Print Friendly

Dagens frågor; I valet och kvalet

Av Redaktionen | 31 december 1973


1973


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Dagens frågor
I valet och kvalet
Till de ironiska konsekvenserna av valutslaget
175-175 hör att statsministern satts i en
position, som borde fresta hårt även på hans
erkända taktiska snillrikhet.
Hur skall han egentligen göra? Bereda
partiet på ett nyval nästa år? I så fall, på
vilken fråga? Eller skall han låta tiden gå,
regera med hoppande majoriteter (s k samförståndslösningar) och någon gång lita till
lotten?
Dilemmat är besvärligt, därför att regeringen måste bestämma sig ganska snart. Börjar man i allvarligt syfte bygga upp kontakter
och förhandla, har man redan därigenom
stakat ut en politisk linje, som det sedan av
psykologiska skäl inte är alldeles lätt att
plötsligt överge. Dessutom kan ett extraval
inte gärna läggas för nära 1976. Vill man taga
nyvalet, gäller det att hitta en fråga där hr
Palme likt Henr.ik V framför Harfleur kan
utropa: ”Till storms ännu en gång, god vänner, till storms. Må eljest våra lik betäcka
muren.” Det måste vara en fråga, som ger
hans väljare något reellt i handen. Socialiseringslöften hjälper inte. Visst, han kan alltid konstruera ett subventionspaket under en
nödtorftigt sammanfattande ideologisk rubrik.
Men skall det verkligen vinna tillbaka marginalväljarna, måste han taga till så kraftigt
att inflationstrycket blir förödande. Skulle hr
Sträng gå med på det? Och hur går det då
i 1976 års val?
Möjligheten med extraval är inte särskilt
attraktiv. Socialdemokraterna har två förlustval i rad bakom sig. Det blir inte lätt att få
tillbaka de väljare, som nu bytt sida. Har de
en gång gått över, kanske de stannar kvar ett
tag. Stödet från de unga väljarna är för svagt
för att någon nämnvärd bättring där skulle
kunna uppnås annat än på längre sikt. Därtill kommer en än ohyggligare tanke. Har
man förlorat ett extraval sitter man illa till
inför år 1976.
Medan hr Palme funderar över dylika synpunkter – och andra, som han vet mera om,
t ex möjligheterna att ånyo snart mobilisera
partiapparaten till samma insats som senast
– kan de tre borgerliga partierna med till·
försikt vänta på de kommande regeringsut·
spelen. En stark trygghetsfaktor för oppositionen är att de tre partiledarna, var för s~
och var på sitt sätt, visat att de inte har någon
fallenhet för att tappa huvudet. Med tanke
på Olof Palmes stridbara personlighet lär dc
snart få användning igen för den kyliga fast·
het i sammanhållningen, som de dokumenterade under det senaste året och särskilt i
valrörelsen.
Vad som hände i Chile
I vår vänstervridna TV förekom redan först1
dagen av oroligheterna i Chile ett påstående,
avgivet utan all reservation, att ”den amerikanska imperialismen” låg bakom militärens
revolution. Detta kunde kommentatorn omöj·
ligt veta, utan uttalandet får bedömas som en
av dessa politiska rutinlögner, som vissa av
monopolföretagets redaktörer och deras trOSo
fränder av en beskedlig ledning bereds till·
fälle att framföra till svenska folket. När
detta skrives vet man ännu inte mycket mera
än den första veckan. Men vissa drag i det
hela går att följa.
Det första är den även för sydamerikansb
revolutioner märkliga brutalitet som omedelbart utvecklades. Man brukar inte angripa
presidenter med kanoner, och att med stridsvagnar och attackflyg sätta eld på palats mitt
inne i en stadskärna är minst sagt ovanligt
Varken detta företag eller sättet att snablx
samla in vänsteranhängare och placera dem
i fotbollsarenor för att kunna kontrollera dem
kan ha varit improviserat. Tvärtom tyder alll
på en planläggning, avsedd att bryta ett motstånd. Det förefaller som om militären pJa.
nerat för att den skulle ha framför sig Cl
revolution som redan brutit ut och som det
gällde att slå ned, och den handlade därefter.
Vad man vidare vet med säkerhet är att
president Allende, när han valdes i ett demokratiskt val, hade en tredjedel av de röstande
bakom sig. Trots detta började han snabbsocialisera Chile, mot folkmajoriteten och
mot en växande opposition. Resultatet blev
ekonomiskt kaos med en fruktansvärd inflation. I juni i år låg priserna ca 225 %, i
augusti nära 400 %, över motsvarande priser
1972. För e>tt år sedan betalades den amerikanska dollarn med omkring 100 .escudos, i
juli i år fick man den ej under 3 000. Landet
stod inför ett sammanbrott. Allende hade
misslyckats, och anhängare till honom – vad
han själv tänkt sig vet man inte – begärde
öppet en revolution: bara en kommunistisk
våldsregim kunde hålla honom kvar vid makten.
Att det var en sådan regim man begärde
framgår även av uttalanden av svenskar, som
skickades hem från Chile och som blev
idealiska intervjuobjekt för TV, som dock
inte lär ha publicerat allt. Men en av dem
talade som om han läst högt ur en marxistiskrevolutionär handbok: en revolutionär situation var nära för handen etc. En annan, en
ung sjuksköterska, gav i förbifarten en intressant upplysning. Hon hade arbetat för barn
och kvinnor inom en grupp, men männen
”som bara var beväpnade med gevär och
k-pistar” kunde inte stå emot den tyngre utrustade militären. Det går knappast att betvivla, om man stöder sig på dessa sagesmän,
att om inte den ena revolutionen varit förberedd och nära förestående, hade inte den
andra kommit.
En inte oväsentlig detalj skall uppmärksammas. De unga svenskar, som arbetade i
Chile, hade valts ut inte bara för sina eventuella kunskapers skull utan också på grund
av sin marxistiska tro. Enligt vad tidningar
uppgivit sändes de ut ”för att hjälpa till att
bygga ett socialistiskt Chile inom ramen för
Utbildning för biståndsverksamhet (UBV).
Projektet stöddes av SIDA.” UBV har uppgivit, att ”medlemmarnas grundsyn är socia- 383
listisk”. Med andra ord: UD beviljar genom
SIDA miljoner av svenska skattemedel för
att i ett sydamerikanskt land, där majoriteten
av befolkningen i val sagt ifrån att den ej
önskar ett socialistiskt styre, deltaga i förberedelserna för en socialistisk omvälvning,
en revolution. På detta sätt är regeringen i
det ”neutrala” Sverige, och framför andra
utrikesminister Wickman, i sin mån medansvarig för den i allo sorgliga utvecklingen
i Chile.
Det examensfria samhället
U68 föreslår som bekant att de nuvarande
examensbeteckningarna från universitet och
högskolor avskaffas. I stället skall studenten
efter genomgången utbildning få ett bevis på
genomgångna kurser. Eftersom bara betygen
godkänd och icke godkänd skulle få ges vid
sådana kurser, blir det en mager läsning för
dem som överväger att anställa vederbörande.
Att denna egalitära ide är ett huvudlöst
påfund har nyligen i för honom karakteristiska diskreta ordalag påpekats av Stig Strömholm. Han framhåller att examenstitlarna har
en viktig funktion som konsumentupplysning
och att de på många områden inte kan avskaffas utan risk för att allmänheten missleds. Desutom varnar han för att akademikernas fackliga organisationer kan taga saken
i egna händer och utdela titlar eller yrkesbeteckningar som fastställer professionell
kompetens.
Hur rätt han har på den första punkten
blir uppenbart vid en blick på examinas och
examenstitlarnas historia. De uppkom under
medeltiden som ett led i det dåtida samhällets
behov av arbetsfördelning. Därmed följde bl a
ett behov av klart fastställd professionell kompetens och av titlar, som utåt markerade
denna kompetens. Bakom detta låg en strä-
van efter kvalitet och effektivitet, som i lika
mån präglade hantverket med dess gesäller
• l
384
och mästare som universiteten med deras kandidater och doktorer. Att denna differentiering var ett led i medeltidssamhällets stränga
statusordning är självklart. Men examina och
titlar skulle också signalera till allmänheten:
här finns prövad och bestyrkt förmåga. Från
början gällde systemet de gamla fakulteterna:
teologi, juridik, filosofi och medicin. Med
1800-talets differentiering av den högre utbildningen tog man fasta på systemets markeringsfunktion. De nya professionerna skaffade sig efterhand specifika examina och titlar de också: civilekonomer, civilingenjörer,
veterinärer, odontologer, socionomer etc. Att
detta skedde väsentligen av social högfärd
kan endast den tro, som inbillar sig att det
gör detsamma om allmänheten vänder sig till
en med lic eller en naturläkare, en veterinär
eller en klok gumma, en advokat eller en sakförare. På en rad för allmänhetens konsumtionsval känsliga områden kan man helt enkelt inte avskaffa examenstitlarna utan stora
risker för att allmänheten skadas. Varför då
göra det alls?
Eller blir det bättre om de fackliga organisationerna, som ursinnigt kommer att bevaka fackets kompetens, utnämner sig till organ med monopol på examensdiplom och
-titlar. Prejudikat finns; endast medlem av
Sveriges Advokatsamfund får kalla sig advokat. Titeln är lagligen skyddad. Man lär inte
kunna hindra andra fackorganisationer att gå
vidare på den vägen – annat än genom rent
löjeväckande och förmodligen ineffektiva polisiära åtgärder.
Forskarutbildningen
Under sin korta tid som utbildningsminister
hann Olof Palme inte med att begå så många
misstag som han senare gjort. Ett undantag
utgör dock forskarutbildningsreformen från
1969. Vad den lett till kan vi nu avläsa. I årets
petita från Universitetskanslersämbetet behandlas forskarutbildningen som ett problem
av första ordningen.
1960 fanns vid våra universitet och fack
högskolor ca 3 000 forskarstuderande. Höst·
terminen 1972 översteg siffran 12 000. Särskik
stark har ökningen varit inom hurnanistisl;
samhällsvetenskaplig och naturvetenskap~
fakultet. Vid de båda förstnämnda fakulteo
tema utbildas för närvarande många blivaude doktorer, som inte har skuggan av !l
chans att efter avlagd examen få arbete soll
någorlunda svarar mot deras höga utbildningsnivå. UKÄ har räknat ut, att om forskarutbildningen fortsätter som nu, kommer vi ir
1990 att ha inte mindre än 50 000 forskarutbildade personer, dvs lika många doktom
(motsvarande) som vi hade universitetsutbildade totalt år 1955!
Dagens situation på forskarutbildningens
område rymmer alltså ett allvarligt kvantitativt problem. Ifråga om kvaliteten är det
nästan lika illa. Expansionen av forskarutbildningen har fått fortgå utan att antalet handledare vuxit tillnärmelsevis i motsvarande
takt. UKÄ konstaterar kort och gott att ”autalet forskarstuderande inom vissa områdlll
är nu så stort att kvaliteten i längden knappast kan upprätthållas”. För att komma frh
svenska utbildningsmyndigheter, som gjort si(
kända för osedvanlig sangvinism i sin syn Ji
kvalitetsfrågor, måste detta betecknas soll
ett rent alarmerande besked.
Det finns flera förklaringar till varför ut·
vecklingen tagit denna vändning. Frånva1111
av spärrar för forskarutbildning är en för·
klaring. Akademikerarbetslösheten är en annan. Många som egentligen tänkt sig att Il
ett arbete efter avlagd grundexamen men ioll
lyckats få något återvänder till studier oå
föredrar då ofta att satsa på en forskarutbiJd.
ning framför att bygga ut sin grundexamca
Urvalet har därigenom inte precis blivit dd
bästa.
Eftersom genomgången forsk>arutbildoq
ofta inte ger nämnvärt högre inkomster il
om man tar arbete direkt efter grundexame~,
har många forskarämnen å andra sidan gått
förlorade. Om man inte ens får kompensation för fyra års ytterligare studieskulder
(bara ca var tionde forskarstuderande kan
räkna med att få doktorandstipendium), är
det inte så konstigt om många i och för sig
lämpade studerande föredrar yrkesarbete
framför en ytterst osäker forskarkarriär.
Tillsammantaget utgör dessa tendenser en
kraftig varningssignal. Svensk forsknings
framtid hänger på att motåtgärder sätts in
utan onödigt dröjsmål. UKÄ föreslår att hela
forskarutbildningen blir föremål för en allsidig utredning, där bl a frågan om forskarutbildningens dimensionering belyses. Det är
ett välmotiverat krav som förtjänar allt stöd.
~len nog är det märkligt, att så många av de
stora ”reformer”, som Olof Palme haft beröring med, så snart leder till katastroflägen.
Fredspriset
Den av det norska stortinget utsedda kommitte, som delar ut Nobels fredspris, har alltid svårt att i denna onda värld finna lämpliga kandidater. Förra året utsåg den hr Willy
Brandt för hans bemödanden att få Västtyskland erkänt av de sovjetiska satellitstaterna,
framför allt Östtyskland. Logiskt hade varit,
om man delat priset och låtit hans östtyske
motpart vid förhandlingsbordet få den ena
halvan. Men eftersom denne endast var talesman för en annan, som verkligen bestämde,
och eftersom den senare satt i Moskva, gjorde
redan diskretionsskäl en sådan delning mindre
passande. Dessutom var man måhända orolig
för att utdelningsceremonierna skulle ackompanjeras av skott från Berlinmuren, där någon
som förväxlat fred och frihet kanske samtidigt
skjutits ihjäl.
I år förvånade kommitten med att utse hrr
Henry Kissinger och Le Duc Tho, vilka för
sma regeringar fört de längsta och segaste
385
fredsförhandlingar, som förekommit sedan Koreakriget, till ett lyckligt slut. Det amerikanska
engagemanget i Vietnam kunde snabbt avvecklas, och det delade landet fick på andra vägar
söka en samexistens. Att ett inbördeskrig fortsatte är en annan sak: de sydvietnamesiska
kommunisterna ansåg sig ha blivit övergivna
av Nordvietnam och fortsätter kriget så länge
de förmår. Men Nordvietnam behövde freden
och fick den på goda villkor.
Efter den första överraskningen började
man finna att valet inte var så alldeles olämpligt. Man blev snart styrkt i denna uppfattning. Sveriges Radio och TV mobiliserade
nämligen sina krafter för att låta svenska folket förstå hur skamligt det var att Kissinger
blivit hedrad. En av de vanligast förekommande kommentatorerna, Einar von Bredow, var
upprörd i sitt innersta. Författaren Per Anders
Fogelström var chockerad. Professor Harald
Ofstad, stor filosof men svagare historiker, drog
en parallell mellan Kissinger och Hitler (!).
Författarinnan Sara Lidman utnyttjade hela
sitt begränsade politiska ordförråd och förklarade alltså att Kissinger var en lögnare och
krigsförbrytare.
En god sammanfattning gav den partiledare, som torde stå de fyra ovannämnda kulturpersonligheterna närmast. Hr Hermansson
(vpk) menade, att fredspriset till H enry Kissinger är en utmaning mot det vietnamesiska
folket, ty han representerar krigskrafterna i
världen, inte fredens krafter. Med andra ord:
en amerikan bör ej få ett fredspris, vilket däremot med rätta tillkommer en vietnames med
motiveringen att den senare är kommunist.
Mot bakgrund av att detta sades medan
kriget i Mellanöstern pågick för fullt, ett krig
som kraftigt understöddes av kommunistiska
»fredens kraften>, är uttalandet värdigt sin
upphovsman. Det bör samtidigt noteras, att
hr Palme, den andre ledaren inom »det socialistiska blocket», vägrade att göra någon kommentar. Han kunde inte gärna förklara USA:s
utrikesminister ovärdig. Det är ju tillräckligt
vad han redan sagt om USA:s president.
l”
386
l
l
l
.
Det förelåg faktiskt ett förslag också på Kanske; men man kan tänka sig det homeriJ.
president Nixon, men det kan knappast ha ka löje som skulle ha gått över världen, 011
diskuterats på allvar. Nobelkommitten gjorde ett annat förslag, från svenskt socialdemokraett både djärvt och originellt val. Det var löj- tiskt håll, i stället .gått igenom. Den föreslag·
ligt, ansåg en kommentator i Sveriges radio. navar-fru Alva Myrdal.
\
l
~

Lämpligjulklapp
l
l
Presentkort kan rekvireras genom aH
.1
prenumerationsavgiften, kr 35: -, insättes å
Svensk Tidskrifts postgirokonto nummer 7 27 44 – 6
l
Angiv på girokupongen namn och adress både på er själv
och mottagaren

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner