Print Friendly

Dagens frågor; Monument över Stalintiden

Av Redaktionen | 31 december 1974


1974


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Dagens frågor
Monument över Stalintiden
För några år sedan smugglades ett manuskript ut ur Sovjetunionen förbi den ryska sä-
kerhetspolisen KGB. Det var en verklig
smuggling, inte en fingerad sådan som skedde
med t ex Chrustjovs memoarer. Boken, av
Pjotr Jakir, trycktes och finns i höst översatt
till svenska, ”Vägen genom Stalins läger”
(PAN/Norstedts).
Vid 14 års ålder greps Jakis av KGB.
Han hamnade i fängelse. Sedan följde läger
och förvisningar tills han släpptes då han var
31. Han blev under denna tid aldrig dömd av
en domstol. Det hela försiggick på administrativ väg. Pojken skulle ut ur samhället. Hans
belastning, eller hans brott, var att han var son
till sin far.
Fadern var en av de generaler som Stalin
lät avrätta. Han beskylldes fullständigt grundlöst för landsförräderi. En landsförrädares familj bedömdes som en potentiell fara och
skulle i princip utplånas. Det gällde hustru
och barn, föräldrar och syskon. Man vet att
detta skedde systematiskt, men minderåriga
barn behandlades på ett annorlunda sätt än
de vuxna.
Den fjortonårige gymnasisten från Kiev
sattes i fängelse bland barn- och ungdomsförbrytare, och varför fem år av misshandel, sadism och moraliskt och fysiskt förfall inte förstörde honom totalt är svårt att förstå. Emellertid fick han så småningom, fortfarande förvisad, fortsätta sina studier. 1954, i samband
med Chrustjovs stora uppgörelse med Stalintiden, blev han fri.
Han tog då så småningom upp en kamp
mot stalinismen, vilken han menade fördömts
mera i ord än i gärning, och den kampen förlorade han, liksom t ex Sacharov förlorat sin.
Han är nu återigen förvisad och står under
poliskontrolL Hans bok liksom hans deltagande i det underjordiska spridandet av upplysningar, som försiggått i Sovjetunionen, är
att betrakta som led i den strid han fört. Det
har officiellt sagts att boken innehåller förtal
av J akirs fosterland, men det är inte sant.
Han är säkerligen lika fosterländskt sinnad
som t ex den landsförvisade Solzjenitsyn.
Men liksom denne har han velat tala om hur
det gick till på Stalins tid, och därmed också
hur det återigen kan komma att gå till.
I det kommunistiska samhällssystemet in·
går att ett toppskikt, en ”elit”, slår sig fram
och blir styrande. Den utses inte genom all·
männa val utan förnyar sig själv; ibland ge·
nomföres denna förnyelse med hårdhänta
medel. Därmed finns diktaturen inbyggd i
själva systemet, något som t ex Lenin var väl
medveten om och som Stalin praktiserade.
Den nuvarande regimen har betydligt breddat
sin plattform på toppen och går fram med
andra metoder än Stalin, men en ny enmansdiktatur är fullt möjlig i framtiden. Det finm
ingen lag som hindrar en sådan.
Motståndarna mot denna ordning – ty så-
dana finns och kommer alltid att finnas –
vet detta och söker att förklara möjligheteu
av en sådan utveckling. Bara för tjugofem år
sedan, inte mera!, blev sådana motståndan
skjutna, ofta på blotta misstankar. Jakirs bok
är ett monument bland flera över den tideu.
Idag bli sådana som han förvisade eller satta
i sinnessjukhus eller tystade på annat sätt.
Det är verkligen egendomligt att betraktJ,
hur västmakterna vid sina förhandlingar med
Moskva driver tanken på att gränser sbll
öppnas för kulturell och personlig påverio
från väst mot öst. Vad de därmed begär ir
ingenting mindre än att regimen i Sovjet·
unionen skall begå självmord, vilket den sä-
kerligen inte har en tanke på att göra.
Smygrepublikaner
I 1973 års grundlagsproposition står bl a III
läsa att ”konungadömets bevarande i dag •
en given utgångspunkt vid utformningen avs
ny författning”. Formuleringen utesluter milo
förstånd. Den förpliktar alla som medvedll
i grundlagkompromissen, alltså även
mokraterna, att åtminstone för överskådlig
lojalt stå bakom monarkin.
Men regeringspartiet ser inte saken på det
sättet. Det fortsätter envist sitt krypskytte
mot kungadömet. Det senaste exemplet på
detta är dess negativa inställning till införande
av kvinnlig tronföljd. Med röstsiffrorna 157-
156 sade riksdagen i slutet av oktober nej till
en utredning om en sådan modernisering av
statsskicket. Kvinnlig tronföljd finns nu i sex
av Europas nio monarkier.
Motiveringen för den socialistiska majoritetens hållning gavs i konstitutionsutskottet. Om
konungahuset skulle utslockna skall riksdagen
ha rådrum för att ta ställning till den framtida statsformen. Denna ståndpunkt strider
klart och tydligt mot andemeningen i grundJagkompromissen och 1973 års grundlagsproposition. Socialdemokraterna vill göra monarkin som statsform avhängig av huset Bernadottes existens. Det klara ställningstagandet i
propositionen är följaktligen enbart uttryck
för kvalificerat hyckleri. Man kommer otvivelaktigt att försöka införa republik den dag det
av någon anledning skulle saknas en manlig
tronarvinge.
Regeringspartiets agerande präglas av cynisk spekulation. Man hoppas att konungadö-
met skall dö ut – sedan skulle tiden vara
inne för en storstrid om statsskicket.
Det gör ett smått makabert intryck att socialdemokraterna så troget värnar om principerna för 1810 års successionsordning. Enligt
denna skall uteslutande konungens manliga
efterkommande ha arvsrätt till tronen. Det
hindrar inte regeringspartiet från att i andra
sammanhang gå ut med yviga deklarationer
om att jämställdheten mellan könen måste
vidgas. Blind för den egna dubbelmoralen
handlar man mot dessa strävanden när det
gäller monarkin. Det blir svårt att i fortsättningen ta partiets patos i fråga om likaberättigande för man och kvinna på allvar.
I och med att socialdemokraterna formellt
sagt ja till monarkin har de moralisk skyldighet att medverka till att denna moderniseras
när så erfordras. Ändå vill man nu behålla
den föråldrade diskrimineringen av kvinnliga
443
tronarvingar givetvis för att monarkin i
mångas ögon skall framstå i ogynnsam dager.
Handlingsättet är ynkligt. Det inger också
verkligt allvarliga farhågor för framtiden.
Sverige och PLO
Sverige har röstat för att PLO, en av de palestinska flyktingrörelserna, skall få uppträda
inför FN och tala för sin sak. Häri ligger ingenting förvånande. Visserligen är en av de
motiveringar, som utrikesministern anfört,
inte helt övertygande. Han menade att det
är rimligt, att PLO får tillfälle att redogöra
för sina syften. Men det finns många organisationer, som inte bereds tillfälle att tala i
FN, och vad PLO vill har rörelsen ofta nog
visat i ord och i handling. Den vill få bort staten Israel, och för att nå sitt mål har den använt hänsynslös terror.
Då är det andra skälet, som utrikesministern nämnt mera i förbigående, av helt annan tyngd. Han påpekade att arabstaterna
står bakom PLO. Han förnekade samtidigt att
den svenska röstningen skett med hänsyn tagen till oljan. Vi tror honom. Ingen oljeschejk har skakat en knuten näve mot hr Andersson. Alla känner ju svensk socialdemokratisk utrikespolitik, av någon anledning kallad
neutralitetspolitik, med dess höga och rena
ideal. Att dessa denna gång lett politiken in
på en väg, som råkat sammanfalla med ekonomiska realiteter, måste bero på en ren tillfällighet.
Men kanske inte helt. PLO är alltså en be·
frielserörelse och samtidigt en terrororganisation, och för sådana har statsministern i sin
allt för litet uppmärksammade intervju i The
Guardian den 26 augusti i år uttalat sin förståelse. Han menade där att en nationell befrielseprocess oundvikligt måste komma över
hela den gamla kolonialvärlden. Ju längre
det dröjer med den, desto brutalare blir den.
Han själv skulle önska att maktövertagandet
kunde ske på ett humanare sätt. Han vet visserligen att sådana rörelser tenderar att ar- 444
beta med ”sabotage”, vilket han ogillar, men
politiskt är han för deras befrielsekamp.
Trots sin aktning för befrielserörelser gör
han vissa försök att skilja mellan dem. Han
anser sig inte kunna stödja IRA på Nordirland: det räcker alltså inte att mörda och
vilja bli fri, man måste också en gång ha blivit koloniserad. Han är som bekant en varm
vän av Nordvietnam och Vietcong, fastän deras krig strängt taget är ett inbördeskrig. Frelimo sätter han högt, och Sverige och det
maoistiska Kina lär där vara de största bidragsgivarna. Om en motsvarande rörelse
skulle börja bekämpa portugiserna i Angola
kommer Sverige däremot inte att lämna
hjälp, den må vara hur mycket en terroroch befrielserörelse som helst. Hr Palme har
nyligen besökt Portugal och dess socialdemokratiske utrikesminister och med varm hand
och för svenska skattemedel skänkt 500 ton
papper till socialdemokraternas och andra
vänsterrörelsers valpropaganda – formellt
även till högerpartierna, men de är som bekant undertryckta.
Detta kan kanske verka förvirrande. Men
det är fullt konsekvent svensk utrikespolitik.
Svenska folket har för sin del bara att tiga
och betala. Men vi kan trösta oss med att vi i
alla fall slipper finansiera PLO. Dess verksamhet betalar oljan, och pengarna från den,
i motsats mot oljan själv, luktar inte.
Kan någon undra över, att hr Palme vid
middagen i Alger fann sig sammanförd med
PLO:s ledare?
Bildstormarna
Som bekant har en stor del av antikens vackraste statyer bevarats till eftervärlden endast
i stympat skick. Under fornkyrkans tid förekom det epidemier av heligt nit riktat mot
den hedniska konsten. Man slog av armar och
ben på Afrodite och krossade hennes näsa.
Ej annorlunda under medeltiden. Och reformationen ansträngde sig i sin tur att utplåna den katolska tidens skönhetsskapelser i
kyrkorna. Man kalkade över de konstverk av
väggmålningar, som påminde om en gången
tids religiösa symbolik.
Dessbättre har det numera på många håll
lyckats att restaurera dessa målningar och
återge vår tids människor estetiska och symboliska värden, som under århundraden varit
förlorade.
Vår socialdemokratiska regering har sedan
länge sett med ovilja på vår klassiska statsrättsliga symbolik. Den anses alltför mycket
påminna om den gamla överhetsstaten för att
passa i en ”modem” och demokratisk tidsålder.
För att anpassa språkliga och estetiska former bättre till de egna idealen har man döpt
om befattningar och institutioner. Underståthållaren kallas alltså numera länsdirektör.
Med den nya författningens ikraftträdande
har tydligen tiden synts vara inne för ett ge·
neralangrepp på den monarkiska symboliken
– trots att Sverige fortfarande är en monarki. Prefixet ”Kunglig” skall bort från de civila ämbetsverk och de institutioner inom
krigsmakten, som av ålder burit det. Kungliga
Flottan skall heta Flottan osv.
Härom upplystes allmänheten i samband
med att utgivarna av statskalendern bekant·
gjorde att de nya principerna skulle tillämpas i nästa edition. Någon förfrågan, än mindre utredning eller remiss, har naturligtvis inte
förekommit i saken. Åtgärden är ett av de på
dylika områden numera vanliga diktaten från
ovan – helt över folkets huvud och utan hänsyn till att många människor skulle velat ha
ett ord med i laget.
Av de nya principerna för beteckningarna
i statskalendern framgår att upphovsmänoca
är värdiga efterträdare till bildstormarna. De
tycks i varje fall inte ha reflekterat över var·
för prefixen ”kunglig” en gång i tiden uppkom och vad det i århundraden ansetts innebära.
Det tillkom – för att här stanna vid det
militära området – för att skilja vad som VIt
statliga (”rikets”) förband och fartyg fda
de regementen och skepp, som sattes upp D
privatpersoner genom värvning och ställdes
till en statsmakts (i regel furstes) förfogande
genom ett slags entreprenadkontrakt. Dalregementet var Kungl Dalregementet till skillnad
från t ex D’Albedyhls dragoner – de som vid
Perevolotjna lovade att ”göra allt vad mänskligt och möjligt var” om generalerna ville
slåss hellre än kapitulera. Men de kunde inte
rättsligen ha prefixet ”kungliga”.
Om vi behåller den historiska beteckningen
kunglig på våra militära förband och institutioner betyder detta bara att vi även i fortsättningen markerar att dessa är delar av den
svenska statens, eller högtidligare sagt rikets
försvarsmakt. De aktuella statsrättsliga skälen
härför är att konungen enligt författningen är
Sveriges statschef och försvarets högste företrädare. Både tradition och författning talar
alltså för bevarandet av en historisk symbolik,
som torde vara starkt förankrad både inom
och utom försvaret.
”Borgerlig guerilla”
I remissdebattens sista skälvande minut gjorde den socialdemokratiske partisekreteraren
Sten Andersson ett s k inhopp. Under en för
socialdemokraterna alltmer pinsam debatt
kring kollektivanslutningen viftade han med
ett papper, som han påstod avslöja en hemlig borgerlig ”guerilla”, som med smarta och
skumma metoder försökte komma arbetarrö-
relsen till livs.
Vad som hänt var att hr Andersson på
okänt sätt kommit över en konfidentiell PM
från ett studieförbund (Frihet och Framsteg)
som funnits sedan början av 1950-talet och
som verkat genom utrednings- och studiearbete samt offentliga skrifter och konferenser.
Organisationen grundades på sin tid av professor Henrik MunktelL Ett huvudsyfte med
den var att genom studieverksamhet aktivera
till politiskt arbete och att stödja samverkan
mellan de borgerliga partierna. I slutet av
1950-talet delades organisationen upp på två.
Den vida krets av akademiker och företagare,
som arbetade i den eller stödde den, fann en
445
arbetsfördelning praktisk. Ursprungsorganisationen behöll sitt gamla namn, under det att
den nya antog namnet ”Forum för Borgerlig
Debatt”, sedermera ändrat till ”Forum för
Samhällsdebatt”. Frihet och Framsteg ägnade
sig i fortsättningen åt att skaffa ekonomiska
resurser för verksamheten liksom åt utredningsarbete. Forum för Samhällsdebatt övertog studiearbetet, skriftutgivningen och konfcrensverksamheten.
I studiearbetet gjorde Forum för Samhällsdebatt under 1960-talet en pionjärinsats genom
att samla flera tusen personer ur alla de tre
borgerliga partierna till gemensamma planmässiga studier byggda på organisationens informationsbrev. En tid fanns nära 100-talet
studiegrupper. Dessa brev gick ut till ca
lO 000 personer.
Sedan de borgerliga partierna i början av
1970-talet upptagit en samverkan lades tyngdpunkten i organisationens arbete på centrala
och lokala konferenser med deltagare från
aktiva politiker och pressmän ur de tre partierna. Även socialdemokraterna förekom som
gäster. I stället för informationsbrev började
man utge tryckta politiska skrifter med en
inte alldeles obetydlig upplagenivå på ca 8 000
exemplar per skrift. Dessa har veterligen varit
flitigt använda i politiska kretsar på grund av
sitt goda faktaunderlag och kan rimligen inte
har varit okända på den socialdemokratiska
sidan.
Att beteckna ett politiskt arbete, som syftar
till öppen opinionsbildning genom frivilliga
studier och konferensdebatter – där ibland
även socialdemokrater deltagit – liksom genom offentligt utgivna skrifter som en ”guerilla” är onekligen något nytt i svenskt politiskt
liv.
Har den med så oerhörda ekonomiska och
personella resurser beväpnade socialdemokratin blivit så skuggrädd att offentlig kritik
grundad på samhällsvetenskapligt utredningsarbete och presenterad i seriösa former uppfattas som förgriplig? Eller får inte de som
tror på ett fritt näringslivs betydelse för makt- 446
balans och effektivitet i samhället använda
sina resurser för att framföra sina argument?
Där är vi inte än, även om Sten Andersson
tycks vilja ha det så.
Sten Andersson, sedermera naturligt nog
uppbackad av Aftonbladet, har försökt ~kaka
Lämplig julklapp
fram en storm i ett vattenglas. Det har hänt
förr och han har alltmer kommit att omges
med ett skimmer av legendarisk omdömeslöshet. Man kan ibland undra vad hans parti·
kamrater tycker om de björntjänster han gång
efter annan gör sitt parti.
Presentkort kan rekvireras genom aH
prenumerationsavgiften, kr 45: – , insättes å
Svensk Tidskrifts postgirokonto nummer 7 27 44 – 6
Angiv på girokupongen namn och adress både på er själv
och mottagaren

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner