Print Friendly

Dagens frågor; Raoul Wallenberg

Av Redaktionen | 31 december 1979


1979


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Dagens frågor
Raoul Wallenberg
l en kort, men man kan säga förtätad bok
har ambassadör Per Anger, nu pensionerad
och fri att skriva, berättat om situationen i
Budapest 1944-45, då Raoul Wallenberg
greps av ryssarna (”Med Raoul Wallenberg i
Budapest. Minnen från krigsåren i Ungern”, Norstedts). Själv var han då attache vid
den svenska beskickningen, som bara bestod
av några få personer. Vad dessa uträttade
och under vilka arbetsförhållanden de levde
är väl värt att läsa om. Från flera andra håll i
krigförande länder skulle motsvarande upplevelser kunna komma. Pratet om cocktaildiplomater borde åtminstone dämpas efter
läsningen.
Raoul Wallenberg skickades till Budapest
och knöts till beskickningen för att hjälpa till
med den alltmer omfattande uppgiften att
rädda judar undan tyskar och ungerska nazister. Hjälparbetet skedde i minst sagt okonventionella former; de passade Wallenberg
precis. Vad de flesta inte vetat är att han
nära samarbetade med och fick understöd
från en amerikansk hjälporganisation i
Schweiz. Anger menar att detta förhållande,
samt ryssarnas allmänna antisemitism, var
starkt bidragande orsaker till att Wallenberg
anhölls och senare förmodligen dömdes för
spioneri. Detta stod vid den tid då han greps
inte klart: man visste ännu inte att ryssarna
redan betraktade sina amerikanska allierade
med djupt misstroende och fiendskap. Nu
vet vi att så var fallet, och Angers konstruktion är troligen riktig.
Det sätt varpå man i Stockholm nonchalerade fallet Wallenberg var skandalöst. Utrikesminister Giinther må vara ursäktad. Att
en svensk var borta i månader i krigsslutets
virrvarr kunde betyda att han kanske omville ingenting göra i saken och var upprörd
över att någon kunde tro att ryssarna ljög
om Wallenberg då de först förklarade att
han inte återfunnits, senare att han dött. En
svensk minister i Moskva var också för rädd
för att ens vilja fråga om honom. Han borde
aldrig ha placerats där, och vad en kraftig
svensk representant skulle kunnat uträtta
får vi aldrig veta. Vad UD beträffar ”följdes”
frågan om Wallenberg genom åren, men
först Arne Lundberg som kabinettssekreterare tog upp den, till sin heder, på allvar.
Det är inte känt när Wallenberg dömdes,
förmodligen till de nästan obligatoriska 25
årens straffarbete. Han kan ha hållits i fångelse i åratal efter 1945, då han greps, i väntan på att från Sverige skulle komma ett
initiativ till ett byte på ett eller annat sätt, en
utväxling mellan honom och någon här gripen spion. Men ”så gör inte svenska regeringen” sade hr Unden – och så var Raoul
Wallenbergs öde avgjort. Han kan ännu
vara vid liv, men vid vilket liv vet ingen.
statssekreterarna
När tjänsterna som statssekreterare i departementen inrättades för sextio år sedan –
vid första världskrigets slut – var meningen
klart, att vederbörande skulle vara en sorts
hög politisk administrativ medhjälpare åt sitt
statsråd. Detta hindrade inte, att valet även
från början kom att falla på välmeriterade
byråkrater med fallenhet för en administrativ souschefsfunktion men utan speciell politisk läggning. Undantag utgjorde under det
första decenniet blott några få politiker av
hög duglighet, Rickard Sandler i finansdepartementet, Per Edvin Sköld i jordbruket
och några till. Orsaken till denna så att säga
icke avsedda meritmässiga snedrekrytering
l
kommit. Giinthers efterträdare hr Unden
-~———
var helt enkelt den, att de nya socialdemokratiska ministrarna kände sig osäkra i de
administrativa funktioner utan politisk färg,
som ändå numerärt, oftast även sakligt,
fyller det mesta av ett statsråds vardag. Man
ville ha folk, om utan risk för feltramp kunde sköta departementet; sådana människor
fann man bäst bland departementets vanliga
högre tjänstemän eller utredare, däremot
sällan bland partivännerna. Den svenska ämbetsmannalojaliteten gjorde, att yrkesbyrå-
kraterna – även sådana med klart borgerlig
inställning – korrekt anpassade sig till sitt
statsråds allmänna politik. Bästa exemplet
på att sådant gick bra är att Fredrik Thorssons siste (och Ernst Wigforss’ förste!) statssekreterare var Gustaf Söderlund, senare
högerborgarråd i Stockholm och skandinaviska Banken chef.
Detta system med huvudsakligen opolitiska statssekreterare fortsatte under de följande decennierna: ännu på 50-talet var flertalet statssekreterare rena ämbetsmän och
icke-partimän, även om några bemärkta undantag fanns, Gunnar Lange i finansdepartementet, Per Eckerberg i socialdepartementet, Ragnar Edenman i dåvarande ecklesiastikdepartementet. För fullständighetens
skull bör nämnas, att även borgerliga statsråd undantagsvis höll sig med partivänner
på statssekreterarposten, Gösta Bagge t ex
med Ragnar Sunden, Pehrson-Bramstorp
med Bernhard Näsgård.
Övergången till ett system med huvudsakligen politiska statssekreterare kom först i
slutet av 60-talet, då Olof Palme, av uppgifter från flera håll att döma, rådde sina
departementschefer att till statssekreterare
kalla blott pålitliga partivänner. Detta råd
följdes också i de flesta fall, men även vid
Palmeregeringens avgång fanns flera stats- 403
sekreterare med rent meritmässig bakgrund, tex Sverker Åström i UD och NilsOlov Hasslev i kommunikationsdepartementet.
När de borgerliga 1976 trädde till, var det
naturligt, att de nya statsråden bytte på statssekreterarposterna. De nya männen var
mestadels partimän eller de borgerliga ministrarna närstående. Undantag fanns även
nu i så måtto, som vissa nyutnämnda hade
avancerat inom kanslihuset, så militären
Nordbeck i försvarsdepartementet, civilekonomen Furbäck i kommunikationsdepartementet och folkrättsmannen Blix i UD. De
byten, som skedde vid Ullsten-regeringens
tillträde och nu senast när den andra Fälldin-regeringen bildades, markerar bibehållen tendens till politiska statssekreterare.
Några undantag finns dock alltjämt: dom- ‘ stolsjuristerna Lindh (justitie) och Elisabeth
Palm (kommun) liksom UD-männen Hirdman (försvaret) och Dinkelspiel (handels)
har säkert engagerats mera som administrativt allmändugliga än som partivänner.
Vad är nu att säga om denna politisering
av tjänsterna närmast under statsråden?
Hur har de politiska adepterna klarat sig på
de traditionellt mycket krävande statssekreterarposterna?
Till detta är först att svara, att det vid
regimskiftet 1976 säkert var nödvändigt att
byta statssekreterare – Palmes benägenhet
att rekrytera partivänner på posterna närmast ministrarna (fö inte bara statssekreterarna!) gjorde det oundvikligt att skaffa nytt
folk. Bäst har det i allmänhet gått, när de
nya haft tidigare erfarenhet av kvalificerad
statstjänst (t ex Furbäck, Sten Westerberg,
Wohlin), men även bland de rena partiarbetarna har det funnits åtskilliga med allmänt
administrativ läggning, som raskt lärt sig att
404
hålla reda på och sakligt dirigera propositionsskrivning och andra viktiga ärenden. I
några fall har de nya männen dock mera
blivit rent politiska biträden av mera enkel
beskaffenhet åt sitt statsråd – skrivit tal åt
sin chef, hållit tal i Vara och Hammenhög,
som ministern ifråga inte hunnit med, ätit
förbunds- och jubileumsmiddagar som statsrådet funnit ointressanta etc. Det verkliga –
dirigerande – statssekreterararbetet har i
stället mera anonymt fått utföras av de högre fackämbetsmännen, departementsråd
och rättschefer. På detta sätt har apparaten
fungerat utan alltför stora störningar. Risken är bara, att de facktränade krafter i departementen, som ej finner sig ha lämplig
partianknytning och som därför blir utan
chans till de högsta posterna, helt enkelt lämnar och går i enskild tjänst; banker, försäkringsbolag, näringsorganisationer tar enligt
erfarenhet gärna emot kompetenta avhoppare från kanslihuset. På så sätt kan gradvis
den allmänna kompetensnivån i departementen sjunka – till stor skada för statsfunktionernas rätta handhavande i en tid, då
kanslihuset får allt viktigare angelägenheter
att sköta och beslut att fatta.
Ett propagandautspel
När president Bresjnev under sitt besök i
Östtyskland i början av oktober erbjöd att
Sovjetunionen skulle minska sina styrkor i
DDR, var detta utan tvivel ett välberäknat
propagandautspeL USA har nämligen föreslagit att antalet medeldistansrobotar av typ
Pershing-2 skall öka med något under 600
stycken. Planerna har särskilt i Holland och
Belgien mottagits utan entusiasm. Mot de
mest moderna av de stationära vapnen kommer naturligtvis Sovjetunionen att inrikta
sina robotar, menar man. Vidare är det osä-
kert om dessa robotar skulle innebära en
möjlighet att minska antalet amerikanska
trupper för Västeuropas försvar. Amerikanerna själva skulle säkerligen inte ha något
emot detta. Det är bekant att de har stora
svårigheter med att uppehålla moralen hos
trupperna, för vilka det är svårt att förklara
varför de skall försvara vissa länder – Västtyskland undantaget – som gör vad de kan
för att undandraga sig skyldigheten att försvara sig själva.
I detta läge kom alltså president Bresjnevs
förslag. USA vill öka, Sovjetunionen vill
minska: det är kommentarerna som nu med
frenesi drivs i Pravda och därefter i kommunistorgan världen över.
Sakligt sätt betyder lO000 man mer eller
mindre ingenting. Warszawapaktens styrkor
beräknas uppgå till l 150 000 man. Till dessa
kommer minst l ,5 miljoner i västra Sovjetunionen. Motsidan, alltså Nato, har upp
emot l miljon man. I öster finns 21000
stridsvagnar, Nato har 8 000. Härtill kommer en åtminstone tredubbel överlägsenhet
ifråga om medeldistansrobotar i öster. USA
har däremot vissa mer moderna robottyper,
bland dem kryssningsrobotarna, mot vilka
Sovjetunionen ännu inte tycks ha utvecklat
ett motmedeL
Båda sidorna är mellan Östersjön och ned
mot Alperna så fullrustade, att en militär
konfrontation förefaller osannolik, även om
den inte är otänkbar. Att erbjuda sig att
draga undan tiotusen man eller flera går att
kosta på sig. Risken för krig är mindre pA
grund av anhopningar av stridskrafter –
detta verkar vara en paradox men torde utgöra det verkliga läget.
Helt annorlunda ligger det till på de båda
flankerna. Fortfarande framstår Jugoslavien, då president Tito är borta ur ledningen,
som ett riskfyllt område. Om Sovejtunionen
vill säkra denna flank och samtidigt få en
hamn vid Medelhavet – sedan länge ett önskemål – kan en konflikt bli aktuell.
Vad beträffar nordflanken utvecklar Sovjetunionen för närvarande en stark aktivitet.
Att påtryckningar mot Norge förekommit
har tidigare redovisats i Svensk Tidskrift
(1979, nr 5/6). Liknande påtryckningar lär
Danmark ha utsatts för. I båda fallen går de
ut på att förmå dessa båda länder att avstå
från det skydd, som medlemskapet i Nato
ger dem, och att i varje fall inte tillåta att
kärnvapenbärare placeras inom deras gränser. Så har hittills inte skett, och någon anledning att tro att en ändring i deras
försvarspolitik är aktuell finns inte. Sovjetunionens bryska förfarande visar bara att
kontrollen av Nordkalottområdet och av utfartsvägarna från Östersjön är frågor som
för närvarande trappas upp. I båda fallen
har Sverige intressen att bevaka.
KDS och framtiden
När Kristen Demokratisk Samling, KDS, för
första gången ställde upp i riksdagsvalet
1964 erhöll partiet l,8 procent av rösterna.
Det har förblivit KDS:s bästa notering –
högre har man sedan aldrig nått. Redan
1973 skulle det ha blivit regeringsskifte om
KDS avstått från deltagande. Genom att ett
antal ickesocialistiska sympatisörer då
stödde KDS fick Olof Palme en nådatid på
ytterligare tre år. 1976 tillföll l ,4 procent av
rösterna KDS, det dittills sämsta resultatet. I
årets val gick det lika illa. Partiet ökade visserligen något men inte mer än att procentandelen av väljarna blev densamma.
Det erfordras fyra procent av rösterna för
att ett parti skall bli representerat i riksda- 405
gen. KDS har aldrig varit i närheten av den
gränsen. Man kan tycka vad man vill om
den, men den är en realitet. Det betyder att
en röst på KDS i riksdagsvalet har varit bortkastad i alla val som partiet medverkat i. Mer
än så – det överväldigande antalet KDS-anhängare torde ha ett annat borgerligt parti
som förstahandsalternativ. Med sina röster
på KDS har de ändå indirekt stärkt socialdemokraternas ställning. 1973 blev rösterna
alltså direkt avgörande för regeringsbildningen, och det var inte långt ifrån att samma olycka inträffade i år.
Från KDS:s sida har man alltid reagerat
häftigt mot talet om bortkastade röster. Det
kan man i och för sig förstå. På ett sätt är
inga röster bortkastade. De är uttryck för ett
politiskt ställningstagande som förtjänar respekt. Men den påverkan rösten kan få på
riksdagens sammansättning är av noll och
intet värde eller rent av negativ från den
egna synpunkten. Det vet man också i KDsledningen. Det visar initiativen till överläggningar med borgerliga partier under den
förra valperioden om eventuell valsamverkan i någon form.
I vissa kommuner och landsting har KDS
fått vågmästarställning efter det senaste valet. Därigenom har partiet kunnat tillskansa
sig ett i förhållande till röstetalet oproportionerligt inflytande. Tidigare har KDS som
regel stött det borgerliga blocket. Men nu
har man på ett par håll valt att ställa sig
bakom socialdemokrater och kommunister
– exempelvis i Linköping, där KDS enats
med socialdemokraterna om ett niopunktsprogram, och Emmaboda. Det har, naturligt
nog, väckt uppseende.
KDS brukar försvara ig med att man varken är ett borgerligt eller socialistiskt parti
och därigenom står över eller vid sidan av de
406
politiska blockgränserna. Det är ett föga
övertygande argument. KDS betecknar sig
dock som ett ickesocialistiskt parti. För de
allra flesta framstår skillnaden mellan orden
”borgerlig” och ”ickesocialistisk” med rätt eller orätt som obefintlig. Det är alltså med en
ren sofism, högt över huvudet på partiets
medlemmar, som partiet söker legitimera
vad som snarast är att uppfatta som hållningslöshet eller opportunism.
Utan KDS:s deltagande i 1979 års riksdagsval hade den borgerliga majoriteten
otvivelaktigt blivit större. Även den första
SIFO-mätningen efter valet tyder på fortsatt
kräftgång för partiet. Borde inte tiden nu
äntligen vara inne för omprövning av det
rikspolitiska engagemanget – efter sju misslyckade försök att få in en fot i riksdagen?
En äreräddning
Det har kommit ut åtskilliga diplomatmemoarer i år. Ett bidrag till denna genre har
också publicerats i Finland. Ambassadören
Johan Nykopp skickades under sina tidigaste cliplomatår till Sovjetunionen, där han
lärde sig god ryska. Delvis därför, men sannolikt också på grund av egenskaper som
han själv inte anser sig böra skriva om, kom
han att åtfölja Paasikivi på hans krävande
uppdrag före och efter både Vinterkriget
och FortsättningskrigeL På dessa uppdrag
och på vad han själv minns från dem har
han koncentrerat sig i sin bok, vilket också
framgår av dess titel ”Med Paasikivi i
Moskva” (Ekenäs, ETA förlag).
Boken är inte stor men den är innehållsrik, och den är som man kan vänta välskriven. Kanske innehåller den inte så mycket
nytt, men för en generation som inte upplevde vad den handlar om och för dem som är
intresserade av ämnet Finland-Sovjetunionen kommer den att visa sig vara av betydande intresse.
Nykopp var sekreterare åt den finländska
delegation, som utsågs att föra de s k Ålandsförhandlingarna 1938 mellan Finland och
Sverige. I detta sammanhang mötte han Paasikivi, som då var sändebud i Stockholm. Var
gång man läser om dessa förhandlingar frestas man att instämma i Tanners ord, att de
egentligen var ganska barnsliga. Där satt allvarliga män och diskuterade om Finland
skulle få använda en infanteribataljon för att
försvara ögruppen eller om de möjligen
skulle få använda flera om så behövdes.
Samtidigt visste man att frågor skulle komma att ställas i Moskva för att veta om man
därifrån ville godkänna förhandlingsresultaten. Det ville nu inte ryssarna, och av hela
saken blev intet. Om inte förr insåg Paasikivi
vid det laget, att Finland inte borde påräkna
hjälp i form av ett militärt ingripande från
Sverige. Både i Sverige och i Finland trodde
man som bekant på sina håll något annat.
Paasikivi fick rätt, och Nykopp är angelä-
gen att framhålla att detta inte blev sista
gången. Paasikivi var en besvärlig, ilsken,
uppbrusande chef men samtidigt en mycket
klok gammal man. För en yngre diplomat
som förstod att man kan lära något även av
äldre personer måste det ha varit nyttigt att
~änstgöra under honom.
Mellan de två krigen var Paasikivi sändebud i Moskva, och det är visat att han där
och då gjorde sitt land stora ~änster. Egendomligt nog hade Finlands sändebud, trots
det nyss avslutade kriget, en särställning
bland beskickningschefer. Detta berodde
helt enkelt på att Stalin tyckte om Paasikivi.
Denne gjorde också allt vad han förmådde
för att hindra sitt land att gå i krig tillsammans med Hitler i juni 1941. Men han var
inte tillräckligt underrättad hemifrån om
vad som där försiggick, kanske därför att
man i Helsingfors gjorde allt för att dölja
krigsförberedelserna för folket, för riksdagen och även för delar av regeringen. ykopp förefaller själv vara en aning inne på
tanken att Finlands krig var ett annat än
Tysklands. Samtidigt visar han, att Paasikivi
hölls utanför bland annat därför att Finlands utrikesminister vid den tiden hette
Witting, vilket inte var till lycka för landet.
Denne förstod inte att utnyttja Paasikivi för
att hålla Finland borta från kriget – helt
enkelt därför att han ville att landet skulle gå
med i det. Paasikivi lämnade på egen begä-
ran Moskva några veckor före krigsutbrottet
och detta under direkta hedersbetygelser
från Stalins sida, vilka betydde att ryssarna
gärna skulle sett att Finland inte deltog i det
krig, som avtecknade sig som ganska nära.
Den andra gången då Finland tydligen
borde ha utnyttjat Paasikivis erfarenhet och
omdöme var vid fredssonderingarna på
våren 1944. De villkor, som Molotov då lade
fram för de finländska delegaterna, var visserligen hårda, men de var inte så hårda som
de som måste accepteras ett halvår senare.
Stämningen mellan de båda länderna hade
också blivit annorlunda, om både den politiska och den militära ledningen i Finland
hade velat förstå hur farligt läget var och i
tid bjudit till att få fred. När man inte ville
lyssna på honom bröt Paasikivi i ett vredesutbrott förbindelserna med regeringen och
lämnade – för en tid – den politiska
arenan. Han kom igen när han åter behövdes, men då som republikens president.
På sätt och vis är Nykopps bok en äreräddning för Paasikivi, om nu en sådan behövs. Klart är att det är tacksamt att böcker
som denna kommer ut. Paasikivi var en bety- 407
dande man, och sådana tål au beskådas ur
olika synvinklar, särskilt om de som han spelat en verklig roll i sitt lands historia.
Tålamodet tog slut
l det skäligen oklara beg•·eppet ”den solidariska lönepolitiken” ingår bl a den tanken,
att lönehöjningarna skall verka utjämnande.
De får därför inte ges i procent utan i kronor. Genom lämpligt differentierade krontalspåslag kan man sedan ordna så att de
högre avlönade LO-medlemmarna bara får
obetydligt högre lönehöjningar än låginkomsttagarna. Om man till detta fogar verkningarna av marginalskatten inses lätt, att de
kvalificerade löntagarna på LO-sidan inte på
länge fått mycket att glädja sig åt när de tittat
i lönekuverten.
Utjämningen mellan de stora grupper av
löntagare, som LO representerar, har i
själva verket gått så långt att det är tveksamt
om den av samhällsekonomiska skäl går att
driva längre. Det är verkligen mycket
oroande när unga människor i stor utsträckning föredrar att gå arbetslösa framför att
acceptera erbjudna industrijobb, därför att
de tycker att dessa jobb är för hårcia för vad
de ger i lön. Ty det är troligen den relationen, som ligger bakom oviljan hos ungdomar mot industriarbetet.
För TCO-medlemmarnas del är läget nå-
got annorlunda. TCO (och SACO) opererar
nämligen med lönepåslag, som räknas dels i
procent, dels i kronor. Därför är det tekniskt
lättare att bevara prestationsmässigt motiverade löneskillnader på TCO-sidan.
TCO-tekniken har länge varit en nagel i
ögat på LO-folket. För inte så länge sedan
brukade man från LO:s talesmän klaga över
att procentpåslagen spärrade vägen till ekonomisk jämlikhet. Men på senaste tiden har
408
LO-ledningen fått anledning att ur en helt
annan synvinkel se bekymrat på frågan.
Inte mindre än 8 tunga LO-förbund, däribland det mycket starka byggnadsfacket,
har tappat tålamodet och kräver att LO skall
övergå till samma teknik som TCO. Motiveringen innebär ett avståndstagande från den
solidariska lönepolitiken. Man får för litet
kvar av lönen med enbart krontalspåslag, så
som skatterna nu är, sägs det öppet. Å andra
sidan kräver låglöneförbunden envist att
man liksom hittills skall följa solidaritetens
bud genom enbart krontalspåslag, som även
i fortsättningen skall beräknas så att de ger
låglönetagarna kännbara lönehöjningar.
I denna motsättning inom LO-leden finns
ett ofantligt fackligt och politiskt sprängstoff
hopat. Det är naturligtvis möjligt att LO-ledningen den här gången kan brygga över
motsättningarna genom olika tekniska
konstgrepp i löneberäkningarna. Men i längden lär det inte gå. Sedan kravet på mera
differentierade löner, som även ger höglänetagarna något i handen, en gång väckts,
lär det bli omöjligt att tysta ner det. Tänk om
även LO skulle få anledning att välsigna
sänkta marginalskatter!
Ge Svensk Tidskrift som
J·ulklapp!
Presentkort rekvireras genom att
prenumerationsavgiften, kr 60:-, insättes å
Svensk Tidskrifts postgirokonto nummer 7 27 44-6
Vid beställning av fler än tre gåvoprenumerationer är priset 50: -/prenumeration
Angiv på girokupongen namn och adress både på er själv
och mottagaren

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner