
Socialdemokraterna skjuter framför allt in
sig på två bondekooperativa företag. Gotlandslamell AB gick i konkurs förra året. Klinteby
konservfabrik, som 1970 övertogs av det MGägda företage~ Semper, skall enligt beslut nyligen läggas ned. Farmek behöver göra stora
investeringar för att bygga ut slakteriet i
Visby.
Visst är det riktigt, att varken Gotlandslamell eller Klintebys har skötts bra, och Sernpers brådska att lägga ned ett företag, som så
nyss övertagits, vittnar inte om omdöme eller
skicklighet. Staten har gjort förluster genom
Klintebys, men det har också odl·ama och
ägarna-kooperatörerna. Det hela är dock märkligt. Få delar av Jandet torde lämpa sig så utmärkt för trädgårdsproduktion som Gotland.
En modem konservfabrik borde ha alla förutsättningar att under Jämplig ledning kunna lyckas. Både råvaror och arbetskraft finns,
men tillräckligt med pengar har aldrig funnits. Ett rejält lokaliseringsstöd borde vara på
sin plats.
Samtidigt förvånar dock de gotländska socialdemokraternas lovprisande av det privata
näringslivet och särskiLt då LM Ericsson, som
med framgång etablerat en stor filial på ön.
Det är knappast tongångar, som brukar höras
i andra sammanhang.
Socialdemokraterna på Gotland gör det alltför lätt för sig, då de angriper ett par bondeägda företag, som skötts dåligt. Huvudansvaret för Gotlands svårigheter ligger, som Gotlands arbetarkommun så riktigt påpekar, i
Stockholm men inte hos jordbrukets centrala
organisationer utan hos den socialdemokratiska regeringen. Gotland, isolerat till följd av
sitt geografiska läge, är ett gott exempel på de
katastrofala konsekvenserna för ytterområdena
av socialdemokratins centralistiska och nä-
ringslivsfientliga politik.
I första hand är det två problem som måste
lösas : kommunikationerna och lokaliserings·
frågan. Sedan länge har Linjeflyg använt rutten Stockholm-Visby som mjölkko, och sjö-
transportema är både besvärliga och dyra.
Tillkomsten av ö-linjen på 1960-talet betydde en ökad vitalitet. Nya färjelägen tillkom
i Klintehamn och Kappelsharnn. Gotlandsbolaget tvingades modernisera sin flotta, priserna sänktes och service blev ett begrepp med
innehåll. Sedan köpte Gotlandsbolaget Ö-linjen, och allt kunde återgå till det normala.
Även om det inte är möjligt, som man tänkt
sig från centerpartistiskt håll, att ha avgiftsfri
färjeförbindelse mellan Gotland och fastlandet, borde dock priserna för frakter och enskilda ej vara högre än för motsvarande sträcka på vanlig landsväg. Detta borde vårt rika
land ha råd med. Det vore säkert också väl
använda pengar, då kommunikationsfrågans
lösning är den främsta förutsättningen för att
lösa Godands problem.
Gotlänningarnas hopp står till en borgerlig
regering. För socialdemokraterna tycks Gotland endast vara en bonde, som väl tål att
offras i det politiska schackspelet.
Socialistiska lärare
Till vänsterextremisternas metoder hör som
bekant att arbeta med specialgrupper för infiltration på områden, som de anser särskilt
viktiga. Att vårt förfallna skolväsen utgör en
för dem tacksam arbetsmiljö är självklart. Så
har vi också sedan 1970 begåvats med SOL
– uttytt ”Socialistiska lärare”. Gruppen hade
när den bildades ett hundratal lärare och skolpersonal. Det torde vara flera nu. I centrum
finns centrala arbetsgruppen i Stockholm. Till
den rapporterar ”ämnesgrupper”, som sysslar
med t ex betygs- och ”disciplinfrågor” liksom
de lokala organisationerna – typ ”SOL–
Brännkyrka-gruppen”. Man kan förutsätta att
organisationen styrs enligt den kommunistiska
principen ”centraliserad demokrati” – alltså
öststaternas styrelseskick.
SOL-programmet är nämligen inte att misstaga sig på. Enligt det anses statsmakten i Sverige förtrycka folket genom klasslagar och polismakt och indoktrinera skoleleverna i en
samhällssyn, som aldrig ifrågasätter de kapitalistiska grundvalarna för vår existens och ger
en fötvrängd bild av historien och samhället.
För att bekämpa detta farliga tillstånd vill
SOL motarbeta den borgerliga indoktrineringen genom att försöka driva en ”alternativ” undervisning. SOL vill därför ha i gång arbetsgrupper för studier i marxism och andra ämnen, som kräver kunskaper som skolan inte
ger. Eftersom SOL vill verka för att bryta skolans teoretisering, vill man bekämpa den uppdelning på läroämnen och övningsämnen som
är en följd av kapitalets arbetsfördelning.
På den sista punkten har ju undervisningsministern tillmötesgått dem genom att introducera principen att lärare i övningsämnen
som teckning, musik och gymnastik skall vara
skyldiga att skaffa sig en – låt vara förkortad
utbildning i ”teoretiska” ämnen, t ex svenska,
engelska, historia. Även om deras intresse och
fallenhet här i livet nu gäller konst eller musik skulle de vara tvungna att slå i sig ämnen,
som de alls inte vill syssla med – för att få
arbeta i sitt yrke.
Detta utslag av valfrihetens samhälle har
mycket riktigt väckt raseri hos de blivande
övningslärarna. Elever och föräldrar lär inte
heller känna sig lyckligare över de nya lärarkrafternas undervisning i ämnen, som de på-
tvingats att lära ut. Men socialistiska principer är till för att följas. Får Ingvar Carlsson
sitta kvar, lär SOL även i fortsättningen ha en
fruktbar jordmån att arbeta i.
215
Bresjnev på toppen
Den konsolidering av makten i. Sovjetunionen,
som nyligen ägt rum i form av en ommöblering av CK:s politbyrå, har gett partiets generalsekreterare Leonid Bresjnev en obestridlig ställning som nr ett. Det skulle vara fel att
säga, att den ställningen byggts upp uteslutande av honom själv. Bresjnev är till skillnad mot sina tre föregångare en vanlig människa. Den personkult, som successivt utvecklat sig kring hans person, är knappast en produkt av egna ansträngningar. Don har sina
djupa rötter i både Tsarrysslands ttadition och
i den 55-åriga kommunistiska diktaturen med
allt vad den innebär.
Bresjnevs karriär inom partiet har varit
normal. Han har stegvis gått upp inom partiapparaten, vilket också inneburit att han varit
politruk under kriget. Y.id ungefär 30 års ålder
lyckades han, själv utbildad ingenjör på det
agrara och metallurgiska området, såsom parvifunktionär engagerad i ekonomiska ärenden
överleva de stalinistiska utrensningarna.
Bresjnevs väg mot partitoppen är ett verk
av Chrustjov. Denne gjorde honom till förste
sekreterare i Kazakstan, när Chrustjovs största och märkligaste företag startades – de sibiriska nyodlingarna. Då behövdes hårda tag,
och det var två män, som spelade den största
rollen – BI’esjnev och Sjelepin. Sjelepin som
Kornsomals ledare svarade för leverans av entusiastiska ungdomar till de ödsliga sibiriska
stepperna och BI\esjnev skapade grunden för
utvecklingen, det kollektiva jordbruket i stor
skala.
Till det absoluta toppskiktet steg Bresjnev
vid partikcison, dvs Chrustjovs uppgörelse med
Molotov-Malenkov-gruppen 1957. Strax efter
ingick han i CK-sekretariatet, vilket betydde
att han blev funktionär i den mäktiga Politbyråns verkställande or!l’an. Det dröjde bara
en kort tid innan han blev suppleant i Politbyrån och kom in bland den högsta partieliten.
Han hade redan då ett säkrat rykte som en av
de bästa partritaktikerna. Han blev förste sekreterare i partiets CK sedan Chrustjov elimi- 216
neralts 1964.
Bresjnev har visat sig vara en bra chef vid
s k kollektiv maktutöVIl’ing på partitoppen. Det
har inte hindrat att han i början snarast möjliigt sopade bort ai!a väsentliga spår efter
Chrustjovs decentraliseringsreformer, såsom
t ex den nya partistadgan. Han oskadliggjorde också snabbt sina farligaste konkurrent·er
inom Politbyrån, såsom Sjelepin, och under
de allra senaste månaderna också Podgorny,
genom att påtagligt minska deras inflytande
inom Poltitbyrån.
Bresjnev blev generalsekreterare i partiet
vid den tid, då sovjetarmen var på väg att
bilda ett aUtmer självständigt maktcentrum
bredvid de två redan existerande – partiapparaten och säkerhetstjänsten (KGB). Med armen identifierar man då hela det vetenskapliga, industJriella och militära komplex, som
svarar för Sovjets rustningar och enligt gängse
uppfattning förbrukar cirka 40 % av nationalinkomsten. Detta komplex utövar allt starkare politiskt inflytande men var t o m 1968
i Politbyrån r·epresenterat bara av ett organisatoriskt och tekniskt rustningsgeni, D F Ustinov. Mycket talar för att det var i samband
med händelserna i Tjeckoslovakien som Bresjrrev lappade ihop motsättningarna mellan
partiet och armen genom att företräda armens intressen.
De senaste två åren har varit de stora på-
frestruingarnas år för Sovjet på grund av den
ekonomiska utvecklingen. Växande behov av
investeringar, vilka inte kunna•t klaras av egna medel, har tvingat ledning·en tiU ”öppning
mot väster” i form av nuvarande koexistenspolitik, tätt späckad med fredslöften. Denna
politik stöter på en begriplig opposition av ortodox art inom partiapparaten. Det försämrade ekonom[ska läget har ställt i fråga möjligheten att hålla Sovjets rustningar uppe.
Detta innebure i framtiden ett hot mot statens
säkerhet.
Bresjnev har säkert spelat en av de avgö-
rande rollerna i försöken att undanröja alla
motsättll!ingar. Politbyrån kan nu jämföras
med en koalitionsregering i en demokratisk
stat, skapad för att möta en farlig framtid.
Bresjnev har lyckats samla de tre viktigaste
faktorerna, armen, KGB och partiapparaten.
Armens allt starkare ställning symboliseras av
att marskalk Gretjko tagits in i Politbyrån.
En representant för armen har· bara förekom·
mit där en gång tidigare i Sovjetunionens historia, då marskalk Sjukov under kort tid var
medlem 1957. Men han spelade då en avgö·
rande roll för att Chrustjov skulle få be·
hålla makten.
Politislta nämndemän
Vid en kurs för nämndemän, som Uppsala arbetarekommun anordnade hösten 1972, höll
advokaten Hans-Göran Franek en föreläsning
om socialdemokratiska och borgerliga värde·
ringar och om dessa finns i våra domstolar.
Vilket svaret blev, kan man lätt gissa. En arbetsgrupp under kursen hade senare att behandla ämnet Kan man införa socialdemokratiska värderingar i fråga om påföljdsfrågorna?
Svaret på sistnämnda fråga bör vara att det
nog går bra. I varje fall kan man införa po·
litiska värderingar. Ett exempel så gott som
något på hur detta går till finns i ett rättsfall
för några år sedan och i vad därpå följde.
Valrörelsen 1970 föranledde ett åtal mot en
person för otillbörligt verkande vid röstning,
anstiftan av urkundsförfalskning, osant inty·
gande och anstiftan till osant intygande. Hans
förfarande innebar att han grovt missbrukat
det förtroende, som en äldre person hyste till
honom; han hade kommit i kontakt med den·
ne under valkampanjen. Avsättning yrkades
från fyra uppdrag, som han innehade i kom·
munen och i kyrkofullmäktige och kyrkoråd.
Han dömdes till villkorlig dom, men en enhäl·
lig nämnd ansåg i motsats till ordföranden att
skäl till avsättning från förtroendeuppdragen
ej förelåg. Ordförandens mening innebar, att
den tilltalade genom brotten visat sig uppen·
bart icke skickad att inneha sina kommunala
uppdrag. Domen överklagades, och hovrät·
ten biföll ändringsyrkandena med samma motivering som tingsrättens ordförande. Fyra
veckor senare, då domen vunnit laga kraft och
han avsatts från sina uppdrag, valde kommunfullmäktige honom till två nya, båda i
taxeringsnämnder.
Den ena korpen hackar inte ut ögonen på
den andra, heter det, och därmed kunde också
denna sak vara avfärdad. Men det kan också
med en välvillig tolkning tänkas, att nämndemännen menade att det kunde räcka med en
visserligen villkorlig dom, medan avsättningen från förtroendeuppdrag närmast vore ett
skamstraff i en kommun, där alla känner varandra, och att denna åsikt delades av kommunens förtroendemän. Därom vet man ingenting, eftersom vad som förekommer under
en överläggning i en nämnd ej får föras vidare. Men nämndens reaktion kan ha varit lika
den, som ofta tycks förekomma hos lekmännen
i nämnder vilka tvingas döma ut enligt deras
mening orimliga summor i böter för brott mot
skattelagarna. De vet att många begår samma
brott men att få blir upptäckta och att bland
annat därför de utdömda straffen inte tycks
stå i proportion till brotten.
Men med den saken har egentligen nämnden ingenting att göra. Dess ledamöter har avlagt domared, dvs de har lovat att efter bästa förmåga döma efter lagen. Detta är deras
skyldighet. De har ingen rättighet att ändra
lagen, eller att stifta ny lag. Om lekmännen
får för vana att döma efter borgerliga eller
socialdemokratiska eller vänsterkommunistiska
värderingar – hur nu dessa skall kunna uttryckas i domen – då är vi, som tidigare understrukits i Svensk Tidskrift, på väg mot hitlerismens folkdomstolar. Justitieminister Lennart Geijer har givit 1972 års domarutredning
i uppdrag att undersöka möjligheten att införa
lekmannamedverkan även i hovrätterna. Detta
sker förmodligen för hr Geijers del i någon
vag föreställning om att experterna, de kunniga domarna, bör i jämlikhetens namn blandas upp med i lagen mindre kunniga lekmän.
Resultatet blir att vi även i högre rätt kommer
217
att finna domar givna enligt lag och domar
givna enligt politiska lekmäns tolkningar.
Går utvecklingen därhän, måste emellertid
ytterligare en skyldighet för nämndemännen
understrykas. De måste öppet tala om efter
vilka principer de dömer och göra detta innan de går att höra politiskt känsliga mål.
Parterna i målet måste kunna jäva nämndemän. Vi kommer att få ett system liknande
det amerikanska, där varje jurymedlem förhörs av parternas representanter innan de accepteras. Om detta system skall vara något att
sträva efter hos oss, får lämnas öppet. Men
inför man politiska domare, kommer parterna att göra sitt bästa att försöka få ”rätt” domare i sina mål, och vad som därefter blir
kvar av domstolarnas anseende kan var och
en tänka sig själv.
Desertören
Bland programmakarna i Sveriges Radio, särskilt i TV l, finns ett antal framstående specialister på historieförfalskning under förklädnad av s k samhällskritik. Måndagen den 14
maj hade de en stor dag. Då gavs i TV l en
av TV själv i Sverige inspelad film ”Desertören”. Filmen handlade om den enda avrättning i den amerikanska armen för desertering,
som ägt rum sedan 1864, nämligen den 31
januari 1945.
Eftersom filmen gällde ett ämne ur amerikansk historia fanns det anledning emotse den
med onda aningar – särskilt som den av producenten uppgavs vara en ”rekonstruktion”
och påstods bygga på ”dokumentärt material”.
När de termerna används i svensk TV bör
man vara på sin vakt. Det betyder i regel att
producenten släppt alla hämningar. Vilka förvrängningar av den historiska verkligheten
som helst är tillåtna, och den planerade propagandaeffekten är helt avgörande för innehållet i programmet.
Mycket riktigt fick man också bevittna ett
infamt angrepp på amerikansk militär och
amerikanskt rättsväsen. Den olycklige desertörens öde framställdes som en martyrlegend
218
– ungefär som när i annat sammanhang visdiktaren (och rånmördaren) Joe Hill gjordes
till radikalt helgon.
Särskilt intressant var den briljanta djuppsykologiska teknik, med vilken man försökte
påverka publiken. Man växlade mellan bildsviter ur desertörens civila liv, präglade av
varm humanitet, ömhet, mänsklig förståelse
och kärlek med bilder från kriget, deserteringen, åklagarförhöret och avrättningen. Kulmen
var kontrasten mellan desertörens glada bröllopsfest i ena ögonblicket och hans dödskamp
efter arkebuseringsplutonens salva i den andra.
De amerikanska militärpoliser, som spelade en
stor roll i den senare typen av bildsviter hade
gjorts till omisskännliga råskinn. För att den
poängen skulle gå hem ordentligt interfolierade man mot slutet deras förekomst med hesa
rytanden ur HitlertaL Avsikten var uppenbarligen att åskådarna skulle suggereras att likställa militärpoliser i ett demokratiskt lands
arme med nazistiska knektar av SS och Gestapo-kategorien. I liknande avsikt lät man en
soldatkamrat till desertören under en biltransport förnöja kompisarna med en rasistisk
anekdot. Sheriffen hemma hos honom hade
hittat en neger, som skjutit sig. Vad gjorde
sheriffen då? Ja, han satte sex skott till i ne·
gern. ”Man kan ju aldrig lita på de här djäv·
la niggrerna.”
Vad man icke fick se var förhandlingarna
inför krigsrätten. Men de bedömdes förmodli·
gen vara olämpliga att passa in i ”rekonstruk·
tionen”. Det gällde ju att skapa ett känslo·
mässigt engagemang av misstro och ovilja mot
allt amerikanskt – och främst naturligtvis
mot amerikansk militär och polis. I liknande
syfte brukar som bekant extremvänstern an·
gripa svensk militär och svensk polis. Kanske
var tanken att filmen skulle ha en ur vänster·
fanatikernas synpunkt gynnsam återverkan
också på den punkten. Ty att det finns ett
system och ett konsekvent fullföljt syfte i den
försåtliga propagandan är alldeles klart –
det avslöjar dess upphovsmän genom själva
raffinemanget i sin teknik. Aningslösa är de
inte – däremot tyvärr ofta deras publik.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner