Print Friendly

Dagens frågor; Generalklausulen

Av Redaktionen | 31 december 1983


1983


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

/
Dagens frågor
Generalklausulen
Till folkpartiets storverk under de senaste sex åren hör att de genomtrumfade en
generalklausul i skatterätten. Under den
första trepartiregeringen drevs frågan av
det folkpartistiska budgetdepartementet
med stor kraft. Regeringen Ullsten skickade ett förslag på remiss till lagrådet.
Och där låg frågan under regeringsförhandlingarna 1979. I regeringsdeklarationen samma år angavs att lagrådets yttrande skulle få bli bestämmande för frå-
gans vidare behandling. Föga förvånande gav lagrådet klartecken för någon
form av generalklausul. Man fann det till
och med förenligt med sitt uppdrag att
uttala att det fanns behov av en dylik. I
konsekvens med detta undvek man att
närmare gå in på frågan om rättssäkerhet
och konsekvens i rättsordningen. Med
stöd av det för fiskala synpunkter mycket förstående lagrådet beslöts så att lägga fram förslaget till generalklausul i
skatterätten för riksdagen.
Redan två år senare, och som en av de
första egna åtgärderna på skattelagstiftningens område, föreslår regeringen Palme att generalklausulen skärps. Utan utredning och utan att ens diskutera rättssäkerhetsinvändningar läggs förslaget
fram. Lagrådet står till tjänst med ett i
stort sett blankt tillstyrkande.
I ett avseende är den nya generalklausulen att föredra före den gamla. Den
säger rent ut vad det är frågan om. Utan
omvägar och kringgående deklareras att
då det råder motsättning mellan lagtext
och motiv skall man döma efter motiven.
Och saknas motiv skall man likväl döma
efter dessa!?
Nog är det en säregen mission med ett
lagförslag. Att si” ka uppnå det uttryckliga målet att den offentliga makten skall
utövas mot lagarna.
Spara i tid
Regeringen har under budgetarbetet
kommit fram till den bekväma slutsatsea
att några mera långtgående besparingsansträngningar inte är motiverade i budgeten för budgetåret 1983/84. Därem~
kan, enligt finansministern, en bättre
budgetbalans erfordras för det därpå föJ.
jande budgetåret. Resonemanget väcker
onekligen associationer. Hur många fl.
miljeförsöijare är det inte som låtit ·
misskötsel av ekonomin ackompanje
av ramsan ”Morgen, morgen nur nie
heute …”. Konsumtion och lån id
Åtstramning och återbetalning i morg
Nu är emellertid nationens ekono
en aning mer komplicerad än det ens
da hushållets. Erfarenheterna från
borgerliga regeringarnas besparingsk
panjer lär att besparingar inte åstadko
inom ramen för den vanliga budg
processen. Myndigheter måste ha dir
tiv på ett tidigt stadium, i praktiken
dan under våren. Interna utrednin
inom kanslihuset måste också sät
igång då. Detta innebär att struktu
ringen av de besparingar som skall in
1984 års budgetproposition måste gö
nu.
Om inte besparingsarbetet inleds
kommer det inte att kunna inlemmas
nästa budgetarbete. Därmed kommer
inte heller igång förrän detta är avslu
– alltså i böljan av 1984. Och då kan
tidigast ge resultat i en särproposi ·
under hösten 1984.
Men hur sannolikt är det att regeri
en Palme låter den partikongress s
markerar uppmarschen inför valet 1985
tätt följas av en hårdhänt besparingsproposition? Sannolikheten närmar sig noll.
Detta innebär att det besparingsarbete
som inte inleds redan första året under
en mandatperiod inte ger resultat under
den perioden. Detta lärde den första trepartiregeringen.
Regeringen Palme håller just nu på att
försitta sin chans att få kontroll över statens och därmed nationens ekonomi.
Stöd till facket
I Svensk Tidskrifts ledare ”Den stora
koalitionen” nr 9-10/1982 framhölJs att
ett stort antal organiserade intressen tilldelas vetorätt i det korporativa samhällets förhandlingsekonomi, och att intressena har makt under en socialdemokratisk regering därför att de då utgör de
styrandes egen maktbas.
Den tesen bekräftas alltför ofta.
Riksdagen har nu beslutat att 40 procent av fackföreningsavgiften upp till
1200 kr, dvs högst 480 kr, skall bli avdragsgilla på deklarationen. För staten
innebär det reducerade intäkter – och
därmed ökat budgetunderskott – med
över en miljard kr. Nonchalant avvisade
den socialistiska majoriteten de borgerliga invändningarna att integritets- och
kontrollfrågorna var olösta. Man sade
sig vara angelägen om ett snabbt beslut
av hänsyn till avtalsrörelsen.
Förslaget till avdragsrätt framförde socialdemokraterna ungefär samtidigt som
de sprang ifrån överenskommelsen med
mittenpartierna om den underbara nattens skatteomläggning. I stället tillmötesgick man LO:s krav. Men det var
tydligen inte tillräckligt. Som en extra
63
dusör erhåller nu de fackligt anslutna avdragsrätt.
Det kan på intet sätt hävdas att avdragsrätt för fackliga avgifter skulle vara
någon socialt särskilt behjärtansvärd åtgärd. Det gäJler allra minst i nuvarande
kärva tider, då sträng sparsamhet med
offentliga medel är nödvändig, och då
alla måste dra åt svångremmen. Dessutom är det ytterst tvivelaktigt om reformen verkligen kommer den enskilde
fackförbundsmedlemmen till godo annat
än på mycket kort sikt.
Den fackligt anslutne kan säkert glädja
sig åt en viss skattelättnad under ett inledningsskede. Men i längden blir det
med all sannolikhet löntagarorganisationerna som rakar åt sig brorslotten av
förmånen. Det troliga är nämligen, att de
ganska snart tar avdragsrätten tiJI intäkt
för att ytterligare höja medlemsavgifterna. Det lär nog inte dröja särskilt länge
innan den är lika hög efter skatt som den
nu är före. Redan starka organisationer
med tillgång till väldiga ekonomiska resurser har då med samhäJlets stöd blivit
ännu starkare. Är det verkligen en önskvärd utveckling?
Ränta och andra utgifter
Det tråkiga med ett stort budgetunderskott är i första hand att det driver upp
inflationen. Det sker genom att den stora
statliga upplåningen till en del sker med
hjälp av ”sedelpressarna”. I praktiken
sker upplåningen i bankerna eller Riksbanken. Därigenom ökar penningmängden i landet, något som erfarenhetsmässigt leder till inflation cirka två år senare.
När man funderar över vilken effekt
ett statligt budgetunderskott kommer att
/
/
64
få på penningmängd och inflation, måste
man hålla i minnet att olika utgifter leder
till olika stor ökning av penningmängden. Om staten lånar en miljard av bankerna och betalar ut det i barnbidrag
kommer penningmängden att öka med
en miljard. Barnfamiljerna sparar antingen pengarna på banken eller köper för
dem. I det senare fallet hamnar pengarna
i banken men på affärernas konton.
Bankinlåningen och således penningmängden (M 3) har ökat med en miljard.
Om staten däremot lånar en miljard av
bankerna för att betala ökade räntor på
de obligationer som bankerna har, kommer penningmängden att vara oförändrad. Allt som händer är att bankernas
obligationsinnehav har ökat med en miljard (liksom bankernas vinst). Om Riksbanken sätter ett utlåningstak för bankerna – ett sådant är nu i kraft – kan
bankerna inte heller öka sin utlåning och
på det viset öka penningmängden.
När man skall bedöma vilken penning.
mängdsökande och därmed inflationsdri·
vande effekt som de stigande statsskuldräntorna kommer att leda till måste mau
därför undersöka hur stor del av de stigande räntorna som går till bankerna och
således kan neutraliseras.
Även med dessa antaganden kommer
statsfinanserna att vara ett stort och väx·
ande problem under 1980-talet. Detta i
synnerhet som påfrestningarna på ATP·
systemet är i snabbt tilltagande. Snart
kommer det att behövas det avgiftsuttaa
till ATP som Linje 3 inför pensionsoJDo
röstningen varnade för, en siffra so11
ATP-systemets tillskyndare då förlöjJi.
gade. För att statsfinanserna skall bi
hanterbara krävs det att vi åter får ökM
tillväxt i ekonomin. Annars fortsätta
fården mot avgrunden.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner