Print Friendly

Dagens frågor; Programarbeten

Av Redaktionen | 31 december 1981


1981


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Dagens frågor
Programarbeten
Moderaternas förslag till nytt handlingsprogram behandlas i flera artiklar i detta nummer.
Men det är inte bara moderaterna som förnyar
sig. När detta läses har centerpartiets partistyrelse redan lagt fram sitt förslag till nytt partiprogram till den extra partistämma som centern för detta ändamål skall hålla i februari.
Folkpartiet skall antaga ett helt nytt partiprogram på landsmötet hösten 1981. Förslaget
läggs fram nu i januari.
Det kommer att bli intressant att se hur de
tre icke-socialistiska partierna i sina programarbeten närmar eller skiljer ut sig från varandra. För alla som är intresserade av fortsatt borgerligt styre i det här landet är det viktigt.
Det är också viktigt och intressant att följa
ideutvecklingen skild från det dagsaktuella partitaktiska spelet. Det finns därför anledning för
Svensk Tidskrift att återkomraa till programarbetet inom folkpartiet och centern inom kort.
Olof Palme som fredsmäklare
Om Olof Palme lyckas att mäkla fred mellan
Irak och Iran blir han värd allt erkännande.
Uppgiften förefaller i december 1980 vara näst
intill omöjlig. Men å andra sidan måste fred en
gång komma, och kanske har Palme så god
näsa att han kan vara i bilden och bidraga på
något sätt just då förutsättningarna finns. Då
får han del av äran, och detta må vara honom
välunnat.
Att han alls åtagit sig uppdraget beror förmodligen delvis på vantrivsel hemma. Han fö-
refaller vara alltmer isolerad inom sitt parti,
han har sina trogna bland mindre framstående
förmågor som Thage G Peterson och andra,
hans egen partisekreterare gör knappt någon
hemlighet av att han vill ha en ny driftig och
framför allt folklig ledare att samarbeta med.
OlofPalme är inte längre driftig, och folklig har
han aldrig varit. Han är helt igenom negativ,
och den erbarmliga roll han spelat som oppositionsledare gör att partiet har all anledning att
vilja vara av med honom. Olika tänkbara efterträdare går som bekant oroligt omkring och
väntar, någon gång alltför tydligt.
Ty en socialdemokratisk partiledare avsätts
inte av de sina. Därför måste Olof Palme avgå
till något större och bättre, något som har reklamvärde. Hans socialistiska avrustningskommission saknar sådant. Lokaliseringen till
Wien var förmodligen hr Kreiskys villkor för
att han skulle vara med och kontrollera företaget- han misstror sedan gammalt Olof Palme.
För den senare vore en hög placering inom FN
något helt annat.
Inte ens OlofPalme kan på allvar hoppas på
att få efterträda generalsekreterare Kurt Waldheim. Om man i Moskva, och därmed i alla
lydländerna, vill acceptera honom är obekant,
men möjligt. Att USA skulle göra det är däremot knappast troligt. Palme har knappast nå-
gonsin visat positivt intresse för Förenta Staterna. Han drog dessutom jämförelser mellan
USA:s president och Hitler, då USA som vi
numera vet kommit närmare fred med Nordvietnam, ett kommunistiskt land som i Olof
Palme funnit en särskilt god vän och vars avsikter veterligen aldrig kritiserats av honom,
fastän han på ett tidigt stadium måste ha förstått att kriget i Vietnam i själva verket var ett
stort erövringskrig från Nordvietnams sida.
Återstår då ”Tredje världen” , där Olof Palme påstås ha betydande goodwill. Kanske är
det så, men säkert är det inte. I de nya staterna
värderas prestigen högt, och vad har en avsutten latsminister och erkänt dålig oppositionsledare att komma med? Det är också på tiden
att Afrika producerar en ledaregestalt för FN,
och även om svårigheterna att nå enighet just
av prestigeskäl blir avsevärda finns namn att
diskutera. Detsamma gäller Syd- och Mellanamerika.
Olof Palme lär få nöja sig med en plats som
biträde åt hr Waldheim. Hans parti kan då
med gott samvete vinka honom farväl och lyckönska honom. Om det blir svårt att finna de
rätta orden, kan någon slå upp vad Tage Erlander på sin tid sade då statsrådet Myrdal
flyttade till F 1 och Geneve. Erlander sade ungefår att han böjde sitt huvud i vördnad, trots
den förlust hans regering led då en så eminent
kraft lämnade den. Han böjde sitt huvud – och
ingen såg hur glad han blev.
TCO-are mot fondsocialism
TCO-ledningen har nu i många år drivit en
kampanj för ett system för löntagarfonder som
på få år skulle omvandla Sverige till en socialistisk stat. Trots att alla genomförda opinionsundersökningar har visat att TCO-medlemmarna
är emot ett sådant system har TCO-kansliet
framhärdat. För övrigt skulle det ju inte behö-
vas några opinionsundersökningar för att fastslå att TCO:s medlemmar, som till övervä-
gande del röstar borgerligt, är emot ett samhälle där företagen ägs och styrs av fackliga pampar, ett ekonomiskt system liknande det i Östeuropa.
Nu har äntligen de många medlemmar i
TCO som är missnöjda med Lennart Bod- 5
ströms och den övriga ledningens propaganda
för socialism fått en organisation. För en tid
sedan bildades ”TCO-are mot fondsocialism”.
I spetsen står 12 riksdagsmän, fackligt anslutna
till något TCO-fårhund; lika många från moderaterna, folkpartiet och centern. De kräver
ökad debatt på lika villkor inom TCO och dess
fårhund i fondfrågan. De vill att medlemmarna
skall få taga ställning i en rådgivande medlemsomröstning innan TCO och dess fårhund tar
ställning.
Som väntat har reaktionen från TCO-ledningen varit fientlig. Där vill man inte att medlemmarna skall blanda sig i ledningens fondvänliga manipulationer. Bästa sättet att visa
hrr Bodström et consortes vad medlemmarna
vill är att anmäla sig till ”TCO-are mot fondsocialism”, Bergsgatan 18, 11228 Stockholm, telefon 08/53 37 58.
Nytt Tempus
Hur bra är egentligen svenska massmedias
utrikesbevakning? Det var en av frågorna som
behandlades vid en stor paneldebatt på Utrikespolitiska Institutet för en tid sedan. Kritikerna ansåg bl a att svenska massmedia i alltfår
stor utsträckning prioriterar ren ” nyhetsjakt”
på bekostnad av mer seriösa analyser och att
svenska utrikesrapportörer ibland har en tendens att låta sin egna värderingar styra rapporteringen, vare sig dessa stämmer överens med
fakta eller ej. Ett exempel på det senare är
svenska massmedias behandling av Ronald
Reagan.
En grupp som inte bara delar en stor del av
kritiken mot svenska massmedias nyhetsbevakning utan också velat göra något åt saken är
6
en grupp journalister med Sydsvenska Dagbladets utrikeschef Jens Sundberg i spetsen, som
på sin fritid startat den nya veckotidningen
Tempus, som till 80% domineras av utrikespolitiska nyheter. Tempus har samarbetsavtal
med New York Times, Le Monde och The
Economist och varje vecka översätts och sammanställs de viktigaste nyheterna från dessa
tidningar. Man planerar eventuellt också ett
motsvarande avtal med tidskriften Far Eastern
Economic Review. Tidningen kan varmt rekommenderas för alla utrikespolitiskt intresserade som dessutom vill få mer kvalificerad och
nyanserad information. Man kan också hoppas
att Tempus uppdykande leder till att övriga
massmedia i Sverige känner sig tvingade att
förbättra sin utrikesbevakning.
Tempus förebild är Le Monde och den långsiktiga ambitionen är att göra en svensk version
av den. Huruvida initiativet kommer att lyckas
eller ej beror bl a på om Tempus lyckas få ett
tillräckligt stort antal abonnenter för att klara
ekonomin. Några större resurser har man inte
vilket är orsaken till att starten skett utan större
publicitet och att tidningen än så länge bara
går att köpa i ett begränsat antal kiosker. Det
bästa sättet att få tag i Tempus är därför att
sätta in 160 kronor (50 veckor prenumeration
på postgironummer 40 79 39-8.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner