Print Friendly

Dagens frågor; Skattesystemets sammanbrott

Av Redaktionen | 31 december 1978


1978


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Dagens frågor
skattesystemets sammanbrott
Nyligen framförde en av våra ledande skatterättsexperter, professorn i finansrätt i
Stockholm, Sven-Olof Lodin en varning,
som inte bör gå förbi obeaktad. Han sade att
det skattesystem vi nu har hotas av ett sammanbrott. Man bör taga honom på allvar.
För den breda allmänheten, som i februari ånyo fick uppleva sin hemsökelses tid vid
deklarationsblanketterna, torde det inte
vara svårt att förstå vad han menar. Det stora flertalet kunde efter pillandet på minidatorerna konstatera att det numera är helt
meningslöst att anstränga sig i arbetet. Högre tjänst, högre företagarinkomst eller s k
extraknäck ger efter skatt så liten timpenning, att det är mycket förståndigare att taga
det lugnt och njuta av den skattefria fritiden
istället.
Hur vi kommit i detta läge är välbekant.
Progressiviteten och inflationen går fram
som en präriebrand redan över normalinkomsterna och gör inkomstökningar i högre
skikt till en fiktion. Genom denna utveckling
har intäkts- och avdragsprinciperna i 1928
års kommunalskattelag – det är på den inkomstskattesystemet bygger – blivit hopplöst föråldrade. Visserligen försöker myndigheterna förtvivlat nyansera och justera
dem i takt med skattefuskets ökade omfattning – ett godkänt avdrag har ju en enorm
betydelse för den skattskyldige. Men nämnvärt längre än till nuvarande oöverskådliga
mosaik av mer eller mindre obegripliga och
ofta skäligen godtyckliga detaljregler lär
man inte komma.
Samtidigt sprider sig skattefusket – den
”svarta” sedvanerätten att inte taga kvitto.
Varje legal möjlighet att minska skatten utnyttjas av alla med bästa samvete. Inför ett så
ohejdat skattefusk och en så utbredd skatteflykt hjälper det inte med aldrig så många
nya skattekontrollanter. Om ett system är
sådant att folk inte vill vara laglydiga, kan
staten bara tvinga dem härtill med direkt
terror. Dit har vi ju inte kommit. l stället
överväger man nu en generalklausul riktad
mot den legala skatteflykten. Men generalklausuler är egentligen fullmaktlagstiftningar, som utlämnar medborgaren till administrativa eller judiciella myndigheters godtycke. Är t ex begreppet ”skälig anledning”,
lämnat åt skattemyndigheten för tolkning,
hedrande för rättssamhället?
Enda möjligheten att hindra ett sammanbrott av det skattesystem vilket innebär att
det på en gång provocerar fram ökad skattebrottslighet och leder till en minskning av
det allmännas skatteinkomster, är att övergå
till något annat system. Ett sådant kan vi
bara få fram genom en tillräckligt djupgående skatteutredning, som arbetar med moderna vetenskapliga metoder. Bl a borde en
sådan utredning med hjälp av rättssociologiska undersökningar försöka få fram hur
folk faktiskt reagerar och beter sig inför det
nuvarande systemet. Hittills har alla utredningar mest bestått av ytliga kalkyler och
godtyckliga fördelningspolitiska resonemang. Här har den borgerliga regeringen
möjlighet att taga ett kraftfullt initiativ inom
skattepolitiken, ett initiativ som socialdemokraterna varken skulle våga eller vilja befatta
sig med.
U-hjälp till Etiopien
När man studerar den svenska budgetpropositionen, önskar man ibland att den skulle
göras upp som den moderna amerikanska:
där försöker man att varje år utgå från noll
och bestämmer vad verk och kommissioner
och kommitteer kan behöva och få under
det nya året. Här utgår man från vad dessa
fått föregående år och från begärda höjningar. Sedan dessa beskurits, föreslås ett förhöjt
anslag. Det vill säga, detta är den normala
gången. För försvarsbudgeten går det ju inte till så.
Men efter dessa generösa principer sköts
u-hjälpen, som statsrådet Ullsten svarar för.
Kuba är eu exempel. Riksdagen reagerade
förra året mot att anslaget dit automatiskt
skulle fortsäLta och dessutom höjas. Det
skars ned från 40 till 35 milj. Tydligen reagerade också i sin tur Kuba, och hr Ullsten har
därför ur posten Särskilda program lagt till
5 milj, så au anslaget 1977/78 blivit oförändrat. Detta har skeu ”för att underlätta eu
bredare samarbete mellan Sverige och Cuba.” Frasen upprepas med smärre ändringar
tre gånger på en sida i propositionen. Det
hade varit intressant au få veta, var i världen
Sverige samarbetar med Kuba.
Anslaget är naturligtvis ett sådant som
narast borde avvecklas, sedan givna löften
hitllits. Utgångsläget från noll borde vara
självklart. Kuba är eu kt-igförande land, och
vatje hjälp ”till skolböcker” döljer au den
möjliggör en del av den fortsatta kubanska
krigföringen i Afrika. Att Kuba använder en
del av hjälpen till inköp i Sverige är sant,
men om skaLLebetalarna i Sverige har någon
vinst av den exporten torde vara ovisst.
Ett annat anslag borde också vara i farozonen. För Etiopien anslås även för nästa år
oförändrat 70 milj. Här varnar hr Ullsten
med all räu för au en del av anslaget måste
reserveras. Man fåt- hoppas att han håller ett
öga på utvecklingen och inte ger efter för
mera vänstervridna medarbetare. Ty från
Etiopien har större delen av den svenska biståndspersonalen fåu dras tillbaka, liksom
svenska missionärer kastats ut. Landet styrs
av en militärregering – och en sådan kan väl
inte Sverige hjälpa?
Svaret på den frågan blir emellertid ja, om
inte hr Ullsten vill annat. Etiopien är i krig,
och inte i vilket krig om helst. Sovjetunionen har satt in ett massivt stöd, och en kraftigt utbyggd luftbro för krigsmateriel dit.
Ryska, östtyska och kubanska (l) ”experter”,
dvs officerare och beträffande kubanerna
också manskap, finns där nu och deltar i striderna. Sedan ryssar och kubaner tvingats
103
bort från Somalia, vilket innebar en prestigeförlust för Moskva, förbereder de nu sin
återkomst via Etiopien. Under tiden behärskar de vad de behöver av landet, och det är
osannolikt au de släpper siu grepp även om
de vinner kriget.
Det vore lämpligt au hålla inne alla anslag
till Etiopien utöver vad som går åt för en avveckling av den svenska verksamheten där.
Detta är beklagligt med hänsyn till de långvariga förbindelserna mellan Sverige och
Etiopien. Men om förhållandena ändras,
blir det läu au återupptaga hjälpen. Som lä-
get är nu, riskerar man att skandalen med
Kuba upprepas, nämligen au svensk hjälp
underläuar eu fortsall kommunistiskt erövringskrig.
Rhodesia och vi
I svensk politik hör respekten för majoritetens vilja och intressen till den självklara ordningen. Att vår samhällsutveckling har varit
så lugn vill vi gärna tillskriva vår inriktning
på fredliga lösningar i tecknet av samförstånd och ömsesidig kompromissvilja.
Det receptet tycks vi vilja förbehålla oss
själva.
Det dög så länge det gällde att brännmärka den vita fåtalsregimen i Rhodesia och
att ansluta sig till FN :s bojkott mot den. Men
hur reagerar den svenska modeopinionen i
det läge som nu har uppkommit?
Att den på längre sikt naturligtvis oundvikliga avkoloniseringen har mött sådana
svårigheter beror endast delvis på att den
vita minoriteten är förhållandevis talrik och
redan därför mer hårdnackat än tidigare i
andra afrikanska kolonier slår vakt om sin
privilegierade ställning. Väl så viktigt är, att
de svarta är djupt splittrade, värre än de
varit på något annat håll. I Angola, för att ta
ett färskt exempel, fanns tre olika motståndsrörelser. Men de var inte blott rivaler,
de hade som gemensam nämnare att vilja
driva ut den portugisiska kolonialmakten
104
med vapen i hand. I Rhodesia däremot vill
blott den ena afrikanska nationalistfalangen
söka lösningen med våldsmedel. Den andra
har valt att nå majoritetsstyre vid förhandlingsbordet.
Denna senare gruppering, ledd av biskop
Muzorewa, pastor Sithole och hövdingen
Chirau, bedöms ha Shona-stammen och därmed Rhodesias folkflertal bakom sig. Den
har efter många turet· gjort upp med Ian
Smiths regering om en valordning, som utan
ytterligare dröjsmål skall ge svart parlamentsmajoritet men de vita väUarna en så-
dan övenepresentation att den tryggas mot
att bli helt ”överkörd”, som det numera brukar heta.
DetaUerna i denna avvägning kan säken
te sig diskutabla; kanske också själva principen, ehuru garantier för minoritetsskydd
inte brukar anses oförenliga med ett demokratiskt samhällsskick. Men all relevant erfat·enhet talar för att en ordning som denna
endast blir ett övergångsstadium och att en
lösning efter vad man sålunda kunde kalla
Muzorewa-linjen tämligen snart skulle leda
till systemet ”en man, en röst” utan inskränkningar. Det tycks inte heller vara tvivel på
den punkten som har gjort denna lösning
helt förkastlig för den s k Patriotiska Fronten, där Joshua Nkomo och Robert Mugabe
i spetsen för var sin gerillagrupp är allierade. De kräver i stället att själva omedelbart
och utan förbehåll få ta makten och de vill
inte gå till val förrän de väl har etablerat sig.
Förklaringen kan knappast vara annan, än
att de inser sig vara chanslösa i ett val som de
inte själva hunnit regissera.
Alltså: å ena sidan en gruppering som vill
åstadkomma majoritetsstyre med minoritetsskydd genom en fri hänvändelse till folkmeningen – å den andra en gruppering
som vill ta makten med våld och först därefter genomföra vad som i ljuset av all erfarenhet knappast kan bli annat än ett skenvaL
Hur mycket denna helhetsbild än skymmes
och kompliceras av allehanda nyanser borde
det inte vara svårt att urskiUa, var vanliga
svenska normer bäst passar in – eller i varje
fall vilken av de båda afrikanska grupperingarna som klarast faller utanför dem. Men
naturligtvis är det våldsmännen Nkomo och
Mugabe som får de mest högröstade och
känslastyrda sympatierna.
Dubbelmoralen är följdriktigt densamma
som efter alla utbrott mot den amerikanska
interventionen i Vietnam tiger stilla om Sovjetunionens och vår biståndsskyddsling Kubas militära engagemang i Angola och nu
senast Etiopien.
Stoppa etableringsstoppet!
Fyra år efter det au tandvårdsförsäkringen
infördes har regeringen tillsatt en kommitte
som skall utvärdera reformen. Det är behövligt. På flera områden har resultatet inte blivit vad man hoppats.
Avsikten med tandvårdsförsäkringen var
att tandvården skulle förbättras och byggas
ut. Ändå hat· köerna framför tandläkarmottagningarna vuxit. Folktandvården kan fonfarande ge skolungdom någorlunda adekvat
vård. Åtskilliga vuxna kan beredas akutvård,
men får vänta länge på annan behandling.
Situationen har inte blivit bättre av det
krångel som tandvårdsförsäkringen medfört för tandläkarna. Det är utmärkt att
kommitten skall se över de administrativa
rutinerna. Trots allt är det tandvård och inte
blankettfylleri som tandläkarna är utbildade
för och föUaktligen bör få ägna sig åt.
En grundtanke bakom tandvårdsreformen var att hela nettotillskottet av tandläkare skulle slussas in i folktandvården för att
garantera barn och ungdom tillfredsställande behandling. Det betydde att antalet privatpraktiserande tandläkare skulle hållas
oförändrat. Därför infördes etableringsstopp för privatpraktiker. Enligt reglerna
får sådana inrättas endast som ersättning
när en privattandläkare exempelvis går i
pension. Detmåste dock vara en praktik som
de två senaste åren drivits på heltid, dvs över
30 timmar i veckan. EtableringsräLLen är
personlig. Även om en privatpraktiker flyttar från en on tillåts ingen ny 0vena praktiken på det gamla stället. Det har kunnat få
grote ka konsekvenser, sät·skilt i glesbygdskommuner. Till bilden hör också att startandet av en folktandvårdsklinik föregås av en
omfattande byråkratisk process. Det kan ta
f) ra-fem år från det att beslut om en sådan
fattats tills den står fårdig att tas i bruk.
Av en rapport från en grupp som Riksförsäkringsverkets tandvårdsdelegation inrättat
framgår att antalet tandläkartimmar i folktandvården blivit lägt·e än man trodde när
tandvårdsförsäkringen beslutades. Det beror bl a på att utvecklingen inom folktandl’ården gått mot en successivtlägre sysselsättningsgrad. Däremot har de privatpraktiserande tandläkarna utökat sin arbetstid vä-
sentligt. Det är föga förvånande. De har ju
till skillnad från många tandläkare inom
folktandvården fått välja företagsform. Det
är naturligt om de då arbetar längre – och
bättre. Bara detta borde visa att etableringsstoppetmotvet-kar sitt syfte. Togs det bort eller åtminstone mjukades upp skulle landets
amlade utbud av tandvård sannolikt öka.
Det har också förekommit att tandläkare
som helst velat vara sin egen har emigrerat.
Också detta har reducerat totalutbudet av
tandvård i Sverige, vartill kommer att betydande investeringar från samhällets sida i
tandläkarutbildning gått förlorade.
Det tyngst vägande argumentet mot etableringsstoppet är principiellt. Att socialdemokraterna vill minska den privata sektorn
också på tandvårdens område är givet. De
borgerliga partierna bör se saken helt annorlunda. Ofta klagas över att nyetableringen
av företag är för låg. Regeringen förtjänar
beröm för att den sökt förbättra klimatet inte minst för mindre och medelstora företag.
105
Då är det i högsta grad inkonsekvent att samtidigt förbjuda tandläkare att starta privatpraktiker, dvs en sorts småföretag. Sådana
ambitioner inom en yrkeskår bör uppmuntras – inte bekämpas!
Bidrag till en vitbok
Många väntar fonfarande på den vitbok
som skulle ge en samlad bild av det ekonomiska läget vid tidpunkten för regeringsskiftet efter l976 års val. Ett viktigt kapitel förväntas komma att behandla Stålverk 80.
kulle av någon anledning ingen vitbok
trots allt komma att skrivas finns det givetvis
an nat material tillgängligt. Tillåt oss på tal
om Stålverk 80 och J A citera fiiUande.
”Ett företags utveckling är sällan en ensam
människas verk utan resultat av en gemensam viUa, baserad på väl underbyggda marknadsanalyser och konsekventa beslut. NJA
kan dock vara ett undantag från regeln. Ett
förlustbringande företag, som under ett tjugotal år valsat i pressen och som varit svensk
industris fula ankunge, håller på att växa ut
till svan. Om man kan sätta tilltro till folkomdömet så är detta bara en mans förtjänst –
bruksdisponenten John-Olof Edström …
Denne – enligt många – märklige man har
utan tvivel satt arrbottens järnverk på fötter. Redskapet var den investeringsplan som
företaget presenterade i början av 70-talet
och som slutfördes l974.
l973 kompletterades investeringsplanen
med ett koksverk, som med en årsproduktion på cirka 1,1 miU ton gör NJA självförsörjande med koks. Allt detta gjorde det
möjligt att på några år vända stora driftsunderskott vid NJA till beräknade vinster.
l 974 presenterade Norrbottens järnverk
en utredning om ett helt nytt stålverk i Luleå. Det skulle producet-a cirka fyra miljoner
ton stål per år. Yrvaket gnuggade svenska
folket sina ögon …”
Svenska folket är inte längre yrvaket, då
106
det betraklar den ekonomiska skandal, som
Norrbottens järnverk till sist visade sig vara.
Det ser hellre kritiskt på det hela. Då kan det
konstatera, au den missvisande – för att begagna ett milt ord – skildring som här citerats har till författare en informationschef,
som uppenbarligen föredrog att informera
om det han trodde skulle bli bra än om verkligheten, denna socialdemokraternas värsta
fiende. Citatet står att finna i en vacker bok
om orrbotten, tryckt 1974, men fonfarande använd av Luleå stad för att delas ut till
bemärkta besökare.
Fortsatt betygsnivellering
Det starka socialdemokratiska inflytande,
som dröjt sig kvar inom utbildningsväsendet
trots regimskiftet, har på senaste tid givit
nya oroande livstecken.
U niverstitets- och högskoleämbetet arbetar fortfarande som om man politiskt satt i
orubbat bo. De ärenden, som avgörs på det
planet, handläggs ofta på ett sätt som långt
bättre motsvarar den fallna regeringens
ideologiska åskådning än den nu sittande.
Ett exempel på detta är det i januari avkunnade beslutet från UHÄ att betygskalan
i den nya juristutbildningen skall nivelleras.
Hittills har denna skala sträckt sig från BeAB. l den nya utbildningen får endast betygen underkänd, godkänd och väl godkänd
utdelas. Sådant kan synas vara en bagatell
och inte mycket att bråka om. Men bakom
beslutet ligger en intensiv maktkamp inom
UHÄ. En grupp ~änstemän och yrkesrepresentanter har med tanke både på studieeffektiviteten och på möjligheterna att göra en
rättvis uttagning till de alltför få platserna i
tingsmeriteringen krävt att den gamla fyragrarliga skalan skulle bevaras. De har kunnat
åberopa starka sakskäl för sin uppfattning.
Både lärare och studenter har velat behålla
det gamla systemet. Det stimulerade de duktiga och utgjorde en fast och ur rättssäkerhetssynpunkt godtagbar grund för uttagningen till tings~änstgöring. De sammanlagda poängen efter en 4 l/2 års utbildning,
med en mångfald tentamina som grund, ga\
dock förutsättningar för ett så rätt\’ist konkurrensurval, som är möjligt au få i en besvärlig situation med långt ner sökande än
platser.
Men liksom på den socialdemokratiska regeringens tid hjälpte fakulteternas och studenternas sakargument – i vilka domstolsverket, som ansvar-ar för uttagningen till notarie~änst, kraftfullt instämde – inte alls
gentemot den egalitära inställningen i UHÄ.
Nu hotas studenterna av att domstols\’erket tvingas anordna någon form av uttagningsprov för att kunna väUa i skaran med
genomsnittsbetyget väl godkänd. Att gradera efter yrkeslivserfarenhet när vederbörande ännu ej kommit fram till yrket är ju inte
möjligt. Arbetslivserfarenhet som taxichaufför, reseledare, sjukvårdare etc kan många
studenter komma med i vår tid. Men den
ger ju ingen vägledning alls.
ivelleringen av betygsskalan betyder vid
tillsättning av ~änster, där tingsmeritering
inte krävs, att det blir ännu bättre än tidigare
att ”ha biskopen till morbror” och att okontrollerbara underhandsomdömen från lärarna kan få betydelse.
Det är uppenbarligen anledning för utbildningsminister Jan-Erik Wikström att
noga följa vad som händer i UHÄ. Ytterst är
han ansvarig för verkets åtgärder. Det vore
orättvist om han politiskt finge bära hundhuvudet för sådant som sker bakom hans
rygg.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism