Print Friendly

Dagens frågor; Högsta rätt

Av Redaktionen | 31 december 1976


1976


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Dagens frågor
Högsta rätt …
Inte nog med att vi belastas med orimligt
höga skatter – vårt skattesystem är också så-
dant att enskilda oförskyllt kan råka illa ut
på grund av oklara bestämmelser, som myndigheterna i byråkratiskt nit tolkar till den
skattskyldiges nackdel. Ibland kan man rentav få det intrycket att skattemyndigheterna
upplever det som en tillfredsställelse att
kunna utnyttja en banal försummelse eller
en felräkning till att klämma åt undersåtarna.
Några exempel ur verklighetens värld:
Ett företag inlevererar källskattemedel till
länsstyrelsen 6 gånger per år. Då skall pengarna vara inbetalda före fastställt datum, eljest påföres restavgift med 4 %av den till betalning förfallna summan. Dessutom skall
företaget på fastställd blankett rapportera
hur mycket som inbetalts.
Efter oklanderlig skötsel av rutinen under
många år ringer en tjänsteman från länsstyrelsen och efterlyser rapporten. Eftersom
den för rutinen ifråga ansvariga tjänstemannen på företaget sanningsenligt och aningslöst tillstod att kopia ej tagits av blanketten,
kunde man ej bevisa att rapporten avsänts.
På företaget var man helt ovetande om den
allvarliga konsekvensen av misstanken att
rapporten ej insänts. Inga upplysningar om
straffpåföljd vid underlåtenhet finns på
blanketten. På grund av den uteblivna rapporten utdömde länsstyrelsen en restavgift
på 3 994 kr (2 % av inbetalt källskattebelopp). Efter företagets förklaring sänkte
länsstyrelsen restavgiften till 500 kr. Detta
beslut har överklagats hos Kammarrätten.
Ett annat exempel: Genom oklart formulerade bestämmelser ifråga om momsskatt i
ett speciellt fall har ett företag liksom övriga
företag i samma situation tolkat en momsskattebestämmelse så att moms ej påförts.
Riksskatteverket har så småningom gjort
tolkning. Vid skattekontroll påtalades felet.
Kontrollanten medgav att bestämmelsen var
svårtolkad. Företaget påfördes förutom
skatten ett skattetillägg med 20 % av skattebeloppet!
Ytterligare ett exempel: Vid uträkning av
källskatt hade en tjänsteman gjort en felräkning, som han senare upptäckte och meddelade länsstyrelsens skatteavdelning. Länsstyrelsen påförde restavgift, i detta fall ett miljonbelopp. Tvist om avgiften pågår.
Skall sådant behöva hända? Skattetjänstemän, som har att besluta i ärenden som
dessa, är rimligtvis utbildade jurister. Den
lagbok de har att följa inleds med Olaus Petris berömda domarregler. Motivet härtill är
inte bara pietet. Det finns i dessa regler
många kloka förmaningar till domare och
ämbetsmän, ord som fortfarande har lika
stor aktualitet som då de nedskrevs. Inte
minst våra skattemyndigheter borde hålla i
minnet den lO:de domarregeln: ”Att lag bör
med beskedlighet driven varda: förty högsta
rätt är största orätt, och måste nåden vara
med rätten.”
Ett inlägg om forsvaret
Broschyrserien Försvar i Nutid, som ges ut
av Centralförbundet Folk och Försvar, har
nu kommit ut i fem år med sex häften om
året. Det är en mycket väl redigerad serie av
oftast välskrivna och alltid lättlästa inlägg i
olika försvarsfrågor. Förra året har serien
innehållit två korta redogörelser för politiska partiers inställning till försvaret. Riksdagsman Bengt Gustavsson skrev först om
arbetarrörelsen och försvarsfrågan. Häftet
kommenterades i Svensk Tidskrift 1975, nr
3. Sist skrev redaktör Hans Lindblad om Liberalism och försvar.
Man bör observera häftenas titlar. Gustavsson skrev om hur arbetarrörelsen sett pä
försvarsfrågan, alltså om hur en politisk organisation vid olika tidpunkter ställt sig till
frågan om svenskt försvar. Lindblad skriver
om liberalismen, som om liberalism i dag
skulle medföra en viss inställning till försvar.
Faktiskt tycks han mena att det förhåller sig
så. Följande, av honom formulerade satser
talar sitt eget språk: ”Önskan om stora artillerifartyg hängde oftast samman med tysksympatier och antidemokrati. Mindre fartyg
och ubåtar gick bättre ihop med liberalism.”
Det skall sägas, att tidpunkten då detta förhållande skulle ha rått tycks vara före första
världskriget. Lindblad kan knappast mena
att samma skulle varit aktuellt för t ex P E
Sköld under det andra.
Lindblad är en glödande anhängare av
Karl Staaff. Redan i förordet förklarar han,
att ”de som ledde kuppen mot Staaff 1914 i
bokstavlig mening själva var landsförrädare.” Detta är mycket sagt och brukar knappast antagas om vare sig Gustaf V eller om
Sven Hedin, för att nämna några; men
Lindblad tvekar inte. På ett annat ställe ondgör han sig över att en historiker för några
år sedan kritiserat Staaff och ”till råga på
allt” fått tryckningsbidrag från Staaffonden.
Också årsboken Aktuellt och Historiskt har
gett ”utrymme för attacker” mot Staaff. Menar verkligen Lindblad att nyfunna minnesanteckningar av ett f d statsråd skall undertryckas eller inte får utgivas, därför att de
även innefattar en, som det förefaller hovsam, kritik av Staaff?
Det finns andra punkter i Lindblads historieskrivning som man kan ha olika åsikter
om. Få skribenter lär sålunda försvara Andersson i Rasjön som statsman så varmt som
han. Men detta är hans sak. Viktigt är däremot att konstatera, att det också finns mycket i häftet som man kan vara överens om.
Ett exempel är de principer, som sammanfattas i häftets slut: om folklig förankring
hos försvaret, om flexibilitetens fördelar och
svårigheter, om den nödvändiga planmässigheten för att få till stånd fullständig samverkan inom försvaret.
Hr Lindblad lär kandidera för folkpartiet
till riksdagen i höst. Om han lyckas, får man
7
hoppas att han själv med sitt stora försvarsintresse också söker samverkan, särskilt med
sina kolleger inom de andra borgerliga parterna. Försvaret av i dag behöver enighet
och samverkan, vad än Arvid Lindman kan
ha sagt om Karl Staaff på våren 1909.
Utlandssvenskarnas rösträtt
Den 15 januari 1975 firade 1965 års valtekniska utredning sitt 10-årsjubileum med att
avlämna sitt sista betänkande, nämligen det
om utlandssvenskarnas rösträtt. Utredningen hade tidigare behandlat gemensam valdag, förtidsröstning, ny valteknik och maskinell teknik vid de allmänna valen.
Utlandssvenskarna kunde för första gången delta i val i Sverige 1968. De nu gällande
bestämmelserna innebär, att svensk medborgare skall ha varit kyrkobokförd i Sverige
någon gång under de senaste fem åren för
att efter ansökan kunna bli upptagen i särskild röstlängd. Utredningen föreslår att
femårsgränsen slopas. Röstberättigad enligt
utredningens förslag är svensk medborgare,
som inte är kyrkobokförd i Sverige men som
varit det någon gång och som efter ansökan
har tagits upp i röstlängd. Två socialdemokratiska ledamöter av utredningen har reserverat sig mot slopandet av femårsgränsen.
Utlandssvenskarnas Förening vill i sitt remissvar gå ännu längre och slopa kravet på
att vederbörande någon gång skall ha varit
kyrkobokförd i Sverige. Principiellt sett, anser föreningen, bör en statsrättslig funktion
som rösträtten följa medborgarskapet och
inte folkbokföringen. Eftersom svensk medborgare som är född utom riket och aldrig
haft hemvist i Sverige automatiskt förlorar
sitt svenska medborgarskap när han fyller
22 år, anser man att det är onödigt att ha
med kravet att man någon gång skall ha varit kyrkobokförd i Sverige.
Men varför låg Justitiedepartementet i sju
8
och en halv månad på betänkandet innan
det sändes på remiss? Departementets långa
overksamhet kontrasterar bjärt mot den
snabba behandlingen av frågan om invandrarnas rösträtt. Det kan väl aldrig bero på att
regeringen förväntar sig fler borgerliga röster bland de uppskattningsvis drygt 15 000
utlandssvenskarna än bland de ca 225 000
invandrarna.
Att invandrarna får rösträtt i kommunalval i Sverige på sitt tredje år i landet – de
skall vara mantalsskrivna i Sverige före l november 1973 för att få rösta i 1976 års val –
är helt i linje med internationell praxis. Den
innebär att utflyttade personer behåller rikspolitiska rättigheter i sitt ursprungliga hemland men förvärvar lokalpolitiska rättigheter
i det land där de bosätter sig.
I december lugnade konstitutionsutskottets ordförande de borgerliga riksdagsledamöterna med att regeringen kommer att
lägga fram ett förslag i frågan i början av
1976. Om så sker, hinner riksdagen besluta
och gå ut med information till utlandssvenskarna, så att de kan deltaga i höstens val.
Förutsatt, givetvis, att inget hinder skulle
uppstå …
Sverige och hr Arafat
Kan någon människa begripa varför Sverige i Förenta Nationerna skall stödja Organisationen för Palestinas befrielse (PLO) på
Israels bekostnad? I en omröstning i Säkerhetsrådet i början av december fällde Sverige utslagsrösten för att PLO skulle få deltaga i en debatt om striden mellan Israel och
Syrien. Israel hade väntat att USA skulle ha
inlagt veto. Men det ansågs vara fråga om en
procedurfråga, och i sådana används inte
veto. Sveriges inställning blev avgörande.
Någon som helst förnuftig mening med
detta ställningstagande lär ingen kunna leta
upp. Hr Arafat kunde omöjligen väntas tillföra debatten några synpunkter av värde.
Han bereddes tillfälle att demonstrera mot
Israel, det är allt. Som en sådan demonstration betraktades också Sveriges agerande. Israel kallade hem sin ambassadör i Stockholm
för konsultationer, vilket är det diplomatiska
sättet att uttrycka djupt missnöje. Generalsekreteraren i det israeliska arbetarpartiet
gick mera rakt på sak. Han skrev till sin partikollega i Stockholm, riksdagsman Sten Andersson, att Sveriges röstning framkallat
”oro och förbittring” inom hans parti.
Han vände sig åt rätt håll. Återigen har socialdemokratiska partiet genom sin ordfö-
rande hr Palme utnyttjat Sveriges röst för
egna syften. Hr Palme tänder på ordet befrielserörelse. När han hör ord som frihetskamp och liknande skall han genast synas på
barrikaden – förutsatt dock att den är belä-
gen tillräckligt långt borta. Vad beträffar hr
Arafat, har han som bekant hjälp från
Moskva. Varför skall Sverige ansluta sig till
den kombinationen?
Det är sant, att FN och hela världen behandlat frågan om Palestinaflyktingarna
svagt och kortsynt: det fanns en tid, då den
kanske hade kunnat lösas. Att lösningen nu
skulle vara att finna via en terrororganisation är mer än osannolikt, och enligt alla
uppgifter har Arafat inte stöd hos sådana
palestinier som förstår vad det nu gäller. Det
är också sant att Israels rent gammaltestamentliga hämndaktioner med moderna vapen är skamliga och nedsättande för dess
anseende. Terror är terror från vilket håll
den förövas. Men att Sverige skall uppträda
som domare för ena sidan mot den andra är
orimligt.
Det är ingalunda önskvärt att icke-kristna
trosbekännare eller, vad det beträffar, nå-
gon religiös organisation i Sverige som så-
dan börjar bedriva politik. Men det finns tillfällen då vem som helst kan bli desperat.
Kombination Arafat-Palme inbjuder till att
både mosaiska trosbekännare och i allmänhet vänner av Israel tänker på att det snart
går att demonstrera via röstsedlarna.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner