Print Friendly

Dagens frågor; Mötet på Kuba

Av Redaktionen | 31 december 1979


1979


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Dagens frågor
Mötet på Kuba
Till Havana på Kuba samlades i september
representanter för 96 stater som anser sig
tillhöra den tredje världen eller, kan man
säga, sådana som inte ingår i stormaktsblocken. Efter rang och värdighet var de
inkvarterade i beslagtagna villor eller förstatligade hotell och de kördes, fortfarande efter rang, i amerikanska vrålåk av äldre modell eller tyska Mercedes eller rent av i ryskbyggda bilar av märke Fiat.
De lyssnade till inbjudaren Fidel Castro. I
sitt hälsningsanförande gjorde denne ingen
hemlighet av vart han som mötesordförande
ville styra dem. Han prisade Sovjetunionen
och underströk de broderliga relationer till
Moskva, som han själv upplever. Han fördömde amerikansk imperialism och amerikanskt stöd till Kina. Han gjorde på det hela
taget allt vad Storebror kunde vänta av honom.
Fidel Castros förhållande till Moskva var
ju ingen hemlighet för de närvarande. Allt
för många afrikanska stater har gjort bekantskap med kubanska soldater – numera
bortemot 50 000 man – och deras livliga
befriarverksamhet i sovjetisk ~änst för kommunismens utbredande. Som ersättning för
sina militära insatser och för förlusten av
några tusen dödade och många flera sårade
kubaner kan Fidel Castro sälja Kubas sockerskörd till över världsmarknadspriser till
öststaterna, vilkas befolkning alltså betalar.
En välbeväpnad rysk infanteribrigad och
ryskt flyg skyddar också välvilligt Kuba för
den amerikanska imperialismen, medan landets soldater av dess diktator skickas till Afrika. Då USA emellertid inte visat några tendenser att angripa Kuba, används brigaden
för stridsutbildning av kubanska förband .
Detta är för övrigt innebörden av den ryska
militära närvaro på Kuba som amerikanerna
på senare tid blivit så förvånande överraskade av.
I Havana gjorde den gamle president Tito
sitt bästa för att hindra att den organisation
av icke blockanslutna stater, som han själv
varit med om att skapa, skulle urarta. Han
lyckades inte. Organisationen finns, och varför skulle inte en ny anda kunna inblåsas i en
gammal form? En helomvändning skedde
visserligen inte med en gång, men den kommer, och om ett antal stater då går undan, så
mycket värre för dem.
De utländska delegaterna i Havana hade
all anledning att beundra de ansträngningar
som gjorts för att göra deras vistelse komfortabel. Kostnaderna för mötet beräknas ha
uppgått till omkring 70 miljoner dollars.
Inte minst den fullständiga och nödvändiga
upprustningen av de förfallna hotellen hade
varit dyrbar. Till att lindra den allmänna
bostadsnöden hade pengarna inte räckt, det
kunde de själva lätt konstatera. Om de varit
väl underrättade, bör de dock ha iakttagit att
skolbarnen varit väl försedda om inte med
mat och kläder så dock med skrivpapper och
böcker. Till detta ändamål går som bekant
de miljoner, som Sverige fortfarande troskyldigt betalar till det underutvecklade
Kuba.
Att bita huvudet av skammen
Socialdemokraterna har ånyo lidit ett välför~änt valnederlag och kommer sannolikt
att för tre år framåt stå utanför ett mera
avgörande inflytande på riksstyrelsen.
Om man minns deras valprogram med
proms, avskaffande av indexregleringen av
skatterna och allt annat, som skulle hä.Jda
under de första l 00 dagarna, är det allt skäl
att draga en suck av lättnad.
Ett annat skäl till tacksam eftertanke över
vad vi sluppit ifrån bereder de ständigt inlö-
pande nya och skrämmande uppgifterna om
den hänsynslöshet, med vilken socialdemokraterna försöker utvidga sin maktapparat.
Det är den apparaten – ett gigantiskt konglomerat av parti, fack och en mängd s k
folkrörelser – som skulle ha härskat över oss
alla om socialdemokraterna fått majoritet.
Ett alldeles färskt exempel visar hur socialdemokraterna kan agera när maktapparatens intressen är engagerade.
Socialdemokraterna har som bekant särskilt eftersträvat ett fast organisatoriskt
grepp om landets pensionärer. Det har de
fått genom sin organisation ”Pensionärernas
Riksorganisation” (PRO), som i dag har c:a
400000 medlemmar. Dess ledning – från
kongress till styrelse och ombudsmannakår
– är alltigenom socialdemokratisk, och i
praktiken fungerar PRO som deras specialorganisation för åldringarna, ungefär som
socialdemokratiska ungdomsförbundet gör
för ungdomen. Det hör till spelet att PRO:s
karaktär av partipolitisk apparat förtigs, när
man söker anslag till den. Däremot talas
klart språk internt, när man tror att ingen
lyssnar.
Utåt försöker man till och med hävda att
PRO är opolitisk. Klicken ”politisk” har man
istället satt på en annan pensionärsorganisation, Sveriges Folkpensionärers riksförbund
(SFR), för att förhindra kommunala anslag
till den.
När sålunda en lokalavdelning av SFR i
Norrköping nyligen begärde anslag från
kommunen efter samma prin iper, som tilllämpats beträffande PRO-avdelningen i
kommunen, vägrade den sedan länge härskande socialdemokratiska majoriteten i kommunstyrelsen varje bidrag. SFR:s avdelning
355
var kantänka ”politisk”. Att SFR är landets
äldsta pensionärsorganisation, att den på sin
tid bildats av opolitiska pensionärer och att
den alltid varit och är helt politiskt neutral
spelade ingen roll. Den socialdemokratiska
majoriteten vägrade tänka på att PRO långt
senare bildats av medelålders socialdemokratiska ombudsmän och att den är en av
socialdemokratiens maktpolitiska stöttepelare, kollektivansluten till ABF och särskilt
viktig i valtider.
Nog vill det till stark förhärdelse för att
bita huvudet av skammen på det sättet.
Den verkliga höjdpunkten i fråga om partipolitisk självtillräcklighet uppnådde man
emellertid när socialdemokraterna i kommunstyrelsen uttalade att samtliga pensionä-
rer gott kan ansluta sig till PRO. Just det! Så
skulle vi ha blivit styrda, om valet gått illa.
N y dolkstötslegend
l TV på kvällen den 16 september i år hävdade den socialdemokratiske partisekreteraren Sten Andersson innan röstsammanräkningen var avslutad att skatteschweizarna
skulle avgöra valet. Förra riksdagsledamoten Nancy Eriksson (s) var någon dag senare
inne på samma tema. Det är gräsligt att
l 500 personer som flytt Sverige av skatteskäl skall få avgöra utgången, menade hon.
Den socialdemokratiska regeringen var på
sin tid aldrig särskilt intresserad av att ge
utlandssvenskarna rösträtt. Orsaken var att
man befarade att merparten skulle stödja
något av de borgerliga partierna. Visst fog
för den bedömningen hade man onekligen.
Teorin att den socialdemokratiska regeringen i Sverige var världsbäst i alla avseenden
pulvriserades nog för de flesta av dem som
fick tillfälle att anlägga internationella perspektiv. Före 1967 saknade följaktligen alla
(
356
utlandssvenskar rösträtt. Då föreslogs att de
skulle tillåtas rösta i riksdagsvalen om de var
svenska medborgare och hade varit kyrkobokförda i Sverige något av de senaste fem
åren. Det var en halvmesyr, som förblev
även sedan femårsgränsen 1976 förlängts
till sju år. Först efter den borgerliga trepartiregeringens tillkomst utsträcktes utlandssvenskarnas rösträtt till att omfatta – vilket
borde varit självklart – alla som var svenska
medborgare.
När socialdemokraterna i besvikelsen över
det uteblivna regeringsskiftet skyller på utlandssvenskarna och kallar dem för skattesmitare, gör de sig skyldiga till smutskastning mot en viktig folkgrupp. Den omfattar
affärsmän och anställda vid bl a svenska dotterbolag utomlands, som gör ovärderliga insatser för vårt lands export. Den omfattar
diplomater som främjar svenska intressen
runt om i världen. Den omfattar personer
som är verksamma inom internationella organisationer och i det svenska u-hjälpsarbetet, bl a inom SIDA:s ram. Den omfattar missionärer. Det är dessa medborgarkategorier
som avhånas och smädas därför att de kan
förmodas ha röstat borgerligt och därför att
det bland dem också finns en och annan som
‘ lämnat hemlandet av skatteskäl, något som
är fullt lagligt.
I Sverige har även intagna vid exempelvis
fångvårdsanstalter rätt att rösta i riksdagsvalen. Det har socialdemokraterna ingenting
att invända mot. Men när laglydiga svenska
medborgare, som är bosatta i andra länder,
tillåts rösta och gör det, då gnäller man i
högan sky. Då används de till att skapa en ny
dolkstötslegend.
Ett lovvärt initiativ
Kommunala bidrag spelar i dag en avgörande roll i den lokala föreningsverksamhetens
ekonomi. År 1977, då kommundepartementet gjorde en sammanställning, uppgick de
till 612 miljoner kronor. I detta belopp
inräknades då inte räntesubventioner och
liknande. Någon undersökning rörande
landstingens motsvarande bidrag föreligger
ej. De statliga bidragen till föreningar och
organisationer med lokal verksamhet utgjorde budgetåret 1977/78 l 665 miljoner kronor.
Totalt kommer denna del av organisations-Sverige att i år erhålla sammanlagt
drygt 3 000 miljoner kronor från staten,
landstingen och kommunerna. Beloppen
fördelas efter skilda grunder; medlemstal,
antal studiecirklar, projektomfattning osv. I
andra fall har bestämmelserna skräddarsytts
för att passa vissa organisationers struktur
och verksamhet. Ytterligare stöd utgår i
form av räntesubventioner, amorteringsfrihet eller subventioner som över huvud taget
ej redovisas officiellt.
Organisationernas och föreningarnas möj·
lighet att överblicka tillgängliga bidrag och
utnyttja tekniken att söka dem är högst skiftande. Tillsammans skapar dessa förhållanden betydande skiljaktigheter och orättvisor.
Samtidigt som våra fullmäktige·
församlingar startar en ny period och ett
stort antal nyvalda ledamöter tar plats i kommunfullmäktige och landsting har Forum
för Samhällsdebatt tagit initiativ till en kart·
läggning och en regelsamling för bidrag till
den lokala föreningsverksamheten. Det sker
i en broschyr ”Maktapparaten (s) i kommunerna – en orientering”, ställd till förtroen·
devalda i kommun och landsting.
Broschyren ägnar de föreningar och o~ga?-
nisationer som ingår i den socialdemokratiska maktapparaten särskild uppmärksamhet.
Tre skäl härför anges. De har i regel varit
först, de är ofta störst och dessutom har
socialdemokraterna många gånger utnytUat
sin majoritetsställning i kommun och landsting till de egna föreningarnas och organisationernas fördel.
Forum för Samhällsdebatts kartläggning
och sammanfattning av de erfarenheter som
vunnits ute i kommunerna utmynnar i några
enkla och klara regler,
– Gör bidragen generella samt bidragsreglerna lättfattliga och överskådliga
– Kontrollera att alla bidragsberättigade
föreningar och organisationer informeras
– Undvik projektbidrag
– Medverka till att de av kommunen lämnade bidragen redovisas på ett enhetligt
sätt och att de både i budget och slutredovisning får en samlad översiktlig redovisning. Kräv också redovisning av
mottagarna.
En fyllig exempelsamling illustrerar behovet av att de kommunala förtroendemännen
ägnar dessa frågor större uppmärksamhet.
Ett från skattebetalarnas synpunkt mindre
tilltalande exempel utgör Motala kommuns
bidrag och redovisningen – eller snarast
bristen på redovisning – av dessa. Eller tag
exemplet med begreppet medlemsantal, ett
till synes entydigt och invändningsfritt begrepp. Den svenska medelkommunen har i
dag c:a 19800 invånare i åldern 18-70 år,
dvs huvuddelen av dem som utgör underlag
för studieförbundens verksamhet. Enligt
ABF:s officiella medlemsuppgifter har man
i samma medelkommun 24 l00 medlemmar! Den av ABF hävdade definitionen för
vem som är medlem kan givetvis inte läggas
till grund för kommunernas beslut.
357
Från Canterbury till Uppsala
Det kan synas ganska likgiltigt ur svensk synpunkt vem som är ärkebiskop i Canterbury.
Denne är inte ens formellt den engelska kyrkans ledare. Han sitter på en post om vars
innehavare det sagts att hans enda verkliga
makt ligger i vad han har att säga. Den nyutnämnde ärkebiskopen, biskop Robert Runcie som började sin bana som gardesofficer
och som har rätt att bära sin tapperhetsmedalj, lär enligt goda källor ha ett och annat
att säga om Kyrkornas världsråd. Eftersom
förbindelserna mellan Canterbury och Uppsala brukar vara goda, finns det skäl att hoppas att man på det senare stället är villig att
lyssna.
Här i Svensk Tidskrift har vi – utan anspråk på biskoplig auktoritet – haft tillfålle
att bidraga till analysen av öststatsinflytandet
på Kyrkornas världsråd. Detta har tagit sig
ganska märkliga utslag i svenska kyrkans officiella organ Vår kyrka. Att sådant kan ha
skett av godtrogenhet och politisk okunnighet behöver emellertid inte betvivlas, och då
nu ett redaktörsskifte skett i Vår kyrka, skall
vi inte strö salt i såren.
Men kritiken växer. En medarbetare i
Economist har i våras gjort en utredning och
kommit till samma resultat: Kyrkornas
världsråd styrs i en anda som är starkt vinklad till kommunistländernas förmån. Bruket
av ordet ”imperialismen” ger som vanligt
klart utslag. När det alltid och enbart används för att fördöma västmakterna och aldrig ens i den minsta skala riktas mot den
ryska imperialismen och förtrycket i öststaterna, då är det uppenbart vem som bidragit
med inspirationen. Det är enfaldigt eller,
värre, ohederligt att förneka sådana fakta.
Från ett engelskt möte berättas att några
ungdomar ställde sig upp och frågade närvaL
358
rande kyrkliga dignitärer varför dessa som
representanter för kyrkan tillrådde att man
skulle fördöma diktaturen i Chile. Svaret
blev att denna ju var ond. Men ungdomarna
menade att sådant behövde de inte höra av
kyrkan; de kunde tänka själva. Kyrkan
borde däremot ägna sig åt att lära ut mer av
den kristna etik, den moral, som skulle hjälpa dem att på ett riktigt sätt bedöma vad som
hänt i Chile.
Kanske något att tänka på i Uppsala i dessa kärnkraftstider?
Två fysionomier
Svensk Tidskrift har i detta nummer ägnat
sin sedvanliga bild åt den nye talmannen
Ingemund Bengtsson. Porträttet visar en fysionomi, som utstrålar soliditet; han kan också förväntas föra talmansklubban med samma säkra hand som företrädaren Henry Allard.
Men därför skall man inte tro att hans
personlighetstyp är identisk med företrädarens. Ingemund Bengtsson är nämligen –
vilket alla vet som haft tillfälle att göra hans
bekantskap – något av en filur bakom den
älskvärda fasaden. Det är därför anledning
för de borgerliga att hålla ögonen på den
nye talmannen, så att man inte råkar ut för,
skall vi säga, överraskningar. Han gav själv
en varning i den riktningen redan under
proceduren med bytet av statsminister. När
de borgerliga inte omgående kunde enas om
statsministerkandidat tillät han sig att fösa
på dem genom att i mycket klara ordalag
hota med att ge hr Palme uppdraget. Hr
Allard hade med säkerhet inte agerat på det
sättet och åtminstone inte uttryckt sig så
oförblommerat. Hr Bengtsson fortsatta hantering av talmansämbetet blir alltså spännande att följa.
En annan bemärkt politisk fysionomi, som
det inte längre är lika spännande att följa, är
hr Palmes. Han har ända sedan Tage Erlander i ett anfall av oförstånd gjorde honom
till sin efterträdare varit den mest intressanta gestalten i svensk politik. Han har ju
till synes allt, som kan göra en människa till
en stor politiker – naturlig fallenhet för politisk taktik, blixtsnabb och rakknivsskarp intelligens liksom enorm arbetsförmåga och
arbetsglädje. Men ändock fattas något vä-
sentligt.
Hans stora fel är att han saknar gemyt och
generositet. Hur välgörande skulle det inte
har varit för den politiska umgängestonen i
den svenska demokratin – för att inte tala
om synen på honom som politiker – om han
kunnat förmå sig till att uppriktigt gratulera
motståndarna i valsegern och ge dem sina
välgångsönskningar. Det är ingen politisk
plikt i detta land att hata varandra – tvärtom finns det dessbättre en stark tradition av
förståelse och uppskattning tvärs över stridslinjerna. Men den traditionen tycks vara
främmande för hr Palme.
Han har i stället genomgått en utveckling,
som ur mänsklig synpunkt är beklagl;g: från
debutårens profil av ung örn till den senaste
valrörelsens väsande Calibangestalt. Ur politisk synpunkt, nämligen från den borgerliga
sidan sett, har denna utveckling naturligtvis
varit till fördel. Olof Palme framstår numera
rentav som borgerlighetens största propagandatillgång.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner