Print Friendly

Dagens frågor; Inför SIF-kongressen

Av Redaktionen | 31 december 1978


1978


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Dagens frågor
Inför SIF-kongressen
I dessa dagar packar de valda ombuden till
Svenska Industritjänstemannaförbundets
(SIF) kongress sina portföljer. De blir väl
fyllda. Enbart motionshäftena med sina ca
125 motioner på drygt l 100 trycksidor
väger l ,5 kilo.
Motionerna ger en intressant bild av vad
som rör sig bland medlemmarna i det största
TCO-förbundet. De yttranden som fogats
till motionerna av respektive avdelningsstyrelse och av förbundsstyrelsen ger bilden ytterligare en dimension.
Huvuddelen av motionerna samlas kring
förbundets aktuella programarbeten. Fyra
stora program eller delar av dem redovisas,
Lön 80, SIFs löneprogram, jämställdhetsprogrammet, tjänstemannarörelsens internationella arbetsprogram samt slutligen ett
program om förbundets interna information. Med undantag av det internationella
programmet behandlar dessa renodlat fackliga frågeställningar inom SIF. En annan
grupp motioner tar upp frågor med anknytning till tjänstemannarörelsens agerande
och ställningstagande i samhällsfrågor. De
rör med andra ord SIFs ansvar och påverkansmöjlighet vis avis TCO.
l sex motioner kritiseras politiseringen av
TCO och i ett tiotal behandlingen av fondfrågan. Vidare föreslår en rad motionärer
åtgärder för att förstärka den interna demokratin. Flertalet av dessa motioner kommer
från klubbarna eller deras styrelser. Motionärerna vill att SIF skall reagera mot TCOs
sätt att driva samhällsfrågorna. Genomgående påtalas att de gjorda ställningstagandena
inte varit representativa för uppfattningen
bland SIFs medlemmar. Ge medlemmarna
ett mera direkt inflytande uppmanar motionärerna. Skilda förslag till praktiska lösningar förs fram. Lika hårt kritiska är raden av
motioner i fondfrågan.
Yttrandena över motionerna som tagit
upp politiseringsfrågan utmynnar i avslag
eller föreslås lämnas utan åtgärd. Detsamma
gäller motionerna i fondfrågan, men med
det tillägget att all hänsyn skall tagas till medlemsopinionen. Varken avdelningsstyrelserna eller förbundsstyrelsen redovisar nå-
gon egentlig argumentering för sina avslagsyrkanden. En avdelningsstyrelse säger att
man inte delar motionärernas uppfattning
att TCO skulle ha ett starkt politiskt engagemang. Förbundsstyrelsen i sin tur menar att
de ställningstaganden som gjorts från TCOs
sida har byggts på enbart fackliga värderingar.
Förbundsstyrelsens avslagsyrkanden när
det gäller fondfrågan är fylligare, men knappast starkare. Man hänvisar till det studiematerial som också innefattande en ”enkätliknande” del. Styrelsen konstaterar: ”Resultatet blev mycket nedslående och de förväntningar som uppställts vid introduktionen
både vad gäller informationseffekt och återinformation till TCO från medlemmarna infriades inte.” Från SIFs sida har man därför
valt att gå ut med en minikurs i stället. Denna möjliggör för medlemmarna att redovisa
sina uppfattningar. ”Resultatet av minikursen kommer att vara vägledande för förbundets ställningstagande inför och vid TCOkongressen 1979”, säger förbundsstyrelsen
avslutningsvis i sitt yttrande. Det kan tilläggas att enligt föreliggande uppgifter har
intresset för dessa kurser varit minimalt. Motionärerna får därför ytterligare argument
för sina krav på ökat medlemsinflytande.
Det blir intressant att följa kongressens
behandling av dessa motioner. Har de e
praktisk möjlighet att påverka SIFs policy i
samhällsfrågorna och därmed nå ett inflytande i TCO i linje med motionärernas önskemål. Eller slutar det så som Lennart Bodström i ett tal i Kalmar den 21 augusti i år
målade upp det: ”Och så kommer räkenskapens dag. Inför representantskap, förbundskongresser eller TCOs egen kongress presenteras vad TCO verkligen gjort och sagt
och vad som varit motiven för vårt handlande. Det visar sig då genomgående att det
som skulle bli en opinionsstorm och göra
rent hus med de nuvarande valda ledarna,
det blir istället ett instämmande i och ett
accepterande av TCOs uppträdande. Den
kritik som riktas mot TCO är vanligen sakligt så illa underbyggd att den hittills aldrig
hållit vid en granskning av våra i demokratisk ordning valda organ.”
Det har riktats kritik mot TCO i en rad
motioner till SIFs kongress. De har avslagits
av förbundsstyrelsen. Motionerna har med
andra ord ej hållit för dess granskning. Hur
saklig och väl underbyggd granskningen varit går dock ej att fastställa. Redovisning saknas och medlemmarna lämnas i ovisshet.
Eurokommunismen i dag
I en ledare i Svensk Tidskrift förra året (nr
4!1977) står, att det faktum ”att eurokommunister framträtt är värt att uppmärksamma, men att omedelbart falla i armarna på
dem är inte tillrådligt”. Sillen känns igen,
även om den uppträder i kapprock, säger
ordspråket. Kommunister blir inte demokrater, inte heller patrioter, därför att de kallar
sig nationella.
En liten norsk broschyr, utgiven av Den
norske atlanterhavskomite, heter Synspunkter på eurokommunismen. Medarbetare är den brittiske utrikesministern David
355
Owen, den norske stortingspresidenten Guttorm Hansen samt redaktör Frank Bjerkholt, den sistnämnde välkänd medarbetare i
Svensk Tidskrift. Han analyserar i broschyren var eurokommunismen står i dag, och
han kommer med många intressanta iakttagelser.
I Spanien har kommuni tpartiet visat tendenser till revisionism och genast kritiserats i
Moskva. Det är allt å uppenbart au några
avvikelser från den där fastslagna rätta läran
inte är tillåtna. I Frankrike har kommunisterna uppträtt så att det verkat som om de
medvetet saboterat en möjlig valseger för
vänstern, kommunister tillsammans med socialister. Att denna taktik var inspirerad från
Moskva föreföll mer än troligt. Men varför
valdes den? Bjerkholt menar att man i
Moskva föredrar en infiltration i en regering, så som i Italien, framför en utmanande
maktposition i en vänsterregering, som skulle kunna äventyra Sovjetunionens ”goda förbindelser” med andra västeuropeiska
länder.
Det spanska partiet har i år tagit bort orden ”leninism” och ”proletariatets diktatur”
ur sitt program. Partiet är ”marxistiskt och
revolutionärt”. Det är i varje fall klart att det
därmed inte blivit demokratiskt. Om det genom revolution skulle erövra makten i staten, kommer det inte att kunna tillåta att det
i demokratisk ordning tvingas avstå från
samma makt om det kan visas vara i minori- . tet. En sådan ordning går inte ihop. Ett kommunistiskt parti som tar makten, behåller
den.
Guttorm Hansen konstaterar litet resignerat att förhållandet mellan öst och väst i
Europa helt präglas av Sovjetunionens
grepp om sina europeiska randstater. Sterila
och dogmatiska marxistiska tankegångar
356
präglar de ledande skikten i dessa länder.
Arbetet på att utveckla de mänskliga rättigheterna i kraft av Helsingforsförklaringen
har också haft mycket liten framgång i verkligheten . Paradoxalt nog, säger han, fanns
före Helsingfors en starkare känsla av avspänning i Europa än i dag, tre år senare.
Iakttagelsen är fullkomligt riktig, och
eurokommunismen har inte bidragit till nå-
gon förbättring i detta avseende. Den som
skrivit detta, talar med ovanlig auktoritet.
Vilka i hans parti i Sverige vill lyssna och
medge samma sak?
Ny dansk regering
Ställd inför ständigt ökande ekonomiska svå-
righeter i form att ett växande betalningsunderskott gentemot utlandet, ettjättestort underskott i statsbudgeten och en arbetslöshet
på över 170 000, erkände den danska socialdemokratiska minoritetsregeringen under
Anker j0rgensen nu i sommar, att den kört
fast. Den inledde därför förhandlingar med
andra partier för att bilda en majoritetsregering, som skulle kunna garantera politisk
stabilitet och genomföra den nödvändiga
lagstiftningen för att få landets ekonomi på
rätt köl.
Socialdemokraterna föredrog en regering
av socialdemokrater, Venstre, Danmarks liberala parti, och Radikale Venstre, som tillsammans skulle ha bildat en absolut majoritet med ett överskott av fyra mandat (94 av
179 i Folketinget). Venstre, vars förhandlingsdelegation leddes av den fungerande
partiordföranden efter Poul Hartling (1977
utnämnd till FN :s högste flyktingkommissarie), Henning Christophersen, krävde
emellertid att också Det konservative Folkeparti skulle delta. Detta motsatte sig socialde- …_
mokraterna och särskilt deras vänsterflygel.
Resultatet blev, att bara Socialdemokratier
och Venstre inledde förhandlingar. Efter
bortåt 14 dagar enades man om att bilda en
gemensam regering fram till folketingsperiodens slut i januari 1981 och om ett gemensamt ekonomiskt program.
Denna konstellation, en SV-regering, har
aldrig förr skådats i Danmark. Den representerar en regering ”ovanför mitten”
idansk politik, och för båda partierna innebär detta icke-traditionella samarbete betydande risker. Detta har i första omgången
visat sig tydligast för Socialdemokratiet, som
vid bildandet av regeringen och vid framiäggandet av de första lagförslagen om en
momshöjning från 18 till20 1/4 % med samtidigt löne- och prisstopp stötte på förbittrat
motstånd från fackföreningarna (LO). Det
utbröt flera strejker, om också av kortvarig
natur, och det har fällt skarpa anmärkningar av LOs chef Thomas Nielsen mot statsminister Anker j0rgensen, som själv tidigare
varit fackföreningsman.
Regeringen fick en stormig start, och då
den socialdemokratiska gruppledaren i Folketinget, tidigare ministern J Risgaard
Knudsen, i protest avgick från sin post, var
det tydligt att partiledningen inbegripen
statsminister var skakad. Ett av den nya
regeringens lagförslag – om momsen –
kunde bara antagas genom att två av Kristelig Folkepartis medlemmar höll sig borta under den avgörande omröstningen. De två
regeringspartierna har blott 88 mandat tillsammans. Men de har ingått ett valförbund
emd den ende representanten för ett av honom själv grundat Erhvervsparti och med en
av de två grönländska medlemmarna och
har därmed säkrat majoriteten för sig i alla
Folketingets utskott.
Den nya regeringen har 21 medlemmar,
varav 14 är socialdemokrater och sju från
Venstre. Venstres nye ledare, den 38-årige
Henning Christophersen, har blivit utrikesminister. Venstres starke man i regeringen
är den 65-årige t;digare finansministern Anders Andersen, som under ett antal år var
president i Landbrugsrådet. Han har blivit
ekonomiminister och minister för skatter
och avgifter (två ministerier under den tidigare socialdemokratiska regeringen).
För Venstre betyder deltagandet i regeringen ett avsked tills vidare till samarbetet
med de andra borgerliga partierna. Från
dessa har det särskilt riktats kritik mot den
nya regeringsbildningen från konservativ
sida, där man finner, att Venstre har betalt
för högt pris för sitt deltagande. Särskilt är
man kritisk mot den påtänkta värdestegringsavgiften på fast egendom. Centrumdemokraterna och Kristeligt Folkeparti, som
inte kunde ha räknat med att komma med i
en eventuell gemensam socialdemokratiskborgerlig regering, är knappast så kritiska
och tydligen inställda på att inte störta den.
Detta har de konservativa inte heller antytt
att man skall försöka göra, men man förhåller sig skeptiskt avvaktande inför regeringens politik. De konservativas ledare Poul
Schliiter använde ganska skarpa ord i Danmarks Radio då han sade, att Venstre ”hade
krossat” det borgerliga samarbetet och att
han hoppades att Socialdemokratiet kunde
lita på Venstre, för det kunde ju inte and1·a
göra . . . Sedan har kritiken dock blivit mera
dämpad.
Regeringen klarade sitt första styrkeprov
och den bör ha goda chanser att överleva i
Folketinget. Ett större hot är emellertid den
fortsatta oron inom Socialdemokratiet och
motsättningen till LO. Det skall föras löne- 357
förhandlingar (för en tvåårsperiod) på
nyåret och kraven kan ställa regeringen och
särskilt Socialdemokratiet inför stora problem.
Danmark har – möjligen – fått en parlamentariskt mera stabil regering. Men Socialdemokratiet har blivit skakat, och Venstres
framtid beror på om den nya regeringen
inom bara två år kan visa upp några ekonomiska resultat, som visar en markant förändring i förhållande till de föregående årens
politik.
Tjuvgömmarnas paradis
Utanför fackmännens krets lär det inte vara
många som vet, att en orsak till mängden
inbrottsstölder i Sverige är att vi har en lagstiftning, som gör vårt land till ett veritabelt
tjuvgömmarnas paradis.
I alla andra länder i Västeuropa har man
en s k oinskränkt vindikationsrätt till stulet
eller rånat gods. Det betyder att den som
berövats sin egendom genom stöld eller rån
har rätt att taga tillbaka den varhelst han
finner den och oavsett hur många förvärvsled den senare passerat. Kan han bevisa att godset är hans och att det stulits eller
rånats behöver han inte ens betala någon
lösen. Inte heller spelar det någon roll om
innehavaren varit i aldrig så god tro vid förvärvet. Han tvingas lämna det ifrån sig ändå.
I vissa länder gäller visserligen en hävdetid,
men den är tillräckligt lång för att göra förvärv av tjuvgods farligt.
Men i Sverige gäller sedan mitten av 1800-
talet – på grund av en praxis i högsta domstolen, som innebar en vantolkning av 1734
års lag – den regeln, att en godtroende förvärvare av stulet eller rånat gods inte behö-
ver lämna ifrån sig det annat än mot ersätt- 358
ning för den utgivna köpeskillingen.
I praktiken leder detta till att folk inte
bryr sig om att lösa tillbaka sin egendom. Det
är för besvärligt att kräva att få lösa den
tillbaka – bl a uppstår bevisproblem om kö-
peskillingens storlek. Processa om sådant
lönar sig inte. I stället håller man sig till
stöldförsäkringen. Man får då åtminstone
ekonomisk ersättning, även om det är smärtsamt att se farfars unika silverljusstakar skylta i ett fönster i Gamla stan.
I andra länder i Västeuropa tvingas antikvitetshandlare och annat yrkesfolk, som
handlar med begagnat gods, t ex bilar och
TV-apparater att se upp med försäljarnas
trovärdighet. Har handlaren sålt godset vidare och det sedan tas tillbaka av ägaren
riskerar handlaren att få betala ersättning
till köparen.
Genom dessa stränga ansvarsregler för kö-
pare, regler som går långt tillbaka i tiden,
utövas ett starkt tryck på ~uvgömmarmark?-
naden. Det är inget lönsamt yrke att vara
~uvgömmare. Om det är svårt att bli av med
~uvgods minskas i sin tur incitamenten till
stöld. Det blir helt enkelt för besvärligt och
…_
för litet lönsamt att sälja ~uvgodset.
Men i Sverige är det tämligen ofarligt och
mycket lönsamt att vara ~uvgömmare, vilket
får den olyckliga följden att inbrottsstöld är
lättsamt och lönsamt. Det är lätt att bli av
med godset och ~uven får någorlunda hyggligt betalt.
Dessbättre har Brottsförebyggande rådet
äntligen tagit ett initiativ i saken. Där föreslås att en tjuvgömmare skall straffas inte
endast när han vetat att godset var stulet
utan redan om han haft skälig anledning att
misstänka det. Samtidigt föreslår rådet att
man skall ompröva reglerna för godtrosförvärv.
Ett närmande av svensk lagstiftning på
detta område till vad som gäller i andra med
oss jämförliga länder, t ex de andra nordiska
länderna, som alla har oinskränkt vindikationsrätt till stulet eller rånat gods – utan
hävdegräns – skulle sannolikt få gynnsamma verkningar i kampen mot inbrottsstölderna och det utbredda ~uvgömmeriet. Det
rör sig här inte om ett civilrättsligt problem
av akademiskt intresse utan om en brännande aktuell kriminalpolitisk fråga.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism