Print Friendly

Dagens frågor; Energikrisen

Av Redaktionen | 31 december 1974


1974


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Dagens frågor
Energikrisen
Denna vinters oljekris är inte enbart att beklaga. Samtidigt som den arabiska utpressningspolitiken mot Europa och USA utsätter
den västerländska ekonomin för svåra påfrestningar, vilkas följder för folkförsörjning och
sysselsättning i skrivande stund inte kan överblickas, ger den en tankeställare för alla ansvariga politiker och industrimän. Oljekrisen
innebär ett förebud om de problem som en
framtida global energikris måste medföra.
Förr eller senare måste nämligen den allt snabbare exploateringen av världens oljefyndigheter leda till ett abrupt slut. Man kan diskutera
den sannolika tidpunkten för en sådan energikris – men någonstans når man ändå en gräns.
Sverige hör till de länder som i extrem
grad gjort sig beroende av en ständigt växande oljetillförsel. Hela samhället har inrättat
sig därefter. Alltfler bostadsområden får sin
värme från fjärrvärmeverk, som ofta inte går
att elda med andra bränslen än olja. Villavärmepannor tillverkas enbart för eldning med
olja. En växande del av elkraften kommer
från oljeeldade kraftverk. Praktiskt taget hela
den svenska industrin är – direkt eller indirekt
-beroende av en ständigt växande oljetillförsel. Jordbruket är höggradigt mekaniserat och
konstgödselbaserat, och för båda delarna förutsätts oljetillförsel. Exemplifieringen kan fortsätta nästan hur länge som helst.
Vår beredskapsplanering har varit inriktad
på att klara en begränsad tids avspänning i
samband med krig. Filosofin bakom beredskapslagringen av olja och drivmedel är att
vi – efter en tids avspärrning – åter skall
kunna få en normal oljetillförsel. Härav följer att beredskap för en mera permanent energikris saknas.
Det är möjligt att denna vinters oljekris
kommer att vara övergående, och att en snar
återgång sker till mer normala förhållanden.
Kvar står dock att vi fått en nyttig lektion om
hur osäker den grund är, på vilken vi bygger
vårt välstånd. Nu krävs på allvar planering
för en förändrad energisituation.
I huvudsak kan två skilda framtidsperspektiv tänkas. Enligt det ena alternativet lyckas
man så småningom få fram fundamentalt annorlunda energikällor. Ett helt avgörande steg
skulle utan tvekan tas om man lyckades tämja och ekonomiskt utnyttja fusionskraften. Vad
oljekrisen framförallt bör medföra, är kraftigt ökade satsningar på att lösa fusionskraftens problem.
Enligt det andra alternativet lyckas vi inte
med detta. Vi får då räkna med en framtid,
präglad av permanent energiknapphet. Arbetet
på att planera samhällslivet under sådana förutsättningar bör inte få vänta. Här finns ett
arbetsfält för politikerna av helt nya dimensioner.
För vilka ändamål bör oljan i första hand
reserveras? Har vi råd att elda upp denna rå-
varutillgång, som samtidigt bildar basen för
kemisk industri, läkemedelsindustrin osv? Hur
skall vi tillvarata den energi som slumrar i de
svenska torvmossarna? Kan vi utveckla t ex
vindkraften för att därigenom spara på övriga
energitillgångar? Måste verkligen alla samhällen bada i elektriskt ljus nätterna igenom? Kan
vi lägga om transportväsendet så, att det blir
möjligt att minska privatbilismen?
Knappast någon av de frågor som hittills
sysselsatt politikerna har tillnärmelsevis en
så avgörande betydelse för de enskilda människornas framtid som just energifrågan. Energiförsörjningen berör alla, dess lösning avgör
våra framtida livsvillkor på det mest handgripliga sätt och griper därmed över flertalet
av de frågor som nu är ideologiskt skiljande.
Om de politiska partierna satsade sin energi
och sin prestige på att skapa ett långsiktigt
energiförsörjningsprogram, skulle de därför på
ett annat sätt än hittills kunna räkna på medborgarnas lojalitet och förståelse också för
åtgärder som innebär uppoffringar.
Oljekriget
Vid Poitiers hejdade Karl Martel år 732,
hundra år efter Muhammeds död, den arabiska anstormningen mot Europa. Det sägs att
Saudiarabiens oljeminister sheik Ahmed Zaki
Yamani, när han efter oljekrisens början kom
till Paris, förklarade att »detta är vår hämnd
för Poitiers». Historien är välgjord men knappast tillförlitlig. Varför skulle t ex arabländerna i så fall ha låtit krisen gå ut över
Jap~n?
En oljekris i mildare form har varit väntad.
Vissa arabländer har haft fullgod anledning
att skära ned sin produktion. Kuwaits olja
räcker till sekelskiftet med nuvarande exploateringstakt Inskränkes utvinningen, sprids inkomsterna över en längre tid. Saudiarabien,
som teoretiskt beräknas kunna om några år
köpa stora delar av USA:s industri, kan just
nu inte placera sina oljepengar. Då är en produktionsminskning rimlig. Irak däremot behö-
ver sina pengar och säljer alltså fortfarande
till Europa. För alla oljeländer gäller självklart, att de inte vill fortsätta att sälja billigt,
så eftertraktad som varan är.
Kriget mot Israel utlöste krisen snabbare
än oljeländerna själva torde ha räknat med.
De fann sig plötsligt mitt i en ekonomisk krigföring, som förefaller ha varit illa planlagd.
Bojkotten av Holland är ett exempel. Den
socialdemokratiske utrikesministern hr van der
Stoel anses vara en ovanligt självtillräcklig
moralist; han uttalar sig om världsfrågor och
vet alltid vad som är rätt – en typ som känns
igen. Han må ha fällt omdömen om araberna,
men det är otroligt att vad han sagt skulle ha
uppvägt att Holland under detta krig inte
levererat vapen till Israel, vilket däremot skedde under sexdagarskriget.
Bojkotten är riktad inte mot Holland utan
mot Rotterdam, som har Europas största hamn
och oljeraffinaderier. Om denna knutpunkt
lamslås, drabbas Holland, Västtyskland och
7
sist hela Västeuropa. Att så skickligt och
snabbt träffa den ömma punkten är något som
många inte har tilltrott oljesheikerna; på
något håll har man utpekat Algeriets president
Boumedienne som strategen. I varje fall utvecklas det ekonomiska oljekriget i påfallande
hög grad i Moskvas intresse. Egypten – ej
något oljeland – bidrar öppet härtill, andra
stater kanske mera tillfälligt, men för närvarande är alla förenade i sin önskan att knäcka
Israel. Skulle det lyckas, och skulle världen i
övrigt, liksom Japan snabbt gjorde, kapitulera
i den förenade Israel- och oljefrågan, har
Moskva förutom säkrat inflytande i Mellersta
Östern vunnit ur dess synpunkt stora framgångar: en kil mellan USA och Västeuropa
och en mängd sprickor inom den Europeiska
Gemenskapen.
Ett faktum är att EG inte höll när krisen
kom. Storbritannien och Frankrike begärde
full oljetilldelning, de andra kunde sedan få
vad som blev över. Inte ett finger höjdes för
att hjälpa Holland. Det var oljebolagen som
påpekade, att om tillgången var 80 % av den
normala och vissa länder skulle ha 100 %,
fick andra kanske bara 50. Bolagen kunde
sätta makt bakom orden. De innehar vad regeringarna saknar, nämligen erfarenheten och
transportapparaten, och försökte en rättvis
fördelning. Det är en ödets ironi, att multinationella företag kunde uppträda som räddare av Europas oljeförsörjning därför att de
inte lyder bara under en regering.
I detta läge, mitt under pågående – man
kan ju inte skriva brinnande – oljekrig, höjdes trogna och doktrinära socialdemokratiska
röster för att de svenska oljebolagen skulle
nationaliseras. Ett nybildat svenskt statligt fö-
retag skulle förvirrat störta ut i en av de mest
komplicerade världsmarknader som finns. Man
kan bara tänka på den situationen – med
köldrysningar.
8
Det dunkla sagda
Det är ett numera välbestyrkt faktum att gymnasisternas och studenternas färdighet i svenska genomsnittligt sett står på en bedrövligt
låg nivå. Om inte radikala åtgärder för en
förbättring härvidlag kommer till, lär det snart
bli nödvändigt att införa kompletterande undervisning i svenska vid de utbildningslinjer
på universitet och högskolor, där ett minimum av förmåga att tala och skriva någorlunda korrekt svenska är oumbärligt i det
framtida yrket.
Orsakerna till eländet är många. En avgö-
rande faktor faller i ögonen, när man begrundar principerna för språku~bildningen
över huvud taget inom grundskolan och gymnasiet. Den bygger på föreställningen att
språk – och särskilt naturligtvis det egna
modersmålet – skall kunna inläras utan större egen ansträngning. Genom att eleven deltar som hämningsfri debattör, läser lätta texter och skriver utan anspråk på korrekt grammatik eller på nämnvärd precision skall språ-
ket flyta in i honom. Han behöver inte spänna sig; det räcker med beredskap att taga emot
intrycken av undervisningen. Metoden kallas
också bland de lärare, som har minnen från
1930-talet: ”French without tears”, efter en
dåförtiden populär film, gjord på Terence
Rattigans pjäs.
Verkligheten har visat sig annorlunda. Utan
tårar ingen franska. Grammatikplugget och
uppsatsexercisen i den gamla skolan har till
sist visat sitt värde. De gamla förkättrade metoderna kommer förmodligen tillbaka i någon
form, sedan ett tiotal årsklasser ungdomar
fått gå ut från skolan mycket sämre utrustade
för arbetslivet eller för ‘högre studier än de
behövt vara.
Kanske blir shivbordspedagogerna på skolöverstyrelsen så småningom också villiga att
utvärdera den pedagogik inom grundskolan,
som yttrar sig i den s k multiplechoice-tekniken i arbetsböcker och skriftliga prov. Genomgående där är nämligen att eleverna inte
skall beskriva själva; de skall välja ut ett alternativ bland flera angivna. Arbetsboken eller det skriftliga provet tillhandahåller den
beskrivande texten med undantag av ett eller
några få nyckelord, som eleven skall fylla i
eller ge som svar, där det inte rentav räcker
med att bara ange rätt alternativ.
De unga Sö-pedagoger, som på sin tid blev
byråchefer på iden, kunde med rätta säga att
metoden skärpte elevernas uppmärksamhet
för vad de läste och lärde dem att uppfatta
nyanserna i språket. Så långt, så väl. Använd
som kompletterande pedagogisk teknik, särskilt beträffande elever, som redan fått en tillförlitlig grund ifråga om Språklig precision,
är säkerligen metoden nyttig.
Men man får inte allt här i världen, och
man får ingenting gratis. Tillämpad som pedagogisk huvudmetod inom grundskolan ger
multiplechoice-tekniken så småningom det förfärande resultatet, att eleverna aldrig riktigt
lär sig att själva beskriva någonting. Om det
är sant att det dunkelt sagda är det dunkelt
tänkta, torde de efterhand också förlora förmågan att tänka själva, därför att de inte i
ord kan beskriva vad de ser, hör och känner.
Och det var väl ändå inte meningen?
skattetryck på 75 procent?
Ledande personer inom LO anser att det är
fullt möjligt att skattetrycket inom en överskådlig framtid stiger till 75 procent. Detta
påstås vara en förutsättning för att den offentliga sektorn skall kunna expandera och erbjuda de hundratusentals nya arbetstillfällen,
som behövs för att ge »arbete åt alla». Industrin anses inte kunna bereda människorna
ökad sysselsättning, därför att intresse för
»prylar» i det postindustriella samhället antas
bli begränsat.
Det förefaller också som om denna ödestro
på den offentliga sektorns oundvikliga expansion brett ut sig långt in i det icke-socialistiska
lägret. I och för sig torde det vara riktigt att
industrin inte behöver utöka sin personal, om
man där som förut kan öka produktionseffektiviteten 7-8 procent per år. Men det troliga
är nog snarare att produktivitetsökningstakten
kommer att sjunka i framtiden. satsningen
på bättre arbetsmiljö är en faktor som dämpar
ökningstakten i produktionen av »prylar». De
anställdas ökande medinflytande kommer att
kräva mycket tid för sammanträden och samråd m m som får tas från produktionen. Tendensen till en detaljreglering av arbetsmarknaden med en stelbent lagstiftning kommer att
göra sitt till för att försämra möjligheterna
till en snabb produktionsökning. Den del av
ökningen, som blir kvar, måste användas för
att finansiera svenskarnas turistresor i utlandet och liknande. Därtill kommer effekterna
av den ökande fritiden genom en förkortning
av arbetstiden.
Det finns således mycket som talar emot
en minskning av sysselsättningen inom industrin, även om ökningen av efterfrågan på
dess produkter dämpas i framtiden. Men också om industrisysselsättningen verkligen kommer att sjunka, är det felaktigt att förutsätta
en ökning av den offentliga sektorn för att
alla skall få anställning. Resten av näringslivet, som i stor utsträckning består av tjänsteverksamhet, kan också utvidgas. Om medborgarna får välja, är det ju inte säkert att de
främst kommer att intressera sig för sådana
tjänster som den offentliga sektorn nu erbjuder. Och satsningar på helt nya former av
tjänster kan lika väl skötas av det privata nä-
ringslivet som av staten och kommunerna. Enskild företagsamhet består inte bara av industri som många tycks föreställa sig.
Men kommer medborgarna att få välja
själva? Det förefaller som om de styrande
har för avsikt att utnyttja arbetslösheten och
satsningarna för att skapa ny sysselsättning
till skattehöjningar och utökad offentlig verksamhet utan att medborgarna tillfrågas. Nä-
ringslivet kommer aldrig att få någon chans,
när dels dess verksamhet försvåras och dels
konsumenternas köpkraftökning redan i förväg
9
dras in till staten. Ett skattetryck på 75 procent för att finansiera en lågproduktiv offentlig verksamhet som ingen vill ha, om inte dess
tjänster erbjuds gratis, är dessvärre ett inte
helt orealistiskt perspektiv.
En liten julbetraktelse
Två bibeltexter är fortfarande välkända för
största delen av svenska folket. Den ena är
Fader vår från Matteus 6 kap, den andra är
julevangeliet enligt Lukas 2 bp. Ingendera
texten är som helhet betraktad svårbegriplig
eller oklar, även om ett eller annat ord är
föråldrat och inte används i nutida språk.
I Uppsala arbetar två professorer på offentligt uppdrag med en ny bibelöversättning. I vad mån en sådan behövs skall inte
diskuteras här. Om den verkligen behövs, har
annars David Hedegård (DH) gjort en så-
dan av Nya Testamentet, en märklig prestation både ifråga om text och kommentar men
som naturligtvis skulle kunna överses och förbättras.
Professorerna hade i julas fått färdig en
provöversättning (Pr) av julevangeliet. Den
är avsedd att visa hur den nya översättningens stil skall bli – och de har lyckats. Den
avser väl också att göra en redan begriplig
text ännu mer begriplig för de olärda. Så
börjar 1917 års översättning med att ”från
kejsar Augustus utgick ett påbud att hela
världen skulle skattskrivas . . . Då färdades
alla var och en till sin stad för att låta skattskriva sig.” Detta är enkelt och klart, och om
påbud verkligen kan missförstås, finns ju befallning att tillgå. DH moderniserar till ”utfärdade kejsar Augustus en förordning”; resten är oförändrat. Pr griper begärligt efter
förordningen och påpekar ”utgick en förordning från kejsar Augustus att alla människor
skulle skattskrivas.” Det var minsann inte
världen som skattskrevs utan människorna i
världen! Pr tillägger: ”Alla måste då gå för
att skattskriva sig, var och en till sin egen
stad.” Stilskillnaden märks – förr berättelsen
lO
om hur det gick till, nu anvisningar från taxeringsnämnden.
Josef for (1917, DH, även t ex Mellin 1843)
upp till Betlehem i Judeen för att skattskriva
sig. Pr: ”Josef … gav sig i väg från Nasaret … och gick till Judeen.” Pr har sex ord
för ett, vilket är tankeväckande. Därtill kommer stilblomstret gav sig i väg. Om nu for
av okänd anledning måste förkastas och begav sig anses vara ålderdomligt – fast det
annars är riktig svenska – finns ju reste. Pr
har också strukit upp till Judeen. Det har
hittills fått ge berättelsen lokalfärg, men något
skäl finns väl varför det skall bort.
Två ställen i texten kan bereda svårigheter, men Pr har inte gett några lösningar. J osef var ”av Davids hus och släkt” (Mellin,
1917), ”hus och familj” (DH), ”som genom
sin börd tillhörde Davids hus” (Pr). Men
börd är inget lätt ord för en yngre generation,
och ännu mindre vet den vad Davids hus är.
Vad som skall komma fram är att Josef var
i släkt med David, att han härstammade från
honom.
Värre är det med änglasången, ”Ära vare
Gud i höjden och frid på jorden bland människor, till vilka han har behag” (1917),
”bland människor, som han älskar” (DH),
men ”Ära åt Gud i höjden och fred på jorden
åt alla dem han vill ge sin nåd” (Pr). Att
vare skulle bli en stötesten ‘är tyvärr väntat,
och åt Gud är språkligt korrekt. Däremot är
frid och fred inte riktigt detsamma; änglarna
sjöng inte om Förenta Nationerna. Vad beträffar slutfrasen får Pr själv föi’klara den.
Men konstruktionen dem han lär inte stå sig,
och den blir nog utbytt mot dem till vilka
han. Pr föreställer sig att det behövs många
ord för att folk skall begripa, så t ex i slutet,
där herdarna gladde sig åt vad de fått höra
och se ”alldeles såsom det hade blivit dem
sagt” (1917), men ”det hade varit så som det
hade sagts till dem” (Pr), med tio ord för
sju men dock bättre än ”helt stämde överens med” (DH).
Att nyöversätta vad som är känt och kärt
är svårt. Översättarna har säkerligen till leda
blivit påminta om vad H S Nyberg och Frans
G Bengtsson skrivit, den senare i Kapitlet om
Jehu. Men i samma samling som denna essay
finns en annan om Egil Skallagrimsson på
svenska. Där säger författaren några kloka ord
om vetenskapsmäns vana att göra alltför stort
nummer av den läsande publikens förutsatta
idioti. Nyöversättarna i Uppsala är inte komna så långt, men likafullt kunde denna essay
utgöra nyttig lektyr.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner