Print Friendly

Dagens frågor; Julklapp till läsarna

Av Redaktionen | 31 december 1975


1975


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Dagens frågor
Julklapp tillläsarna
l årets nr 7 av Svensk Tidskrift meddelade
vi, att vi av tryckeritekniska skäl tvingats lägga om tryckstilar. Det rörde sig inte om stilsort, som är densamma nu som tidigare och
som vi menar är både ren och läsbar, utan
om stilgraderna, alltså storleken på de använda typerna. Den nya tryckmetoden, som
vi inte kan påverka, gav ett annat resultat än
den förra.
Vi har nu prövat nyheten tillräckligt, och
eftersom vi redan en gång under löpande år
ändrat utseende, gör vi det en gång till, i lä-
sarnas intresse. Den förbättring, som vi bestämt oss göra nästa år, inför vi alltså redan
med detta nummer. Vad som står under rubrikerna Dagens frågor, Litteratur och
Namn att minnas blir, tror vi, betydligt mera
lättillgängligt. Vi hoppas också att det blir
uppskattat.
De anonyma psalmerna
En av de stora frågorna vid årets kyrkomöte
var förslaget till tillägg till den svenska
psalmbolen. Förslaget hade utarbetats av en
kommitte under ordförandeskap av kontraktsprosten Ulf Björkman. Det hade prö-
vats en tid och fått både erkännanden och
stark kritik; här behöver bara hänvisas till
den artikel, som skrevs av Bo Sture Wiking i
Svensk Tidskrift nr 7 detta år.
Det utskott, som behandlade förslaget vid
kyrkomötet, kritiserade sönder det. Kyrkomötet beslöt sedan att ej antaga det och att
det skulle överarbetas enligt utskottets anvisningar. Det var ett lyckligt beslut, men det
ställer vissa problem. Skall samma psalmbokskommitte revidera sitt eget verk, eller
vore det inte bättre om nya krafter trädde
till?
l förslaget finns inte mindre än 83 psalmer signerade Anders Frostenson – original
eller översättningar – och närmast honom
kommer Olov Hartman med 14 psalmer.
Båda dessa författare satt med i kommitten.
Det förefaller inte vara mänskligt att begära,
att de skall kunna se objektivt på kyrkomö-
tets kritik av inte bara deras komminearbete
utan också av deras författarskap. Vad beträffar den förre gäller dessutom, att haru
många bidrag till förslaget klart visar, att
han är en fin lyriker men att han numera
sällan lyckas skriva en psalm. Med psalmer
menas i första hand sånger att sjungas av en
kristen menighet, och bara alltför ofta vill
förslaget att församlingen skall samlas i andakt kring Anders Frostensons känsloliv, ut·
tryckt i religiösa infall på inte sällan halvkvä-
den svenska.
Därtill kommer ännu en sak. Förslaget in·
nehåller 21 anonymt insända psalmer. Man
skall vara särdeles okänslig i stilfrågor föratt
inte få intrycket, att några av dem är skrivna
av Anders Frostenson. Om så är fallet, och
det torde var många som tror, ställer sig frå.
gan om han vidhöll sin anonymitet inom
kommitten och deltog i röstningarna om
dessa sina egna förslag. Om han korrekt avstod från att rösta om dem, fanns det då ing·
en i kommitten som åtminstone misstänkte
att han var författaren? Frågade man honom inte, och vad svarade han? Eller teg
man med sina misstankar av hänsyn till hr
Frostenson, som ändå var så väl representerad, för att med sin tystnad lura både sig
själva och kyrkomötet?
Det sista är inte troligt, men i varje fall
borde kommitten ha kunnat reda upp och
redovisa anonymitetsfrågorna i vad de gällde en av dess egna medlemmar. Nu framstlr
resultatet på denna punkt som ganska sjabbigt. Detta, förenat med det kraftiga under·
kännande kommitten fått av kyrkomötet,
gör det tydligt att den bör träda tillbaka och
lämna fortsättningen till andra.
Läromedel (s)
Då en motionär under den socialdemokratiska partikongressen framförde kravet
på förstatligande av läromedlen, bemötte
statsrådet Lena Hjelm-Wallen honom med
bia följande argument: ”Med de insatser
som har gjorts statligt och kommunalt vad
gäller både ekonomiska och innehållsmässiga aspekter menar jag att det inte nu finns
anledning att gå till ett förstatligande av lä-
romedelsbranschen. Samhällets grepp över
läromedelsframställningen har blivit starkare, och det finns nu anledning att låta de olika organen utveckla sin verksamhet. Om inte det här skulle vara tillräckligt eller om inte
läromedelsframställningen skulle koncentreras kraftigt – nu har vi ca 700 läromedelsprocucenter -ja, då bör åtgärder övervägas i syfte att överföra läromedelsproduktionen till samhället.”
statsrådet yrkade avslag på motionen,
men kongressen beslöt att bifalla förslaget
och fastslog därmed ett mångårigt SSUkrav. Frågan kom upp i riksdagens interpellationsdebatt den 4 november, och statsrådet
förklarade då att läromedelsbranschen skulle kartläggas på nytt till följd av kongressbeslutet. Hon ville inte ge några konkreta svar
utan försökte glida undan, vilket man torde
få tolka så att regeringen aktar sig för att lägga fram något krav på socialisering av läromedlen före valet 1976.
Lena Hjelm-Wallen framhöll att samhället
får ett allt starkare grepp om läromedelsproduktionen och man är verkligen böjd att hålla med henne efter att ha tagit del av SNSskriften ”Profit, vinst, överskott – näringsliv
och samhälle i skolans böcker”. Den är författad av Kurt Samuelsson, Jan-Olov Seveborg och Olle Wästberg.
Kurt Samuelsson har studerat värderingar och saklighet i gymnasiets läroböcker i
samhällskunskap. Jan-Olof Seveborg redovisar en undersökning om värdeord och innehåll i de läroböcker i detta ämne som nu användes, resp för tio år sedan. De båda författarna har kommit fram till att man knappast
kan allmänt kritisera dessa läroböcker för
systematisk och avsiktlig partiskhet. Vissa
427
tendenser till indoktrinering i ena eller andra riktningen finns, men så länge det finns
en fungerande konkurrens på denna marknad och skolorna har fritt val mellan olika
böcker kan man tolerera sådant.
Samma företeelse kan sålunda beskrivas
med olika ord. Det blir lätt så att det stora
multinationella företaget ror hem profiter,
det svenska småföretaget går med vinst och
det kooperativa visar överskott. Egentligen
är väl detta samma sak. Alla företag är måna
om sin lönsamhet oberoende av om de är
privata, kooperativa eller statliga.
Eleverna kan även påverkas genom urvalet av bilder och bildtexternas innehåll. En
lärobok illustrerar Sovjets u-landshjälp med
ett foto av ryska turbiner som skall till Assuandammen i Förenade Arabrepubliken.
USA:s u-~älp belyses samtidigt av en bild
från Ecuador. I bildtexten står att det gäller
en demonstration i vilken man begär rättvisare jordfördelning. Folkmassan hejdas av
polis och militär, klädda i amerikanska uniformer och utrustade med amerikanska vapen.
Olle Wästberg har kartlagt läromedelsmarknaden och granskat den ökande koncentrationen på denna. Han har funnit att
författarnas och förlagens inflytande tycks
vara på väg att minska, medan skolöverstyrelsens och Kommunförbundets ökar. Man
kan klart skönja en centraliserad styrning av
läromedelspolitiken. Om branschen förstatligas skulle detta innebära en stor fara för indoktrinering och partiskhet, anser han.
Kommunerna minskar alltmer den enskilde lärarens urval av läroböcker. Numera har
man i Stockholm, Göteborg och Malmö infört ett nytt system, vilket innebär att lärarna
endast får två titlar att välja mellan i varje
ämne. Det av Kommunförbundet ägda företaget Kommunsamköp planerar att samordna inköpen. Det bygger upp ett dataregister
med alla titlar på läromedelsmarknaden och
skapar egna granskningsgrupper och registrerar deras omdömen. Det är ett stort steg
428
mot ett ”enhetsläromedcl”. Om detta system
införes kommer den troliga följden bli att
förlagen på ett tidigt stadium förhandlar
med kommunerna och ger dem inflytande
på produkten. Härigenom stängs ytterligare
ett fält för insyn, och centraliseringen på lä-
romedelsmarknaden ökar. I detta sammanhang kan nämnas, att det statliga förlaget Liber enligt egen uppgift skickar över manuskript för förhandsgranskning hos LO.
Bland producenterna leder Esselte Studium stort. Det behärskar ca 55 %av marknaden, medan det statliga Liber står för ca
15 %. De mindre förlagen har svårt att klara
av de stora läromedelspaketen, och koncentrationen kommer därför förmodligen att
fortsätta.
Mycket håller på att hända på detta områ-
de. TRU-kommitten har nyligen kommit
med ett förslag till en statlig utbildnings-TV,
vilken skulle få monopol på all etersänd undervisning och allt tryckt och bandat material i samband härmed. Skälet till ett sådant
monopol sägas vara att de privata företagen
inte anses ha resurser att framställa t ex läromedel på videoband. Dessa företag förnekar
att så är fallet. I dag framställs sålunda den
största delen av den undervisningsfilm som
används i Sverige av privata företag. Eftersom TRU blir subventionerat med statsmedel, kan det lätt konkurrera ut andra producenter när det gäller hela paket med TVband och tryckt material. Det finns all anledning att bevaka den utvecklingen.
Folkräkningen
När konung David enligt 2 Samuelsboken
24 föranstaltade en folkräkning, sågs detta
med ovilja av hans härhövidsmän, som han
utsett till t f statistiker. En rättfårdig konung
borde inte räkna sitt folk utan lita till Gud,
som skaffade honom tillräckligt många män.
Men David gav inte med sig, och Gud lät
mycket riktigt sin ängel slå landet med pest i
tre dagar. Då ångrade sig David och köpte
jehuseen Araunas tröskplats för att där bygga ett altare. Femtio siklar silver kostade historien honom, bortsett från dem som dött i
pest, men de räknades inte.
Det är intressant att se, att när samma berättelse några hundra år senare återkom i l
Krönikeboken 21, hade priset på tröskplatsen stigit till sex hundra siklar guld. Tydligen hade däremellan uppträtt en eller annan finansminister, av den stränga sorten,
som med glada tillrop om förbättrade konjunkturer drivit inflationen framåt.
Dagens hövitsmän, som ~änstgör i Folkoch bostadsräkningen, behöver inte tänka
på Gud och hans pestängeL De har i stället
en annan herre, som är datorn och som krä-
ver punktlig lydnad även i de mest egenartade påhitt. Så har datorn sagt ifrån att under
vecka 43 år 1975 fick ingen ha mer än en
sysselsättning. Den kändes inte vid en skogsarbetare, även om han arbetat hela veckan i
skogen. Han skulle vara trädhuggare eller
trädkapare eller trädkörare. En lokalvårdare, som det nu heter, skulle vara golvrengö-
rare eller fönsterputsare. Att han eller hon
gjort båda delarna och varit städare måste
datorn förkasta.
Värst har pensionärerna råkat ut. En dam
som skött hem och hushåll kunde enligt datorn inte vara samtidigt pensionär och hemmafru, trots att hon i verkligheten är det. En
pensionär, som uppgivit att han under veckan arbetat 15 timmar i grannens trädgård,
fick vara tacksam om hans pension inte blev
indragen. Han hade blivit trädgårdsgrävare.
Skulle pensionären ha använt lika många
timmar för att skriva några tidningsartiklar
utan betalning, i hopp att längre fram kunna
placera dem, blev han minsann författare,
även om han levt på sin pension som enda
inkomst.
Allt detta åstadkom viss förvirring hos
dem som motvilligt lät sig räknas. Men datorns slavar, folkräknarna, hade förutsett fallet och visste råd. Blanketterna skulle denna
gång fyllas i med blyerts. Om nu folkräkningskontrollanterna hittade en obstinat
person som vidhöll att han fyllt i sin blankett
hederligt och rätt, suddade de stillsamt ut en
del av hans uppgifter för att få datorn nöjd,
vilket alltid måste vara huvudsaken. Aldrig
har det gått åt så mycket radergummi på
kommunkontoren som denna höst.
Inom bostadsräkningsområdet firade
emellertid datorn en triumf. Den har exakt
fått veta hur många som använder wc och
hur många som har något torvmullarrangemang. Därmed har utvecklingen gått långt
sedan kung Davids tid, då var och en grävde
sin grop i sanden som inga härhövidsmän
räknade.
”Samhället, det är vi”
Den socialdemokratiska ”Nya Norrland” veklagade i en ledare (25/10) mycket över att
Svenska Arbetsgivareföreningen sedan några år ”satsar väldigt högt på att vinna det
ideologiska slaget om eleverna i skolorna”.
Särskilt förargar det Nya Norrland att SAF
”massproducerar eleganta bildband, påkostade häften och böcker för skolbruk”.
SAF beskylls vidare av tidningen för att
”smutskasta den politiska och fackliga arbetarrörelsen”, bl a framställs partiet och LOförbunden som toppstyrda maktapparater,
som förtrycker enskilda människor.
Ack ja, hur förskräckligt är det inte med
kritik!
Dessbättre, upplyser Nya Norrland, har
nu LO och förbunden gått till motoffensiv.
Man har insett att det inte duger att ”passivt
betrakta arbetsgivarnas framfart på skolorna … Facket måste bevaka att skolan motsvarar läroplanernas förväntningar och
verkligen förbereder eleverna för den framtida löntagarrollen”.
Så långt är inte tidningens utbrott särskilt
anmärkningsvärt. Krav på att SAP och LO
noga bevakar möjligheterna att agitera i sko- 429
loma har vi hört förr. Det förvånar då inte
heller att Nya Norrland finner LO:s satsning
på skolinformation ”lovvärd” och menar att
”facket förtjänar allt det stöd det får i den
verksamheten av skolpolitiker, lärare och
elever”.
Däremot hoppar man till, då tidningen uttryckligen kräver att denna LO:s verksamhet skall betalas av det allmänna. Nya Norrland tycker att det är ”bedrövligt” att så inte
sker och uttalar den fromma förhoppningen
att ”regeringen ser till att det blir en ändring
på den punkten så snart som möjligt”.
Det skall bli intressant att se om tidningen
blir bönhörd. Socialdemokraterna är som
bekant mästare i att på otaliga slingrande vä-
gar bevilja sig själva anslag av allmänna medel till sina egna aktiviteter.
Ändå har man knappast någonsin förr
sett ett så oförblommerat uttryck från de socialdemokratiska gräsrötternas sida – det är
ju dem Nya Norrland närmast företräder –
för tanken, att ”samhället är vi socialdemokrater”.
Att samhället betalar, betyder att skattebetalarna, dvs också oppositionen betalar. Skall
den deltaga i finansierandet av SAP- LOkomplexets ideologiska agitationer i skolorna? I så fall finns det inte mycket kvar av den
demokratiska idealism, som en gång var socialdemokratins verkliga ideologiska styrka.
Ett tal i FN
Vissa politiker har förmåner, som andra
människor och för den delen också andra
politiker saknar. De får då och då möjlighet
att gratis och i första klass resa till Amerika.
För socialdemokrater bör detta kanske ses
mer som en börda än som en förmån, eftersom USA är ett land som de föraktar och
fördömer. Men de tycks uppfatta resan som
en plikt, som de har att bära, och för kritiska
partibröder och systrar kan de alltid förklara
att de har viktiga uppgifter att fullgöra i FN.
l
430
Hur viktiga framgår av en resa, som nyligen gjorts av fru Inga Thorsson, förvisso
mer partitrogen än de flesta. Hon har hållit
tal i FN:s första utskott. Talet har sänts ut
över världen. Sveriges regering har sagt sitt,
och alla kastar sig girigt över det.
Det handlar om den nedrustning, som inte finns. Där ingår inte en saklig uppgift som
är ny, där står inte ett ord som inte sagts förut, inte en fras som inte känns igen. Där
finns inte ett konstruktivt förslag. FN:s generalsekreterare har redan föreslagit, att en
översyn av organisationens behandling av
nedrustningsfrågor skall ske, och Sverige
gör nu samma sak och alltså ganska onödigt.
Vad denna översyn skall gå ut på, sammanfattar fru Thorsson i tre punkter. I en
av dem sägs att informationsflödet om nedrustning från F till regeringarna och allmänheten bör öka. Men får inte redan alla
regeringar alla F -papper och sitter de inte
upp till halsen i dem? Att allmänheten, särskilt den som i Sverige läser fru Thorssons
partitidningar, borde få veta hur rustningsfrågorna ligger till, är nog riktigt. Men om
tidningarna inte vill tala om hur verkligheten ser ut, lär nog inte mera papper hjälpa.
De övriga punkterna är av samma värde,
och ingen kommer att bekymra sig om dem.
Man kan inte underlåta att tänka på ett bekant fall, då två allvarstyngda excellenser,
hrr Erlander och Unden, bestraffade en
partiledare, hr Hjalmarson, med att denne
inte fick resa till FN. Orsaken var att han
haft egna åsikter. Det var en skandal på sin
tid. Nu kan det i stället diskuteras om det inte är skandal att skicka personer till FN för
att läsa upp ett tal, vilket en av de där stationerade svenska uänstemännen lika väl kunde göra, om det nu alls behöver göras. Troligen behövs det inte, och då är fru Thorssons
resa en demonstration av ett av de områden,
där återhållsamhet och sparsamhet, var för
sig goda och ofta numera bortglömda ting,
skulle kunna ingå en länge önskad förening
inom utrikesförvaltningen.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner