Print Friendly

Dagens frågor; Högskolelagen

Av Redaktionen | 31 december 1976


1976


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Dagens frågor
Högskolelagen
Den centrala organisationskommitten för
högskolereformen , H75 kallad, har nu avlämnat en diger lunta författningsförslag,
som skall bilda ramen kring den nya högskolan. Verket kröns med ett förslag till högskolelag, där de grundläggande bestämmelserna finns samlade.
Enligt modernt bruk har kommitten också
försökt sammanfatta målen för utbildningen
och forskningen i en s k ändamålsparagraf
Dess första stycke lyder sålunda: ”Utbildningen, forskningen och utvecklingsarbetet
skall främja demokrati och välfärd, kulturell
utveckling och social förändring samt förstå-
else för andra länder och för internationella
förhållanden.”
Bortsett från att paragrafen – liksom för
övrigt flertalet andra paragrafer i den voluminösa författningstexten – saknar all stilistisk lyftning, ger den upphov till ett par principiella reflektioner. Vilket syfte skall en portalparagraf av detta slag fylla? Skall den vara
en kort sammanfattning av den politiska viljeinriktning som ligger bakom reformen,
men i övrigt inte ”tillämpas” i den meningen
att den ljänar som vägledning i konkreta situationer? Skall, för att ta ett exempel, åtgärder som kan motverka social förändring anses direkt stridande mot högskolelagen?
Så länge man rör sig med allmänna honnörsord av typ frihet och demokrati, som alla hyllar, så är denna principfråga av föga
praktiskt intresse. Det är då knappast troligt
att någon kommer att åberopa lagparagrafen för att hindra ett visst beslut från att fattas. Annorlunda ställer det sig om paragrafen till sitt innehåll är kontroversiell eller tvetydig. Detta är utan tvivel fallet här, eftersom bland annat uttrycket ”social förändring” har en klar partipolitisk valör. Socialdemokratin har velat sätta sitt bomärke på
reformen.
Ännu mera betänkligt blir det när man
konstaterar, att det inte bara är utbildningen
utan också forskningen som nu skall främja
vissa på förhand uppställda mål. Universiteten är i stort sett de enda ställen där verkligt
fri forskning fortfarande förekommer. l alla
andra sammanhang är forskningen styrd i
ett eller annat avseende. Men nu skall, om
man får tro högskolelagen, också denna
obundna forskning främja vissa på förhand
uppställda mål. Kan det verkligen uteslutas
att ändamålsparagrafen kan komma att åberopas i kampen mot en inopportun forskare? Har professor Wilhelm Sjöstrands pedagogiska forskning främjat social förändring
av det slag socialdemokraterna främst har i
tankarna, för att n•.’ ta ett exempel ur hö-
gen?
Även om det inte är troligt att det blir några dramatiska förändringar av forskningens
villkor på grundval av högskolelagens portalparagraf, så bör riksdagen tveklöst ändra
förslaget på den här punkten. Universitetsforskningen bör – inom de ramar som de
fasta forskarljänsterna utgör – fortfarande
få ägnas ett fritt och obundet sanningssökande.
SACO:s och Sveriges Förenade studentkårers representanter har i H75 reserverat
sig mot högskolelagens andra paragraf. Det
är med andra ord studenterna och de akademiska lärarna som genom sina företrädare
sagt ifrån. Det borde Sveriges riksdag också
ha förstånd att göra.
Dagspressens upplageutveckling
Dagspressen befinner sig i en prekär situation. Det framgår av de uppgifter som AB
Tidningsstatistik redovisar om den samlade
upplageökningen. Den är endast 4 promille
för första halvåret 1976 i jämförelse med
samma tid förra året. Kostnadsökningarna
når däremot tvåsiffriga tal när det gäller
många poster. De för rationalisering svåråtkomliga lönekostnaderna ökade tex på’DN
från 307 milj kr 1974 till 376 milj 1975 och i
procent av omsättningen från 43,2 till 45,0.
Inom genomsnittstalet för upplageutvecklingen ryms dock betydande skillnader. Extremfallen är Svenska Dagbladets ökning
med 7 500 ex och Aftonbladets minskning
med 18 500. Dagens Nyheter har förlorat
8000 ex och Expressen 3 500. Det innebär
en total minskning av morgontidningsläsandet i Stockholm med 500 ex (den riksspridda
komplementtidningen Dagen kan lämnas
utanför resonemanget – den har emellertid
ökat med l 000 ex). För Stockholms kvällstidningars del är den sammanlagda tillbakagången 22 000 ex.
En i och för sig glädjande omfördelning
till förmån för morgonpressen har ägt rum i
Stockholm. Svenska Dagbladets uppgång
förklaras naturligtvis till stor del av att tidningen fålt möjligheter att konkurrera på
jämnare villkor men hänger säkerligen också samman med det politiska klimat som varit rådande inte minst i stockholmsområdet.
Aftonbladets starka tillbakagång bestyrker
en sådan tes. AB:s läge måste te sig speciellt
bekymmersamt som man står inför planerna
på elt nytt kostnadskrävande tidningshus ef~
ter det vanvettiga tilltaget att avvisa samproduktion med DN. Kan vi nu vänta ett förslag
om presstöd också till andratidningar med eftermiddagsutgivning?
Morgontidningarna i Malmöområdet,
S)·dsvenska Dagbladet och Arbetet, ökar bå-
da med 700 ex vardera. En betydligt större
frammarsch har gjorts av Skånska Dagbladet, +l 500 ex till 31 000; den brukar ju inte
räknas till storstadspressen eftersom den är
mest spridd på den omkringliggande landsbygden. Söndagsutgivningen i samarbete
med Arbetet har med säkerhet spelat en roll
för vändningen av Skånskans kräftgång till
en positiv utveckling men de allmänpolitiska
tendenserna saknar nog inte heller betydelse
i det fallet.
I Göteborg har den enda där utgivna morgontidningen, Göteborgs-Posten, ökat med
307
drygt l 000 ex. Kvällstidningarna utanför
Stockholm har rakt motsatt utveckling: medan GT lägger ytterligare 5 000 ex till de tidigare framgångarna – ökningen är den
andra i storleksordning efter SvD – minskar
Kvälls-Posten i Malmö ännu ett år, nu med
3 000 ex. Det skulle inte förvåna om KvP:s
först så framgångsrika nydaning är en lättköpt journalistik som man snart tröttnar på.
Landsortspressen i allmänhet uppvisar
hyggliga siffror och ett genomsnittligt plus
på l ,5 procent. Framgångsrikast är faktiskt
den lilla socialdemokratiska Länstidningen i
Östersund med ett plus på 2 000 ex till
14 000 ex. Det är i och för sig inte överraskande efter den klara försämringen av Östersunds-Posten (som numera övertagits av
centerpartiet). Den minskar från 35 000 till
drygt 34 000 ex. Efter länstidningen följer
ytterligare två socialdemokratiska tidningar:
Sydöstra Sveriges Dagblad och Västerbottens Folkblad (om man bortser från SkD)
med ökningar på vardera l 500 ex.
I övrigt är det enbart borgerliga tidningar
som har ökat upplagan med mer än l 000
ex: Vestmanlands Läns Tidning, Barometern, Norrbottens-Kuriren, Skaraborgs Läns
Annonsblad, Hallands-Posten och Motala
Tidning. Beträffande de ‘jämna” tidningsorterna kan sägas att Arbetarbladet knappat
in något på Gefle Dagblads försprång. Också Folket har minskat avståndet till Eskilstuna-Kuriren, som dock har ett betydande försprång. Falu-Kuriren har däremot dragit
ifrån andratidningen Dala-Demokraten nå-
got.
I politikens öken
När en kristen namninsamling i en idepolitiskt viktig fråga för något mer än ett decennium sedan samlade nära 2 millioner röster,
fick detta en långsiktig effekt i svensk politik, som knappast förutsetts av initiativtagar- 308
na. Namninsamlingen skapade ett opinonsmässigt underlag för bildandet av ett speci- !ikt kristet parti a . ~amma typ som finns i
Danmark och Norge.
Men det politiska klimatet ,blev kärvt för
det nytillkomna partiet Kristen Demokratisk
Samling. l val efter val har det stannat under
2 %-nivån. Sedan 4 %-spärren införts har
KDS’ situation blivit än svårare. Eftersom
människor inte gärna vill se sina röster bortkastade har partiet fått uppleva att dess sympatisörer icke kunnat mobiliseras tillfullo.
Många har helt enkelt inte velat ta risken av
att rösta på ett parti, när det är högst tvivelaktigt om detta kan komma över 4 %-spärren.
Sådana erfarenheter ger – inom parentes
sagt – an ledning att pröva om inte 4 %-
spärren är för hård. Dess psykologiska verkan utövar i realiteten en starkare återhållande kraft än vad som ursprungligen torde
ha avsetts. Troligen kqn man sätta spärren
någon procent lägre utan att därför riskera
alt det parlamentariska systemet bringas ur
funktion genom en alli:för talrik och brokig
partiflora. ryteningen är ändå inte att förhindra varje ny partibildning att efter väljarnas prövning vinna reell_t inflytande.
För att återvända till problematiken kring
KDS bör det sägas rent ut att partiet och dess
uppträdande under de senaste åren varit en
veritabel olycka för den demokratiska oppositionen gentemot den så länge regerande
socialdemokratin. AV SfFO:s opinionsmätningar framgår nämligen att ca 3/4 av partiets röstande kommer från grupper med
borgerlig åskådning, som med hög grad av
sannolikhet skulle ha röstat på något av de
borgerliga partierna i de senaste riksdagsvalen, om KDS inte funnits eller om det nöjt
sig med att ställa upp endast i kommunalvalen intill dess det vunnit erforderlig styrka.
Om så varit fallet 1973 skulle vi med säkerhet ha fått en borgerlig regering. Men då
gick 90 388 KDS-röster förlorade på grund
av 4 %-spärren, varav alltså det överväldigande flertalet skulle ha kommit ett borgerligt
parti till godo.
Efter årets val förestår en smärtsam omprövning av målsättning, arbetsmetoder och
resurser för KDS och dess ledning. Förmodligen skulle partiet ha mycket att vinna
genom att koncentrera sig på kommunalpolitiken samtidigt som det sökte en bred samverkan med de kristna grupperna i de borgerliga riksdagspartierna. Hos dessa har
KDS möjligheter att vinna gehör och hjälpalls inte, däremot, hos socialdemokraternas
s k broderskapsrörelse, vilken alltmer framstår som en av Rörelsens många fångstarmar, kallhamrat utnyttjad för syften som
måste vara kristet inspirerade människor
djupt främmande.
Antisemitism i Sovjetunionen
Antisemitism och judeförföljelser är gamla
företeelser, men orsakerna har aldrig riktigt
kunnat förklaras. Man skulle tycka att de
borde vara omöjliga i moderna samhällen,
men Hitlers Tyskland visade att det inte förhöll sig så. När samhällets drägg fick regera,
tog sig antisemitismen förfärliga uttryck.
Antisemitismen finns i van fall kvar i Sovjetunionen, fastän inte i nazistiska former. I
Ryssland förekom den sedan gammalt, men
med revolutionen skulle den enligt Lenin
försvinna. Hans åsikt var grundad både på
teorier om människans rättigheter oberoende av ras och på det praktiska faktum, att så
många av de främsta bolsjevikerna var judar. Stalin återgick till det gamla. Den sista
stora utrensning, som han satte i gång, var
riktad mot läkare i Leningrad och var klart
antisemitisk. Han hann inte fullfölja den,
och den avbröts med hans död, men antisemitismen har han lämnat i arv till sitt parti.
Den är nu nationalistiskt motiverad. En
rysk jude, som vill lämna Sovjetunionen för
att flytta till Israel, kritiserar redan genom
att ha denna önskan själva sovjetstaten. Han
behandlas därefter. I åratal får han vänta på
utresetillstånd – i Sovjetunionen stiger inga
politike•· upp och talar om andan från Helsingfors! Han får avsked från sitt arbete.
Han kallas parasit. Hans barn trakasseras i
skolan. Förföljelserna sätts omedelbart in.
I Stockholm berättade professor Boris Rubenstein från Israel enligt referat i SvD den
15 juni om sina egna erfarenheter, som var
just de ovannämnda. Han tillade, att situationen blir allt svårare för judar i allmänhet. De
sovjetryska myndigheterna tycks nu inrikta
sig på barnen. Det blir vanligare att judiska
barn får sämsta betygen, så att de utestängs
från vidare utbildning. En ny generation av
judi ka intellektuella vill man inte längre ha.
Man fäster sig vid metoden. Kommunistpartiet tvingar lärare att ge falska betyg åt
vissa elever. Så kan styrning gå till i ett genomsocialiserat land . I Sovjetunionen sker
styrningen utifrån de drabbades ras. På nå-
got annat håll kan den ske efter något annat.
Emellertid är det inte bara barn som råkar
illa ut. Telford T aylor, en av de amerikanska
åklagarna i Ni.irnberg, har på äldre dagar
följt upp hur judar behandlas av sovjetiska
domstolar. I sin bok ”Courts of Terror. Soviet CriminalJustice and Jewish Emigration”
(Knopf, Boston 1976) visar han hur judar
som sökt utresetillstånd straffas med åratals
lägerarbete för struntsaker eller för konstruerade ”brott”, och detta i strid mot Sovjetunionens egna lagar. Det är tydligt att också domstolarna står under partiets order när
det gäller förföljelser av judar.
Sovjetiska nobelpristagare behandlas visserligen annorlunda. Men de är få, och om
kommunistpartiet får råda kommer de tydligen att bli fän e.
En födelsedagsfest
Några veckor före valdagen cirkulerade i
pressen upplysningar om en födelsedags- 309
fest. Vanligen hör sådana hemma på tidningarnas familjesidor eller i s k kändisreferat. Men den här gången hade de politiskt
intresse; de visade hur det kan gå till inom
den socialistiska aristokrati, som växt fram
här i landet.
Alltnog, ordföranden i Kooperativa Förbundet, kommunalrådet (s) i Uppsala, Hans
Alsen, fyllde 50 år. Han är en bemärkt man
och tillfället var alltså betydande. Att han ville se sina vänner och medarbetare på en
middag var naturligt. Ingen behöver förvå-
na sig över att middagen hölls på Folkets
Hus – KF och FHR är som bekant bröder i
Rörelsens stora organisationsfamilj. Ej heller
bör man ondgöra sig över att de 170 gästerna genomgående serverades champagne.
Om hr Alsen ville ha det festligt, var det ju
hans ensak.
Vad som däremot – med rätta – föranlett
beska kommentarer var att notan på tillställningen betalades av Kooperativa Förbundet.
De många och små Konsummedlemmarna
fick alltså nöjet att betala KF-ordförandens
födelsedagskalas. Detta var onekligen varken jämlikt eller anständigt, och åtskilliga
inom den äldre socialdemokratiska generationen med dess i regel frugalare vanor lär
ha rynkat ögonbrynen.
Även utanför denna kryrnpande krets
finns det anledning till bekymmer över incidenten. Förr i världen var politisk makt självklart förbunden med personlig vällevnad på
det allmännas eller den egna organisationens bekostnad. I vår tids folkstyrda samhälle ses i princip sådant med ogillande.
Socialdemokratin har emellertid under
sin långa maktperiod tillägnat sig fasoner i
detta hänseende som i ordets egentliga mening är reaktionära. I ordstävet heter det
”börja med en knappnål och sluta med en silverskål”. Här är det tvärtom : efter att ha utvecklat ett storartat system för institutionell
korruption -dvs man låter egna rnajoriteter
i stat, landsting och kommuner bevilja den
‘•
310
egna apparaten och dess folk privilegier och
ekonomiska förmåner på det allmännas bekostnad – har man börjat tappa känslan för
nödvändigheten av personlig integritet. Är
man pamp så är man, och beter sig därefter.
När det är fråga om sådant gäller inte de
upphöjda jämlikhetsideal som man slår omkring sig med i propagandan och efter förmåga försöker tvinga på sina medmänniskor. l ”en socialistisk demokrati” skall härskarna ha champagne. Här liksom inom hela
östblocket demonstrerar det socialistiska
överskiktet att jämlikheten avser bara den
stora likriktade och lydiga massan. Eller som
Erik Axel Karlfeldt uttryckt sammanhanget
”… ty lett det är att vara proletär för den
som har en gentlemans begär”.
Vid Maos bortgång
Med Ordföranden Mao har den siste av vår
tids store revolutionärer gått bort. Hitler och
Stalin gick före honom, båda vid yngre år.
Marskalk Tito brukar ibland räknas som den
fjärde store, men om inte i leverne så i varje
fall i revolutionär lära måste han föras till en
lägre ordning än de andra.
Mao Tse-tung var anhängare av Lenin.
Han respekterade Stalin så länge denne levde, men han övertog aldrig dennes metoder.
Han kunde också hårt rensa bland sådana
som visat sig inte hålla måttet, men Stalins
blodiga utrensningar varken gillade han eller försökte han efterlikna. Avrättningar
förekom under hans revolution liksom förföljelser av motståndare, men hans specialitet blev att låta uppfostra dem som inte följde med. Hjärntvätt och indoktrinering var
hans vapen, som han använde med utomordentlig precision.
Schismer mellan Kina och Sovjetunionen
kom efter Stalins död, då dennes efterträdare trodde sig självklart kunna övertaga hans
ställning i den stora kommunistiska familjen. De bedrog sig. Stalin hade under kriget
varit påfallande ovillig att erkänna Mao och
hans revolution. Enligt den rätta läran skulle
revolutionen stödja sig på arbetarklassen.
Mao hade ingen sådan att tillgå i Kina och
stödde sitt uppror mot Chiang Kai-shek på
bönderna. Att han lyckades har de ry ka teoretikerna aldrig velat acceptera. Detta var en
av de ursprungliga anledningarna till den
schism mellan Moskva och Peking, vilken sedan alltmera utvecklats och som Maos död
inte synes göra slut på. l den kinesiska kommuniken av den 9 septembe1· anföres uttryckligen som en av den store bortgångnes
förtjänster hans kamp mot revisionismen,
som hålles vid liv ”av en samling sovjetiska
renegater”, dvs av Bresjnev och andra.
l sin inrikespolitik skiljde sig Mao tydligt
från sina kommunistiska bröder. Han bekämpade partibyråkratin, som blomstrar så
friskt i andra socialistiska länder. Parollen
om de hundra blommorna som skulle få
växa fritt och som till en början var så svår
att förstå, var riktad mot byråkraternas inflytande. Kulturrevolutionen hade samma syfte. Att denna släpptes lös av Mao är säkert.
Att han hade vissa svårigheter med att fånga
in den igen är en annan sak. Den väckte starkare gensvar särskilt bland ungdomen än
förmodligen någon kunnat räkna med.
Det är påfallande hur mycket Mao verkade
genom det skrivna ordet. Hitlers Mein
Kampf kunde ingen förnuftig människa lä-
sa, och Stalins skrifter lästes visserligen, men
knappast med nöje. Maos lilla Röda var däremot lättläst- en bok fylld av enkla vardagssanningar, formulerade som nya. Ingen
skall kunna taga ifrån Mao hans storhet som
revolutionär skribent, även om marxistiska
teoretiker måste ha vissa svårigheter med att
finna ut vari hans verkliga originalitet ligger.
Mao måste förklaras ur sitt ursprung från
kinesiska bönder. Han stod påjorden, på Kinas jord. Han är en av de få politiska personligheter om vilka man vid deras bortgång
med någon säkerhet kan säga, att de inte bara blir en kort episod i sitt lands historia.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner