Print Friendly

Dagens frågor; Korpokrati

Av Redaktionen | 31 december 1974


1974


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Dagens frågor
Korpokrati?
l
För något mer än 100 år sedan avskaffades
den i princip korporativt organiserade ståndsriksdagen. Sedan dess har vi haft – eller trott
oss ha – en på idepartier byggd riksrepresentation. Systemet har till yttermera visso proklamerats i vår nya författning. Den uttrycker
tanken att all politisk makt utgår från folket,
som i fria val med allmän och lika rösträtt
delegerar viss makt till riksdagen.
Men man skall vara blind på båda ögonen
för att inte se att den politiska korporativismen under de två senaste decennierna har
gått fram med raska steg. LO och TCO betraktar numera sig själva som politiSka maktl instanser, oförhindrade att lägga fram programmatiska krav på alla samhäl,Islivets områden. Hittills har de visserligen hållit sig i
bakgrunden beträffande försvarspolitiken –
men vad utrikespolitiken beträffar har åtminstone LO klart låtit förstå att organisationen
har sin bestämda linje och givit något som bra
mycket liknar direktiv till de socialdemokratiska partipolitikerna.
På de sista av dessa dagar har SACO framträtt och bekänt sig vara en politisk organisation. Inte så att man tagit partipolitiSk position. Men SACO-ordföranden Osborne Bartleys deklaration i samband med framläggandet av ett SACO:s familjepolitiska program,
att ”SACO är ett komplement till de politiska partierna”, är väl så intressant. Detta
innebär att även den a’kademiska fackföreningsrörelsen accepterar den korporativa utvecklingen.
Denna utveckling har också erkänts av statsmaikterna. Numera tillsätter man ”samhällsrepresentanter” i statliga styrdser av allehanda slag. Så förutsättes också i de av U 68
föreslagna högskolestyrelserna. Före andra
tänkbara kategorier uppfattas partipolitikerna
och företräda·re för fackliga organisationer
som sådana representanter. Partipollitikerna är
onekligen utsedda i allmänna val att förvalta
samhällsintressen. Men i vilken rimlig mening
representerar SAF-, LO-, TCO- eller SACOdirektören i en statlig styrel!se samhällsintresset – om man inte erkänner den företrädda
korporationen som en del av det allmänna?
Gör man å andra sidan detta, är vår nya
grundlag föråldrad redan vid sin tillkomst.
Då har V’i i realiteten ett delvis korporativt
statsskick, där politisk makt uppbärs inte bara
av partipolitikerna utan också av makteliten
i de korporativa organen. Ett av många bekymmer är då att detta icke är förutsett i författningen, som i detta hänseende blir lika fiktiv som 1809 års regeci.ngsforrn efter parlamentarismens genombrott i <konstitutionell
praxis. Ett annat är att denna makt – och
vilken regering vågar gå mot kombinationen
LO-TCO – ej är demokratiskt kontrollerad. De fackliga organisationerna är juridiskt
sett privata och kan antaga vilka val- och
representationsregler de vill. Formellt bygger
dessa visserligen på medlemsröstning. Men vi
vet alla att systemen i praiktiken fungerar så
att den sittande makteliten är väl skyddad mot
inflytande underifrån och förnyar sig själv genom urval uppifrån. Är det inte på tiden att
taga upp en allvarlig diskussion om den korpokrati, som träder fram vid sidan av och
kanske snart över vår demokrati?
Mera än nålstygn
Kungen fyllde år på valborgsmässoaftonen.
Men tro inte att detta uppmärksammades på
ett rimligt sätt i TV, t ex genom ett referat
från den Majestätet till ära särskilt högtidliga
vaktavlösningen på kungliga slottets borggård,
där glada medborgare i fyrdubbla led hyllade sin monark. Däremot bestods statsvälvningen i Portugal, dåmera en veckogammal
nyhet, sedvanlig uppmärksamhet. Alla skall
veta att nyheterna från Portugal är glädjande
ur demokratisk synpunkt – men det är inte
värt att taga ut glädjen i förtid. Och vår egen
kung bör inte få försvinna bland alla dramatiska utlandsnyheter.
Att det svenska folket velat se mer av sin
kung på hans födelsedag är uppenbart genom
telefonstormen på kvällen till Sveriges Radio,
som fick veta att den missat dagens nyhet.
Så småningom lär det väl bli uppenbart om
TV-vänsterns republikaner lyckats få till stånd
en medveten sabotagelinje mot kungen eller
om TV efter vanligheten råkat ut för ett
olycksfall i arbetet. statschefen har ovedersägligen rätt att kräva hjälp av Sveriges Radio
i lösandet av sina representativa uppgifter.
Dessa sköter han som bekant perfekt, och det
är naturligt om medborgarna hör av sig med
demonstrationer mot Sveriges Radio, om TV
nedvärderar eller förtiger de kungliga insatserna för att levandegöra rikssyrnboliken. Hittills
har dessa insatser inte uppmärksammats på
det sätt, som den stora monal’kitrogna opinionen har rätt att vänta.
Mer än ett nålstygn var den nyligen framlagda proposition, som föreslog avskaHandet
av kungens frihet från skyldighet att betala
skatt och tull. Förslaget strider mot hävdvunnen statsrättslig tradition beträffande den
monarkiska styrelseformen. Skatte- och tullfrihetsförmånerna utgör – på ett principiellt
lägre plan – en parallell till kungens straffrättsl,iga immunitet. Sa’ken har också en praktisk sida. Ingen monark i modern trd lär ha
kunnat sköta sina representativa uppgifter enbart på statligt apanage. Till positionen som
monark hör skyldigheten att ”bedriva representation” i en vid omfattning och i en mångfald olika former. Att beskattningsvägen beskära möjligheterna för en monal’k tri! personlig rörelsefrihet på detta område är mer än
småaktigt – det är dumt. Om man skall ha
en monark som statschef – och det är numera alla demokratiska partier, även socialdemokraterna – överens om, bör man ge honom även den hedersamma möjligheten att
använda egna medel i rikets tjänst. Han lär
inte kunna göra det i nämnvärd omfattning
om han påläggs skatter, som med nuvarande
system på grund av inflationen fått konfiskatorisk karaktär.
219
SIDA och Etiopien
I en artikel i Svenska Dagbladet den 7 april
kritiserade direktör Helge Berg i Industriförbundet en utställning, som Riksutställningar
sammanställt och sänt ut. Det var en Chileutställning, som framställde regimen Allende
som ett oskyldigt offer för UsA-imperialismen och som inte nämnde något om presidentens förödande ekonomiska politik eller
hans avsteg från chilensk lag och demokrati.
Med andra ord: utställningen var uppenbart
vänstervriden. Ingen skall förvåna sig över
detta. Riksutställningar har visat sig omdö-
meslös förr och har ställt sig till förfogande
för vänsteraktivister utan att ens göra ett försök att få deras framställning av vad som
hänt i Chile på något sätt objektiv. Mera
egendomligt kan det tyckas att ett statligt ämbetsverk finansierat utställningen. Hr Berg
vände sig också mot SIDA och mot att i dess
publikationer vänsterextremistiska uppfattningar gynnas på ett orimligt sätt.
Byråchefen Bo Kärre i SIDA försvarade
(SvD 10/4) det ekonomiska stöd som utställningen fått efter särskild ansökan. Att SIDA,
när pengar beviljas till en kombination av
Amnesty International och Chilekommittc~n,
skulle ställa några villkor på objektivitet eller
annat fann han uteslutet. Med uppenbar tillfredsställelse konstaterade han att utställningsmaterialet snabbt gått åt – alltså måste det
finnas intresse för det! Han snuddade inte ens
vid tanken att vänstergrupper rekvirerar materialet för att utan kostnader kunna använda
det i sin propaganda. Staten betalar.
Hr Kärre är härvid lojal mot sitt företag:
alla vet att SIDA särskilt stöder länder med
”progressiva” regimer. Det bekräftas av dess
anslagsäskanden till årets riksdag, vilka ämbetsverket publicerat med kommentarer i en
broschyr ”Nytt från SIDA”. Det land som
skulle få största höjningen visade sig icke
oväntat vara Nordvietnam, från 120 till 150
milj kr eller lika mycket som hela Indien skall
få. Härom är intet att säga. Nordvietnam har
otvivelaktigt behov av pengar. Landet styrs
l
l
220
dessutom av en kommunistdiktatur och har
varit i krig med USA. Och för dess skull har
hr Palme svängt facklan på Sergels torg, nå-
got som skattebetalarna måste svara upp till.
Kuba, också en kommunistdiktatur, skulle
ha höjt från 35 till 40 milj kr. Detta förefaller kanske inte så mycket men bör jämfö-
ras med t ex Etiopien, som förra året fick 36,8,
i år 30 milj och enligt SIDA- riksdagen har
senare korrigerat detta – inte skulle få någon
höjning men inte heller någon minskning. Den
uteblivna minskningen, ty trenden går åt det
hållet, motiverades ej med den ohyggliga
hungersnöden, som ropar på hjälp. Nej, men
av att den etiopiska regimens politik ”undergått långsamma men tydliga förändringar i reformvänlig riktning”. Det är ett märkligt utslag av överlägsenhet att SIDA sätter sig till
doms över ett lidande land.
I fråga om Etiopien konstaterar ämbetsverket också att detta land förr fick bland de
största svenska bidragen men att den nuvarande återhållsamheten med anslagen synes
”snarast ha effektiviserat verksamheten”.
Skulle inte denna positiva erfarenhet kunna
omsättas i andra länder, t ex på Kuba? Eller
misstänker SIDA rent av att samma utveckling inte skulle gå fullt så bra i ett kommunistiskt land?
Den privata utrikespolitik, som biståndshjälpens företrädare i Utrikesdepartementet under
hrr Nilsson och Wickman fått bedriva vid sidan av vår officiella neutralitetspolitik, har
påtalats många gånger. SIDA kan väl med
visst skäl se sig som den som skall ge uttryck
åt denna politik; någon självständighet hos
ämbetsverket tycks det inte bli tal om. Vill
man ha en ändring, måste man därför en gång
gå till roten med det onda. Det blir också
nödvändigt, om inte svensk biståndspolitik
skall mötas med ännu större misstro både
utomlands och här i landet än som redan med
rätta sker.
Duglighetens belöning
Sverige har sent omsider fått känning av en
internationell högkonjunktur, som dock numera kan befaras vara på nedåtgående. Inflationen och gynnsamma ”terms of trade” gör
att den svenska exportindustrin under 1973
och 1974 får två mycket goda år. Det är på
tiden. Förräntningen av kapitalet har sedan
länge varit i klenaste laget inom flera viktiga
industrisektorer. Företagen i dessa sektorer har
trängande behövt samla i ladorna för att göra
de investeringar, som är nödvändiga för att
de på längre sikt skall kunna behålla sin konkurrenskraft. På den beror hela vårt välstånd.
Stegringen av exporten har lett till högre
vinster, där särskilt våra gam’la bruksföretag,
byggda på järn och/eller trä, har hävdat sig
väl. Utdelningshöjningar och fondemissioner
gläder aktieägare, som länge haft anledning
vara missnöjda; börsen går upp.
Men V’i lever i en irrationell värld. Knappt
har företagen kunnat konstatera att tiåerna
blivit bättre, förrän klagorop höjs över ”övervinsterna”. För att, som det heter, ge löntagarna del av dessa skall nu införas en specialdestinering av 20 % av företagsvinsterna till
”arbetsmiljövårdande åtgärder”. Hur tilltalande sådant än i förstone låter, skaH man inte
glömma att det innebär en dirigering av investeringarna bort från sådant som kan vara
nödvändigare för sysselsättningen. Regeringen
går in i företagens känsliga investeringsproblematik med hovtång. Risken är att de anställda längre fram får betala det politiska publikfrieriet genom ökad otrygghet. Mot överlägsna utländska konkurrenter hjälper ingen social trygghetslagstiftning. Och det är absurt
att tala om ”övervinster”, när den högre vinstnivån i regel endast innebär en äntligen uppnådd normalförräntning.
l majbeskedet om de 20 % följdes dagen
därpå av en skattechock förmedlad av tidningspressen. Visserligen skall inkomstskatten
sänkas, men riktigt glad får inte löntagaren
bli han heller. Villaägarna och de som har
fritidsbostäder får nu uppleva följderna av inflationen liksom av den socialdemokratiska
hyresgäströrelsens agitation mot deras bostadsform, en agitation som hänsynslöst utnyttjat
vårt bostadspolitiska kaos. Vid fastighetstaxeringen nästa år kommer villornas taxeringsvärden i genomsnitt att höjas med 30 %, kategorin småhus på många håll med upp till 45 %.
Det betyder att 1950-1960-talets egna hem,
numera ofta i taxeringsklassen 125 000 till
150 000 kr, klipps till ordentligt. För ett hus
taxerat till 150 000 får husägar·en med nu gällande regler sin beskattade inkomst höjd med
l 800 k Genomförs hittills framförda förslag
till nya regler för fastighetsbeskattningen blir
det etter värre. Sådant är helt enkelt straffskatt på sparande och förtänksamhet. De
människor, som tagit på sig all den möda i
form av egen förvaltning och egen skötsel som
följer med ägandet av en villa, för att komma undan hyreskasernerna i en människofientlig tätortsmiljö, de kommer nu att bestraffas för att de vill bo marknära och vill lösa
sin bostadsfråga självständigt och individuellt.
Hr Sträng har i ett otaliga gånger citerat ut·
talande förklarat att ”egnahemsägarna är vårt
folk”. Är de ‘inte det längre?
Willy Brandts avgång
Det var ej en östtysk spion som IStörtade Willy
Brandt. Det var hans egna partikamrater.
Missnöjet med Willy Brandts ledarskap har
under det senaste året tilltagit bland tyska socialdemokrater, särskilt då inom toppslciktet
där man känt honom bäst. Brandt gjorde sin
stora insats som borgmästare i Västberlin och
sedan som kansler på det utrikespolitiska området. I förhand~ingar med ryssarna fick han
dessa att acceptera, möjligen mot de östtyska
kommunisternas önskan, avspänningspolitiken
i Berlin och det ömsesidiga erkännandet av de
två tyska statsbildningarna. Medan den västtyska oppositionen ansåg att Brandt gått alldeles för långt i medgivanden till ryssarna –
han gick i stort sett med på alla vinkor för
221
att nå sina mål – inkasserade socialdemokratema den internationella prestige som tillkom
honom som fredens talesman i Europa.
Willy Brandt kom hem från Oslo med Nobels fredspris, men därmed var också glädjen
förbi. Utrikespolitiska problem kunde lösas genom medgivanden och med tal om höga principer, men inte så de inrikespolitiska. Äldre
människor i Tyskland, som minns mellankrigstiden, är utomordentligt inflationsmedvetna,
och regeringen Brandt har inte kunnat hindra
inHationen att taga fart. Den skulle inte heller
ha varit socialdemokratisk om den inte förstävkt skattetrycket och om den inte ökat det
redan förut icke obetydliga antalet statsanställda byråkrater, som med tysk grundlighet skickar papper till varandra på övriga medborgares bekostnad. Kritiken mot detta och mycket annat riktades mot regeringschefen.
Samtidigt har Brandt förlorat greppet om
ungdomen. De västtyska socialdemokratiska
ungdomsförbunden är ovanligt odisciplinerade
och regeras av högröstade extremister, som
inte vet något om historia och som kräver socialism och maoism och folkets, d v s sin egen
diktatur. Brandt har fått många råd att ur
partikroppen skära bort detta sjukdomsfenomen, som stöter bort vanliga sunda människor.
Han har inte vågat och kanske inte orkat agera. Hans svaghet har tagit sig uttryck där som
annorstädes.
Det har inte varit någon hemlighet, att
Willy Brandt tidvis lidit av depressioner och
att han haft svårigheter att fatta hårda beslut.
Detta, och den vilja till samarbete också med
politiska motståndare som utgör ett drag i
hans karaktär som gentleman, har stött bort
medavbetare av typen Herbert Wehner- som
saknat denna ‘kara’ktär. Andra medarbetare
har i stället för Bnmdt fattat eller påverkat
hans beslut, som de nu inte vill stå för. Den
inrikesminister, som rådde Brandt att behålla
spionen GuiHaume i sin närhet, har i valet
mellan att bära ansvaret och att avancera till
utrikesminister föredragit det senare.
222
I detta läge drog Brandt själv konsekvenserna och avgick. Han rmderströk samtidigt, med
tydlig hänvisning till Guillaume, att han inte
var ”utpressningsbar”. Detta var obehövligt.
Redbarheten hos Willy Brandt kan ingen vettig människa betvivia.
Statsminister Palme skyndade sig att ett
uttalande lägga ansvaret för Brandts avgång
på DDR, som inte förstått att avspänningen
måste bygga på ”ärlighet och förtroende”.
Förklaringen är sakligt o~illräck1ig. Men den
är ookså innehållsligt förvirrad. Kan etiopiern
förändra sin hud och leoparden sina fläckar,
frågar Jeremia. Kan en ·kommunist vara annat
än kommunist?

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner