Print Friendly

Dagens frågor; Richard Nixons avgång

Av Redaktionen | 31 december 1974


1974


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Dagens frågor
Richard Nixons avgång
När det avslöjades, att president Nixon undanhållit sanningen för sin egen försvarsadvokat så att denne i god tro lämnat felaktiga
uppgifter till ett kongressutskott, då måste
äntligen presidenten själv som gammal jurist
ha förstått att allt var slut. För två år sedan,
då Watergateinbrottet skedde, var han sannolikt okunnig om både planläggning och utfö-
rande. Men han blev praktiskt taget omedelbart informerad om vad som hade hänt. I
stället för att raskt ingripa och öppet beklaga
att något så enfaldigt företagits i hans intresse, försökte han då och i det längsta ljuga
sig fri. Detta i sin tur ledde till att andra affä-
rer blottades. Den 9 augusti 1974 avgick han.
Mycket kommer att skrivas om de psykologiska – och kanske rent av de psykiatriska –
förutsättningarna för Nixans fall. Han levde
isolerad från verkligheten, har det sagts. Hur
är detta möjligt för en president och regeringschef i USA? Riktigt är nog att han alltmera skärmade av sig från yttervärlden med
hjälp av ett antal illa valda medarbetare i
sitt kansli. Man skall trycka på ordet ”alltmera”. Det var inte så i början.
Han startade sitt presidentskap 1969 i former, som påminde om Eisenhowers, och med
en regering, som innehöll både starka och
goda namn. Skillnaden var att Eisenhower
regelbundet sökte sina regeringsmedlemmars
råd och litade på dem, medan Nixon efter
hand stött ifrån sig sina och upphört att samla
dem. Folk av den typ, som Nixon närmast
omgett sig med i Vita Huset, förekom inte
heller där på Eisenhowers tid. Den senares
stabchef avgick, då fråga uppstod om han bort
ha tagit emot en gåva – en päls! De personer, för vilka Nixon haft alltmer förtroende,
döms i dessa dagar inte bara av allmänna opinionen utan av domstolar.
Det har sagts att Nixon är en utpräglad
taktiker. Men också därvidlag tycks med tiden en förändring ha inträtt. Han vann 1968
sin skickligt förda presidentkampanj, men
med små marginaler. Inför sitt återval 1972
tycks han ha gripits av osäkerhet eller av nå·
got värre. Erfarenheten borde dock ha sagt
honom och andra, att en sittande president
har flest kort på hand och att han dessutom
fått en svagare motkandidat än fyra år tidi·
gare. Han hade kunnat föra sin kampanj
både snyggt och värdigt – och Watergate
skulle aldrig ha behövt hända.
Det vore fel att inte påminna om att den
avgående presidenten också haft förtjänster.
Han förde USA ur Vietnamkriget och han
höll bättre förhållande till Moskva än företrå·
darna gjort. Det är i samband härmed som
han förföljts världen över av vänsterextremiJ.
ter och maoister, som velat se USA föröd·
mjukat i Vietnam och i konflikt med Sovjet·
unionen; en förföljelse som bara delvis hej·
dades då Nixon också reglerade förhållandet
till Kina. Hans inrikespolitiska insatser har
enligt alla bedömare varit svagare. Att han
personligen åstadkommit att det amerikanska
folket fått sin tillit till sina politiska ledare
skakat, är uppenbart.
I sitt avskedstal vidhöll president Nixon
ännu att han i allt handlat med sitt lands
bästa för ögonen. I fråga om en handling är
detta utan tvivel riktigt: hans avgång. Den visar, att i en demokrati behöver inte omoral
och ohederlighet tolereras hos dess ledare.
Sådana personer skall tvingas bort. Hur diktaturer kan ha det beställt i detta fall må dc
svara för själva. Det demokratiska Amerika
går troligen till sist stärkt ur sin svåra moraliska kris.
Kommunalskatterna ökar
I 1970 års valrörelse utlovade socialdemon
tema att två tredjedelar av inkomsttagana
skulle få sänkt direkt skatt. Säkert var det
skilliga medborgare som inte lärt av de
gare läxorna utan trodde på denna nnmn,…..
utfästelse. Men den förverkligades inte.
tetrycket ökade som vanligt.
En av orsakerna till att regeringen
a
d
n
d
den gången misslyckades med att hålla sitt löfte till väljarna var att kommunerna passade
på att kraftigt höja utdebiteringarna. Därigenom eliminerades effekterna av skatteomläggningen, och medborgarna blev lurade.
Av skadan blir man vis. Finansminister Gunnar Sträng tycktes ha lärt sig något av skattefiaskot. Han genomdrev en överenskommelse
med kommunerna om ett kommunalt skattestopp under åren 1973 och 1974.
Åtgärden visade sig vara välbetänkt. Kommunerna höll i stort sett sin del av överenskommelsen till glädje för skattebetalarna. I
många kommuner tvingades man genomföra
långtgående besparingsaktioner och förutsättningslöst ompröva utgifter. Det var utan tvekan nyttigt för dem att på detta sätt påminnas om sitt ansvar för att inkomsttagarnas
ptngar utnyttjades rationellt. Men det gick
alltså att hålla skattenivån oförändrad, till
yttermera visso utan någon sorts social nedrustning, vilket en del olyckskorpar förutskickat.
Från moderat håll var det naturligt att föreslå nya överläggningar mellan regeringen och
kommunerna i syfte att möjliggöra en fortsättning på det kommunala skattestoppet. Men
då slog plötsligt finansministern bakut. I sitt
anförande vid landstingsförbundets kongress i
juni i år meddelade hr Sträng att han inte
\ille förlänga skattestoppet. Skälen var att
1975 skulle bli ett så bra år för kommunerna,
att höjningen av utdebiteringen borde kunna
hållas inom rimliga gränser och att man nu
borde ge kommunerna chansen att på egen
hand visa ansvar och omdöme. Finansn’linistern sade sig därför vilja awakta ett år innan
han aktualiserade frågan om en ny uppgörelse.
De argument hr Sträng anför mot ett förlängt kommunalt skattestopp är ohållbara.
Om kommunerna skulle ha så gott om pengar nästa år – vilket kan betvivlas – borde
detta vara ett motiv så gott som något för ett
nytt skattestopp. Den chans att visa eget omdöme och ansvar, som hr Sträng nu generöst
283
vill ge kommunerna, har dessa redan haft i
åtskilliga år. Resultatet har blivit en våldsam
ökning av kommunalskatten.
Det är troligt att merparten kommer att
drabbas av betydande skatteskärpningar nästa
år. En bidragande orsak till detta är otvivelaktigt antydningarna om ett nytt skattestopp
1976 – då det som bekant är val! Många
kommuner kommer förmodligen att förbereda sig för den nya överenskommelsen genom
att höja utdebiteringarna extra mycket under
1975. skattestegringarna föranleds också av
att staten sin vana trogen ålagt kommunerna
nya kostnadskrävande uppgifter utan att ekonomiskt kompensera dem för dessa.
För medborgarna är det numera skäligen
likgiltigt om det är staten eller kommunerna
som höjer skatten. Vad de är intresserade av
är det totala skattetrycket. Att detta mildras
är en av de mest angelägna samhällsreformerna för närvarande. Men den är den nuvarande regeringen oförmögen att genomföra.
Jämlikhet och sparande
Vårriksdagen beslöt genom lottning, mot regeringens vilja, att det statsägda Allmänna
Förlagets monopol på statligt tryck skulle
upphöra. Skälen var flera; ett var att monopolet utan tvivel verkat fördyrande. Regeringen har genom hr Sträng, vilket Vestmanlands
Läns Tidning konstaterat, struntat i att effektuera beslutet. Några formuleringar i en förordning har ändrats, men monopolet är kvar.
Det skall bli intressant att se hur regeringen
tänker förhindra att den sparutredning, som
riksdagen också begärt, skall kunna uträtta nå-
got. Hr Sträng tyckte inte heller om detta riksdagsbeslut, så att resultatet är givet. Annars
är det lätt att hitta sparobjekt, om man vågar
trampa en eller annan på tårna. Hr Sträng
kunde t ex se närmare på en egendomlig
knopp på den svenska förvaltningens träd som
kallas Delegationen för jämställdhet mellan
män och kvinnor. Men det kommer han inte
att göra.
284
Delegationen är nämligen statsministerns
egen PR-inrättning. Den arbetar inom hans
kansli och består av fem utvalda socialdemokrater, tre kvinnliga och två manliga. Trots
att de senare är i minoritet fungerar en av
dem som chef, vilket inte verkar särskilt jämlikt. Dessa fem döljer sig bakom en icke arbetande Stor Delegation, som innehåller en
sky av de vanliga namnen från de stora organisationerna med LO:s Gunnar Nilsson i spetsen; men också återfinner man där den fasta
gruppen av tunga socialdemokratiska generaldirektörer, hrr Rexed-Orring-Löwbeer, i
omvänd bokstavsordning men efter betydelse.
Lägg härtill en ”referensgrupp” av tolv som
vi förmodar partitrogna damer samt ett sekretariat, och samlingen är fullständig.
Delegationen säger sig ha ”rätt att trycka
på” myndigheter, landsting, kommuner, organisationer och näringsliv. Den ”agerar i kanslihuset och lägger fram förslag direkt till myndigheterna”. Det senare kan varje medborgare försöka göra. Agerandet och påtryckningarna i kanslihuset är en annan sak. Varifrån
hämtar den sin rätt? Vilka påtryckningsmedel
används? Står statsministerns auktoritet till
delegationens fria förfogande? Använder den
öppna eller förtäc!.:ta hotelser? Tyvärr lär detta inte framgå av delegationens papper, fastän dessa måste vara offentliga handlingar.
I våras har delegationen låtit skattebetalarna kosta på en reklamfolder i stort format –
för sig själv! Sannolikt har det dyrbara trycket gått genom Allmänna Förlaget,i annat fall
har delegationen brutit mot hr Strängs lagar.
Foldern talar om vad delegatioen anser sig ha
uträttat. Den påstår på intet sätt att den har
legat bakom 1970 års lagstiftning om individuell beskattning: den bara nämner saken, och
läser man slarvigt kan man tro det.
Däremot har den många krav beträffande
framtiden. Ett sådant är att få lägga sig i arbetet i hemmen, ett annat, kanske besvärligt
nog att genomföra, är att åstadkomma ”pappa-kontakt med barnen”. Sådan har aldrig
funnits innan delegationen kom till! Nu kan
man förutse en hord av hemkonsulenter, eller
hemkontrollanter, som ett resultat av dess
verksamhet. Den kräver också en ”realistisk
kvinnobild i massmedia”. Härmed skymtar
åter en statlig kontroll av tidningarna och i
varje fall ett angrepp på tryckfriheten. Vi
måste ändra på verkligheten! ropar delegationen med stora bokstäver. Det är bara att kon·
statera, att i varje fall verkligheten i kansli·
huset är i behov av ändring.
Vi ifrågasätter inte att delegationen ger åt·
skilliga förtjänta partiarbetare en god extra·
knäck. Men, allvarligt talat, behöver verk·
!igen statsministern en PR på den här nivån?
Skulle inte hr Sträng göra honom direkt och
skattebetalarna indirekt en tjänst genom att
dra in den?
övervakarna övervakas
Avslöjandet av Watergateaffären i USA var
till stor del ett verk av massmedia. Inte minst
tidningen Washington Post spelade en viktig
roll i arbetet att få fram sanningen om vad
som inträffat. Två reportrar vid tidningen har
i en bok berättat om sitt detektivarbete, sina
framgångar och sina misstag. Deras skriverier
var givetvis ytterst irriterande för presidentm
Bandinspelningar har vittnat om hur han och
hans rådgivare Bob Haldemann funderat över
hur de skulle kunna komma åt tidningen, som
också äger en televisionsstation och som snart
skulle ha sin licens förnyad. Tidningen stod
på den punkten i beroendeställning till stau.
makten, som tänkte på möjligheten att aJio
vända sitt inflytande då journalistiken blivi
obekväm.
Också i Sverige föreligger möjligheter att
öva påtryckning mot massmedia. Vid en prestkonferens i juni om Sveriges Radios brist ]i
pengar sade vice radiochefen Jan-Otto Moclf
att orsaken till regeringens handlande ifråp
om begränsade anslag till företaget var mi.
nöje med programmen. Hr Modig framhöl,
att ”man kan inte förstå dagens situation
a
v
b
v
r
man inte tar hänsyn till detta”.
Att regeringen varit irriterad av programmen och att anslagspolitiken blivit en följd av
denna irritation, har många hyst förståelse
för. Men saken har också en annan sida.
Programmen skulle ha kunnat vara högerbetonade och kanske öppet ha företrätt vad mer
än hälften av landets väljare menar vara riktigt. Skulle regeringen ha mött samma förstä-
dse om den då försökt stoppa programverksamheten med ekonomiska maktmedel? Sä-
kerligen inte. Ändå är det här som kärnpunkten i saken ligger.
Sveriges Radios program har otvivelaktigt
varit otillständigt vinklade åt vänster. Medarbetare som varit notoriskt kända som extremister har släppts fram i frihet med program
som stått i uppenbar strid mot radiolagen. De
har inte hejdats utan snarare uppmuntrats av
kanalchefer, som vetat bättre. Radioledningm i sin tur har inte kunnat eller velat eller
vågat inskrida. En bättre ordning var nödvändig. Ett ingripande borde ske mot dem som
tillät, mot dem som uppmuntrade, mot dem
som genomförde en förvänd och även ohederlig programpolitik. Regeringen valde att
sätta in ekonomiska sanktioner mot en, visserligen helt förkastlig, åsiktsbildning.
Det är mot denna bakgrund som utvecklingen för den fria dagspressen framstår som oroande. Det selektiva presstödet byggs ut. Regeringspartiet, som misslyckats med att subventionera fram en slagkraftig partipress, har
också tillsatt ett par massmediautredningar.
En av dem behandlar företagskoncentrationen
inom massmediabranschen. Statsrådet Carl
Lidboms direktiv bådar inte gott för pressens
framtid.
Hr Lidbom vill undersöka möjligheterna
att genom lagstiftning förebygga ”icke önskvärd” företagskoncentration inom massmediabranschen. Särskilt angeläget anser han det
vara att hindra uppkomsten av konglomerat med en dominerande ställning inom flera
sektorer av denna bransch. Han vill t o m att
285
det skall kunna gå att upplösa ”en redan uppkommen monopol- eller oligopolsituation”.
Övervakning – inklusive anmälningsskyldighet i förväg – av eventuella överenskommeler om samgående eller andra former av samarbete mellan olika massmediaföretag skall
vidare övervägas. Ett från regeringen fristå-
ende organ, som den uppenbarligen själv skall
tillsätta, skall avgöra när sådan samverkan
kan godtas.
Även var för sig är dessa tankegångar farliga. Sammantagna utgör de ett hot mot pressens fortsatta möjligheter att bevaka myndigheterna. Dessa söker i stället på olika sätt få
resurser att övervaka övervakarna. Därmed
ligger godtyckets väg öppen, och vi kan vara
säkra på att den kommer att begagnas.
Fackföreningsavgifterna
Nyligen har ledande talesmän för LO och
TCO framträtt med krav på att företagen i
fortsättningen skall betala de anställdas fackföreningsavgifter. Det skulle ske genom att
en klumpsumma motsvarande de sammanlagda avgifterna för de anställda årligen
överlämnades till vederbörande fackföreningskassörer. Förslaget har naturligen applå-
derats i den socialdemokratiska pressen. Från
SAF:s sida har man kort och gott upplyst att
man inte vill förhandla om det.
Det gör man rätt i. Påfundet strider så till
den grad mot vedertagna rättsprinciper och
skulle få så olyckliga konsekvenser, att det
egentligen är häpnadsväckande att det överhuvud taget framförts. Men det finns tydligen
föga eftertanke bakom det sätt på vilket fackorganisationerna blåser under de korporativistiska tendenserna. Vad som på kort sikt
tjänar fackets intressen är bra – vad konsekvenserna för samhällets allmänna utveckling
blir, gör detsamma.
Tanken är onekligen vacker ur facklig-ekonomisk synpunkt. De oorganiserade räknas
också, och genom att avgiftskostnaden tages
med i löneförhandlingarna, kan man hävda
286
att även de får vara med om att betala det
fackliga arbetet. En stor fördel – som det
talas tyst om – är vidare att avgiften blir
skattefri. Det är företaget, inte den enskilde
som betalar.
I kritiken mot förslaget har påpekats att
dess förverkligande rycker undan grunden för
fackföreningarnas karaktär av frivilliga folkrö-
relser. ”Facket” blir enbart en funktionärsapparat, betald utifrån. Därtill garanteras det socialdemokratiska partiet bidrag också från de
oorganiserade. De särskilt i valtider rikt flö-
dande anslagen från LO till SAP och dess
flora av städorganisationer kommer ju att tagas från de av företagen utbetalade klumpsummorna.
Kritiken är riktig, och redan dessa synpunkter borde vara skäl nog att betrakta konstruktionen som omöjlig. Men det finns ytterligare
argument.
Antag att förslaget genomföres. Efter en
tacksamhetens tysta minut inom LO kan man
vänta ett ramaskri från t ex Kommunalarbetarförbundet. Varför skall inte de som har
det allmänna som arbetsgivare få skattefria
fackföreningsavgifter? Och varför skall inte
Kommunalarbetarförbundet, som kämpar för
högre löner åt alla kommunalarbetare, ha
stödet av att alla anställda måste vara med
om att betala kostnaderna för dess ansträng·
ningar?
Har man sagt A lär man få säga B. Med
statsförtagen och de kommunala bolagen som
mellanled kommer snart nog alla fackliga av·
gifter att betalas av arbetsgivarna, vare sig de
är statliga, kommunala eller enskilda.
Att tala om de fackliga organisationerna
som ”folkrörelser” blir sedan lika absurt som
att uppfatta dem som demokratiska organ.
De självrekryterade makteliterna i toppen
kommer att få ett så fast grepp om sina appa·
rater, att eventuella missnöjespip från folk·
djupen kommer att kvävas av acklamationens
applådåskor, då sagda elit välvilligt framträ·
der till det årliga omvalet.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner