Print Friendly

Dagens frågor; Kommunalt samband

Av Redaktionen | 31 december 1982


1982


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Dagens frågor
Kommunalt samband
Nu är det dags att avskaffa den gemensamma valdagen för riksdags- och kommunalval! Vi har nu alltför länge och
gång efter annan kunnat konstatera att
det inträffat som de, som från början var
emot den gemensamma valdagen, hade
förutspått.
Det finns faktiskt ingen anledning att
det skall bli maktskifte i kommuner och
landsting i socialistisk favör bara därför
att väljarna är missnöjda med den borgerliga regeringens ekonomiska politik.
Det kommer inte att vara mera riktigt om
de borgerliga återtar makten i bland annat Stockholms stadshus 1985 om väljarna då konstaterar att inte heller en
socialdemokratisk regering klarade av
uppgiften att föra Sverige ur den världsomfattande depressionen – den djupaste
och längsta sedan 1930-talet.
Väljarna låter sina sympatier på riksplanet styra även sitt röstande på det
kommunala planet. De kommunala frå-
gorna kommer i bakgrunden och, vad
värre är, de kommunala makthavarna lever därför i en mer skyddad tillvaro än
vad som är nyttigt för en fungerande demokrati. Väljarna tar inte ställning till
om de tycker att de kommunala makthavarna har skött sig bra eller dåligt. Därför kan de kommunala makthavarna skö-
ta sig sämre än vad de hade kunnat om
väljarnas röstning i större utsträckning
bestämdes av hur de faktiskt tycker att
de kommunala förtroendemännen har
skött sitt fögderi.
Kommunalpolitikerna lever i en skyddad verkstad genom att väljarna röstar
rikspolitiskt. Deras skyddade tillvaro
blir ändå mera ombonad av att kommunalpolitikerna dessutom har samregerande som princip. Det är betydligt säk·
rare att vara kommunalråd än att vara
riksdagsman eller sakkunnig i något departement. De senare åker ut efter ett
valnederlag. Kommunalråden och bor·
garråden sitter som regel kvar även om
de förlorar valen. Skulle det gå illa får de
ofta bli oppositionsråd i stället för bor·
garråd. Idag behöver inte kommunalpolitikerna anstränga sig för att behålla väJ.
jamas förtroende – deras röster far de
ändå.
Arbetarrörelsens degeneration
Det starkaste intrycket av årets val i
troligen hos de flesta hur splittrat dd
svenska folket står i sin politiskt ocl
ekonomiskt utsatta situation. Valröreli
sen är förvisso inte något som frambriJto
ar samling eller kontakt ovan stridsviJI.
let.
Den nu mest illavarslande polariso;
ringen gäller förhållandet mellan det ~
gerliga och det socialistiska blocket.
nog med att de socialistiska ledarna·
de båda vänsterpartierna drivit en
kal socialiseringspolitik; den har
terats i direkt oförsonliga tonfall. Till
programmatiska polariseringen –
pen för och mot fondsocialiseringen
har kommit en verbaliserad sådan, d
är djupt oroande. Övertrampen på Jxw.
gerlig sida har icke varit så få – det
erkännas – men de utgör en svag
gentemot de okvädingsord, som
terna riktat mot motståndarpartierna
det privatägda näringslivet.
Olof Palme – vem annars – har
spetsen, vilket också är oetcyrrlmei’SIIIa
Att denna högt begåvade politiker
bn motstå frestelsen av en infam formukringär vi vana vid.
Det är naturligt att många ställer sig
iågan hur polariseringen tillkommit och
framför allt hur Per Albin Hanssons socilldemokrati, som även av många molllåndare omfattades med respekt, kunaat förändras så. En del av svaret på
iågan får man i förre Dala-DemokratenIdaktören Gösta Söderlunds bok ”Slutlvid” (LT:s förlag). Den ger insidesbilden av ”rörelsens” utveckling, som 1972
ledde till att Gösta Söderlund lämnade
nirelsens press och partiet, som han
dessförinnan lidelsefullt arbetat för i hela
itt liv. Skildringarna av den förföljelse,
11m de alltför rakryggade och självstänIga inom socialdemokratin utsatts för
ledan de nysocialistiska krafterna böljat
laga makten under 1960-talet är direkt
rämmande. De vittnar om vad som är
lit vänta i ett fondsocialistiskt system.
Allra mest upprörande är skildringen
av hur Brunnsviks folkhögskola, den
pmla socialdemokratins ideologiska och
kulturella högborg, där så många av arbetarrörelsens kämpar fick sin skolning,
bröts ned till en apparattrogen kursgård
med ren funktionärsinskolning. Förklaringen till dagens socialistiska vulgarisering av den politiska debatten ligger då
llåra till hands.
En kyrka i katakomberna
De som sökt följa utvecklingen i Polen
bar alla varit imponerade av den roll som
den katolska kyrkan spelat. Den förbandiar direkt med statsledningen, dess
biskopar säger rätt ut sin mening om förföljelserna av solidaritet, den motarbelas men framträder ändå öppet. Den har
391
stöd hos folket. Polackerna har lång erfarenhet av motstånd mot förtryck. Utan
kyrkan vore dock situationen i Polen betydligt sämre än den är. En särskild tillgång är naturligtvis att påven Johannes
Paulus II är född polack.
I Polens grannland Tjeckoslovakien är
läget ett annat. Det framgår av en väldokumenterad redogörelse i septemberhäftet av The World Today. Ungefär 10 miljoner tjecker och slovaker, bortåt två
tredjedelar av befolkningen, är katoliker.
De har föga glädje av att påven är polack. Tvärtom är allting polskt numera
en skräck för de styrande, som knappast
kan vänta sig så stort tålamod i Moskva
med antikommunistiska demonstrationer som polackerna trots allt mött. Påvevalet för fyra år sedan betydde därför en
skärpning av förföljelserna mot katolikerna i Tjeckoslovakien.
Sedan länge finns där en organisation
Pacem in terris, som anser sig vara katolsk men som inte godkänns av Vatikanen. Den samarbetar med kommunistpartiet som en sorts quislingrörelse
bland prästerskapet. Av de präster, som
är emot rörelsen, hålls kanske något
hundratal just nu i fängelse för sin tros
skull. Andra har avstängts från sina församlingar och förbjudits att celebrera
mässan. Katolska tidningar och tidskrifter har fått sina upplagor begränsade. Av
13 biskopsstolar var i böljan av detta år 8
obesatta: staten accepterar inga andra
präster som biskopar än dem som tillhör
Pacemin terris. Märkligt nog har fyra av
de fem fungerande biskoparna anslutit
sig till denna organisation. Ärkebiskopen
i Prag, kardinal Frantisek Tomasek, är
ensam öppet trogen sin kyrka.
Med sig har han det undeljordiska
392
prästerkapet, ”kyrkan i katakomberna”.
Dess präster kan ha vigts i hemlighet, de
undervisar och predikar med risk att gripas och dömas till fängelse, deras tryckerier är naturligtvis förbjudna. Samtidigt får quislingkyrkan officiellt beröm
för ”sin positiva attityd gentemot den
socialistiska staten.” Det är lätt att tänka
sig vad detta innebär.
Åtminstone moraliskt stöd till den hårt
trängda kyrkan i katakomberna borde,
kan man tänka, komma från Kyrkornas
Världsråd. Men detta är genomsyrat av
vänsterradikalism. Vad beträffar den
svenska kyrkan, som då och då hörs protestera mot ett och annat, tiger den i
detta fall stilla, eftersom den fortfarande,
frimodigt och förblindat, är ansluten till
Världsrådet ”ack, Herre, huru
länge?”
Regeringsskiftet i Danmark
Danmark lyckades byta regering i rakt
motsatt riktning mot den som Sverige
valde att göra ett halvt dussin dagar senare. Skillnaden var inte bara den nya
regeringens partifärg. Regeringsskiftet i
Danmark skedde utan val. Senaste valet
var i december 1981 och den trötte statsministern Anker J~rgensen förutsåg,
utan tvivel med rätta, att ett nytt folketingsval inte skulle ändra mycket på partiernas inbördes ställning – och i varje
fall inte skulle stärka hans eget parti Socialdemokratiet.
Regeringsskiftet gick lätt efter ett
dygns tvekan om statsministerposten.
Helt överraskande hade Det radikale
Venstre och Fremskridtspartiet pekat p6
den konservative ledaren Poul Schh1ter
och Venstres ledare Henning Christophersen böjde sig efter några timman
dramatiska förhandlingar. Men han fict
god ersättning. Hans parti fick utrikesministerposten – oväntat gavs den k
partiets ordförande Uffe Elleman-Jensea
– och finansministerposten, som Heaning Christophersen själv tog vid sidal
av att bli vice statsminister, samt eko~
miministerposten.
Det konservative Folkeparti oå
Venstre har nu åtta ministerposter vu
Centrum-demokraterna har fyra oå
Kristeligt Folkeparti en enda. Parlameto
tariskt är den nya fyrklöverregeringe~
med sina 66 mandat bara några få 111Mdat starkare än den avgående socialdomokratiska regeringen. Den kommer Il
bli parlamentariskt beroende av bAlk
Det radikale Venstre och Fremskridtlpartiet, två oberäkneliga storheter, vi
ket Mogens Glistrup kort efter regerinp
utnämningen underströk genom att tak
om att han redan var i färd med att fört»
reda valkampen.
Men det är tvivelaktigt om sociaklt
mokraterna tills vidare har för avsikt Il
störta den nya regeringen för att s.komma till makten. De är i mer än Il
avseende tröttkörda. De har lovat •
”saklig” opposition – och det fattadl
bara annat, när man tänker på partill
ansvar för Danmarks högst penibla dit
nomiska situation vid tidpunkten för•
geringsskiftet.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner