Print Friendly

Dagens frågor; Medborgargarden

Av Redaktionen | 31 december 1976


1976


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

r
Dagens frågor
~edborgargarden
I ett hyreshusområde i Malmö har hyresgäster, som gripits av desperation inför masstölder och vandalisering i gemensamma källaroch garageområden, organiserat sig för gemensam vakthållning och skydd av sina ägodelar. I vissa delar av pressen har man slagit
larm och under sensationsrubriker av typen
”medborgargarden” gjort stor affär av saken. Av uttalanden från Malmö-polisen
förefaller det som man där är medveten om
att polisbevakningen i det vandaliserade området på grund av bristande resurser varit
svag. Men intrycket av uttalandena – som
kan ha blåsts upp i pressen – är olyckligt.
Det verkar nästan som om polisen mera fäste sig vid möjligheten att vaktorganisationen
av hyresgäster eventuellt gjort sig skyldig
till olagligheter än vid de uppenbarligen
outhärdliga förhållanden, som drivit fram
deras initiativ.
Sådant är inte tilltalande. Det är ju inte
fråga om planerad lynch justice utan om bevakning och kollektiv utövning av nödvärnsrätt. En sådan rätt tillkommer varje medborgare – inklusive att gripa en brottsling på
bar gärning. Den får också utövas kollektivt,
men måste alltid ligga inom de gränser, som
lag och domstolsprejudikat uppdragit.
När enskild bevakning av detta slag organiseras blir vanligen reaktionerna häremot i
massmedia starka. Man varnar t o m för att
dylika ”vaktföreningar” kan få politisk innebörd. Förmodligen är det minnena från nazismens och kommunismens organiserade
politiska stormtrupper som spökar.
Sådana reaktioner är överdrivna. Om det
på något håll händer att polisen inte kan klara sin uppgift och människor tillfälligt organiserar sig till gemensamt skydd är detta en
skäligen harmlös företeelse, så länge organisationen håller sig inom lagens gränser. Den
nyttan gör ett sådant initiativ alltid att det
fåster allmänhetens (och polisens) uppmärksamhet på att en viss typ av kriminalitet
svämmar över alla gränser och måste stoppas, vilket framkallar samhällets motåtgärder.
Malmöfallet aktualiserar emellertid ett
problem, som borde angripas, nämligen
medborgarnas kännedom om vad nödvärnsrätt är och hur långt den sträcker sig.
Detta problem kan komma att bli än aktuellare allteftersom vi övergår till att tillämpa
kriminalvård i frihet hellre än s k vård på anstalt. Reformer i den riktningen kan komma
att försätta enskilda människor i bekymmersamma eller farliga situationer. De bör då
veta att de har rätt att värja sig, de sina och
sin egendom och att de har polisen och domstolarna bakom sig, när de gör det. De bör
också veta hur de skall förfara, när de går till
nödvärnsaktion. Allmänheten behöver information om detta svåra problem, och det
är myndigheternas sak att tillhandahålla
den.
Böndagsplakatet
Sedan reformationen har Konungen förordnat om årliga böndagar för Svenska kyrkan. Sedan 1600-talet har detta skett i ett
böndagsplakat, som lästs upp i nyårsdagens
guds~änst. I plakatet infogades ord om böndagarnas betydelse i den aktuella tiden; krig
och missväxt hörde till sådant som gav anledning till betraktelser. Dessa skrevs från
början om inte av kungen själv dock inom
kansliet. På tex 1800-talet kunde ecklesiastikexpeditionen lägga ut beställningar hos
olika biskopar. På senare tid har det tillhört
ärkebiskopens privilegier att skriva dem:
”Vår ärkebiskop” kallades han ännu för ett
år sedan, då böndagsplakatet inleddes med
den gamla formeln ”Vi Carl Gustaf, med
Guds nåde . . .”
Stödd på regeringsformen har vår regering gjort rent hus med detta. Konungen är
helt borta ur årets böndagsplakat, och Guds
nåd åberopas inte. ”Förordning om predikotexter för böndagarna år 1976” är undertecknad På regeringens vägnar Hans Gustafsson. Torftigare kan det inte göras. Emellertid meddelas att ”I anslutning härtill har
ärkebiskopen nedskrivit följande maningsord att uppläsas i rikets kyrkor”. Regeringen
står inte för vad som sägs, men frågan är om
ärkebiskopen därför fått fria händer.
Ärkebiskopens ovanligt långa maningsord
formar sig nämligen till en utläggning av
gudsgänstlivets betydelse i anslutning till
1975 års kyrkomöte. Enligt den gamla ordningen förutsatte Ko1:mngen på nyårsdagen,
att det svenska folket var ett kristet folk eller
att det i varje fall borde vara det. Ärkebiskopens maningsord viker undan den frågan.
Ingen får uppfattningen att den nuvarande
regeringen är intresserad av kristna förmaningar.
För övrigt är även vad ärkebiskopen skriver inte alldeles okontroversiellt. Handbokskompromissen vid kyrkomötet skall överarbetas innan det kan bli tal om att lägga fram
den för församlingarna. Ärkebiskopen uttrycker sig som om den vore färdig. Han
skriver också att ett Tillägg till Den Svenska
psalmboken antogs av kyrkomötet. Ingen
har ännu sett det. Vad som hände var att
kyrkomötet hårdgranskade ett tilläggsförslag – 56 av de föreslagna psalmerna förkastades helt, 61 begärdes omarbetade i olika
avseenden, några tillägg av utländska psalmer begärdes och de finns ännu inte publicerade i översättning. Det hela hänsköts till
en kommitte, vars sammansättning enligt
mångas mening borde förändras.
Det har hört till god ordning att församlingen åhört Konungens ord i böndagsplakatet stående. I år fanns det präster som
uppmanade de närvarande att förbli sittande. Det är skillnad mellan kung Carl XVI
Gustaf och statsrådet Hans Gustafsson.
l världspolitikens virvlar
Det finns en särdeles oskyldig institution i
världen, nämligen Interparlamentariska
55
Unionen. Dess uppgift är att samla representanter för världens parlament till kongresser, varvid Unionen gästar något av sina
medlemsparlament, vilket får äran att fungera som värdförsamling.
Några skakande händelser brukar inte
förekomma vid dessa kongresser. Ej heller
lär de annat än i homeopatiska mått räknat
bidraga till det internationella samarbetet.
Man ägnar en pliktskyldig om ock något
förströdd uppmärksamhet åt värdlandets
parlamentariska institutioner, träffar några
av landets politiker – vanligen på den sekundära nivå man själv i regel tillhör – man
äter goda måltider och roar sig i övrigt efter
smak och förmåga.
Som sagt – det hela är oskyldigt och kan
knappast skada annat än parlamentens respektive partiernas representationskassoL
Men nu har det plötsligt uppstått ett bekymmer i den svenska riksdagens interparlamentariska grupp. Dess socialdemokrater
har gripits av själanöd och tvekar om man
kan resa till ett så odemokratiskt land som
Spanien. Andra medlemsländer har inga
motsvarande samvetsbetänkligheter – på
goda grunder, eftersom Unionen de senaste
åren gästat såväl Rumänien som Jugoslavien
och år 1977 skall sammanträda i Bulgarien.
Dessa socialistiska diktaturstater har som bekant också parlament, även om de sedda
med västerländska ögon förefaller vara nå-
got säreget konstruerade.
Men de svenska socialdemokraterna våndas inför ett gästspel i Madrid hos Spaniens
ärevördiga Cortes. Ordföranden i den
svenska gruppen, den socialdemokratiske
riksdagsmannen Sture Ericson, ger bakgrunden till tveksamheten i ett uttalande,
vari han säger att det ”spanska parlamentet
är en sällsynt kvalificerad samling gamla fascister. Där har några av de allra värsta falangisterna och Francoanhängarna samlats”.
Det lär förmodligen inte trösta honom
stort om han får upplysningen att i det
l
l
spanska parlamentet också finns icke obetydliga inslag av konservativa och liberaler
av en typ, som ej nämnvärt avviker från
motsvarande grupper i andra västeuropeiska länder. Sådana vill han kanske inte umgås
med heller?
Men nog borde en ordförande i en utrikesrepresentation tänka sig för något, innan
han uttalar sig på det sättet om den värd han
eventuellt skall vara gäst hos. Tidningen Expressen, som också uppehållit sig vid uttalandet, påpekar välvilligt att hr Sture Ericson icke är släkt med sin partibroder Hans
Ericsson. Det bör han vara glad överjust nu,
särskilt som hans diplomatiska talanger tycks
vara av samma art som Hans Ericssons.
Gåvor till Kuba
I en ledare i ett föregående nummer av
Svensk Tidskrift uppgavs att Kuba deltog
med vapenleveranser i kriget i Angola. Mer
än så var ej känt när den skrevs, och även om
man kunde misstänka att det rörde sig om
mera stöd än med vapen, fanns detta inte
bekräftat. Nu har kubanerna själva meddelat, att de har 5 000 man i Angola; siffran är
tilltagen i underkant. Givetvis strider de för
MPLA, som med orätt kallas en befrielserö-
relse och som understöds av Moskva och,
med pengar, även av Sverige.
Kuba kunde ännu för tio år sedan betecknas som ett u-land, visserligen inte ett av de
sämst ställda. Numera har det i begränsad
omfattning blivit ett industriland. Att det
kan sätta in delar av sin krigsmakt i ett krig i
en annan världsdel visar tillräckligt hur
långt dess ekonomiska utveckling nått.
Trots detta får Kuba svensk u-hjälp ännu
innevarande budgetår med 60 milj kronor.
Man skulle trott att därmed vore hjälpen
slut. Om Kuba inte är ett u-land skall det inte ha hjälp, och om landet intervenerar i ett
krig i Afrika bör Sverige åtminstone inte
uppmuntra detta. Så tror man, men regeringen vill annorlunda: i statsverkspropositionen föreslås att en höjning sker till 70 mil- . joner till Kuba.
Förslaget är så upprörande och utmanande att det är svårt att finna tryckbara ord om
det. Är det inte nog att Sverige ger 325 milj
kronor till kommunisterna i Vietnam? Måste
den svenska hjälpen till fattiga länder korrumperas och detta så till den grad, att vi
skall gå in med pengar i varje krig där kommunisterna ingriper med vapen? Anständigtvis borde riksdagen avslå hela anslaget
till Kuba.
Men det finns verkligen en sak som talar
däremot. Som var och en vet har hr Palme
personligen engagerat sig för Kuba och han
har också vederbörligen hyllats av Fidel
Castro i Havana. Förslaget om 10 miljoners
höjning får ses mot den bakgrunden. De är
vad svenska folket bör betala för sin statsminister. Man kan ha vilken åsikt man vill om
honom, men man bör inte desavouera honom inför utlandet.
Å andra sidan har riksdagen också sin värdighet att tänka på. Att betala u-landshjälp
till ett icke u-land är redan betänkligt. Att
höja hjälpen då landet frivilligt gått i krig är
orimligt. Det bör under inga omständigheter förekomma.
En medelväg vore att bryta ut det nuvarande anslaget ur u-landshjälpen. Sedan kan
beloppet – de svenska skattebetalarnas
pengar – ännu ett år överlämnas till Kuba.
Det bör då uppföras som särskilt anslag i
riksstaten, lämpligen under rubriken Svensk
hedersgåva till Kuba för dess militära ingripande i kriget i Angola.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner