Dagens frågor; En modig man

Dagens frågor
En modigman
LO-chefen Gunnar Nilsson är förvisso inte
populär bland sina politiska och fackliga
motståndare. Särskilt har kritiken riktats
mot hans extrema metoder att driva de fackliga intressena. Likt Arne Geijer låter han
oförblommerat LO:s krav gå före vad som
är samhällsekonomiskt möjligt.
Men på sista tiden har han gjort något,
som fått även hans motståndare att säga:
hurudan den mannen än är, moraliskt mod
saknar han inte. Hr Nilsson tillät sig nämligen kort före julfridens inbrott att göra ett
uttalande, som i socialdemokratiska öron
torde ha varit likvärdigt med att svära i
kyrkan.
Han påpekade nämligen i TV att ”det är
tveksamt om det i fortsättningen går att
säkra pensionerna mot en penningvärdesfiirsämring…..” Samhället skulle i stället satsa mer pengar på omsorgen om de äldre,
menade han, och syftade då tydligen framfiir allt på sjukvården. Han trodde att ”vi
kan komma i en debatt där man prioriterar
den svenska v~ilfä rd en i stället för att höja
pensionerna”.
Argsinta protester från Olof Palme och
elen socialdemokratiska pressen liksom från
Arne GeUer, numera i hans egenskap av
partidirektör fiir Pensionärernas Riksorganisation, kom som ett brev på posten. Efter
det blev hr ilsson märkbart tyst.
Man kan tänka sig den socialdemokratiske
partisekreteraren Sten Anderssons känslor,
när LO-chefen på detta sätt avslöjade vad
som är socialdemokratins Akilleshäl, nämligen den oundvikliga spänningen mellan
SAP och LO, när de ställs inför de skilda
generationsintressena. LO:s medlemskader,
de aktivt arbetande, vill ha trygghet, ökat
stöd åt barnfamiljerna och högre löner. En
oumbärlig del av SAP:s väljarkår, pensionä-
rerna, som partiet försöker få ett monopol
på genom Pensionärernas Riksorganisation,
vill ha värdesäkra och höjda pensioner samt
bättre åldringsvård, framför allt bättre långtidsvård för åldringarna. Här står SAP i ett
dilemma. Följer man LO-linjen stöter man
bort pensionärerna och kan göra svåra röstförluster. Går man däremot på pensionärernas önskemål kommer man på kollisionskurs med LO-väljarna. Hur man än vänder
sig riskerar man att förlora röster
Inom regeringspartierna bör man dock
inte fröjda sig alltför mycket över SAP:s
trångmål. Den generationskonflikt som skapar allvarliga problem för socialdemokratin
kommer att drabba dem också. Det är allt
skäl att redan nu tänka efter hur den programmatiskt skall mötas.
En tröst kan det kanske vara att för SAP
spelar pensionärsväljarna en så stor roll och
partiet satsar så hårt på att få än starkare
grepp över dem, att generationskonflikten
blir ett särskilt svårt problem just för socialdemokraterna.
Stöd till småföretagen
Vår regering har alltsedan starten haft fullt
upp med att agera näringspolitisk städgumma. Det visade sig att situationen för det
svenska näringslivet var värre än man befarat. Den ena branschen efter den andra
befann sig i akuta svårigheter, och omedelbara stödåtgärder var nödvändiga. I en del
fall, t ex den manuella glasindustrin och tekoindustrin, har de tillskjutna summorna varit förhållandevis måttliga. På andra områ-
den – bl a varven och stålindustrin – har
det rört sig om miljardbelopp.
Även om regeringen i görligaste mån sökt
ge de statliga insatserna karaktären av hjälp
till självhjälp, har det knappast varit den här
politiken de styrande i själ och hjärta önskat
föra. För ickesocialistiska makthavare kan
det aldrig få bli något självändamål att öka
statens inflytande över det enskilda näringslivet. Det kan endast vara motiverat då exempelvis den internationella marknadssituationen förändrats, eller då företagen av andra orsaker drabbats av svårigheter som de
inte kunnat förebygga – kort sagt då ingen
annan utväg än statens bistånd återstår.
Med regeringens länge väntade småförelagarpaket i november kom någonting nytt
och fräscht, en borgerlig näringspolitik i enlighet med de riktlinjer som drogs upp före
1976 års val. De samlade åtgärderna kostar
statskassan cirka 600 milj kr, men det är väl
använda pengar. I ell längre perspektiv kan
de få större effekt på sysselsättningen än de
flesta av de tidigare brandkårsutryckningarna till krisdrabbade branscher.
Småföretagen – d vs företag med högst
200 anställda – spelar en utomordentligt
viktig roll för svenskt näringsliv. På många
mindre orter är de avgörande för bygdens
existens. Åtskilliga storföretag har en gång
startats under blygsamma omständigheter
av personer som trott på en ide och vågat
satsa på den. Denna anda har varit en av
förutsättningarna för vårt lands välståndsutveckling. Därför har den låga nyetableringen av företag på senare år varit oroande,
liksom de många nedläggningarna. Det har
också varit beklämmande att notera den
socialdemokratiska regeringens politik gentemot mindre och medelstora företagare. De
pålagor näringslivet drabbats av har blivit
tunga att bära för småföretagen. En farlig
stämning av pessimism bredde följaktligen
ut sig, särskilt mot slutet av den socialdemokratiska regeringsperioden.
Ett betydelsefullt inslag i småföretagarpakelet är omvandlingen av företagarföreningarna till självständiga regionala utvecklingsfonder. Det innebär en decentralisering av
verksamheten till organ som har förutsättningar att på nära håll arbeta tillsammans
med företagen. Staten satsar 400 milj kr på
detta. Därtill kommer uppbyggnaden av två
regionala investmentbolag, vissa utbildningsinsatser och bidrag till kommunerna i det
inre stödområdet för uppförande av indus- 7
trilokaler för sammanlagt 100 milj kr.
Värdefull är också sänkningen av kapitalskatterna – d vs arvs-, förmögenhets- och
gåvoskatterna – så länge pengarna är kvar i
företagen. För en totalkostnad på ungefär
JOO milj kr kommer dessa pålagor all i stort
sett halveras. Därmed underlätlas generationsskiftena i familjeföretagen . Företagaren behöver inte längre ta ut en orimligt hög
årsinkomst för att kunna betala sina skaller.
Mera kapital blir kvar i företaget, till
fromma för dess utveckling och personalens
anställningstrygghet.
Regeringens politik gentemot småföretagen kan knappast kallas revolutionerande.
Med fog kan hävdas att man borde gått
ännu längre och helt avskaffat kapitalskatterna på pengar som behålls i företagen.
Men det kommer kanske senare. Avgörande
::ir ändå att paketet utgör ett första steg på
vägen i en riktning motsatt den som socialdemokraterna anvisat. Förutsättningar har skapats för ett avsevärt bättre företagsklimat
här i landet. Det är vackert så.
Samma bekymmer
I Västtyskland har CDU att brottas med ett
problem, som inte är okänt i Sverige. Den
västtyska televisionen är nämligen så infiltrerad av socialistiska eller rent vänsterextremistiska krafter, att trycket från detta mäktiga massmedium leder till en snedvridning
av opinionsbildningen.
Det senaste valet, säger man sålunda i ledande CDU-kretsar, skulle sannolikt lett till
regimskifte om inte den västtyska TV i valets
slutskede släppt alla hänsyn och öppet engagerat sig på regeringens sida. Bakom denna
taktik stod samma element, som vänstervrider den politiska opinionsbildningen också i Sverige – grupper av radikala programproducenter och skjuuärnsintervjuare, vilka
genom en smygande men väl planerad infiltration skaffat sig ett starkt inflytande på
l
8
programvalet liksom över· programmens ton
och tendens. l Västtysklands TV har man till
och med krafter, som uppenbart står på terroristernas sida. De har på ett mycket skickligt sätt utnyttjat terroristkriserna till att sprida misstro om inte rentav förakt gentemot
det västtyska demokratiska systemet, både i
sitt eget land och i utlandet.
De har till och med lyckats skapa en pseudodebatt i frågan om den västtyska förbundsrepubliken är en polisstat eller inte.
Med tanke på vad som hänt det tyska folket
under detta århundrade är det ju snarare
anledning att glädjas över att den västtyska
demokratin på så kort tid kunnat nå en så
förvånande motståndskraft mot de oerhörda påfrestningarna utifrån och inifrån,
där inte minst TV:s ständiga undermineringsarbete utgör en verklig fara. Bland
många uttrycksfulla bevis på att de demokratiska humanitetsidealen försvaras kan nämnas att de västtyska statsmakterna trots alla
provokationer från terroristernas sida bestämt avvisar de yrvakna krav på återinfö-
randet av dödsstraffet, som höjts av upphetsade opinioner.
l Sverige har vi liknande problem. Vår
TV är dålig: dess självtillverkade underhållning är ofta usel, dess information speglar
mindre opinionen än TV-folkets önskemål
om hur opinionen bör reagera och dess debattarrangemang är mången gång så till den
grad partiska att de blir intresselösa eller
förargelseväckande. Det finns visserligen
undantag från detta, till och med lysande
sådana, men de är tyvärr enstaka.
Om regeringen inte använder möjligheterna nästa år att göra de nödvändiga organisatoriska och personella förändringarna
kan vi råka lika illa ut här som i Västtyskland. Hittills har vänsterkamarillan i Sveriges Radio nöjt sig med att genom indirekta
metoder bekämpa regeringen. Den får inte
ges möjlighet att gå till öppen attack.
Några råd till min dotter
Anna Maria Lenngren hade det egentligen
ganska enkelt när hon skrev ”Några råd till
min k. dotter, i falljag hade någon”. Åtminstonejämfört med dagen gymnasistföräldrar.
Vilket råd bör man ge sina döttrar och
söner för att de skall ha en chans till högre
studier? För att bli tex läkare räcker inte
alltid att ha femmor i alla ämnen. För närvarande krävs det upp till 6,7 poäng, dvs ink!
tilläggspoäng för bl a arbetslivserfarenhet.
Ytterligare poäng kan enligt det i höstas
införda systemet erövras om man varit styrelseledamot eller haft annat tungt uppdrag
inom en förening under två års tid efter det
man fyllt 16 år. Litet synd är det onekligen
om dem som går ut högsta ring i vår. Har de
koncentrerat sig på skolarbetet och därför ej
deltagit i föreningslivet, har de också gått
miste om chansen till extrapoäng för föreningsverksamhet.
Men de om ägnar sig åt arbete som
juniorledare inom församlingen eller är
gymnastikinstmktör för barn ett par kvällar
i veckan kan väl få poäng för detta. Tyvärr
inte. Arbetet får ej vara avlönat och en
gymnastikinstruktör får 9 kronor i timmen
och en juniorledare 25: – per kväll.
UHÄ utgav i juni l977 en PM med tilllämpningsföreskrifter enligt vilken följande
typer av föreningar ger meriter: facklig, kooperativ, politisk, nykterhets-, religiös, elevråd, idrottsförening, handikapporganisation, förening för miljöskydd, frivillig försvarsorganisation, Svenska Röda Korset,
Länkarna, förening mot tobak och droger,
kyrklig förening, söndagsskoleverksamhet
på förenings uppdrag samt fredsförening.
På UHÄ uppger man att ungdomarna får
förete intyg om sitt föreningsarbete och sedan bedömer man från fall till fall om uppdragen kan ge poäng. Som exempel nämner
man att en naturvetenskaplig förening ej
kan godkännas medan däremot ett styre!-
seuppdrag inom scouterna eller i en politisk
förening godkännes.
Har man ingen möjlighet att få tillgodoräkna sig föreningsmeriter får man väl läsa
utomlands så länge och sedan räkna dessa
tudier som en merit för fortsatta språkstudier vid svensk högskola. Tyvärr går det ej.
Studier vid utländskt universitet räknas ej
som merit. Men man kan arbeta au pair och
få tillgodoräkna sig arbetslivserfarenhetspoäng. Vilket lär en blivande språkstuderande sig mest franska av – att läsa vid Sorbanne eller att passa en tvååring? Saken kan
diskuteras.
l de flesta fall återstår en mi~lighet fiir en
ranlig g)·mnasist. Att skaffa sig arbetslivserfarenhet inom Sverige. Man kan då komma
upp i maximalt 2 extra poäng. Arbetet måste
ha omfattatminst 15 m:mader varav g månader på samma arbetsplats. Det blir onekligen
mogna studerande vid högskolorna i fortsättningen.
I en del fall har det vid intagningen till
högskolan hösten 1g77 varit betydligt lättare
för gymnasisternas föräldrar att få börja studera än för ungdomarna. Rent absurt blir
det när man tar in studerande vid medicinska fakulteten som blir pensionsmässiga vid
studiernas slut. SACO/SR:s ordförande professor Osborne Bartley har föreslagit att
man skall sätta en åldersspärr för tillträde till
högskolestudier av det mera kostsamma slaget.
Reglerna för inträde till högskolan måste
justeras. De har redan visat sig olämpliga.
Rimligt vore väl också att styra arbetslivserfarenheten något, så att en blivande läkare
eller sjukskiiterska fick tillgodoräkna sig
högre poäng om hon arbetat inom sjukvård
än om hon t ex arbetat som extra brevbä-
rare. Det nuvarande systemet leder till att
ungdomar hoppar av gymnasieutbildningen
och bö1jar arbeta så snart de fyllt 16 år. Så
småningom tar de eventuellt upp studierna
rid vuxengymnasiet, om de inte tappat sug
gen dessförinnan. Man vinner verkligen inget på att splittra skoltiden och förlänga studierna.
Avslöjande i Helsingfors
När Finland fi1·ade 60-årsminnet av sin självständighet, inträffade någonting i Helsingfors, som man inte fått veta mycket om. Den
ryske regeringschefen Kosygin sammanträffade där med de nordiska regeringscheferna. Han utnyttjade egendomligt nog tillfället för att fara ut mot dem i någon slags
utskällning. Axel Waldemarson har i sin söndagsartikel i SvD den 18 december beskrivit
vad som hände. Han framh;dler, att det visserligen förekommit att ryssarna behandlat
något enstaka land på det sättet. Vice utrikesministern Zemskov besökte n01·ska ambassaden i Moskva den l 7 m ~j och talade där
om Norge i ”ordalag som minst av allt kan
kallas diplomatiska”. Nu gjorde herr Kosygin detsamma mot alla fyra nordiska länderna på en gång. Det var minst sagt uppseendeväckande.
Man skall inte föreställa sig att detta var en
tillfällighet. Ryska regeringsmedlemmar
uppträder inte oöverlagt. De tror tydligen
att det kan vara värt försöket att skrämma de
nordiska länderna på samma sätt som förekommit med satellitstater, som vill slingra sig
ur det ryska greppet. Den ryska vokabulär,
som vid sådana tillfällen används, lär vara
särdeles grov.
Syndaren i Helsingfors var säkert i första
hand Norge. Norrmännen har fört segslitna
förhandlingar om sina fiske- och oUerättigheter uppe kring Svalbard. De är ännu inte
avslutade, och samtidigt har ryssarna i flera
avseenden överträtt avtalet om sitt eget uppträdande på ~jälva ön. Detta har nonmännen i stillhet accepterat; däremot har de inte
velat avstå från vad de betraktar som sina
ekonomiska rättigheter. Därtill kommer, vilket kanske är viktigare, att de fiir fiirsta
lO
gången medgivit att tysk trupp skall få användas i Nordnorge i en Nato-övning. Det
tycks röra sig om l 500 man och är alltså en
obetydlighet. Ryssarna gör emellertid stor
sak av detta.
Danskarna har länge övat tillsammans
med tysk trupp, och tyskarna deltar i kontrollen av utfarterna ur Östersjön. Det är
självklart. Om Sveriges nya fiskegräns i Östersjön också ansetts vara förgriplig är inte
känt.
är detta nummer av Svensk Tidskrift
går till tryckeriet, är Zemskov på officiellt
besök i Norge. Förmodligen blir det inga
julbetraktelser om frid på jorden som han
kommer att hålla där. Hur långt han kommer att gå är omöjligt att säga. Några ryska
eftergifter blir det inte tal om.
Den egendomliga historien i Helsingfors
hade två goda ting med sig. Det första var att
statsminister Fälldin tycks ha fått tillfälle all
understryka den svenska solidariteten med
övriga nordiska länder, oberoende av hur
dessa löst sina säkerhetsproblem. Man skulle
inte ha trott att en sådan försäkran behövdes. När den nu var både nödvändig och
lämplig, var det bra att just statsministern
gjorde den.
Det andra var att händelsen måste ha avslöjat för alla de nordiska inblandade, att vi
inte lever vid sidan av de strategiska kraftfälten. Tvärtom. Här kan komma överraskningar, och det är ryssarna som bestämmer
om de skall komma. Sverige har i sådant fall
inte Natoatt falla tillbaka på. Vi är helt hänvisade till våra egna res urser eller, fiir att
tala rent ut, våra försvarsresUJ·ser.
Droppen som kom bägaren att rinna över
Nu har det hänt. Sveriges Riksdag har lyckats knäcka de sista laglydiga medborgarna.
Det har suttit hårt åt. Trots allt har en
stark decimerad skara envisats med att leva
efter lagens bokstav. De har inte överträtt
hastighetsbegränsningarna, ej gått mot röd
gubbe, inte cyklat mot färdriktningen på
enkelriktade gator, deklarerat minsta
extrainkomst och framhärdat i att leva som
den aldrig sinande raden förordningar lär.
Men nu är det slut. När riksdagen beslöt
att kriminalisera tillverkningen av maskrosvin från l januari var måttet rågat. Fördämningarna brast. Den sista lilla smulan frihet
togs ifrån svenskarna.
Tror verkligen riksdagens ledamöter att
det är personer med alkoholproblem som
gör maskrosvin? Väntar alkoholister 2-3 år
för att kunna stilla sin törst? Knappast. Det
kan alltså inte vara för att bekämpa alkoholismen som beslutet tagits.
Är då statens inkomstbortfall på grund av
hemtillverkning av maskrosvin så svindlande stort att man av skatteskäl måste infö-
ra förbudet? Eller vad är orsaken?
Hur har man tänkt sig kontrollen av att
förbudet efterlevs? Skall spritkontrollanter
smyga runt välansade maskroslösa trädgårdar och lyssna efter väsande ljud av jäsande
vin? H ur mycket kostar kontrollen av att
förbudet efterlevs? Säkerligen mycket mer
än den förväntade skatteintäkten.
De hittills laglydiga kommer inte att efterleva detta förbud. Kanske bryter de också på
rent trots några andra, som upplevs som lika
dumma och onödiga. Riksdagen får tydligen
bära ansvaret för den fortsatta moralupplösningen l