Print Friendly

Dagens frågor; Läget i Danmark

Av Redaktionen | 31 december 1974


1974


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Dagens frågor
Läget i Danmark
Före det danska folketingsvalet den 4 december i fjol gjorde Venstres ledare, förutvarande
utrikesministern Poul Hartling, stor sak av
det program, som hans parti hade för de första
100 dagarna efter valet. Redan innan de 100
dagarna var över, befann sig stora delar av
väljarna på förtvivlans brant – men Poul
Harding, från den 18 december ledare för
Venstres minoritetsregering (22 mandat av
179!) var helt nöjd. Den första ekonomiska
överenskommelsen var ett faktum och krafterna kunde samlas – hoppades Harding –
för mera långsiktiga uppgifter.
Men den ekonomiska förlikningen från mitten av februari mellan fyra av Folketingets
sex partier (Socialdemokraterna, Venstre,
Centrumdemokraterna och Kristeligt Folkeparti) var inte bra. Den innebar att näringslivet skulle få upp mot 2 milliarder kronor
till kostnadsdämpade åtgärder, vilket fick
flera stora industriledare att betacka sig och
en att tala om ”Ebberöds bank”. Därutöver
– och detta blev det mest kontroversiella –
blev det på socialdemokratiskt förslag bestämt, att inkomster över 3~0 000 kr skulle
beläggas med spartvång, som skulle tas ut
mot slutet av 1974, samtidigt med inbetalningen av de s k restskatterna. För större inkomster på över 100 000 drabbar tvångssparandet ganska hårt, och de höga inkomstskatterna, världens högsta, sänks inte. Sällan
har en överenskommelse blivit så enstämmigt
kritiskt mottagen av sakkunniga och av pressen.
Politiskt betyder den att det borgerliga samarbetet i dansk politik har slagits i stycken,
antagligen för lång tid framåt. Det samarbete,
som bildade underlag för Baunsgaard-regeringen 1968-71, var ännu före folketingsvalet i
december 1973 det borgerliga alternativet.
Efter valet visade det sig, att de tre partier,
som under sin regeringsperiod haft en bekväm
majoritet, hade krympt ihop till en minoritet.
Poul Harding utmanövrerade den radikale
Hilmar Baunsgaard i kampen om regeringsmakten – något som Baunsgaard inte förlåter
– och att de konservativa insisterade på att
försöka den gamla kombinationen igen har
ingen lyssnat till. De har inte sagt något mera.
De är för svaga och för splittrade.
Splittringen inom det konservativa partiet
slog kort efter valet ut i full låga. Striden
mellan partiordföranden Haunstrup Clemmensen, som sökte sig mot mitten, och riksdagsgruppens ledare Erik Ninn-Hansen diskutera- l
des öppet, särskilt i Berlingske Tidende,
med skarpa personliga hugg från båda ledar·
nas anhängare.
Utgången blev, att Ninn-Hansen avgick
gruppledare och att Haunstrup
har sagt ifrån, att han inte låter välja om
på partiets riksmöte till våren. Till ny
ledare har valts advokat Poul Schliiter,
politiskt står Ninn-Hansen närmast. Han
ler nu på att formulera en mera precis
servativ politik, som skulle kunna locka
baka förlorade röster. Men v..,uuvu>u.<•u~•
ningarna efter valet har visat en
tillbakagång för partiet – enligt vissa
sökningar ned ända till litet över en u~:o<ll<”‘”•
av det antal röster, som partiet hade
för få år sedan.
Poul Harding hade däremot med sin
ringsbildning utan tvekan i första
hejdat det tidigare lantbrukarpartiet
tillbakagång. Detta visade de första vp•u•……_
mätningarna, och få iakttagare kunde
på att Hardings fasta beslut att få överta
geringsmakten just hade detta i sikte.
”hårding” kallades Harding på
borg, ett förvånande öknamn på en rmm>~JJPII
mycket sympatisk teolog, som utvecklade
till en kunnig och ganska effektiv u”‘”‘”;”””’•
nister, men som kanske inte alltid var
nog.
Vad vill och kan han med sin nya maj
i Folketinget? Det är långt ifrån säkert
den kommer att hålla. Den står och
naturligtvis med att samarbetet med
c
Ii
PJ
y ,
gr

w
de
de
ra’
Iig
\’C
jemokraterna (48 mandat av Folketingets
79) kan bevaras. Om detta kan ske, kan man
dkna med stöd från den tidigare höger-social- }l!lllo.kraten Erhard Jakobsens Centrumdemo- (14 mandat), ty denne förklarade överunder de spännande förhandlingarna
· att hans parti skulle acceptera vad
a,<>.v..,,…. och socialdemokrater kunde enas om.
form av anpassningsförrnåga hör trots
till sällsyntheterna icke blott i dansk po- &tik o o o
Motviljan mot förlikningen visade sig i att
~ nyvalde Venstre-medlemmen redaktör J o- ‘-mes B0ggild i protest mot tvångssparandet
limnade Folketinget för att inte komma i den
IIIUationen att vara tvungen att rösta emot
tch kanske störta regeringen. Hans efterföljare
ir medlem av regeringen (miljö- och bostads- ~ter Holger Hansen) och kommer inte att
llib. Men man måste också ta hänsyn till
Iristetigt Folkeparti (7 mandat), som bara
ayeket motvilligt gick med på tvångssparanllet, men inte ville störta regeringen av den
llliedningen.
Mogens Glistrup har icke förmått att göra
ig gällande annat än med fantasifulla lagfördag, som hittills röstats ned med bastant mapitet. Hans privata advokatverksamhet är nu
lter i polisens strålkastarljus (politisk förföljelse, protesterar Glistrup) och en enstaka
medlem av hans folketingsgrupp har redan
&mnat partiet.
Propaganda mot försvaret
Vem väntar sig att i Sverige finna personalpupper, som regelbundet förhånas och förliiljs av en del av det klientel, för vilket de av
Ilaten är satta att arbeta, och detta utan att
deras arbetsgivare gör någonting för att skydda
dem? Det är här inte fråga om t ex uniformende polismän, som vet att de får tåla åtskilligt av ligister och andra men som samtidigt
~ att de har rätt att ingripa och att de har
115
sina chefer bakom sig. Det rör sig inte heller
om kriminalvårdstjänstemän, som visserligen
många gånger kan råka ut för besvärliga fall.
Det rör sig om anställda inom försvaret, från
officerare av alla kategorier till kvinnliga
skrivbiträden.
Personalorganisationerna vid Kronobergs regemente har nyligen skickat en gemensam skrivelse till sina förbund för att tala om vad de
får uppleva i sin tjänst. De utsätts för kontinuerlig smutskastning från vissa extremistgrupper, säger de. Förföljelsen har fortgått i
flera år. Personalen hotas, den skälls för as
och svin. Så går det faktiskt till; bekräftelse
får man redan genom att bläddra i den på regementet illegalt spridda skriften Fotfolket –
en skrift som skulle ha fått den nazistiske utgivaren av Der Stlirmer att varmt glädjas
över sina lärjungars följsamhet, om han inte
för länge sedan blivit hängd. Utgivarna, eller
i varje fall utprånglarna av Fotfolket blir inte
hängda. De kandiderar till värnpliktsriksdagen.
Vilka extremister som här är fråga om, anges inte i skrivelsen, men det kan väl bara
vara KFML(r). Om så är, bör man kunna
komma åt verksamheten, vilket emellertid
förutsätter att försvarsministern vill och att
justitieministern vågar. Skrifter som Fotfolket
kan inte framställas innanför ett regementes
grindar, utan det görs centralt av en organisation som dessutom innehar ett tryckeri. Att
avslöja varifrån skriften kommer kan inte vara
alltför svårt, och inte heller bör det vara omöjligt att åtala det äreröriga innehållet. Detta
vore åtminstone en början till slutet för spridning av sådana alster. Det är ingenting som
extremister i sådana sammanhang fruktar så
mycket som offentligt avslöjande.
Kanske kunde också regementets personal
slå sig samman med de värnpliktiga för att
isolera dem som ägnar sig åt det smutsiga
hantverket: de blir efter en tid kända. En
kamratpåverkan kan sedan åstadkomma mycken nytta.
116
Härigenom kommer man dock inte till rätta
med organisatörerna. Dessa är starka och kan
skaffa fram hur mycket stöd som helst genom
Sveriges Radios samling av extremister, för
vilka angrepp på svenskt försvar tycks ingå i
de regelbundna arbetsuppgifterna. Den som i
början av februari hörde ett hysteriskt utbrott
av hr Bosse Gustafsson i P l :s program Fritt
ur hjärtat vet vad som menas. Anförandet var
inte bara försvarsnihilistiskt. Det innehöll också sådant som att talaren kunde bevisa att
80 % av de svenska officerarna är ”höger
eller höger om höger”, varmed väl i sammanhanget bara kan menas nazister. Ingen ansvarig utgivare i en tidning, som vill vara hederlig, skulle publicera sådant. I Sveriges Radio
föll det ingen ansvarig in att inte göra det.
Personalen vid I 11 har alldeles rätt. Den
begär ett positivt, officiellt stöd från både
fackligt håll och från de demokratiska partierna. Detta är också vad hela försvarsväsendet behöver och långt mera än vad som nu
ges.
Förnuftets ord
Om så väl skulle bli att U68 försvinner i arkivens djup till välförtjänt glömska, borde en
icke ringa del av förtjänsten tillgodoräknas
Uppsala universitets rektor Torgny T Segerstedt. Alltsedan utredningen presenterades har
han stått som den samlande kraften i den veritabla motståndsrörelse, som utredningen
frammanat vid universiteten. Lärare och studenter har nu till sist marscherat upp på en
sällan skådad enhetsfront för att avvisa utredningsförslagen. Om än de båda kategorierna
naturligen lagt tyngdpunkten olika i sin kritik,
har ändå slutsatsen blivit gemensam.
Utredningen kan inte läggas till grund för
statsmakternas definitiva ståndpunktstaganden
till en universitetsreform. Arbetet måste göras
om – i en anda som bättre garanterar att resultaten verkligen främjar vetenskapens frihet
liksom forskningens och undervisningens gemenskap.
Hr Segerstedt har inför slutskedet i debattcu
kring U 68 samlat sin kritik i en skrift ”Hotet
mot den högre utbildningen”. Sällan har det
varit anledning att så varmt rekommendera 11
politisk stridsskrift till allmän begrundan. Haa
ger lika klargörande som åskådligt de
rande argumenten mot utredningsförslagCIL
Hans framställning blir så övertygande jllll
genom att han kan tala utifrån ett helt yrk~t
livs erfarenheter. Forskarens, lärarens och
versitetsledarens gedigna kännedom om
problemen både principiellt och praktiskt
sig lyser igenom snart sagt varje rad. Just
för att han så väl vet vad han talar om,
levs det som en befrielse när han utan
skräda orden tager itu med den u”u’u”‘K”IIill
som inte så sällan manifesterats t ex i
drastiskt ökat inflytande för det allmänna
universiteten. Han påvisar hur starkt detta
flytande redan är och föreslår konkreta
der för hur det skall utvecklas och uaJ.<Im~at~
män.
Hans förslag till sammansättningen av
versitetsstyrelserna borde tagas upp till
utredning och debatt. Inte minst är det
kommet att han klart säger ifrån, att de
honom föreslagna tre saJrnh,älllsn:prese:ntant&l
na i universitetsstyrelserna som särskilt
uppgift skulle ha att genom insyn
”några av alla de vanföreställningar som
breder ut sig om det akademiska livets ·
ring och det inom elfenbenstornet
myglet”.
Dessa vanföreställningar är förmodligfJI
viktig förklaring till att
kan gå snett genom U 68. Till icke ringa
bär universitetslärare och studenter själva
svaret för det oroande läget. Hade de
och mer allmänt försökt motverka
heten om och den därav följande
förståelsen för universitetens unika och
bärliga roll i samhälls- och kulturlivet,
möjligheterna att vinna gehör varit större.
Medborgarna borde också ha fått veta mer
om hur det vardagliga arbetet vid forskarbord, i laboratorier och i lärosalar faktiskt ser
ut. Hr Segerstedt borde – i tid – fått fler
medkämpar i strävandena att föra förnuftets
talan.
Avspänning i öst
Förra året gav den sovjetiske fysikern och
förkämpen för medborgerliga rättigheter Andrej Sacharov en intervju för den amerikanska
tidskriftea Newsweek. Han sade i den, att
kampen för dessa rättigheter nu är meningslös
i hans hemland. ”Makthavarna uppträder brutalare. På grund av avspänningen anser de
sig kunna ignorera den allmänna opinionen
i väst.” De ·kan lita på, menade han, att ingen
bekymrar sig om att människors frihet undertrycks i Sovjetunionen.
Alldeles rätt hade han inte. Fallet Solzjenitsyn har visat hur en verkligt grov kränkning
av en människa framkallat en våg av ovilja.
Även i vår riksdag har de demokratiska parPärmarfdr årgång 1973
117
tierna gett uttryck för den. Resultatet blev
för Solzjenitsyns del inte fängelse utan landsförvisning, alltså en offentlig bekräftelse på
ofriheten i hans hemland. Han överlevde i
alla fall. Men hur många förföljda kulturpersonligheter i Sovjetunionen är atomfysiker eller Nobelpristagare?
Den som påmint om Sacharovintervjun är
redaktör Alvar Alsterdal, som i Utrikespolitiska Institutets skriftserie Världspolitiska
Dagsfrågor skrivit en liten broschyr kallad
”Avspänning i östperspektiv”. Den skall man
inte gå förbi. Författaren påminner där om
den hos oss nästan bortglömda kommunistiska
grundtanken, att den fredliga samexistensen
är ekonomisk och politisk men inte ideologisk.
Den kommunistiska generallinjen är läran om
att kapitalismen oundvikligt kommer att förintas genom en revolutionär övergång till socialism. Man kan, som en rysk historiker nyligen sagt och som Alsterdal citerar, göra
”bruk av skilda diplomatiska metoder” för att
lösa Sovjetstatens utrikespolitiska uppgifter.
Men det slutliga revolutionära målet står fast.
Det är häpnadsväckande, hur öppet detta
sagts ifrån inom Sovjetunionen under det sekan rekvireras från Svensk Tidskrifts expedition, tel 08-21 00 49, eller genom insättning av kronor 14: 60 (inkl. moms och porto) på postgiro 7 27 44-6.
118
naste året, utan tvivel för att lugna de inhemska kritikerna av SALT-förhandlingar och
nedrustningskonferenser. Sådana kritiker finns
nämligen: en av dem är Sovjetunionens chefsideolog Mik!hail Suslov. Hans ställning är
mycket stark och han är en trogen gammal
stalinist. Det är säkerligen bl a med hans stöd,
som en professor i Moskva föreläst om rättfärdiga och orättfärdiga krig – en tanke som
skall hållas levande hos unga kommunister.
Inbördeskrig är ”legitima, progressiva och
nödvändiga”, dvs om de är riktade mot en
demokratisk styrelse i ett icke-kommunistiskt
land.
Men denna lära går vida längre. I Bonn
har en diplomat vid Sovjetambassaden öppet
förklarat under en diskussion, att Sovjetunionen inte kommer att angripa Förbundsrepu·
bliken ”såvida inte där inträffar något som
hotar freden”. Vem avgör vad som är ‘hot
mot freden – ja, frågan behöver inte ställas.
Avspänning är, so~ Svensk Tidskrift framhöll i en ledare i årets första nummer, något
mycket ovisst och osäkert. Vi förväntar knappast, att de svenska troende partivänner, som
skriver försvarsministerns säkerhetspolitiska bedömningar i statsverkspropositionen, skall taga
intryck av oss; inte ens verkligheten tycks
påverka dem. Men nog borde de läsa en av
sina egna. Redaktör Alsterlund,
till här nämnda broschyr, är ledarskribent
Arbetet, partiets mest betydande tidning.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner