Print Friendly

Dagens frågor; Kring Stålverk 80

Av Redaktionen | 31 december 1976


1976


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Dagens frågor
Kring stålverk 80
Ingen sitter säkrare i regeringen Palme än
statsrådet Rune Johansson, framhöll SvD
med full rätt på ledarsidan den 13 mars.
Han har i fråga om Stålverk 80 visat upp en
fullständig inkompetens när det gällt att styra projektet, men socialdemokratiska statsråd skall behandlas som ofelbara. Att erkänna grova misstag vore att undergräva regeringens prestige. I varje annat parlamentariskt land skulle hrJohansson gjort sig omöjlig, men i Sverige är hans fortsatta statsrådstid tryggad.
Kanske dock inte helt och hållet. Han hade uppenbarligen fått förbud mot att infinna sig till riksdagsdebatten den l Omars, där
hr Sträng på sitt speciella sätt förde hans talan. En annan skulle ha uppfattat förbudet
som ett diskret överräckt silkessnöre. Men
till hr Johansson hade man kunnat skicka ett
hamprep utan att han skulle ha tagit vid sig.
Samma kväll uppträdde han i TV för att försvara ett av sina många ovederhäftiga uttalanden, denHa gång om att stålverket skulle
bantas men arbetskraftsbehovet förbli oförändrat. Alltför många kommentarer till denna räkning hade influtit från’ Norrbotten.
Hr Johansson förklarade att han avsett 1974
års beräknade siffror på 2 300 personer och
lagt till 15% för sjukdom och bortovaro.
H ur många svenska företag anställer nära
20 %, vilket är rätta siffran, fler anställda än
de som behövs för driften?
Regeringen tillkallade nu en hjälpexpedition i form av sin – för att tala med Gunnar
Unger – lätt rödbrokiga teknokrat, alltså
Erik Grafström. Denne började använda
siffrorna 7 000 till8 000, varvid han förmodligen räknade in de redan vid NJA anställda
i slutposten. Emellertid hade vid denna tid
alla siffror blivit meningslösa och ingen trovärdig, eftersom man äntligen fått veta att
hela stålverket, med eventuell lönsamhet
och allt, befinner sig på planeringsstadiet.
Det finns åtskilligt att lära av jippot med
Stålverk 80. Först det självklara, att en än så
hygglig person – vilket hr Johansson enligt
samstämmiga vittnesbörd är – utan annat
än politisk skolning inte duger till företagsledare därför att han blivit statsråd. Vidare att
de anställdas representanter i statliga företagsstyrelser tydligen väntas finna sig i att bli
överkörda. I inget privatföretag skulle numera de anställda kunna bli så rått behandlade som skett i detta fall. När en VD abrupt
avgick med en uppseendeväckande och för
företaget utomordentligt viktig motivering,
blev styrelsen inte underrättad på flera veckor!
Slutligen: vad hade hänt om de påtänkta
löntagarfonderna varit i kraft och ett företag
felkalkylerat sin utbyggnad som Stålverk 80.
Skulle LO-politrukerna – observera att det
ju inte längre är fråga om de anställda på
platsen – m~d trycket på sig från partivänner i kommunstyrelser och landsting vågat
lägga ner hela projektet och börjat räkna om
det i mindre skala. Skulle de ha erkänt sina
misstag? Tro det, den som vill!
”Oönskliga effekter”
Glorian kring Gunnar Emanuel Sträng har
bleknat åtskilligt på sistone. Det har inte varit bra för honom – målsmannen för en
konfiskatorisk skattepolitik – att bli beslagen med att noga utnytua en typ av skatteav~
drag, som de radikala krafterna i hans parti
ogillar.
Men värre – i allas ögon – var hans uppträdande mot Astrid Lindgren, då hon gick
till storms mot att marginalskatterna kunde
komma att överstiga 100% för fria yrkesutövare och företagare. Eliminerandet av taken för de sociala avgifterna verkar just så.
När hr Sträng i tungt majestät reste sig i riksdagen för att besvara partivännen Astrids
kritik trodde man att han skulle utlova omedelbar rättelse. Ty en finansminister kan väl
inte se till att milimeterrättvisa skipas för
hans personliga del och samtidigt vifta bort
ett socialt rättviseproblem av största betydelse för 100000-tals medborgare.
Men det kunde hr Sträng. Han viftade
bort Pomperipossas klagan över att hon
skulle få betala l02 %i skatt med den oefterhärmliga egna formuleringen ”oönskliga effekter”. Hans egentliga ärende var att ta
Astrid Lindgren i örat. Hon beskylldes för
att ha räknat alldeles fel och tillhölls att stanna hemma och skriva sagoböcker i stället för
att blanda sig i skattepolitiken.
I det ögonblicket torde de flesta TV-tittare ha flämtat till. Så långt har alltså maktens
förgiftning gått inom den svenska socialdemokratin, att dess populäraste demokratiska
gestalt kastar masken. Bakom Gunnar
Strängs landsfaderligt breda nuna skymtade
tyranniet: det brutala kommandot till en välmenande medborgare, till på köpet socialdemokrat: Håll tyst och sitt hemma, det här
sköter vi!
Hur socialdemoil,raterna skött saken kunde Riksskattenämnden upplysa: Astrid
Lindgren hade räknat rätt. 100 000-tals andra, som också räknat på saken, kunde också
vitsorda hennes beräkningar. Hr Palme har
nu i stor hast •utlovat bot och bättring.
Till det behövdes ett ingripande av Pomperipossa. Intill dess hade regeringen i all
liknöjdhet lyssnat till klagomålen från de ·
många och små, som hotats tillfogas orimliga
ekonomiska förluster genom socialdemokratins förföljelse av fria yrkesutövare och
företagare.
statsdirigerad landstingssjukvård
Debatten kring upprustningen av Sabbatsbergs kvinnoklinik har aktualiserat frågan
om regeringens och statliga organs detaljstyrning av landstingens sjukvård. Landstingen är på sjukvårdsområdet föremål för
ett komplicerat statligt förmyndarsystem,
som är både på gott och ont, men mest på
ont.
Sjukvårdslagen föreskriver att respektive
147
landsting ha1 att ombesörja sjukvård för
dem som bor inom landstingsområdet. Om
nu landstingen fått detta ansvar är det ganska svårförståeligt att regering och statsförvailning ägnar sig åt en sådan detaljstyrning
av sjukvården som nu sker. En styrning som
genom olika slags tillståndsgivning präglas
av politisk byråkrati och ofta också av tidsutdräkt. Statliga organ skall exempelvis detaljgranska alla ny- eller ombyggnadsritningar
till sjukvårdsanläggningar. Delade meningar
råder om detta alltid är till förmån för sjukvårdens rationella bedrivande. Denna
granskning har dock alltmer kommit att bli
av rådgivande karaktär:
Den hårdaste styrningen utövar dock regering, socialdepartement och socialstyrelse
när man årligen för varje landsting i detalj
planerar vilka ny- eller ombyggnadsprojekt
som skall få genomföras. Man prioriterar efter den inriktning man önskar ge sjukvården. Vid denna prioritering tas också arbetsmarknadspolitiska hänsyn. Regeringen kan
givetvis vid detta tillfälle lägga politiskt taktiska hänsyn i vågskålen och hjälpa sina politiska bröder i något landsting.
På de landsting inom vilkas sjukvård bedrivs läkarutbildning kan ytterligare press
utövas genom hot om indragning eller sänkning av statliga investeringsbidrag. Men
skulle något landsting ändå vilja försöka gå
utanför den statliga planen, är det inte möjligt då arbetsmarknadsmyndigheterna vid
byggnadstillståndsgivning helt följer vad regering och socialstyrelse angivit. Är investeringen tillräckligt stor, fattar regeringen beslut om byggnadstillstånd.
Men det finns ytterligare områden där
statsapparatens långa arm griper in i landstingens sjukvårdsplanering. Med stark hand
ransoneras landstingens läkartjänster både
till antal och innehåll. Det är inte alltid av
ekonomiska skäl som nya tjänster inte inrättas av landstingen. Även om en fruktbärande dialog förs mellan landstingen och socialstyrelsen i läkarfrågan, kvarstår det faktum
148
att regering och myndighet kan detaljstyra
sjukvårdens medicinska inriktning i landstingen genom tilldelning av läkartjänster.
Den kanske mest omdebatterade styrningen är den som socialstyrelsen utövar i fråga
om privata sjukhem. Socialstyrelsen skall
kontrollera sjukhemmen från vårdsynpunkt. Med anmärkningar om småsaker kan
sjukhem slås ut. Sedan hjälper det inte hur
positivt inställt· landstinget är till privata
sjukhem. Det finns alltså all anledning för
landstingsförbundet att ta itu med den statliga förvaltningens klåfingrighet när det gäller landstingens sjukvård.
Släpp väljarna loss!
,;Släpp väljarna loss, det är vall” heter en li- ~n skrift som Moderata Ungdomsförbundet givit ut inför årets valkampanj. Det är en
skrift som är liten till formatet men rik på
ideologiskt innehåll. Den utgår från den
Mehrska fri- och rättighetsutredningens behandling av hur medborgarnas rätt skall
grundlagsskyddas, men utvecklar sig efterhand till en uppgörelse med den socialdemokratiska demokratisynen överhuvud.
Under de senaste tio åren har skiljelinjen
mellan moderat och socialdemokratisk samhällssyn framträtt allt tydligare. Så sent som
vid mitten av 60-talet fanns det fortfarande
en ganska stor fond av gemensamma värderingar mellan SSU och dåvarande Högerns
Ungdomsförbund. En ungdomsförbundsdebatt kunde t ex kretsa kring frågan om det
var vettigast att ha barnbidrag eller barnavdrag, eller om det var lämpligt att införa beslutande folkomröstningar. Visst avspeglade
dessa debatter skilda attityder. Men i stort
sett var avståndet mellan ståndpunkterna
måttligt.
Sedan dess har mycket förändrats. SSU
har, liksom socialdemokratin i övrigt, utvecklat sig i alltmer totalitär riktning. Det
bör understrykas att totalitär inte är detsamma som diktatorisk. Socialdemokratin har
alltid bekänt sig till demokratin som politisk
beslutsprocess. Men den demokratiska socialismen är totalitär i den meningen att den inte accepterar några gränser för det politiska
beslutsfattandet. Det får inte finnas något
som heter ”privat”.
Ett uttryck för detta är SSU:s satsning på
de s k folkrörelserna. I MUF:s skrift illustreras SSU:s strävan genom att man låter SSUarna sj!ilva skissera sin framtidsvision –
”Vardag iTäbryd, 1984”.
Alla bostäder har där övertagits av HSB.
Unga Örnar avlönas av kommunen för att
leka med barnen. Barnen använder inte
längre knytnävarna, utan röstar om vad de
vill leka. ABF producerar radio- och TVprogram samt spelar en aktiv roll i det kommunala kulturarbetet. ABF-kören sjunger
internationalen utanför Folkets Hus-filialen
på l maj. Det kommunala midsommarfirandet är årets höjdpunkt.
Kommunen betalar föreningslivet. Detta
har möjliggjorts genom att pengar har tagits
från andra kulturarrangemang. Att detta
drabbar kommuninnevånare som inte är
med i någon folkrörelse är bara bra, eftersom ”icke-kollektivisterna, de föreningsobundna, de som ej tar ställning utan bara
kvirrar, till sist måste gå in i en organisation
och lära sigjobba demokratiskt.”
Mot denna demokratisyn – som innebär
att den enskilde inte kan företaga sig något,
som han inte först lyckats samla en politisk
majoritet för – ställer MUF det ”öppna samhället”. I det öppna samhället garanteras individens frihet av att det finns olika maktcentra som kontrollerar, balanserar och
motverkar varandra. Det utrymme som skapas mellan olika maktcentra ger individerna
spelrum för egna avgöranden, för valfrihet.
Ett demokratiskt samhälle kännetecknas inte
bara av ~n oklanderlig demokratisk beslutsprocess. Det kräver också personlig frihet
för medborgarna. Medborgaren skall inte
vara livegen eller undersåte åt någon – inte
ens åt majoriteten.
Men den uppfattningen är dagens socialdemokrater totalt främmande för. Det är
också därför som det har uppkommit motsättningar i synen på grundlagens skydd för
medborgerliga fri- och rättigheter. Socialdemokraterna vill inte införa några bestämmelser ”som kan förhindra eller fördröja
folkviljans utslag”. Individens frihet anses
inte vara värd något särskilt skydd, eftersom
majoritetens vilja definitionsmässigt ses som
ett uttryck för sann demokrati. ·
Socialdemokraternas ståndpunkt är förmodligen ärligt upplevd. Det gör emellertid
bara saken så mycket värre, och MUF:s debattskrift så mycket mera välmotiverad.
Till pensionärers fromma
Intet ont om Gnesta-Kalle, men det är inte
alla som är roade av dragspelsmusik. Den
som är folkpensionär lär sig emellertid snart
att hon eller han bör vara det. Pensionärsprogram fylls med vad som kallas lätt musik
och vänligt men barnsligt tal, avpassat efter
de andliga förmögenheter som en 67-åring
möjligen kan ha kvar.
Nu har pensionsåldern sänkts till 65, och
inte oväntat har pensionärernas intellektuella standard följt med nedåt. De måste tagas
om hand. Pensionärernas Riksorganisation
(PRO), som kallas en opolitisk organisation
men som är helt behärskad av en socialdemokratisk ledning ocn i praktiken styrs av
idel socialdemokratiska ombudsmän, har i
dagarna skickat ut en broschyr kallad Pensionär 1976 till alla 65-åringar. Av den kan
de stackars gamlingarna lära.
De kvinnor, som ännu vid 64 års ålder
kunde taga vara på både sig själva och andra, får nu veta hur de skall vara hygieniskt
klädda. Underkläder ”är plagg som byts varje dag och tvättas upp … ·Bomull är ett bra
material att ha närmast kroppen om man
svettas lätt.” Men också en BH bör nu anläg- 149
gas – tydligen har de inte sett en sådan törr.
Och ”underklänning och underkjol är sköna
att ha under klänning och kjol som då faller
snyggt och inte korvar sig:”
Fler exempel kan dras fram på dessa, man
kan väl gott säga oförskämda antydningar
om att svenska kvinnor i den nya pensionsåldern närmast är mindre vetande. Men är inte hela inriktningen av detta översitteri
egenligen ganska underlig? PRO-ombu-·
den bakom broschyren kan ju inte rimlfgen
tro att svenska 65-åringar i allmänhet är i behov av elementära råd i fråga om kläder och
hygien. Är det inte snarare så att de i sin
egenskap av socialdemokratiska makthavare
känner. sig så höjda över dem som de ensidigt utvalt till sitt klientel, att de aldrig brytt
sig om att sätta sig in i med vem de talar.
Förr var det 67-åringarna som skulle behandlas som barn på nytt och samtidigt
rangeras in i fållor. Nu gäller det 65-åringarna.
Vad kan egentligen pensionärerna göra
som reaktion mot PRO-attityden i överhetssamhället? Inte mycket- de kan ju inte precis gå i strejk. Men de kan rösta. De bör i det
längsta göra det själva. Exempel lär finnas
från ålderdomshem och vårdhem på ”hjälp”
vid röstningen, och även om man måste utgå
ifrån att ”hjälparna” är hederliga, är det
likafullt bäst att klara sig själv. Att vara pensionär betyder inte att stå under förmyndare, allra minst politiska sådana.
Falsk varubeteckning
Det är numera knappast ägnat att förvåna
att till en byrådirektörstjänst utses en person, som har folkskola och ordförandeskap i
SSU som enda meriter. Den tiden är förbi då
adekvat utbildning och erfarenhet ovillkorligen krävdes för tillsättande av statlig tjänst.
I stället för akademiska meriter sätts nu
arbetslivserfarenhet allt oftare i främsta
rummet, i synnerhet om denna erfarenhet
———-~—- –
l:JO
vunnits genom s k samhällsarbete. En närmare definition av detta torde väl knappast
behövas – det skall givetvis ha skett i hägnet
av det socialdemokratiska partiet. Har sö-
kanden strävat i åratal utan att omfatta den
rätta tron har hans ansträngningar intet värde. Inga portar öppnas för politiska kättare
och hedningar.
I ett aktuellt fall belönades den samhällsmedvetne SSU-ordföranden med en byrådirektörstjänst i Konsumentverket. Hans politiska meriter fanns utförligt beskrivna när
utnämningsärendet föredrogs för verkets
styrelse. En medsökande överklagade beslutet. Denne kunde uppvisa en gedigen utbildning omfattande hushållslärarexamen, fortbildningskurser, en fil mag examen, lärartjänstgöring, expertuppdrag och läroboksförfattande – alltså ett för tjänsten i fråga
betydligt mera kvalificerat förflutet. Hans
meritlista hade emellertid för styrelsen presenterats i betänkligt förkrympt skick. ”Hushållstärarexamen och diverse kurser” var allt
som den ansvarige tjänstemannen inom
,·erket hade fått ut av den sökandes handlingar.
Det är särskilt anmärkningsvärt när politisk styrning antar denna skepnad inom ett
statligt verk, som satts att representera
högsta klokskap när det gäller konsumentupplysning och varudeklaration. Att bedö-
ma vad som är bäst för den enskilde konsumenten kan numera inte anförtros honom
själv. Staten har omyndigförklarat medborgaren, tagit hand om honom och leder honom med försiktig hand förbi alla leda frestelser. Genom olika variationer av upplysning och styrning vill man föra honom in på
den rätta vägen, som för till statligt sanktionerade köpvanor. Här tar man högsta ansvaret för att en varudeklaration är korrekt
och pålitlig.
Men när det gäller den interna upplysningen bryter man frejdigt mot den grundsats, som bär upp institutionens hela verksamhet. I det aktuella utnämningsärendet
har man gjort sig skyldig till en oblyg och
medvetet felaktig redovisning av de sökandes meriter. Ändamålet har fått helga medlen. Kan man i fortsättningen sätta tro till
några alls av Konsumentverkets varudeklarationer?

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner