Dagens frågor; Från Helsingfors till Belgrad


1979


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Dagens frågor
Från Helsingfors till Belgrad
är detta skrivs sitter en svensk medborgare
i fängelse någonstans i Sovjetunionen. Utrikesdepanementet har upprepade gånger
begärt att få veta var han befinner sig, men
ryska myndigheter har inte svarat på frågan.
När detta skrivs vet inte UD ens vad domen
mot honom innehåller. Den har trots begä-
ran inte lämnats ut, och UD vet inte heller
om svensken överklagat eller om han alls
beretts tillfälle att göra det. Samtidigt har
med december 1978, när detta skrivs, ett år
gått till ända, då vi kanske hört mer om
respekt för mänskliga rättigheter och grundläggande friheter än någon gång förr.
UD har nyligen publicerat dokument från
uppföljningsmötet i Belgrad 1977-78 av
den stora konferensen om säkerhet och sam- <trbete i Europa, avslutad i Helsingfors 1975.
Enligt UD var slutdokumentet i Helsingfors
”en stor framgång för avspänning och samarbete i Europa”. Det har sagts förr och kan
sägas igen att kritik inte bör riktas mot de
politiker, som trodde så 1975. Att tro det nu,
efter Belgrad, är uppseendeväckande. Inga
fraser kan dölja att slutdokumentet därifrån
är erbarmligt.
Efter månadslånga förhandlingar ryms resultatet på två trycksidor. Det väsentliga som
står där är att ”samstämmighet uppnåddes
icke beträffande ett antal förslag som förelagts mötet”. Detta kan också uttryckas så, att
Sovjetunionen sade nej till det mesta.
Man skall inte förvåna sig över detta. I
Helsingfors vann Sovjetunionen en betydande politisk framgång. De nuvarande gränserna i Östeuropa, ensidigt uppdragna efter
andra världskriget, erkändes slutgiltigt av
alla. För att nå detta resultat hade
Sovjetunionen både gått med på, ja, propagerat för konferensen. Som ersättning för
tillmötesgående mot dess egna krav hade
den ryska regeringen medgivit att mänskliga
rättigheter och förbättrat informationsutbyte över gränserna skulle tagas upp till diskussion.
Ur rysk synpunkt gick den diskussionen
på sned . Intresset visade sig vara långt större
än man väntat i Moskva. Ytterligt irriterade
måste ryssarna göra vissa utfästelser, som de
senare kunnat kringgå genom att hänvisa till
principen om icke-inblandning i staters inre
angelägenheter. En framstående rysk fysiker har nyss dömts till fem års fängelse och
två års förvisning- till Sibirien – för att han
bildat en förening för att hävda Helsingforsdokumentets principer om mänskliga rättigheter. Ingen i den fria västvärlden har enligt
ryska principer rätt att reagera. Det vore
inblandning i ryska inre förhållanden.
Återstår att se om UD:s agerande rörande
den dömde svensken också skall avvisas med
samma motivering. Om inte förr är det då
tid att se sanningen i ansiktet. Ryssarna vann
vad de ville i Helsingfors och hade ime behov av att vinna något i Belgrad. Några moraliska förpliktelser förde de inte med sig dit
och inte heller därifrån. De tar hänsyn till
makt och till ekonomi och andra praktiska
ting. Men mänskliga rättigheter räknar de
inte till nödvändighetsvarorna. Hur skulle
det också kunna vara annorlunda, då deras
samhälle är kommunistiskt och innebörden
av begreppet människors grundläggande
frihet alltså okänd?
statsrådens aktier
En summarisk granskning av riksdagskatalogen visar, att en del yrkesmässig sakkunskap, som b01·de vara värdefull för folkrepresentationen, numera är mycket knappt
företrädd där. För läkaryrket finns en representant, yrkesjurister finns numera visst
fyra. Särskilt beklaglig är bristen på företagare och ledande funktionärer inom nä-
ringslivet. Denna grupp kunde ännu på 50-
talet visa upp sådana män som Gerhard De
Geer, Sven Lundberg, Harald Nordenson
och Ernst Wehtje. Nu är det sällan som så-
dana ställer upp i riksdagsval.
Svårigheterna för näringslivets folk, särskilt egna företagare utanför jordbruket, att
finna tid för politiskt arbete är uppenbara.
Därför är den inflammerade debatten om
statsrådens aktier att beklaga. Om en företagare, som ombeds bli statsråd, måste räkna
med en närgången och illasinnad granskning av aktieinnehav eller andra förmögenhetsförhållanden, är det verkligen inte sannolikt att han vill ställa upp.
Det skall medges alt statm~inistern och
hans medhjälpare i någon mån själva vållade
det bedrövliga bråket om försvarsministerns
aktier. Dennes engagemang i försvarsindustrin borde ha omnämnts särskilt därför att
han var så okänd i politiska sammanhang.
!\1en Aftonbladets och andra organs rannsakan av alla statsrådens aktieinnehav var både
omotiverad och oförskämd. Hr Ullsten
borde ha satt sig på tvären i stället för att
lydigt redovisa inte bara för sina egna utan
tom för sina närståendes ekonomiska förhållanden. Eftergiften var väl förklarlig,
men den kan bilda ett olyckligt prejudikat
för andra regeringar.
Varje medborgare, även en politiker, har
rätt till en personlig sfär, som utomstående
inte i vanliga fall skall kunna påfordra insyn
i. För många politiker finns dessutom långt
allvarligare engagemang, som Aftonbladet
och TV-2 försiktigt undviker att tala om.
Hur många särskilt socialdemokratiska politiker står inte i beroendeförhållande till sina
7
väUare eller sina uppdragsgivare. Partifunktionärer, ombudsmän och fackföreningsledare hör till den kategorin. l hr Palmes parti
är därtill partidisciplinen notoriskt mycket
hård, men ingen har för den skull ifrågasatt
vare sig vederbörandes hede1· eller möjligheter till befordran i statlig tjänst.
För övrigt är det inte alls ovanligt atl ett
statsråd, som finner sig på något känsligt sätt
förhandsbunden i ett ärende, avstår från att
föredraga eller deltaga i behandlingen av
det. Tillämpning av vanligajävsregler aktualiseras ganska ofta både i förvaltningen och i
kommunalpolitiken.
Kvinnor och försvar
Det är svårt att informera i skolorna om
betydelsen av vån försvar. Ännu svårare blir
det om den nya läroplanen för grundskolan
går igenom. Nu ingår fem timmars obligatorisk unde1·visning om totalförsvaret i ämnet
samhällskunskap. Enligt förslaget skall det
inte längre bli ett separat huvudmoment
utan endast ingå i ämnet.
Om ungdomarna över huvud taget kommer i kontakt med någon försvarsdebatt blir
det i allmänhet med Maj-Britt Theorins och
Maj Wechselmans åsikter. Så mycket mer
glädjande är det därför att konstatera att
kvinnorna tycks förstå vikten av ett fredsbevarande starkt svenskt försvar. Då Stockholms läns försvarskommine och Kvinnornas civilförsvarskommine ordnade en debatt
om kvinnor och försvar var uppslutningen
överväldigande.
De frivilliga försvarsorganisationerna
Riksförbundet Sveriges Lottakårer, Sveriges
Kvinnliga Bilkårers Riksförbund och Svenska Blå Stjärnan omfattar ca 80 000 kvinnor.
Tillsammans med Röda Korset och kvinnorna i Frivilliga Radioorganisationen uppgår
8
de krigsplacerade kvinnorna i de frivilliga
organisationerna till över l 00 000.
Kvinnor som arbetar inom sjukvård, post
och telegraf är krigsplacerade enligt pliktlagarna. Dessutom finns Il 000 civilanställda kvinnor inom försvaret och 30 000
kvinnor inom civilförsvaret.
Genom riksdagsbeslutet i oktober blev försvaret ett nytt karriärområde för kvinnor.
Grunden för beslutet är 1975 års beredning
om kvinnor i försvaret som ännu fortsätter
sitt arbete. Beslutet i höstas innebär att kvinnorna i princip släpps fram i samma utsträckning som män. I praktiken dock bara
inom flygvapnet, specialisttjänst vid FN-styrkorna, som frivilliga i driftvärnet och som
befal i stridsledningen. Kvinnor får ej bli
stridsflygare men väl militära ingenjörer och
intendenter. Det finns också en rad civilmilitära befattningar för kvinnor som flygledare, meteorolog i försvaret, läkare och veterinär.
Kravet på fullgjord värnplikt för anställning inom försvaret har borttagits. I stället
kommer det att ordnas en speciell grundutbildning för kvinnor. Detta innebär att de
första kvinnorna kan antas som befäl i flygvapnet 1980.
Försvaret skall nu tillsammans med skolöverstyrelsen gå ut med information om de
nya militära yrkena för flickor och även informera dem om totalförsvaret. Man får
verkligen hoppas att försvarsupplysningen
ger effekt.
Ockupationer
I många avseenden har dagens Sverige gjort
sig av med arvet efter 1968 – med studentoroligheter och annat – men i ett avseende
har de dåliga exemplen hållit sig levande,
ifråga om ockupationer av olika slag. Det är
visserligen inte, liksom ifråga om bankrånen, dagligen som man får läsa om ockupationer i tidningarna, men nog så ofta är
det i alla fall.
Knappt har Stockholms polischef på sitt
eget toleranta vis fått ut ockupanterna ur
kvarteret Mullvaden, förrän tidningssidorna
fylls av vita sjuksköterskedräkter – ockupanter av en långvårdsavdelning i Västergötland och ett sjukvårdsdirektörsrum i Göteborg. Massmedia ställer villigt upp med reklam för ockupanterna – särskilt livfullt var
ett foto från Göteborg i en stor stockholmstidning med en manlig sjukvårdare i ordförandefåtöljen och en söt yngre sköterska
som centralfigur, behagligt tillbakalutad i en
annan stol, med fötterna uppe i stolen. Vid
sidan av sjukhusockupationerna har vi ockupationerna av rivningsfastigheter, ofta verkställda inte av hyresgäster med egenintresse
att få behålla sin äldre billiga lägenhet utan
av utomstående yngre element av skiftande
ursprung; dessa är beredda att medverka till
det mesta, som från extremvänsterns synpunkter kan .vara ägnat att förarga fastighetsägare och myndigheter.
Att dessa ockupationer blivit så talrika beror självfallet på att både sakintresserade
och myndigheter visat stor eftergivenhet
mot tilltagen. Om man över huvud tillkallat
polis, har det i allmänhet varit efter lång tid,
och polisen har inte alltid skyndat sig att
tillmötesgå framställningarna: det rör sig ju
om notoriskt otacksamma uppgifter, vilkas
fullgörande lätt ger polisfientliga element
material för allsköns attacker.
Det skall gärna medges, att ett visst lirkande med ockupanterna ibland kan vara
befogat – ockupationerna är ej sällan ett
utslag av smått hysteriska stämningar, vilka
kan motverkas genom lugna resonemang.
(__________
Men minst lika ofta är det fråga om dumt
och illasinnat trots mot beslut, fattade i demokratisk ordning. Man kan möjligen för·tå, att enskilda fastighetsägare, som är rädda för extra skadegörelse vid tvångsutrymningar, drar sig för att anlita polisens hjälp.
\len när det gäller kommunala myndigheter, vilkas beslut stoppas av självrådiga ockupanter, är rädslan att begära den polishjälp,
vartill man lagligen har rätt, svårare att förklara. ju lenare man är på myndighetssidan,
ju mer uppmuntrar man till nya trick. Ett
par borgarråd i Stockholm, som alltför länge
latit anstötliga ockupationer fortgå och i det
längsta använt silkesvantarna, borde besinna
detta. Är man från myndigheternas sida eftergiven i den omfattning, som hittills förekommit, uppmuntrar man extremvänstern
att försöka liknande metoder. Då undermineras de normer, som är nödvändiga i ett
ordnat samhälle; det kommer alla – inklusive missnöjda hyresgäster och vårdbiträden
-att bli lidande på.
Vår Kyrka och öststaterna
I tidskriften Opinion, I978 nr 2, förekommer en artikel av Janerik Larsson om hur
Svenska kyrkan politiserats. Med full rätt på-
pekar författaren att den kristna vänstern är
svår att komma åt. Det är riktigt. Den förskansar sig bakom sin tro. Men en kritiker
får försöka skilja mellan vad som kan vara
tro och vad som uppenbarligen är dålig filosofi, för att inte tala om bristande kunskaper. Då man träffar på dem som framför
marxistisk propaganda i kristna vändningar
– radions morgonandakter levererar rikligt
studiematerial – bör de inte få påräkna särskilt skydd av sin eventuella prästdräkt. Ulvar i fårakläder är ju inte fridlysta för pälsens skull.
9
I Svensk Tidskrift 5/6 förra året underströks vilken propaganda tidskriften Vår
Kyrka, utgiven av Svenska kyrkans centralråd, för mot svenskt försvar. Den hade i ett
nummer bl a förordat svensk nedrustning
och att inga nya vapen skulle få anskaffas,
särskilt inte B3LA (!). Varförjust denna flygplanstyp skulle stöta på kristet motstånd
återstår att förklara. I samma nummer förekom en stor intervju med en person som
förklarade sig vara ”aktiv i kyrkan”. Han
talade för vapenvägran men förordade samtidigt svensk hjälp till gerillarörelse i Afrika.
Till försvar för Sverige får man alltså inte
använda våld, men kommunistledda gerillarörelser skulle stödjas. Sådant kan knappast bara vara ett tankefel, och det borde
enligt vår mening inte förekomma i en tidskrift utgiven av Svenska kyrkan och därtill
framfört i kyrkans namn.
Vi har förstått att kritiken inte tagits väl
upp på högre ort. Häråt är intet att göra. Vi
delar inte den åsikten, som uttalats (enligt
citat i Opinion) av konsulten i Svenska kyrkans centralråd, docenten Carl-Henric
Grenholm, att vad som ”hämmar väldigt
mycket av demokratin i vårt samhälle är tilltron till experter, den som har sakkunskap.”
Vi tror, i motsats mot denne högt betrodde
man i Svenska kyrkans ledning, att det är
bra aH veta vad man talar om.
I Vår Kyrkas nummer till u-veckan (1978,
nr 45) har redaktören, Kjell Ove Nilsson,
skrivit en ledare ”Fred på jorden”. På en
halv spalt om kyt·korna i öststaterna skriver
han att dessa kyrkor intresserar sig starkt för
fredsfrågan. Han tror att detta sker inte
bara därför att sådant intresse accepteras av
regimerna. Freden ligger dessa kyrkor ”väldigt nära om hjärtat”. Men ilsson hyser
farhågor för ”en del västerländska kyrkor”.
lO
Inom dem har fredsfrågan inte ”tillåtits bearbetning i den utsträckning som vore sakligt motiverat”, I östtraditionen däremot
växer det fram kristna personligheter som
”kan bli våra läromästare”.
Kanske det. De kanske också redan har
blivit det. I samma nummer skriver nämligen komminister Elon Ahlbäck en artikel
”Krav på världskonferens om nedrustning
och svält”. l denna har också han en halv
spalt om öststaterna. Egendomligt nog är
denna halva spalt ordagrant densamma som
Nilsson skrivit i ledaren. Där förekommer
t o m ijag-form exakt samma personliga uttalanden och förhoppningar.
Detta kan bero på olika omständigheter.
Ahlbäck kan vara författaren och vad han
skrivit kan av misstag ha influtit i Nilssons
ledare, där det passar bra in. Men läser inte
redaktören korrektur på sin egen ledare?
Eller kan ilsson i hastigheten ha kopierat
Ahlbäck. Eller har båda författarna skrivit
samma sak oberoende av varandra, men då
måste de ha utnytgat samma förlaga. Denna
har innehållit berömmet av öststaterna. Vem
som författat förlagan vore intressant att få
veta. Redaktör Nilsson bör ha något att berätta. Han bör verkligen inte, trots docent
Grenholm, låta sig hämmas av att han har –
sakkunskap.