Print Friendly

Dagens frågor; Fackföreningsfonder

Av Redaktionen | 31 december 1975


1975


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Dagens frågor
Fackföreningsfonder
Löntagarna skall ta makten i de privata företagen.
Det är kon och gott innebörden i det förslag om
löntagarfonder som LO:s utredare Rudolf Meidner nyligen fram lagt. Den andra skänkeln av den
sax, i vilken det enskilda näringslivet skall fångas,
har alltså börjat få konturer. Den första har redan
i bö1jan av året tillhandahållits genom § 32-
utredningen.
Utan tvekan har marschen mot det socialistiska
samhället gåu snabbt under de senaste åren. Samhällsekonomiska bekymmer lade viss sordin på socialdemokratin under åren närmast efter 1970 års
val, men därefter kan man knappast klaga på aktiviteten. Fjärde AP-fonden är i full färd med att kö-
pa in sig i de börsnoterade företagen. Socialisering av bl a läkemedelsindustrin – kanske också
affärsbankerna? – är knappast längre något avlägset hot, utan kan vara en realitet inom kort. u
tas stegen ut i allt längre kliv. Redan inom tio å
femton år kan de t}•ngsta bitarna av näringslivet i
huvudsak vara kontrollerade av fackföreningsrö-
relsen , om Rudolf Meidner får som han vill.
Vad gör då de borgerliga partierna för an möta
denna offensiv?
Hittills har den socialdemokratiska uppmarschen till 1976 års val kunnat ske tämligen ostört
av borgerliga attacker. Regeringen har länge kunnat arbeta i sk)’del av de stora fackliga organisationerna, eller ”löntagarna” som det heter i mera publikknipande sammanhang. l\laktkonstellationen
LO/TCO har skapat en uttalad tveksamhet hos
framföralltminenpartierna. Man vill inte gärna ta
risken au i valkampen möta anklagelser för att gå
emot Sveriges löntagare.
Det förefaller emellertid som om det meidnerska förslaget om löntagarfonder skulle vara tillräckligt svårsmält för au kunna driva samman de
borgerliga partierna i en gemensam front. Alternativet till LO-förslaget är ganska givet. Sedan flera år har man både inom näringslivets organisationer och inom de borgerliga partierna (främst Moderata Samlingspartiet) arbetat med modeller för
ägandespridning.
T} de borgerliga partierna har sedan länge godtagit själva principen att de anställda bör få vara
med och dela ett företags vinst. Alltfler privata fö-
retag har också – med betydande framgång- infön olika system, som gör de anställda delaktiga 1
företagens vinster. Bakom iden ligger i konhet
följande motiv.
För au främja de svenska företagens internallonella konkurrenskraft och för au stimulera etableringen av nya företag måste staten i många fall ak·
tivt stödja företagen. Metoderna härför är numera många, och innebär i regel olika slag av skauemässiga förmåner. En följd av sådana stödåtgärder blir dock ofta en faktisk förmögenhetsöverfilring från vanliga skallebetalare till ägarna av företagen. I en tid då vanliga löntagare dignar under
eu extremt hån skattetryck, är s dana effekter
knappast acceptabla. Om man däremot ser till an
de värden som skapas också tillfaller en bred lon·
tagarkrets, bonfaller betänkligheterna mot a1
skauemässigt gynna företagsamheten .
~1 en självfallet måste värdena i så fall sprida’
form av individuellt ägda andelar. Anon\ ma fonder, styrda av fackföreningspampar, ger inte den
enskilde vare sig ökat välstånd eller ökad dont>
misk handlingsfrihet. Anonymt ägande har ömhuvudtaget inget gripban ekonomiskt värde. Ort
har bara en enda funktion, nämligen au skaffa
fondstyrelsernas ledamöter makt.
Det verkar som om många inom socialdem<
kratin hoppas au LO-offensiven mot företagt
skall kunna bli upptakten till en panipoliu
drabbning av klassiskt slag, en m ATP-strid. ~
ser kampen för löntagarmakt i företagen som rtt
lämpligt medel au ån) o mobilisera foli-et undt
fanorna.
:\len det är långtifrån säkert att detta är en rik
1ig spekulation . Parallellen med ATP-striden ha[.
tar. För den vanlige väljaren stod själva pensiont
fr; gan den gången i centrum. Maktfrågan var
anclrahandsfråga. I clebauen om löntagarfonder
na kommer däremot maktfrågan au vara hu11Jd.
frågan. Socialdemokraterna kommer au tl’in
förklara, varför det är så viktigt au fackförbun
får mer makt och varför det är så otänkbart all
ta de enskilda löntagarna själva disponera
vinstandelar. Den debausitsen kommer nog 1
au vara så alldeles bekväm för socialdemokrati
Denökade sjukfrånvaron
Den soliga sommaren har geu rikliga tillfällen till
•ederkvickelse för nästan alla människor. De har
unnat idka friluftsliv och haft goda möjlighetet·
att lagra krafter inför kommande, mörka vinterdagar.
\fan kunde tro au sol ger hälsa, men så tycks inte alltid vara fallet. sjukfrånvaron vid åtskilliga arbetsplatser i sommar tyder snarare på motsatsen.
Det 1ackra vädret förefaller faktiskt ha försämrat
det s1enska folkets hälsotillstånd i alarmerande utsträckning. Håller denna tendens i sig, är det av
ston imresse för produktivitetsutvecklingen au
•ädergudarna bjuder på en riktig regn-och-rusklOmmar nästa år. Särskilt tiden omkring midsommar måste ha varit förödande för hälsotillståndet i
landet. Vid exempelvis eu företag i sydöstra Sverige uppgavs all inte mindre än I75 av de cirka 500
anställda hade varit fysiskt och andligt frånvarande måndagen efter midsommar. Förmodligen var
det en elakartad virus som av någon anledning rå-
lade kulminerajust dagen efter helgen.
\r 1967 minskades antalet karenselagar för
sjukförsäkringen från tre till all omfatta endast
dagen för insjuknandet. Fr o m detta år och till
1973 ökade sjukfrånvaron. 1974 förbättrades förmanerna vid sjukfrånvaro ytterligare – och si,
sjukligheten ökade åter enligt riksförsäkringsverkets statistik över antalet sjukpenningdagar per
försäkrad. Man undrar hur mycket folkhälsan
skall undermineras nästa gång en förbättring av
förmånerna genomförs.
Det är givet att det ökade tempot i arbetslivet –
trots förkortad arbetstid och successiva förbättringar av arbetsmiUön – kan ha bidragit till den
tilltagande sjukfrånvaron. En tredjedel av den anses numera bero på stressfaktorer. Så länge de tre
karensdagarna var kvar, är det också tänkbart att
många som verkligen var sjuka ändå arbetade,
därför au de inte hade råd all vara utan sin inkomst. Det är en sak.
En helt annan är au det också kan finnas betydligt mindre godartade orsaker till den ökade sjukfrånvaron. En del anställda anser förmodligen att
de kan utebli från arbetet därför att marginalskatterna är så höga, att några dagars frånvaro inte
323
märks i plånboken. Även om motivet är begripligt, kan handlingssättet inte försvaras. Det är frå-
ga om medvetna försök an lura samhället på
pengar.
Vad som är beklagligt är att sjukfrånvarofrekvensen och därmed arbetsmoralen i så liten grad
blir föremål för öppen debatt och kt-itik. Finns det
några utredningar om hur det verkligen förhåller
sig med frånvarobedrägerierna? Varför brännmärks inte dessa offentligt av arbetsmarknadens
organisationer? Varför tigs det om denna sjuka
sak? Är inte den principiellt sett lika allvarlig som
exempelvis skattefusket?
l ett anförande i september i år vid det förlustdrabbade Norrbottens Järnverks årliga personaldag poängterade företagets chef John-Olof Edström att alla måste hjälpas åt att hålla permitteringsspöket på avstånd. ”Vi måste minska frånvaron på arbetsplatsen, vilken tenderat au stiga under sommarmånaderna.” Han sade också att ”det
gäller för var och en att utnytga förmånen att ha
ett arbete”.
Det är en förmån – även när solen skiner.
Mer än ett serviceproblem
Från länsstyrelserna klagas det allmänt över underbemanningen på deras planeringsavdelningar,
som pålagts så många och stora uppgifter. Förseningar av ärenden, ibland i åratal, hör snart sagt
till den normala ordningen. Tillståndet är olyckligt både för de gänstemän, som skall kämpa med
den olösliga uppgiften au hålla balansen av inneliggande ärenden inom rimliga gränser, och för
den allmänhet, som förgäves väntar på beslut och
fastställelser. Vi har inom fastighetsrätten – typexempel dispenser enligt natun•årdslagen och
fastställelser av beslut om jaktvårdsområden – en
mångfald frågor som skall handläggas av länsstyrelserna. Om dessa släpar efter i de nödvändiga
åtgärderna drabbas enskilda människor, som inte
kan förverkliga sina planer förrän de fån de nödväneliga papperen. Åren går, mycket ändras i förutsättningarna, tex för planerad byggenskap av
fritidshus. Provisorier måste tillgripas, som ytterli- 324
gare ändrar förutsättningarna för de en gång planerade åtgärderna . När beslutet eller dispensen
till sist kommer, har oersättlig tid gått förlorad ,
mycket har skett och beskedet från myndigheten
är kanske alldeles ointressant.
An värre, länsstyrelsernas svårigheter att hinna
med sina arbetsuppgifter kan leda till direkta
rättsförluster. Som exempel kan nämnas jakträtten, där ett beslut om förlängning av avtal om jaktvårdsområde skall fastställas av länsstyrelsen, närmare bestämt genom dess planeringsavdelning.
Det finns fall då sådana ärenden från 1973 ännu
”ligger till sig” i länsstyrelserna dokumentskåp.
Om nu avtalet om förlängning innefattar upptagande av nya medlemmar ijaktvårdsområdet kan
det förestå dessa en besvärlig väntans tid. De får
nämligen inte ut jaktkort för området innan länsstyrelsen fastställt beslutet. Man kan tänka sig deras känslor när de medan jaktmånaderna (och
jaktåren) går sin gilla gång, förgäves väntar på det
förlösande beskedet.
Sådana och liknande rättsförluster skall inte få
förekomma i en någorlunda väl fungerande rättsstat. Till kraven på den hör att myndigheterna får
personella och ekonomiska resurser för att rättsliga och administrativa ärenden kan handläggas så
snabbt, att medborgarna får vägledning för sitt
handlande och tillgång till välfångna rättigheter.
Det har tyvärr inte alltid varit väl beställt med
den saken varken inom domstolsväsendet eller
förvaltningen. Balanserna i överinstanserna, särskilt skattedomstolarna, har både av domarna
själva och allmänheten länge upplevts som en svår
belastning. Men det är här fråga om stora och speciella problem, som förmodligen måste angripas
med extraordinära metoder.
Långt lättare borde det vara att rätta till eftersläpningen på länsstyrelserna. Den är helt enkelt
en fråga om tillgång på personal. I en tid då det
finns gott om arbetslösa unga jurister och samhällsvetare är det varken organisatoriskt eller ekonomiskt någon olöslig uppgift att rusta upp länsstyrelsernas personalresurser till en tillfredsställande nivå – till allmänhetens hjälp.
Sett från utlandet
Även om Neue Zurcher Zeitung ej är Europas
största tidning är den utan tvivel en av de mest
kända, lästa och ansedda. Det hör till principerna i
denna tidning, att när en av dess korrespondemer
skickar in en artikel från det land, där han arbetar, och denna artikel är en grundlärd studie i en
visst ämne, avvisas den ej som alltför ”tung” eller
något sådant. Ingenting är för tungt för en kvalificerad schweizisk läsare. Trycks en grundlig och
väl genomarbetad artikel om svenska förhållanden, då blir den läst, och Sverige bedöms därefter.
l slutet av juli i år förekom i NZZ en artikel under rubrikerna ”I m Dienste des schwedischen
Staates. Abschied vom loyalen Beamtentum”. Enligt tidningens principer anges författaren, då
denne tillhör tidningens fasta stab, bara med initialer. Över fyra spalter läser man alltså en bedömning av hur den svenska tjänstemannakåren för·
ändrats, och var och en får, utan att känna förfar·
taren, den bestämda uppfattningen att här talar
och sktiver någon som studerat frågan i detalj och
lägger fram den med eftertänksamhet och objektivitet.
Författaren går tillbaka till Gustaf Vasa. Den
svenska till Kronan bundna statstjänstemannaUrens framväxt beskrivs, och författaren framhå~
ler att den var unik i Europa. I andra länder kunde städernas tjänstemän ställas mot statens, men
Sverige styrdes centralt, och med fullt skäl blir
Karl XI nämnd. I princip fortsatte utvecklingen
på samma sätl under båda de följande århundradena. Det är först efter andra världskriget, under
den socialdemokratiska regim som behärskat o
över 40 år, som den lojala, fasta tjänstemannaUren upplösts och delvis förstörts.
I Sverige får flera personer sin lön från sra1e1
än i de flesta andra länder, de är ”statsanställdl
Detta betyder inte att de finner någon särskildiiilledning att hysa lojalitet mot sin arbetsgivare. Snarare tvärtom, menar författaren. Fram till nu •
det egentligen bara inom vissa slutna kaniäm
som den gamla andan lever kvar. Han analyse111
diplomat- och domarkarriärerna.
Vad beträffar diplomaterna vet han naturligttl
att från vissa ambassader kommit klagomål åftr
325
”hårda, otidsenliga arbetsförhållanden”. Cita- verkan inför 1976 års val. Att försöka hålla båda
tion tecknen är hans egna, och de är utan tvivel
ironiskt menade. Stormöten bland de anställda
1id schweiziska beskickningar torde vara okända,
och pratet om de hårda villkoren vid våra ambassader är nonsens. Det vet man vid alla beskickningar, och vad som förekommit vid några svenska sådana har på imet sätt stärkt vårt anseende i
världen.
Mest imresserad är emellertid artikelförfattaren av hotet mot de svenska domarnas integritet,
uppenbarat i förslaget om en ”öppnare domarkarriär. Att förslaget redan sakligt blivit ihjälkritiserat, har ej undgått honom. Men han har mycket
riktigt uppfattat situationen i Sverige: det behöver
ej vara sakliga skäl bakom förslagen, det är tillräckligt att de kan vara politiska. Med den korrekthet, som utmärker alla som medarbetar i denna tidning. framhåller författaren att detta ej är
bevi at. Men redan att han framför att uppfattningen finns, gör att man har anledning atttro au
han delar den.
Han har så rätt. De som inspirerat utredningen
har ytterst haft folkdomstolar för ögonen som ett
tdeal, eller i vatje fall sett en möjlighet att uppnå
detta genom att öppna karriären för sådana som
ej är utbildade för den. Att detta planeras i Sverige och har tillskyndare på högsta ort fön,ånar oss
ej här hemma. Nu är det också ute över Europa.
Den rätta vägen
Inom folkpartiet pågår intensiva och nervösa
överläggningar inför lanelsmötet i november. Det
gäller att välja en ny partiledare efter Gunnar
Helen. Men än viktigare för partiet är att välja
handlingslit’tie på längre sikt. Skall man, som en liten men högröstad och genom sina presskontakter inflytelserik minoritet önskar, satsa på en fristående linje innebärande beredskap för samarbete med socialdemokraterna. Eller skall man följa
vägledningen från SCB:s stora opinionsmätning
om väljarinställningen till borgerlig samverkan,
som visade att även inom folkpartiets väljarkår
finns en förkrossande majoritet för en sådan samvägarna öppna är enligt opinionsmätningens vittnesbörd att ta livsfarliga risker utan motsvarande
utsikter till vinningar.
Låter landsmötet de politiska realiteterna avgö-
ra, borde valet av väg ime vara svårt. Att driva en
fristående linje skulle placera partiet i ett lufttomt
rum. Skillnaderna i grundåskådning och i aktuella
sakfrågor mellan de tre oppositionspartierna är
nämligen så små, att inte ens de mest emfatiska
försök att betona fördelarna i en liberal s k resultatpolitik skulle ha nämnvärda utsikter att vinna
gehör. Socialdemokratin har starkt t·adikaliserats
under senare år och driver nu öppet en politik syftande till total socialisering- låt vara mera genom
fackföreningsrörelsens övertagande av företagen
än genom förstatligande av klassisk socialistisk
modell. Valet 1976 kommer au gälla om vi i framticlen skall ha ett liberalt samhälle byggt på blandekonomi och marknadshushållning eller en av
SAP- LO-komplexet helt behärskad samhällsekonomi. Valet kommer också att gälla om de socialdemokratiska s k folkrörelserna skall taga över en
mångfald uppgifter inom bildnings- och kulturliv,
som hittills betraktats som alla medborgares gemensamma angelägenheter och därför legat under det allmännas myndigheter. Det betyder socialistisk likriktning. l en så spänningsf) lld uppgörelse kommer väljarna au vilja veta var folkpartiet
står.
Det hjälper då inte att åberopa ett amal ställningstaganden i riksdagen i frågor, som var för
sig kan vara viktiga nog och avspegla socialliberala
programmatiska ideer. Sådana försök kommer att
drunkna i valets stora principfrågor.
I detta bekymmersamma och utsatta läge måste
rimligen den räua vägen vara att folkpartiet ger
si n nye ledare mandat att återuppta partiets roll
som sammanhållande kraft i en samverkan inom
den demokratiska oppositionen. En energisk insats på det planet skulle återföra folkpartiet till en
stark ställning i svensk politik och ge det ett motsvarande inflytande i den borgerliga samlingsregering, som man fortfaranrle har goda skäl au
hoppas på nästa höst. Skulle partiet sedan föredra
att stabilisera miLLenlinjen genom den fusion med
.
l
J
326
centerpartiet, som för dess del numera ligger inom räckhåll, blir folkpartiets förhand lingsposition
en helt annan med en bas på låt oss säga 12 procent i stället för 6 procent. Skulle den olyckan hända att den socialdemokratiska regeringen satt
kvar, fick folkpartiet i varje fall den möjligheten
att forma en konception av socialliberalismens roll
i framtidens samhälle. Den har man ännu inte
nått fram till .
Ge Svensk Tidskrift som present!
Presentkort kan rekvireras genom att
prenumerationsavgiften, kr 45: – , insättes å
Svensk Tidskrifts postgirokonto nummer 7 27 44- 6
Angiv på girokupongen namn och adress både på er själv
och mottagaren

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner