Print Friendly

Dagens frågor; Expressen och terroristlagen

Av Redaktionen | 31 december 1975


1975


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Dagens frågor
Expressen och terroristlagen
Alltsedan denna lag infördes har mycket kritik riktats mot den från vänsterextremistiskt
håll. Annat var inte heller att vänta. Mera
bekymmersam har då varit den ursinniga
kampanj, som en så spridd tidning som Expressen drivit. Förmodligen tror sig tidningen
därmed företräda klassiska liberala rättssäkerhetskrav.
Lagens giltighet förlängdes genom beslut i
början av maj till ytterligare sex månader.
Orsaken till denna korta termin är att regeringen har för avsikt att arbeta in åtminstone
dess grundläggande regler i utlänningslagen
och därmed göra dem permanent giltiga. Att
den förkrossande riksdagsmajoriteten bakom
lagens förlängda giltighet tillkommit under
intryck av Baader-Meinhof-Hgans ockupation
av västtyska ambassaden är troligt. Ogärningen kastade ett blixtljus över behovet av
skydd mot terrorister.
Så mycket mer häpnadsväckande är Expressens reaktion inför riksdagsbeslutet. Detta
förklaras vara trist; och tidningen påstår att
det finns förkrossande argument mot lagen.
”Den är ineffektiv, det visade inte minst
blodsdramat på den västtyska ambassaden.
Den kränker viktiga rättsprinciper. Polisen
får möjligheter till telefonavlyssning, brevkontroll och husundersökningar – utan att
ens behöva påvisa grund för misstanke om
brott.”
Tidningens argument är lika svårbegripliga
som vilseledande. Blodsdramat på ambassaden visade ju med all tänkbar åskådlighet att
polisen behöver extraordinära rättsmedel till
sitt förfogande i sin ytterligt svåra uppgift att
bekämpa terrorligor. De högst beskedliga reglerna i terroristlagen om avvisande resp utvisning av notoriska terrorister är på intet sätt
ett hot mot ”det öppna samhället”.
Inte heller inger det några betänkligheter
att polisen har möjlighet att tillgripa extraordinära kontroll- och övervakningsmetoder
gentemot sådana personer. Expressen påstår
att polisen kan göra detta ”utan att ens behöva påvisa grund för misstanke om brott”.
Detta är vilseledande. Polisen har grund
för misstanke om planerat brott från vederbö-
randes sida just genom att han eller hon upp·
förts på officiell lista över notoriska terrorister. Om utvisning inte sker beror det på att
terroristen i så fall skulle skickas till ett land,
där man kunde antagas göra processen kort
med honom. Vi är i Sverige generösa i vån
sätt att tillämpa asylrätten. För att vi skall
våga vara det behöver polisen sina extraordi·
nära befogenheter just i dessa fall. Vad den
övervakade beträffar kan han i det svenska
rättssamhället känna sig lugn, så länge han
inte förbereder eller begår brott. Han taga
väl om hand med riklig socialhjälp.
Det norska arbetarpartiets nya ledning
Det norske arbeiderpartis riksstämma i april
emotsågs med stort intresse. För första
gången sedan andra världskriget fanns det
två klara fraktioner, som konkurrerade om
chefskapet efter Trygve Bratteli, som hade
begärt att bli avlöst. Han ville dock förbli
statsminister tills vidare.
De två ordförandekandidaterna var vice
ordf Reiulf Steen och den parlamentariske
ledaren av partiet, Odvar Nordli. Det slutade
med en kompromiss. Steen valdes till 11f
ordförande, men Nordli blev nämnd som kaJio
didat till statsministerposten efter Bratteli.
Det var naturligtvis en underlig utgång. I
grund och botten sade riksstämman, att dCI
nye partiordföranden inte var väl lämpad
som statsminister. Steens fraktion har ockå
sagt ifrån, att komprornissen bör g.älla i nuvarande politiska situation. Med andra ord: nigot längre fram kan Steen åberopa sig på Cl
ordförandes alla privilegier, dvs också all
vara partiets kandidat till statsminister.
Detta innebär att Bratteli snart avgår, •
Nordli skall få någon chans att leda en rep
ring. Därför sades det efter mötet att det VII
Bratteli som blev den egentlige förlor
Indirekt begärdes att han skulle avgå så s
,…
som möjligt. Medan det tidigare antagits att
han skulle vilja sitta regeringschef fram till
stortingsvalet 1977, menar man nu att han
kanske avgår redan i samband med kommunalvalet i höst.
Viktigare än dessa personliga förhållanden
är den politiska betydelsen av riksstämmans
beslut, för partiet och för landet. Det är
ingen hemlighet att högsta ledningen i partiet, inklusive LO, önskade få Nordli som ordförande, därför att han representerar den
pragmatiska och centrumorienterade kontinuiteten i partiet. Han står också för traditionell norsk utrikespolitik baserad på NATO.
Han,s fraktion önskade orientera Arbeiderpartiet mot ett samarbete med partierna i mitten.
Steen däremot stöddes av de kretsar, som
ivrar för att partiet skall försöka återvinna sin
majoritetsställning inom arbetarrörelsen, det
vill säga samla alla röster till vänster om
centrum, med undantag för kommunisternas.
Detta skulle innebära, att partiet radikaliserar sin politik. Härmed kan Arbeiderpartiet
noder Steen komma att förlora centerröster.
En av de många besvikna konservativa medlemmarna av partiet sade efter riksstämman,
att ”nu kommer Arbeiderpartiet och Heyre
att konkurrera om att nå de 25 procenten”.
Då Arbeiderpartiet i dag har 33 % av väljarna
och Heyre har 20, skulle följden av valet av
Steen efter vederbörandes mening leda till en
väljarövergång mot höger. Men det ligger väl
närmre till hands att anta, att de som eventuellt lämnar partiet snarare orienterar sig
mot ett mellanparti.
På borgerligt håll blev valet av Steen mottaget med blandade känslor. Medan man beklagade att Arbeiderpartiet nu tycktes föredra en mera vänsterorienterad kurs, konstaterade man samtidigt att valet av Steen skulle
;ira det lättare att åstadkomma ett borgerligt samarbete 1977. Ju mera vänsterbetonat
Arbeiderpartiet är, dess viktigare blir det
aaturligtvis att hindra en socialistisk seger vid
nästa val. Koalitionschanserna är nu bättre än
tidigare.
215
Således uttalade den nye ordföranden i
Kristdig Folkeparti, Kåre Kristiansen, att
han trodde att såväl hans parti som det ickesocialistiska samarbetet skulle tjäna på Arbeiderpartiets val av ordf. Det återstår nu att se
om detta är riktigt. Alla de borgerliga partierna är i princip inställda på ett nytt regeringssamarbete, men en stark fraktion inom
Senterpartiet (agrarerna) går emot ett så-
dant.
Arbeiderpartiets riksstämma valde den
kvinnliga miljöministern Gro Harlem Brundlland till vice ordförande – det beror väl på
kvinnoåret. Det blev också skifte på generalsekreterarposten, ty Ronald Bye tillhörde
den konservativa flygeln. Hans efterträdare,
Ivar Leverås, kommer från LO. För första
gången utsåg riksstämman inte ny redaktör
för Arbeiderbladet. Det överläts på den nya
centralstyrelsen. Bratteli hade erbjudit Steen
denna post om han ville dra sig tillbaka till
fördel för Nordli. Men Steen svarade att han
ville vara ordförande eller ingenting alls.
Svenska Dagbladet – en förnyelse
Att vända upplageutvecklingen för en tidning,
som sedan många år gått kräftgång, är ett erkänt svårt företag. Inte desto mindre håller
Svenska Dagbladet på att lyckas härmed. Det
är visserligen alltjämt för tidigt att ropa hej
– ännu så länge står tidningen knappast stadigt på andra sidan bäcken. Men tendensen
är så tydlig och tecknen så hoppingivande, att
det finns alla skäl att tro att tidningen skall
lyckas.
Svenska Dagbladet har under många år
brottats med de problem som kännetecknar
andratidningarna; dålig ekonomi till följd av
svaga annonsintäkter, svårigheter att anställa
och avlöna en tillräckligt stor stab av kvalificerade medarbetare och till följd härav ett innehåll som inte uthärdar konkurrensen från
den bättre lottade förstatidningen. Under större delen av 1960-talet redigerades tidningen
också så slentrianmässigt, att den höll på att

.

l
l
.
l

1,
216
alldeles stelna i formerna. Även bland de allra
trognaste läsarna började man tröttna på
Svenska Dagbladet. Från ungkonservativt håll
pågick under en tid en regelrätt kampanj mot
vad som uppfattades som en idemässig och
journalistisk förgubbning.
Ett särskilt allvarligt tecken var, att tillväxten av yngre prenumeranter utvecklade sig så
negativt. Det visade sig att även ungdomar
som vuxit upp med Svenska Dagbladet valde
Dagens Nyheter när de blev vuxna och började
hålla sig med en egen dagstidning. Delvis hade
det nog politiska förklaringar (tidningen uppfattades som alltför konservativ), men främst
visade det sig bero på att Svenska Dagbladet
inte längre kunde fylla rollen som enda dagliga tidning – bara utgöra komplement till en
annan, större dagstidning. Den som inte ville
eller kunde kosta på sig mer än en prenumeration, valde Dagens Nyheter.
Det är detta som nu, av allt att döma, håller på att ändras. Under chefredaktören Gustaf von Platens effektiva ledning har saker och
ting börjat hända. En kraftig satsning på nya
områden, på unga duktiga journalister och på
en mer allsidig täckning har på förvånansvärt
kort tid gjort Svenska Dagbladet till en tidning för hela familjen – inte bara för far i
huset. Den nya ledningen har lyckats med vad
många andra gått bet på, att förnya och utveckla tidningen utan att fördenskull låta den
ursprungliga karaktären gå förlorad.
Det är mera ett stärkande föryngringsbad
än en metamorfos tidningen genomgått. Ingen
har följaktligen anledning att beklaga sig.
God hjälp i detta arbete torde Svenska Dagbladet också kunna få genom den självdestruktiva verksamhet som pågår hos huvudkonkurrenten Dagens Nyheter. Tre chefredaktörer,
ett tiotal tyckarsignaturer på den plats där
andra tidningar trycker sina ledare, en anarkistiskt sinnad reporterstab och en stridbar
kommunist som klubbordförande för typograferna, kan inte undgå att sätta sin prägel på
tidningen. I längden kommer balansgången
mellan oberoende, borgerlig liberalism och
kämpande vänstersocialism knappast att kJa.
ras. Dagens Nyheter kommer att bli en allmän
vänstertidning, ett slags Aftonbladet på morgonen. Det finns ingenting som tyder på att de
mer moderata krafterna kommer att klara
kraftmätningen med extremisterna. Av olika
skäl har också ägarna särskilt svårt att hävda
sin mening i fallet Dagens Nyheter.
Denna utveckling gör det särskilt intressant
att följa Svenska Dagbladets hårda satsningar
på förnyelse. Tidningen får möjlighet att fyl·
la ut det tomrum, som uppstått efter Dagens
Nyheters vänsterorientering, och har chansen
att på sikt etablera sig som Stockholms enda
vederhäftiga nyhetsorgan.
Daghem
Det finns bara en acceptabel metod för att
lösa barntillsynsproblemet – att bygga daghem åt alla barn. Det finns bara ett ställe där
kvinnan anständigtvis hör hemma – ute i
produkti’Onen. Så resonerar dogmatiska socialdemokratiska riksdagsledamöter. Men ser em
en majoritet av deras egna väljare saken sl
ensidigt?
Alla är ense om behovet av fler daghem.
För närvarande finns cirka 125 000 daghenJto
platser, men mer än en halv miljon bam i altuell ålder. Daghemsvård är dyr. Varje plals
kostar 18 000 kr att bygga. Av dessa penp
står staten för 40 procent, dvs 7 500 kr. Libå
drar varje daghemsplats 18 000 kr per år
driftskostnad. Även här bidrar staten med l
procent. Föräldrarnas avgifter täcker endiii
femton procent av driftskostnaderna – nt
ten får kommunen tillskjuta. Till bilden bir
också att daghemsavgiften är differentieni
efter föräldrarnas inkomst.
Undersökningar och erfarenheter har vill
att det är viktigt att barnen under sina
tre levnadsår har en god emotionell
med någon av föräldrarna. Detta visar
jens betydelse för barnets utveckling, och
en av föräldrarna stannar hemma hos
barn åtminstone under de första
hon eller han en samhällsinsats som inte får
underskattas. Barnet bereds större möjligheter att bli en harmonisk människa, och det är
tyvärr långt ifrån alla som får den chansen.
Alla barn trivs inte heller med den kollektiva
samvaron på daghem.
11ot den bakgrunden framstår den socialdemokratiska agitationen mot alla andra
barntillsynsformer än daghem som djupt
oroande. Socialminister Aspling och statsminister Palme är inne på tanken att ännu mer
beskära den redan illa medfarna kommunala
självstyrelsen. Gör inte kommunerna exakt
som staten vill i fråga om utbyggnaden av
barndaghem, kommer staten att ingripa lagstiftningsvägen. Det är verkligen inte så konstigt att de ekonomiskt hårt pressade kommunerna inför detta brutala maktspråk genmält,
att skall staten bestämma även på det här
området skall den också stå för kostnaderna.
Det vore olyckligt om diskussionen rörande
den framtida barntillsynen skulle koncentreras till frågan huruvida staten eller kommunerna skall betala. För den enskilde medborgaren torde det vara skäligen likgiltigt. Han
l’et ändå av bister erfarenhet att det under
alla omständigheter går ut över hans egen
plånbok. Det väsentliga är i stället om man
genom satsning på uteslutande barndaghem
skall söka tvinga ut kvinnor på arbetsmarknaden, antingen de vill eller inte. En del män
och kvinnor har kanske rent av både skaffat
sig barn och anser det vara en förmån att
själva få sköta om dem.
Det är angeläget att slå vakt om valfriheten i fråga om barnavården. Ett sätt är att
medge avdrag på skatten för barntillsynskostnader. En annan möjlighet är statliga vårdnadsbidrag. Detta har även diskuterats på det
kommunala planet. Man har föreslagit att ett
bidrag på till en början 100 kr per månad
skulle utgå till varje barn under tre år. I genpld kunde avgifterna till barndaghemmen
böjas i motsvarande mån. Därigenom uppnås
större reell valfrihet för föräldrarna. Det kan
tyckas som om l 200 kr per år och barn är en
b~~t.
217
lJög summa. Men den är obetydlig jämfört
med de 18 000 kr per år som enbart driftskostnaderna för varje barndaghemsplats uppgår till.
Det centrala bestämmandet, stöpningen av
alla barn i en och samma form, likriktningen,
kollektivismen – allt detta genomsyrar socialdemokraternas uppfattning om hur barn
skall vårdas och fostras. Det är en politik som
måste bekämpas, framför allt för barnens
skull.
Statliga läkemedel
Socialminister Aspling uppehöll sig i årets
första-maj-tal vid förslaget om ökad samhällskontroll över läkemedelsindustrin, som utlovats till årets SAP-kongress. Av pressreferaten att döma blir det inte fråga om något regelrätt förstatligande, vilket är vad motionä-
rerna vid förra partikongressen efterlyste.
Med en typisk socialdemokratisk formulering
utlovas istället ”initiativ från statens sida till
en samordning av landets läkemedelsindustri
i former som garanterar ett avgörande samhällsinflytande över svensk läkemedelsproduktion.”
Framstötar om socialisering av läkemedelsindustrin brukar göras med jämna mellanrum.
Att just läkemedelsindustrin så ofta hamnar
högt på socialiseringsivrarnas önskelista har
förmodligen en trivial förklaring; det är lättare att argumentera för socialisering av just
läkemedelsbranschen än andra branscher.
Sjukvården är ju en samhällsangelägenhet –
varför skall då privatkapitalister tjäna pengar
på just läkemedelsbiten? Det läggs ner för
mycket pengar på reklam för synonympreparat – ett eller två statliga huvudvärkspulver
borde räcka! Konkurrensen mellan bolagen
leder till att oprövade preparat lanseras alltför snabbt – med neurosedynkatastrofer som
följd. Argumenten är många, och inte sällan
känslosamma. slutsatsen blir dock inte hållbarare för det.
Den svenska läkemedelsindustrin består av

218
några få, relativt väl specialiserade företag
med ett stort inslag av kvalificerad forskning
och en framgångsrik export. Likväl utgörs
ungefär hälften av all svensk läkemedelskonsumtion av importerade preparat. Det är
bara ett uttryck för den långt drivna specialiseringen mellan olika, internationellt arbetande företag.
Om man bortser från den konsumentinriktade reklamen för fåtalet receptfria preparat
(typ vitamin- och huvudvärkspulver) så är lä-
kemedelsproduktion och försäljning helt reglerade av statsmakterna; distributionsledet är
förstatligat, alla produkter underkastas ingående kontroll genom Socialstyrelsen, priserna sätts efter förhandlingar, där konsumenten/samhället i praktiken har monopolställning.
Bland socialdemokratiska anklagelser mot
läkemedelsindustrin finner man också beskyllningen för ”dubbelarbete”, bestående i
att flera företag påstås bedriva forskning på
samma områden. Detta kan till viss del vara
sant, men gäller inte läkemedelsindustrin i
högre grad än andra branscher. Överhuvudtaget torde man aldrig kunna ”samordna”
bort eventuell överlappning på forskningssidan. Här gäller det en innovativ bransch och
inte ett ämbetsverk.
Argumenten för en socialisering av – eller
ens ”ett avgörande samhällsinflytande över”
– läkemedelsbranschen, är alltså sakligt sett
klena. De ansvariga politikerna torde också
vara medvetna om detta. Att göra mera radikala ingrepp i en industrigren som man redan
har full kontroll över, både på produktkontrollsidan och prissidan, kan självfallet inte
vara särskilt angeläget. Det är också bra att
ha en pålitlig exportindustri grundad på avancerad forskning. Härtill kommer givetvis, att
ett förstatligande av läkemedelsindustrin endast kan avse den i Sverige befintliga.
Ändå innebär dessa sakskäl ingen garanti
mot att vi till slut får en socialisering i alla
fall. Den svenska socialdemokratin hyllar en
princip som innebär, att beslut av en SAPkongress måste följas av den socialdemokra.
tiska regeringen. Det är inte otänkbart att
höstens partikongress fattar ett beslut som går
längre än vad Aspling tänkt sig. Socialdemokratiska partikongresser är ofta ganska svårregisserade tillställningar. Om inte annat så
kan regeringen bli tvungen att använda en
socialisering av läkemedelsindustrin för att
förhindra något värre, t ex ett förstatligande
av affärsbankerna.
Starkare än så står inte regeringen i förhållande till de dogmatiska socialisterna inom de
egna leden.
Att bära ansvar
Under denna vår har vi fått uppleva två
strejker, skogsarbetarstrejken i Norrland och
”sopstrejken” i Stockholm. Båda har varit vilda strejker och drivits fram av krafter, som
fackförbunden inte kunnat kontrollera. Den
förra har hotat att medföra katastrofala följder, den senare har varit mer irriterande än
samhällsfarlig, men likväl olycksbådande. Det
är nämligen uppenbart att det brister i LO:s
förmåga att hålla tillbaka vänsterextremistiska
krafter, som vill exploatera missförhållanden
på arbetsmarknaden eller psykologiskt gynn·
samma situationer bland små nyckelgrupper
till att sätta samhället i gungning.
Alla får vi på det ena eller andra sättet betala för konflikter på arbetsmarknaden. Orga·
rusatörerna av de vilda strejkerna vet detta
mycket väl. Avsikten är inte så mycket att
träffa arbetsgivarna som att driva utpressning
genom att tillfoga den oskyldiga allmänheten
skada.
Detta faktum leder osökt tanken över till
den förestående reformen av arbetsrätten, där
det inte bara är fråga om att införa ”löntagar·
makt” i företagen inklusive möjlighet till politiska strejker under avtalstiden utan också
att överföra motsvarande regler till den offent·
liga sektorns anställda.
Att detta över huvud taget kunnat föreslås
på allvar är ett ytterligare belägg för hur långt
vi glidit in i ett korporativt system. Ty vad
blir det kvar av möjligheterna för de politiskt
valda förtroendemännen och det allmännas
ansvariga tjänstemän att bära sitt ansvar för
allmän välfärd och samhällsmaskineriets behöriga funktion, om det korporativa inflytandet skall kunna gå direkt in i den offentliga
förvaltningen?
För att precisera denna förvaltnings uppgifter har vi utvecklat en offentlig rätt – en
rättsordning, som ytterst är till för att skydda
alla våra gemensamma intressen. Tack vare
en lång tid av yttre fred och inre lagbunden
samhällsutveckling har vi kunnat utveckla denna rättsordning till ett sinnrikt och utomordentligt komplicerat system för beslutfattande
inom hierarkiskt ordnade kompetensområden.
Att införa de illa utformade och till sina konsekvenser föga genomtänkta regler, som nu
ifrågasätts för den privata arbetsmarknadens
del även inom den offentliga sektorn, vore ungefär detsamma som att ge sig in med en hovtång i en armbandsklockas urverk.
En sak kan man med säkerhet säga om de
föreslagna reglernas verkan inom de enskilda
företagen, nämligen att de innebär en överhängande fara för fördröjning av företagens
beslutsprocesser – och därmed risk för minsbd effektivitet.
Motsvarande gäller naturligtvis för den offentliga sektorn. Men här tillkommer ytterligare en faktor: man kan inte kräva politiskt
ansvar eller ämbetsmannaansvar av förtroendemän eller tjänstemän, som inte har möjlighet att självständigt besluta inom klart fastställda kompetensområden. Medinflytande för
de anställda på olika nivåer och i en omfattning, som inte fördröjer livsviktiga beslutsprocesser är både rimligt och riktigt. Men man
kan inte på bred front föra in ett organiserat
korporativt inflytande i statens, landstingens
och kommunernas förvaltningar. I så fall bryter man med både den politiska demokratin
och den offentliga rättsordningen. Ty vilka
skall då bära ansvaret och hur skall det utkrävas?
219
En kungamiddag
Omdömesgilla iakttagare torde vara överens
om, att konung Carl Gustafs besök eller
Eriksgator i olika landskap varit en framgång.
Folk vill se sin kung, och uppslutningen kring
honom är god. Själv genomför han sina resor
med alltmera säker rutin. Alla gånger kan
det inte vara lätt. Men det måste vara en
hjälp, att människor i allmänhet inte bara är
nyfikna utan direkt vänliga och glada åt att
kungen kommer.
Undantag finns. Någon i Aftonbladet (s)
påstod sig veta ”genom tidningarna” att
kungen besökte Skåne; det kan knappast ha
varit genom den tidning han skrev i. Man
skulle tro att både rikstidningar och TV, som
når alla landsändar, skulle uppmärksamma
kungens resor i Sverige, eftersom dessa i så
hög grad intresserar människor av olika kategorier. Men så sker i minsta möjliga utsträckning. TV:s journalister är ju inte heller ute
för att meddela nyheter utan för att sprida
egna politiska åskådningar.
Men också enskilda personer kan visa sig
ogina. I samband med kungens resa till Östergötland i maj reserverade sig landstingsrådet
Hilding Färm, äldre och välkänd socialdemokrat, mot att landstinget skulle ens vara med
om att bjuda kungen på middag. Det passerade inte opåtalt. I en insändare i Norrkö-
pings Tidningar förklarade han sig. Han var
ovänlig av principiella skäl. Han satte sig
emot varje engagemang: ”De motverkar
också den successiva avveckling av monarkin,
vilken markeras i den senaste författningsreformen där kungen endast behåller vissa representativa uppgifter i mellanstatliga sammanhang.”
Av sina egna skall man höra det. Hr Färm
är inte vem som helst. Han sitter i socialdemokraternas partistyrelse. Där räknar man
alltså inte med att Torekovöverenskommelsen om Sveriges statsskick skall hållas. I
grundlag fastslogs att Sverige skall vara en
monarki. Hr Färm vill inte vara med om att i
sitt eget län visa att denna grundlag gäller
220
och skall gälla. Han är därmed inte så långt
borta från sin egen partiordförandes bekanta
uttalande om det penndrag, som kunde ändra
grundlagen.
Om hr Färm verkligen gick till folket, som
han patetiskt åberopar i sin insändare, och
inte bara till vissa vänsterkretsar, skulle han
finna något annat. Den enda grundlagsändring
som nu torde gå att aktualisera är den om
kvinnlig tronföljd, och den kommer nog..
Lyckligtvis är den svenska monarkin inte
avhängig av om ett landstingsråd, om än aldrig så partitroget och mäktigt, vägrar att vara
med om en kungamiddag. Regeringen är åtminstone klokare. Den åt nyligen lunch h01
kungen efter en kungakonselj, fastställd i lagen, och detta utan att vare sig konselj eller
lunch hade något som helst att göra med
”mellanfolkliga sammanhang”.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner