Print Friendly

Dagens frågor; Front mot vilda strejker

Av Redaktionen | 31 december 1979


1979


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Dagens frågor
Front mot vilda strejker
Det goda förhållandet mellan parterna på
den svenska arbetsmarknaden har varit en
nästan legendarisk företeelse. Respekten för
givna utfästelser har gjort det möjligt att successivt och i stort sell utan uppslitande
strider trygga och bygga ut välståndet.
Det är därför oroande att antalet vilda
strejker åter vuxit. Under mars månad blev
det en rekordökning av amalet förlorade arbetsdagar: första kvartalet 1979 tappades
sammanlagt 15 500 på grund av vilda
trejker. Motsvarande siffra för samma tid i
Qol var 621. Motiveringen till konflikterna
har mestadels varit all ~änstemännen skulle
haft en gynnsammare löneutveckling i de
lokala förhandlingarna och att löneskillnaderna skulle ha ökat under den nu gällande
avtalsperioden.
I detta sammanhang är det av mindre intresse om missnöjet är berättigat eller inte.
Vida väsentligare är all det uneler inga omständigheter får betraktas som godtagbar
anledning till avtalsbrott. Följaktligen var
det tillfredsställande att LO-chefen Gunnar
Nilsson insåg van det höll på att bära hän. l
ell gemensamt ullalande tillsammans med
SAF:s Olof Ljunggren och PTK:s Ingvar
Seregard i början på april tog han bestämt
avstånd från de avtalsstridiga konflikterna.
Där poängterades bl a:
”SAF, LO och PTK vill starkt framhålla
vikten av att ingångna avtal hålls. Störningar
i företagen genom vilda konflikter minskar
företagens lönebetalningsförmåga. Av dessa
skäl tar både fackföreningsrörelsen och arbetsgivarsidan tarkt avstånd från de vilda
kontlikterna. Konflikter som leder till arbetsnedläggelse under gällande kollektivavtal äventyrar och undergräver vårt förhandlingssvstem.”
Det är klara verba. Det är bra au de sägs,
även om det ä•· synd att det skall vara nödvändigt. All erfarenhet visar ju au samtliga
parter förlorar på vilda konflikter. På kort
sikt och i speciella lägen kan de strejkande
kanske pressa fram vissa fördelar. Men oiO\-
Iiga stridsåtgärder gynnar huvudsakligen
politiska extremister och mullvaderiet på arbetsplatserna. Mest betänkligt är dock att de
leder till alt parterna på arbetsmarknaden
inte längre kan lita på varandra.
En deltycks vilja bagatellisera eller rent av
idealisera vilda strejker. Så skedde bl a i samband med gruvkonflikten i början på 1970-
talet. Somliga har t o m försvarat den strejk
som ett antal assistenter vid Stockholms läns
lanelstings behandlingshem för psykiskt och
socialt handikappade drog igång i april.
Ett beklämmande intryck ger de krav som
vissa LO-anslutna ställt på Gunnar Nilssons
avgång därför alt han gjorde sitt uttalande
om de vilda strejkerna tillsammans med
~änstemännens och arbetsgivarnas företrä-
dare. Är LO-chefens åsikter felaktiga, nå så
tala om det då och motivera varför! Är de
däremot korrekta kan det inte vara fel att
lägga fram dem i sällskap med andra. S)npunkterna blir inte sämre för det.
Alla avtalsförhandlingar består i att ge och
ta. Ingen part kan omedelbart få igenom alla
sina krav. Många yrkanden får tas upp på
nytt i kommande omgångar. Det är då de
skall aktualiseras. Det är då parterna har
möjlighet att utnyttja konfliktvapnet om ingenting annat hjälper – men ime när som
helst under löpande avtalsperiod. Vilda
strejker måste bekämpas. De får inte bli lönsamma.
Spartips för AMU
Ett sätt alt försöka .-åda bot på arbetslösheten bland ungdomarna är att förbättra deras
vrkesutbildning och därmed deras chanser
till arbete. Arbetsmarknadsutbildningen
(AMU) ordnar dät·för ”bristyrkesutbildningar” vid ca 50 AM U-centra över hela landet.
I Hägernäs i Stockholms förorter finns
tex en ettårig sekreterarkurs för ungdomar
som fyllt 20 åt· och genomgått 3-årig gymnasielinje med betyg i engelska och tyska eller
franska eller äger motsvarande kunskaper.
Deltagarna får 150:- kronor per skolarbetsdag och gratis kursmaterial. Bidraget är
skattepliktigt.
Det egendomliga är emellenid att AMU
nu håller på att konkurrera ut motsvarande
kurser inom den vanliga ungdomsskolan
och den kommunala vuxenundervisningen.
AMU:s kurser är ju i första hand avsedda
för arbetslösa ungdomar men även andra tas
in om plats finns. Personalen vid arbetsförmedlingarna har i regel fått instruktioner att
i första hand informera om AMU:s kurset·
och först därefter om övriga utbildningsmöjligheter.
Resultatet har mycket riktigt inte låtit vänta på sig. Den sekreterarkurs med motsvarande inträdeskrav som anordnas vafje år
vid Fridhemsplans gymnasium i Stockholm
har nu fått brist på elever. Tidigare sökte
elever från hela landet hit. Kursen fick ofta
dubbleras.
På gymnasiekursen får eleverna gratis undervisning men ingen betalning under utbildningen. De kan söka studielån men får
själva betala kursmaterialet. Många börjar
därför på sekreterarkursen vid Fridhemsplans gymnasium och hoppar sedan över till
AM U-kursen efter någon månad. Givetvis är
det förenat med lika stora kostnader för det
allmänna att fortsätta Fridhemsplanskursen
med halva antalet elever som om alla vore
203
kvar.
Det är väl inte meningen att AMU skall
konkurrera med redan existerande och väl
fungerande yrkesutbildning. AMU-kurserna måste reserveras för arbetslösa ungdomar som är i verkligt behov av denna yrkesutbildning. Det behövs en grundlig översyn i
besparingssyfte av arbetsmarknadsutbildningens hela nuvarande skolsystem. Man
måste först undersöka om man inte kan utnyt~a redan befintliga skolresurser innan
AM U-centra tillåts starta allt fler kurser. Det
nuvarande systemet är ett slöseri med skattemedel.
Polisbristen
Åtskilliga omständigheter har på sista tiden
bidragit till att göra polisens roll i samhället
aktuell. Här i Svensk Tidskrift kan vi hänvisa till Håkan Winbergs artikel i nr 3 i år, med
talande siffror om ökad broltslighet, bl a genom inbrott och våldsbrott. Bank- och affärsrånen har ökat till den grad att en påhittig
joumalist hade goda skäl att föreslå en ny
fast rubrik i dagstidningarna: Dagens rån!
Tunnelbanevåldet i Stockholm (bl a skadegö-
relse för lO miljoner per år!) fick länge fortgå utan att vare sig massmedia eller myndighetema föreföll särskilt illa berörda, men så
begärde facket vid SL åtgärder – bl a i form
av stängning av tunnelbanestationer, där vederbörande personal brukade råka särskilt
illa ut – och då blev resultatet verkligen en
viss forstärkning av bevakningen. Kanske
mest belysande för polisens roll är till sist ett
meningsutbyte i D mellan Eva Moberg –
med bl a beskyllningar mot polisen för hänsynslöshet mot demonstranter – och en polisanställd kontorist, Eivor Nilsson, som försvarade polisen, speciellt huvudstadens polis.
‘1
l

:


l
l
:l

ii
l
l
204
Eivor Nilsson påtalade i sin intelligent
skrivna inlaga bl a massmedias ensidigt kritiska syn på polisarbetet: varje litet misstag,
som polisen göt· eller påstås göra, basuneras
ut – utan all man bekymrar sig om att påpeka den vanskliga situation, i vilken vederbö-
rande tvingats ta till hårdhandskarna. Om
demonstrationerna – där polisens insats särskilt väcker Eva Mobergs misshag – gör polisskribenten det högst t·ealistiska påpekandet att för många är demonstrationer festliga, roliga tillställningar med särskild atmosfär av gemenskap och entusiasm, de ät· rent
av så roliga att somliga vill vara med om
samma sak om och om igen. Till slut bryr de
sig knappt om vad de demonstrerar för,
bara de får demonstrera. Hon kunde ha tilllagt, att – det vet både poliser och andra –
till demonstrationerna gärna ansluter sig
folk, som alldeles oavsett demonstrationens
syfte begagnar tillfället att skräna och göra
ofog på ell säll, som man inte skulle våga sig
på mera enskilt.
Alldeles oavsett vad orsakerna djupast sett
kan vara till den ökade brottsligheten och
den förvånande aggressiviteten hos en del
befolkningselement, står det utom tvivel, att
vad som krävs är ökade polisresurser. Här
verkar det som om – av orsaker som den
utomstående har svårt att förstå – departement och övriga myndigheter iakttagit en
återhållsamhet som är att beklaga. Det är
klart, att det är l:>äst all ha poliser med sedvanlig grundlig polisutbildning, men i en tid
av både ökande brottslighet och stot· ungdomsarbetslöshet, även bland tämligen välutbildade yngre, ter det sig besynnerligt, att
man efter flet·a år inte kan få fram polis eller
vaktpersonal, som kan stoppa bråkmakarna
i tunnelbanan i huvudstaden eller på liknande ställen. Ell särskilt bekymmer är vakanserna mom Stockholms poliskår, beroende
på au stockholmspoliserna, bl a på grund av
huvudstadspublikens otrevliga inställning,
söker sig ut till landsorten. Här borde det
inte vara omöjligt för handlingskraftigt folk
i departement och polisorganisation att med
olika medel få en ändring till stånd. Offentligt framförda ord av uppskattning och fortroende gentemot polisen från polisväsendets högsta målsmän kunde väl också ha sin
betydelse i sammanhanget.
Utrikesministern talar
Gjordes en utfrågning inom den svenska allmänheten om vem som i dag är utrikesminister och alltså ansvarig för Sveriges förhållande till främmande makter, skulle resultatet
bli nedslående, åtminstone för utrikesministern själv. Hr Blix gör ändå sitt bästa for att
visa upp sig. Han talar, ofta och länge. Sedan ger hans departement ut hans tal i stencil, i tryck, slutligen i översättning. Allt delta
kostar pengar, som används till ingen nytta,
men det kostar också tid, eftersom det hör
till ordningen att hr Blix med regelbundna
mellanrum skall ta upp tid för riksdagen.
Visserligen är det få som där lyssnar på honom och ännu färre som läser honom, men i
alla falltar han plats för annat och viktigare.
Går man igenom den 17 sidor långa maskinskrivna regeringsdeklaration, som han
framförde den 12 mars i år, skall man finna
att där inte finns ett ord av någon som helst
betydelse föt· vare sig oss eller andt·a. !\len
plattityderna trängs. ”Förhållandet mellan
Förenta Staterna och Sovjetunionen präglas
ännu i mycket av fruktan och misstro beträffande motpartens avsikter.” Om Iran säg
naturligtvis att shahens regim misskrediterats, och där har ”kraven på demokrati, respekt för mänskliga rättigheter och en utvecklingspolitik grundad på ekonomisk och
social rättvisa haft vårt självklara stöd”. Det
visste vi ärligt talat inte. Har det neutrala
Sverige stött motståndsrörelserna, de kommunistiska och de islamska i Iran, och när
beslöt riksdagen det? Med resultaten är dock
hr Blix ganska nöjd. ”Det gäller nu for de
nya makthavarna att positivt ta tillvara de
krafter som frigjorts genom resningen och
föra en i verklig mening framstegsvänlig politik.” Hur glad bör inte den nye islamitiske
makthavaren vara över dessa goda råd! Hur
måtte han inte ha sett fram emot att få veta
hur han skall bete sig! Var också hans forsta
försök att bestämma om kvinnornas klädedräkt betingat av anvisningar från Sverige?
Ty den medeltida rättskipning, som är under införande i det framstegsvänliga landet,
kan väl inte ha framlagts med stöd av vår
lagkunnige utrikesminister?
På sätt och vis är emellertid anvisningarna
om hur freden mellan Israel och Egypten
skall utformas det som överraskar läsaren
mest. Det förefaller rent av som om president Carter, för att inte tala om de båda
kontrahenterna själva i de respektive landen, inte tagit hänsyn till vår utrikesministers tankar. säkerhetsrådets båda resolutioner 242 och 338 måste forbli grundvalarna för den varaktiga lösningen av Mellanöstern-frågan, läser man. Om vi inte har alldeles fel, innehå ller dessa resolutioner sä-
kerhetsrådets ställningstaganden efter sexdagars-kriget. Enligt dem skulle Israel frånträda sina erövrade områden, inklusive östra
delen av Jerusalem och Västbanken. Så vitt
vi kan finna, har man nu gått förbi resolutionen 242 med tystnad. Trots hr Blix har
den på något vis inte känts aktuell.
Inom UD, och inom diplomatiska kretsar i
205
allmänhet, vet man naturligtvis att tal av det
här slaget hålls utan att någon fäster sig vid
dem. Men den beskäftighet, som präglar det
här citerade anförandet – och ytterligare
citat kunde man plocka på varje sida i talet –
är trots allt något nytt. Den betecknar en
kvalitetsförsämring, som är ganska påfallande. Hr Ullsten, som enligt alla bedömare
utmärks för sunt förnuft, kunde kanske bidraga till att höja standarden genom att förmå sin utrikesminister att skära ned eller,
hellre, avstå från sina anföranden.
sjukvården näringspolitisk hjälpgumma?
Vid all offentlig upphandling är den grundläggande principen att köpa till lägsta pris.
Detta under förutsättning att produkten i
övrigt fyller uppställda krav. Risk finns
emellertid nu att man inom landstingen
kommer att tumma på denna princip. Förslag finns om att näringspolitiska och sysselsättningspolitiska faktorer skall vägas in i besluten vid antagande av leverantörer till
landstingen. Om detta genomförs skulle
konsekvenserna kunna bli att de skatte- och
försäkringsmedel som avsätts för sjukvårdsändamål skulle komma att indirekt användas att stödja företag med sysselsättningssvå-
righeter. Dessutom skulle priskonkurrensen
på marknaden allvarligt skadas. Följden
kunde bli ökade kostnader för sjukvården.
l en skrift till landstingsförbundets kongress i juni i år föreslås att ”upphandlingsbestämmelserna ses över varvid frågan bör
prövas om och hur närings- och sysselsättningspolitiska principer skall kunna tillämpas”. I skriften är argumenteringen för denna målformulering oklar. Ingen beräkning
finns över hur mycket sjukvården skulle fördyras om lägsta-pris-politiken övergavs. Inte
heller finns något skrivet om de handelspoli- .
:’

l
l
‘·j
r
\
‘l
206
tiska konsekvenserna.
För sjukvården, skattebetalarna och nä-
ringslivet kan detta bli en dyrköpt erfarenhet. sjukvårdens uppgift måste vara att ta
hand om sjuka människor och inte sjuka fö-
retag.
Ett grundskott
Trots all kritik och alla olyckliga erfarenheter fortsätter skolöverstyrelsen sin reaktionära politik. Den jämlikhetspolitik nämligen, som i teorin skall leda till att alla barn
får samma kunskaper och blir lika duktiga,
men som i praktiken missgynnar barn från
hem med låg studiemotivation och privilegierar vad som förr i världen kallades ”bättre mans barn”.
Vore vi i denna tidskrift reaktionära skulle
vi alltså vara fulla av förtjusning över Birgitta Ulvhammars och hennes kollegors skolpolitik. Den skapar en sig själv förnyad bildningsaristokrati rekryterad från socialgrupperna I och II, medan barnen från grupp
III redan i skolan begränsas i sin intellektuella utveckling och sill kunskapsförråd så
starkt att de från början inriktas på samhällets lägre befanninga.-. Ty hur mycket jämlikhet vi än har, är och blir det skillnad mellan en flygkapten och en flygvärdinna, en
byråchef och en vaktmästare, en läkare och
ett sjukvårdsbiträde.
Nu är vi inte reaktionära utan varma anhängare av tanken att va1je barn skall ha sin
chans att utveckla sina anlag och att föräldrar och skola skall arbeta för detta tillsammans. skolöverstyrelsen vill det också, men
tror att det bäst sker i en skola med små krav
och ringa frihet för individen att själv forma
sina egna studier. Om alla får samma utbildning blir alla lika bra, det är en av SÖ:s
besynnerliga trossatser. Mot den stupida envishet, med vilken SÖ bedriver denna politik, har nu forskare och skolfolk i snart två
decennier kämpat förgäves.
Tyvärr måste man befara att inte ens det
sannskyldiga grundskott, som en skicklig
forskare nyligen tillfogat SÖ:s skolprogram,
kommer att leda till en kursändring. De ma
forskningsresultat det här är fråga om kommer inte från någon på den fil stud-nivå,
som i Sveriges Radio brukar utnämnas till
”forskare”, utan från något så seriöst som en
doktorsavhandling. l ett tiotal år har Siv
Fischbein följt 300 tvillingpar genom deras
skolgång och därefter.
Fischbein påpekar nu att elen nya läroplanen för grundskolan innehåller två oförenliga grundtankar: l) Skolan skall ge alla elever ett visst mått av gemensamma baskunskaper, och 2) varje elev skall ges stor frihet
att själv välja vad han eller hon vill syssla
med.
Hennes slutsats är all det senare kommer
sannolikt att leda till ännu större skillnader
emellan eleverna än vi har i dag. Hon rekommenderar i stället olika behandling av
elever med olika förutsättningar, intressen
och levnadsvillkor. Det tror hon dessutom
leder till större jämlikhet. Det tror vi också.
Summan på hennes text är att det gäller
att acceptera att individer utvecklas olika och
att variationen är en tillgång både i skolan
och i samhället. Detta, menar hon , förutsätter en mycket flexiblare skolorganisation än
vi har i dag.
Resultaten är inte överraskande. På allmänna erfarenhetsgrunder har man inom
forskning och politisk kritik av SÖ hävdat
ungefär detsamma. Det värdefulla med undersökningen är att empiriken kompletterats med en högkvalitativ vetenskaplig analys av ett i hög grad givande material.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner