Print Friendly

Dagens frågor; Från utrikesdebatten

Av Redaktionen | 31 december 1977


1977


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Dagens frågor
Från utrikesdebatten
Utrikesdebatten i riksdagen den 30mars gav
ingenting nytt ifråga om svensk utrikespolitik. Att oppositonen starkare än regeringen
begärde omedelbara åtgärder mot svensk fö-
retagsamhet i Sydafrika, betyder bara – att
den är i opposition. I regeringsställning ingrep den ju inte. Men Sydafrika ligger bra
till för demonstrationer, på långt avstånd
från Sverige. Nu när Vietnam har tjänat ut i
sådana sammanhang och när världens värsta
skräckregim, de röda khmerernas i Kambodja, förbigås med tystnad av socialdemokraterna eftersom den kallar sig röd, får Sydafrika rycka in som föremål för indignation.
I och för sig är detta inget dåligt val, men
originellt är det inte: regeringspartierna fördömer ju också med fullt skäl apartheidregimen.
Däremot lär väl ingen större oro uppstå
om Sverige går in i den sydamerikanska
stödbanken IDB. Man vet ju i Handelsdepartementet att hr Lidbom som handelsminister avsåg att ansluta Sverige. Visserligen
steg förre utrikesministern Sven Andersson
upp i riksdagen och förklarade majestätiskt
att om ett sådant förslag kommit, skulle
förra regeringen avslagit det. Det är högst
osannolikt. Hr Lidbom brukar ha hr Palme
bakom sig. Vad man sagt i UD, om man alls
sagt något, hade ingenting betytt.
Nej, bråket om IDB har organiserats för
att komma åt statsrådet Burenstam Linder.
Socialdemokraterna kommer aldrig att förlåta honom att han trängde igenom dimbildningen kring Stålverk 80. Personangreppen
mot honom var förberedda, men klumpiga.
Att invektiv mot politiska motståndare numera står högt i kurs demonstrerade en av
oppositionens mindre förmågor, fru Birgitta Dahl, då hon beskyllde hr Hernelius för
”sedvanlig tarvlighet och slarvighet” i något
han sagt om Indokina. Försiktigtvis gjorde
hon det när hr Hernelius lämnat salen för
att bege sig till Nordiska rådet. Den här typen av simpla utfall har ju hr Palme excellerat i som oppositionsledare, och det gäller
tydligen i hans grupp au hänga med.
H r Paln1e själv hade för dagen bestämt sig
för att spela statsman och au uppmuntrande
klappa regeringen på huvudet. Men han är
för liten. Han talade snart om sin egen och
de sinas förträfflighet. Han upprepade också sin förlegade kvickhet: ett beklagande av
au regeringen vid sitt tillträde skulle ha fåu
uppmuntran från Chile och från Prag, och
beledsagade sitt konstaterande med en medlidandets krokodiltår. Hur är det, har ingen
vågat tala om för hr Palme hur Österrikes
kansler, socialdemokrat och Sverigekännare, tämligen öppet uttalade sig när hr· Palme
föll igenom i valet i höstas?
Hr Palme lever i en värld för sig och är ivrigt sysselsatt med att rosenfärga sina drömmar. Han talar om sin egen regerings verksamhet för Norden och har glömt hur både
han själv och hans protege hr Lidbom betraktats av våra nordiska grannar. Han talar
om den stora socialdemokratiska gemenskapen, och han har glömt hur fru Golda Meir
bryskt sköt honom åt sidan då h<JR hängav
sig åt en annan önskedröm, att fä fram ett
gemensamt fördömande av USA. Han talar
om, förvisso avskyvärda, mentalsjukhus för
politiska fångar i Sydafrika, men han tiger
om vad han vet om sådana ”sjukhus” långt
närmare oss. Han talar om att Sverige upprustar, fastän han vet att motsatsen är fallet,
och söker misstänkliggöra oss inför utlandet
genom att antyda att vi tär på vårt förtroendekapital som fredsvänner.
Han talar om moral .. .
En bok om president Carter
Expressens korrespondent i Washingto
Ernst Klein har skrivit en liten bra bok kal
lad ”Jimmy Carter” (Pan/Norstedts). Visser
!igen märks det att den blivit snabbt iho
kommen. Någon borde ha hjälpt författare
au stryka de ordagranna upprepningar, som
han själv inte sett. Och det stör naturligtvis
an bokens, eller författarens, historiska bakgrund inte tycks gå mycket över tio år tillbaka i tiden. Klicheer finner man också. l den
landsortsby, där Carter växte upp, rådde enligt Klein det brutala klassamhället. Vad han
menar är att det fortfarande var ett •-assegregerat sydstatssamhälle, men att detta skulle
1arit särskilt brutalt finns i va1je fall inga belägg för i hans bok.
Förtjänsterna överväger emellertid. Klein
gör utmärkta korta skisser av framför allt
Carter men även av hans föregångare. Att
den förre råkade in i en djup depression, då
han misslyckades när han första gången
okänd ställde upp i ett guvenörsval, är
egentligen en ganska skakande iakttagelse.
Han hade tydligen inte så gott omdöme att
han alls räknat med att förlora. Nu blev han
kristen och återfann sin själsliga jämvikt.
~len samtidigt har det drag av envis fanatism, som man tycker sig spåra i hans uppträ-
rlande, fått en viss förklaring.
Ett annat förhållande, som fint belyses genom Kleins bok, är att Carter aldrig skulle
vunnit om han inte varit miljonär. Det amerikanska valsystemet har lagts om, och en
presidentkandidat får numera samma belopp av staten som han själv kunnat samla in
för att täcka sina omkostnader. Men enskilda givare får inte ge mer än l 000 dollars,
och företag får inte ge någonting alls. Tanken bakom är att ingen skall kunna köpa en
president och att goda förbindelser med
storföretag inte skall vara till hjälp i ett val.
Följden var att Morris Udall, sannolikt
den bäste av de demokratiska kandidaterna,
aldrig fick en verklig chans. Han skilde sig i
flera avseenden fördelaktigt från de andra.
Men han hade det motigt i början av primärvalen, och alltså fick han svårigheter då han
skulle samla in pengar – vem hjälper en förlorare? Själv hade han inte mycket att satsa.
Carter kunde däremot tidigt, innan insam- 195
lingsmedel kommit in, sätta upp en dyrbar
valapparat liknande den Kennedy hade på
sin tid. Han hade också råd att organisera en
studiegrupp för sina uppgifter som nyvald
president. Allt detta krävde att han hade tillgång till eget kapital att sätta in i valarbeteL
Han vann och fick förmodligen pengarna
tillbaka. Men ett faktum är att ny och oprö-
vad som han var, skulle han inte ha hunnit
göra sig tillräckligt känd om han inte haft sitt
tillfredsställande ekonomiska utgångsläge.
I USA räknas detta inte som något fel.
Man blir inte mindre demokratisk därför att
man arbetat sig till en god inkomst. Man blir
tydligen inte ens en sämre företrädare för
det demokratiska partiet.
Marschen ur oljesamhället
Ingen lär kunna bestrida att den nya regeringen tar allvarligare på kärnkraftens risker
än föregångarna. Den s k villkorspropositionen, som riksdagen antog i april, är ett av
tecknen på detta. Förhoppningsvis kommer
villkorslagen att leda till att kärnkraftsproducenterna ökar sina insatser för att åstadkomma en helt säker hantering av det radioaktiva avfallet. Det är en viktig och ofrånkomlig uppgift. Även om de i drift varande
kärnkraftverken skulle stängas av i morgon
dag, återstod all~ämt frågan hur det redan
använda kärnbränslet skulle förvaras på ett
för nuvarande och kommande generationer
tillfredsställande sätt.
Men energins problem är inte liktydigt
med kärnkraftens. Också andra energikällor
medför konsekvenser för människa och miljö som det finns all anledning att uppmärksamma. Det största bekymret för den svenska energipolitiken i dag är inte kärnkraften.
Det är det oerhörda beroendet av oljan. Vi
saknar helt egna oljekällor. Men över 70 procent av vår årliga energikonsumtion är baserad på olja.
Oljekrisen härom året var en tankeställa- 196
re. i\len de naturliga slutsatserna har knappast dragits. Det som hände var endast en
f”ö1·sta antydan om vad som kan förestå i
h·amtidcn. Den prishöjning på olja, som vårt
land i likhetmed anc!I-a industrialiserade nationer drabbats av, är bara en obetydlighet
jämf’iirt med vad som är att vänta. Som riksdagsman Anders Wijkman (m) underströk i
riksdagsdebatten om villkorslagen: ”Glömmer vi m,-ett ögonblick bort vån huvudpmblem. nämligen vån d ra maliskt stora oljeberoende, så är det fara vän att vi satsar på helt
felaktiga politiska lösningar.”
En rad intemationella organ har sökt anal) sera problemet med världens oljeresurser.
Deras slutsatser överensstämmer i allt vä-
sentligt. Någon gång under nästa decennium iiverskrider världens efterfrågan på olja tillgångarna. Senast då kommer o\jan au
bli en bi-istvara. Riskerna av alt vara beroende av politiskt instabila oljeländer kan inte
antas bli mindre under 1980-talet än de visat
sig vara i dag.
K;imhaftens säknhetsfrågor diskuteras
med stort engagemang, och det är utmärkt.
i\lecl oljans ,-isker är det beklagligtvis annorlunda. Ändå blir vetenskapsmännens rapporter allt mer alarmerande. Fortsatt förbrukning av fossila bränslen -olja och kol –
anses påverka klimatet på lång sikt. Klimatologerna menar att utsläppen av koldioxid
och svaveldioxid stör klimatbalansen och
drastiskt förändrar fömtsättningama för
mänskligt liv. Försurningen av sjöar och vattendrag fortsätter, och varningar riktas mot
luftföroreningarnas inverkan på den mänskliga organismen. Men om allt detta talas det
tämligen tyst. Det är en talande tystnad.
l fortsättningen måste Sverige i allt högre
omfattning förlita sig på förnyelsebar energi
– sol, vind, jordvärme, vågkraft o d. Det är
bduom att arbeta fram tekniska förutsättningar för exploatering i större skala av så-
dana energikällor. Marschen ur kärnkraftssamhället måste förr eller senare starta, men
den är knappast den viktigaste. Först måste
vi ut ur oljesamhället.
Var finns sjuksköterskorna?
Det vanliga svaret är som alla vet: hemma!
Alldeles så är det nu inte. Vår aktuella
vårdkris på grund av personalbrist beror
mycket riktigt på au sjuksköterskornas arbetskraft inte står till förfogande i den utsträckning man en gång räknade med vid
planeringen av personalbehoven. Men det
intressanta är att endast 15 % stannat hemma för gott. Resten, 85 %, är i arbete. Olyckan är att majoriteten, inte mindre än 70 o/c,
endast går på deltid. De vill inte ha heltid
och kan varken med lock eller pock förmås
taga sådan tjänst.
Om orsakerna till detta har spekulerats
mycket. Bland annat har man tron att sjuksköterskorna på grund av arbetskontakten
med läkare (och patienter) har särskilt lätt
au finna giften med män med så höga inkomster att familjen har råd att hustrun arbetar på deltid. Men det stämmer inte. Samma procentsiffror som ovan för sjuksköterskor gäller nämligen i stort sett också för undersköterskor och sjukvårdsbiträden.
Den hemska tanken infinner sig då osökt:
tänk om vi utgår från alldeles fel förutsättningar, när vi planerar för personalbehov i
vårdyrken, där tjänsterna förutsättes i regel
komma att innehas av kvinnor.
Vi – eller rättare sagt de socialdemokrater,
som utformat och tillämpat samhällsattityden härvidlag – utgårju från följande förutsättning. Den nutida emanciperade kvinnan
vill i grunden inte och skall heller inte behö-
va vara hemmafru. Hon skall tvärtom ha yrkesutbildning. Barnuppfostran skall så tidigt
som möjligt och i så stor omfattning som
möjligt tagas omhand av det allmänna. Själv
skall hon – förskonad från slaveriet i hemmet under mannens dominans som familjeförsörjare – vara jämlik, fri och lycklig i sin
ukesarbete.
~1en det vill alltså inte sjuksköterskorna, ej
heller deras kvinnliga yrkeskollegor i sjuk- \·årdsarbetet. De föredrar att dela sin tid
mellan hemmet och yrket. Kanske är det inte heller så underligt att de reagerar på det
sättet. Barnuppfostran är i vår tid mycket
svårare och mer ansvarsfull än den var ännu
för en generation sedan. Barnen skall ju
anpassas till ett liv i ett samhälle, som är
ofantligt mycket mer komplicerat än tidigare generationers och som med svindlande
snabbhet ställs inför nya problem. Kanske
tycker hustrurna i fråga att barnen behöver
dem minst lika väl som deras patienter.
Det kan också tänkas att arbetet i ett modernt hem inte är så tråkigt utan tvärtom intressant. Inte heller blir stressen större än
man själv vill, och friheten att forma arbetstidens innehåll är onekligen stor. Samtidigt
behåller man genom sin deltids~änst kontakten med yrkeslivet, utan att riskera att slitas
ner av det.
Kommunalpolitikerna borde förmodligen
anpassa sin rekryteringsplanering till sådana
djupt mänskliga reaktioner hos vårdpersonalen. Eljest lär vi få dragas med en permanent vårdkris.
SPK:s maktutövning
För några år sedan begärde Näringsfrihetsombudsmannen att Statens Pris- och Kartellnämnd skulle utreda kostnader och lönsamhet i handeln med bilreservdelar. Utredningen blev färdig 1972. Kritiken mot utredningen var nedgörande och föranledde NO
att i en skrivelse till SPK begära en ny och
mera nyanserad utredning.
Efter fem år är denna utredning nummer
två klar. Kommer den att finna nåd inför
O:s ögon? Ja, det återstår att se, men under tiden kan man begrunda de synpunkter
som lämnats av den som svarat för huvuddelen av utredningen.
197
l ett brev till styrelsen för SPK och i en till
brevet fogad promemoria företar utredaren
en svidande vidräkning med den metodik
SPK tillämpar i sin utredningsverksamheL
Gapet mellan utredarens och SPK:s kraY på
vetenskaplig metodik är till synes stort. Kritik riktas också från utredarens sida mot
SPK:s urvalsmetoder vad gäller offentliggö-
randet.
För den som direkt vill fördjupa sig i utredningen ger den intryck av en stat-kt färgad partsinlaga. SPK:s syften är grumliga.
NO önskade en utredning om kostnader och
lönsamhet, men fick en som till stor del
handlar om branschens påslagsmetodik. En
strängare företagsekonomisk granskning av
utredningen måste bli starkt kritisk och NO
kan förväntas begära en utredning nummer
tre om han inte tröttnat.
SPK har också i sin roll som regeringens
prisövervakande organ i andra sammanhang utsatts för stark kritik. Av den gamla
regeringen erhöll SPK direktiv att bedriva
s k intensifierad prisövervakning. För närvarande är ca 3 500 företag och branschorganisationer inbegripna i denna. Praktiskt går
det till så att SPK träffar ”fria överenskommelser”. Från företagens ocl\ organisationernas synpunkt har dessa överenskommelser
blivit en metod att undvika allvarliga prisregleringsåtgärder. Vi har därmed fått ett inslag av permanent prisreglering utan direkt
styrning av regeringen.
Till grund för 1972 års lag om prisreglering låg tanken att en reglering skulle sättas
in kortfristigt tills regeringen hunnit besluta
om andra politiskt-ekonomiskt verkande åtgärder. Den praktiska tillämpningen har blivit en annan. SPK har kommit att spela betydligt mera aktiv och styrande roll än vad
lagstiftarna avsåg.
Denna aktiva prisreglerande verksamhet,
en ökad byråkrati avspeglad i en starkt växande ~änstemannakader samt den bristande
objektivitet SPK ådagalagt i sin utrednings- 198
verksamhet måste aktualisera en översyn av
SPK:s ställning.
Skola och politik
Få ämnen diskuteras så intensivt av ”vanliga” människor som skolfrågorna. TV-serien
Lära för livet har satt ny fart på skoldebatten. Morgonbris, det socialdemokratiska
kvinnoförbundets tidning, har påpassligt
gett ut ett temanummer om skolan (nr 3/77).
Tidningen uppmanar till kamp för en demokratisk skola som står mitt i verkligheten,
vad nu detta innebär. Huvudtemat är givetvis att betygen skall bort i grundskolan. Tror
man verkligen att problemen på högstadiet
kommer att lösas automatiskt om betygen
försvinner?
”Genom att tränas i att fungera demokratiskt i gemenskap ska de studerande förberedas inför vuxenlivet, säger läroplanen.
Själva kunskapsinhämtandet är inte längre
det avgörande”, skriver Elevförbundet. Denna organisation skall vara partipolitiskt
obunden men tycks ha mycket nära samarbete med det socialdemokratiska partiet.
Inger Ärlemalm i Morgonbris redaktionsgrupp pekar på olika sätt att komma in i
skolarbetet och bedriva politisk propaganda.
På högstadiet är två veckotimmar anslagna
till ”fritt valt arbete”. Eleverna har mycket
att välja emellan; t ex matlagning, lyssna på
musik, keramik, fotografering, gymnastik
och olika idrotter. De hemarbetande eller
deltidsarbetande socialdemokratiska kvinnorna uppmanas att ställa upp som instruktörer dessa timmar. ”För det är ju så att medan man bakar bullar, syr lapptäcken, diskuterar heminredning, fiskar, fotograferar eller vad det nu är man gör i gruppen – så
pratar man ju med varandra. De här stunderna kan ge klubbisterna bra inblickar i
skolans sätt att arbeta och det kan ge eleverna en rejäl chans att lära känna de värderingar vi har inom arbetarrörelsen”. Var det
detta man åsyftade när de två hobbytimmarna på högstadiets schema infördes?
Hon uppmanar också föräldrarna att göra
insatser inom Hem- och Skolarörelsen. ”Massor av klubbister är engagerade som klassombud och styt·elseledamöter. Det är ett viktigt politiskt arbete som vi alldeles för länge
har förbisett”. Att Hem- och Skolaförbundet
enligt stadgarna skall vara en opolitisk rörelse har man bestämt råkat förbise.
Ett tredje sätt att komma in i skolan är att
hålla morgonsamling. ”Kanske skulle till och
med skolan välkomna en klubbist som kom
och berättade om kvinnokamp, om kravet
på 6-timmars arbetsdag, om våra tankar
kring jämställdheten, kring Kvarteret Framtiden ellet· om vårt program för barnkultur?” Gå till skolan och berätta om fredsarbete eller om hur vi tycker förhållandet mellan
de rika och fattiga länderna ska vara, uppmanar Inger Ärlemalm.
När SIA genomföres blir det politiska inflytandet i skolan ännu större. En ombudsman i Unga Örnar uttrycker det så här. ”Jag
hoppas att våra förtroendevalda har fattat
hur viktigt det är att Unga Örnar får chansen att komma in i skolan. Så att inte man
satsar tex bara på idrottsföreningar.” Unga
Örnar tror inte så mycket på t ex håltimmesverksamhet. Det blir svårt att då få den meningsfulla verksamhet i små grupper som
man vill ha. ”Vi kommer nog mest att satsa
på eftermiddagsverksamhet och naturligtvis
presentation av organisationen på lektionstid. Men då är det viktigt att presentationen
sker i en avspänd form – t ex genom teater”.
Redan nu arbetar Unga Örnar i öppen verksamhet i fritidshem och kvartersverksamhet
tillsammans med Hyresgäströrelsen, berättar ombudsmannen.
Den massiva satsningen från socialdemokratiskt håll måste naturligtvis besvaras från
övriga partiers sida. Risken är att skolungdomarna blir så trötta på politik att de slår dövörat till och sedan underlåter att utnyt~a in
rösträtt när den tiden kommer.
~1orgonbris kan inte avhålla sig från att ge
latsrådet Mogård en känga. ”Britt Mogård
gillar privata skolor, där rika för·äldrar kan
placera obegåvade barn”. Onekligen en nå-
got egendomlig beskrivning av privatskolornas uppgift. Det finns emellertid ett genialt
säu att bredda rekryteringen till dessa skolor. Följ uppmaningen från bl a Familjeforum och Kristna skolföreningen och låt skolpenningen följa eleven. Med skolpeng avses
det bidrag, som stat och kommun betalar av
skallemedel !”ör varje barn i skolpliktig ålder
för täckandel av hela utbildningskostnaden.
Genomföres en sådan reform kan rätten till
undervisningsfrihet förverkligas och alternati\·a skolm· bedrivas på samma villkor som
gru nclskolan.
Att slå till reträtt
Efter valnederlaget i höstas utbröt något
som närmast kan betecknas som konvulsiva
vredesutbrott i socialdemokratiska tidningar
och tidskrifter. Ett sätt att skylla ifrån sig var
naturligtvis att påstå att segrarna vunnit på
lögnpropaganda.
Den socialdemokratiska pensionärstidskriften Pensionären, officiellt organ för
den socialdemokratiska pensionärsorganisationen PRO, stämde trofast in i kören. Under den flammande rubriken: Erik Anners
ljuger (nr 5/ 1976) angrep man en ledarartikel i vårt nr 5-6/1976. Om denna sades att
där ”begåtts några av de mest lögnaktiga på-
ståenden, som skrivits om PRO”. Pensionä-
ren citerade följande ur ledaren: ”Dess konsulenter, alla betalda av skattemedel, gör i
valtider heltidsuänst som röstvärvare och
röstanskaffare.”
l straffande ordalag upplyste Pensionären
sedan att ”PRO har anmält artikeln till Pressens opinionsnämnd och ifrågasatt om det
kan anses vara god publicistiskt sed att sä
199
medvetet föra fram lögnaktiga påståenden”.
Därefter citeras med stigande indignation
följande ur vår ledare: ”Det finns inte ett ålderdomshem i Sverige som inte fått uppleva
dem (konsulenter – vår anmärkning) fastän
inte alla vågar tala om det”, och Pensionären
ställer den tydligen enligt egen uppfattning
förintande frågan : ”Skulle professorn vilja
ange exempelvis ett 50-tal av alla våra ålderdomshem, som hemsöktes av dessa fruktansvärda varelser, som tydligen konsulenterna
anses vara? Eller passar det bättre att professorn från början erkänner att det hela är ren
och skär lögn?”
Så långt Pensionären.
Vi har i Svensk Tidskrift icke utan förväntningar sett fram mot det tillfälle, då vi
skulle få yttra oss om den anmälan, som
PRO skulle ha ingivit till Pressens opinionsnämnd. Det tillhör nämligen de lättare uppgifterna här i världen att ange ett 50-tal ålderdomshem, som besöktes av de socialdemokratiska, fast av allmänna medel betalda
konsulenterna från PRO. Men antingen har
PRO i sista stund börjat darra på handen eller också har en högre maktinstans återställt
ordningen . Ty någon anmälan till Pressens
opinionsnämnd har vi inte hört av.
Orsaken till att PRO stillat sitt blodiga
svärd är lätt au förstå. Socialdemokraterna
vill inte ha någon offentlig debatt kring sin
maktapparat och dess sätt att arbeta. Tvärtom anstränger de sig nu av alla krafter att få
PRO att framstå som partipolitiskt neutral
– fast alla ledande personer i organisationen är socialdemokrater och tidskriften Pensionären ett direkt socialdemokratiskt propagandaorgan.
En offentlig debatt kring en anmälan till
Pressens opinionsnämnd skulle passat illa in
i denna taktik. Alltså slog man till reträtt.
200
I den bästa av världar
I skrivande stund pågår avtalsförhandlingarna mellan SAF och LO-PTK-blockel. När
detta publiceras är sannolikt avtalet klart på
det ena eller andra sättel. Företagare och
löntagare kan draga en lättnadens suck –
för den här gången – och övergå till att konkretisera MBL.
I all uppståndelsen kring avtalskrisen har
en påfallande tystnad rått beträffande en
grupp av vårt lands stora privata arbetsgivare och deras anställda – nämligen de s k
folkrörelseföretagen, alltså KF, OK, Folksam m fl. De sitter inte med vid förhandlingsbordet – och mot dem riktas från LO
och PTK intet av den intensiva, ibland hätska propaganda som förs mot SAF, ej mindre
några strejkhoL Inte heller hörs något hotfullt tal från den socialdemokratiska pressen
om hur dessa folkrörelseföretag låter de anställda bära den ekonomiska krisens bördor.
Det är som om de alls inte funnits till.
Beror det till äventyrs på att de för en så
föredömlig lönepolitik att förhandlingar inte behövs? Kanske folkrörelseföretagen har
en sådan bärkraft att de utan vidare skriver
på de krav, som facket lägger fram?
Ingalunda, ledningarna i dessa företag
följer med andan i halsen avtalsrörelsen på
den privata sektorn och hoppas fromt att
SAF måtte stå på sig. Ty visserligen finns det
en de kooperativa företagens gemensamma
arbetsgivarorganisation. Men den är tyst
som en mus i avtalsrörelserna i avvaktan på
att SAF skall taga emot och uppfånga smällen. När huvudavtalet SAF-LO och PTK är
klart kryper man försiktigt fram och tecknar
s k hängavtal, dät- huvudavtalet fö\js i detalj!
Detta är mycket bekvämt, och framfik allt
politiskt ofarligL. Medan LO, PTK och den
socialdemokratiska pressen (för att inte tala
om de socialdemokratiska politikema) öser
ut sin galla över det för löntagarna oförmånliga avtalet och klagar över misshandeln av
låginkomsttagarna, skyndar sig den socialdemokratiska maktapparatens f”iiretagsscktor
att teckna precis samma avtal.
Man lever alltså i den bästa av v;irldar.
Utan eget ansvar och utan politisk kritik kan
man anknyta till den balans mellan den privata arbetsmarknadens parter som vån
svenska förhandlingssystem har etablerat.
Mot det systemet har KF, OK. Folksam o s\
all anledning att vara tacksamma. T) s;irsl.-ilt
KF och Folksam ligger på så usel nivi’t ifr~tga
om lönsamhet att de avtalsbud, vilka LO och
PTK brukar lägga fram , skulle totalt knäcka
dessa folkrörelseföretag. Det har inte ens
hjälpt att man tagit till ideologiska argumem
och uppmanat de socialdemohatiskt 1roende att köpa sina varor och teckna sina fiirs;ikringar i ”de egna företagen”. Folk har nu en
gång den vanan i en marknadshushi’dlning
att handla där det är bäst och billigast. T iink
förresten , vad som skulle hända KF och
Folksam om de borgerliga köparna och försäkringstagarna drog sig därifrån. För att inte tala om det sammanbrott, som skulle drabba KF om folk gick ur och tog med sig sina
andelar, som i alla falläts upp av inflationen
och inte för med sig något reellt in fl) tande.
Det går ju att handla på Domus ändå – när
priset och varan är bra.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner