Print Friendly

Dagens frågor; En dröm om frihet

Av Redaktionen | 31 december 1979


1979


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Dagens frågor
En dröm om frihet
Rubriken här ovan är titeln på en ny bok av
Andres Kung (Bokförlaget Libris, Örebro),
som enligt en undertitel handlar om passivt
motstånd i dagens Baltikum. Författaren,
själv av estnisk börd, har tillgång till goda
källor och förbindelser. Han läser tidningar
men får också illegala trycksaker och små-
skrifter i sin hand. Det är en klokt och behärskat skriven, huvudsakligen dokumentär
bok om orättvisor, förföljelser och, enligt vår
mening, parodiska domstolsförhandlingar
som slutar i hårda domar. På ena sidan i en
kamp som alltjämt fortsätter finns den sovjetiska kontrollapparaten, från KGB till åklagare och domstolar. På den andra står enskilda människor, som hävdar de nationella,
mänskliga rättigheter som mycket talades
om i Helsingforsavtalet men som inte tillämpas. Där står också de som lider för sin tro,
alltså de kristna.
I år blir det 40 år sedan Sovjetunionen
”övertog skyddet” av Baltikum. Året därpå
försvann även den yttre formen av självstyre
efter en arrangerad folkomröstning. Den generation som upplevde detta är snart borta
och har dessutom decimerats av ockupation,
krig och folkförflyttningar. Trots detta finns
en frihetslängtan som lever kvar. Man glömmer lätt att de baltiska länderna, som tillskapades 1918, också har en lång historia innan
dess. Estland började kristnas av danskarna
under Valdemar Sejr, och Litauen sträckte
sig en tid på 1300-talet från Östersjön till
Svarta havet.
Den kristendom som nu förföljs är i Litauen huvudsakligen romersk-katolsk. I
Lettland finns inslag av den grekisk-ortodoxa kyrkan, medan Estland mest är lutheranskt. Alla har samma svårigheter med
prästutbildning, barn som förföljs i skolorna
för sina föräldrars tros skull, kontroll av
gudstjänster, förbud mot att trycka biblar
och katekeser. Egendomligt nog är det baptisterna i Baltikum som drabbats värst. Kanske beror detta på att de genom vuxendop
bekänner sin tro. Eftersom regimen i princip vill ha kontroll också över människors
innersta tankar, betraktar den varje öppen
kristen trosbekännelse som en fara. Det är
den naturligtvis också: en sådan är ett hot
mot det orättfärdiga.
Kung anför många exempel på människor som under förhör hotas med att bli
sända till KGBs mentalsjukhus. Att bli tvingad dit innebär inte minst psykisk tortyr, men
ofta också fysisk genom elchocker och injektioner. På detta kan sedan följa domar till
fängelse, där stränghetsgraden ingår i domen och består i bl a mindre och sämre kost.
Detta förekommer alltså flitigt i ett land som
officiellt vill vara och i utlandet gäller som en
rättsstat.
Sverige var på sin tid, under en tidigare
socialdemokratisk regering, det första västerländska land som juridiskt erkände de
baltiska staternas införlivande med Sovjetumonen.
Pensionärer och politik
För att en person skall lyckas i politiken
krävs mycket. Också åldern spelar in. Han
eller hon skall tillhöra rätt ålderskategori.
En del nu medelålders borgerliga politiker
har aldrig slagit igenom trots många goda
egenskaper och hårt arbete. När de var unga
dög det bara med erfaret folk och när de
blev medelålders skulle ungdomarna fram.
När de var ”unga lejon” satt socialdemokraterna vid makten och när det äntligen blev
regeringsskifte var de en aning för gamla.
Nu har de något att se fram emot. Bara de
blir pensionärer kommer de att för första
gången i sitt liv vara ”inne”. Tidigare fick
bia riksdagsmännen inte ställa upp till återval på grund av åldersskäl; så t ex Gustav
Möller. Nu har antalet pensionärer ökat så
kraftigt att de blivit en viktig väljargrupp. Av
de ca 6, l milj som är röstberättigade till riksdagen är l ,8 milj pensionärer.
Den socialdemokratiska partisekreteraren
har t o m uttalat att han anser att de äldre
bör vara med i riksdag, landsting och kommunstyrelser. I socialdemokraternas broschyr inför valet ”Så här vill vi forma framtidens Sverige!” står det att ”bidragen till pensionärsorganisationerna skall höjas och pensionärernas riksorganisationer ges rätt till
överläggningar med regeringen om pensionärernas villkor”. Detta måste väl tolkas
så att såväl Pensionärernas Riksorganisation,
PRO, och Svenska Pensionärers riksförbund
skall få del av detta.
Att det är viktigt att fånga pensionärernas
röster har det socialdemokratiska partiet insett länge och förberett väl genom arbetet
inom PRO, som har ca 400 000 medlemmar.
l nummer 4!1979 av Aktuellt i politiken(s)
skriver Enn Kokk till minnet av Arne Geijer
”In i det sista var han om man så vill fackligt
verksam, nämligen som ordförande i PRO”.
Tidigare har socialdemokraterna ständigt
vidhållit att PRO är en partipolitiskt neutral
organisation och försökt bortförklara att där
sitter socialdemokrater på de flesta posterna.
l en radiointervju fick PRO:s nye ordfö-
rande, Lars Sandberg, frågan hur det kom
sig att man alltid valde socialdemokrater till
ordförande i organisationen. Han blev
svaret skyldig. Det hade ju ändå varit så lätt
att ge! PRO är socialdemokratisk men vill se
opolitisk ut.
107
I ett annat uttalande klargör den nyvalde
ordföranden att han ser som en av sina
främsta uppgifter att åstadkomma en höjning av statsanslaget till PRO. ”Nu får organisationen bara 370 000 kronor om året”.
För fullständighetens skull kan denna uppgift kompletteras med att landets samtliga
landsting och flertalet kommuner lämnar
anslag som sammantaget uppgår till mångmiljonbelopp. Det finns kommuner som
lämnat upp till60 kronor per PRO-medlem.
Lars Sandberg tar för övrigt ledningen i
en organisation som överhuvudtaget förstått
ordna sin ekonomi på ett föredömligt sätt.
När Svenska Metallindustriarbetarförbundets medlemmar pensioneras kan de få ett
brev med en medlemsbok i PRO. I brevet
heter det: ”Avgiften till PRO betalas av avdelningen och medlemskort till Metallettans
Pensionärsklubb kommer att utsändas varje
år”.
På detta sätt byggs en slagkraftig organisation inom den socialdemokratiska maktapparaten upp. För här gäller det som en av
Lars Sandbergs föregångare på ordförandestolen skrev till dåvarande finansministern Gunnar Sträng: ”Att vi (PRO) behöver
ett helhjärtat stöd i denna verksamhet både
för vår egen organisations stabilitet och ur
partiets synpunkt kan vi ej bortse ifrån”.
Försvaret i skolorna
Det finns en typ av brottsförebyggande verksamhet som är enkel och god. Den består i
att polismän besöker skolor och berättar om
hur polisen fungerar, om hur samhället reagerar på brott och om vad som i vissa fall är
brott. På olika stadier talar de om snatteri,
som många barn inte vet är något olagligt,
l
108
om vissa trafikregler, om meningslös förstö-
relse och om annat. Enligt allmän erfarenhet
har denna undervisning slagit väl ut. Barnen
har förstålt vad polisen är till för och de får
ett annat förtroende för den. Det hela rör
sig om saklig upplysning, något som nästan
alltid går in.
Något liknande försöker man på sina håll
göra ifråga om försvaret, men helt detsamma kan det inte bli. Tillgång på poliser
finns det överallt, och deras undervisning
består i att propagera för vissa regler och
visst uppträdande. Frågor om totalförsvaret
ligger på ett annat plan: att redogöra för
dem i de lägre klasserna kan inte vara meningsfullt. Det bör man göra på det stadium,
då ungdomar i händelse av krig eller krigsfara antingen blir uttagna till någon
försvarsuppgift eller frivilligt kan ställa upp
eller i vart fall förstår vad försvaret går ut
på. Det är också i årsklass 8 som orientering
enligt nuvarande läroplan skall ske.
I en motion till årets riksdag påpekar Eric
Krönmark (m) att på åtskilliga högstadier
ingen totalförsvarsupplysningar alls förekommer. Det är ett märkligt förhållande.
När nu sådan upplysning är och bör vara en
skolans uppgift, varför ser inte skolöverstyrelsen (SÖ) till att den kan lösas?
Det påstås att det saknas lärare med kunskaper i ämnet. Om så är fallet, påminner
Krönmark om fortbildningskurser, som i
samverkan mellan försvars- och skolmyndigheter hållits förra sommaren och som slagit väl ut. Kostnaderna för fortsatta sådana
är obetydliga och pengar finns till förfogande. Men SÖ har inte ens brytt sig om att
komma med förslag i den riktningen.
l motionen begärs nu att riksdagen skall
besluta att sådan fortbildning skall ordnas.
Det är på tiden att det sker.
Tecken i skyn
Att det förekommer olika åsikter inom det
socialdemokratiska partiet är ingenting att
förundra sig över. Partiet är stort och meningarna måste ibland vara delade. Däri ligger ingen svaghet. Svagheten består i stället i
att delade meningar i princip inte är tillåtna
inom det toppstyrda, av radikala teknokrater alltmer behärskade partiet.
När socialdemokraterna Gösta Söderlund
och Eva Åsbrink framträtt med ett försök tiD
ny partibildning har reaktionen mot dem
blivit personlig, ilsken och arrogant. De båda
– han länge en av partiets bästa skribenter
men avsatt från sin tidning på grund av sin
självständighet, hon avförd från riksdagen
där hon hade egna åsikter och visade sig
vara en minst sagt ljum beundrare av Olof
Palme – betecknas som splittrare och renegater. Att det finns konkreta skäl till att de
drivits till sin ovanliga handling erkänns inte
av de partitrogna, minst av allt av partisekreteraren. Någon splittring inom partiet vill
ingen erkänna.
Men en klyfta börjar ofta som en liten
spricka, och just en sådan är det nya partiet.
stiftarna säger nämligen vad många tänker.
Många är, som fru Åsbrink säkert med rätta
gör gällande, rädda för sitt eget parti och för
facket. Det är inte att undra på. Det vill som
bekant mycket till för att visa att man inte viD
vara tvångsansluten till det socialdemokratiska partiet genom fackets beslut. På detta
område har dessutom på senare tid en radikalisering skett. Vissa förbund har skrivit in
socialisering i sina stadgar, trots att ledningarna väl vet att många medlemmar har en
annan politisk inställning. Det skall inte förvåna, om särskilt äldre socialdemokrater,
som inser hur orättfärdigt facket i detta fall
uppträder, i stillhet kommer att demonstrera genom att stödja det nya partiet.
En ledare inom hyresgäströrelsen i Göteborg har samtidigt protesterat mot politiseringen av denna. Det förefaller inte vara
alldeles otroligt att protesten har samband
med det vaknande intresset för självständighet inom partiet Ett tecken i skyn, helt enkelt. Men kritik uppskattas inte, varken
inom LO eller inom den socialdemokratiska
partiledningen, för vilken dessutom självkritikens svåra konst förefaller vara ytterligt
främmande.
Förhastade ord
Enligt förljudande har Olof Palme börjat
tala om nyttan av kvarterspoliser när det
gäller att uppehålla lag och ordning. Mycket
får man höra. Nog verkar det som om detta
bara är en ingrediens i de landsfaderliga tal
om det socialdemokratiska lyckosamhället
som han fått i uppdrag av sin driftige partisekreterare att framföra inför valet. Eller
har han genomgått en själslig kris och börjat
hylla ideal som han tidigare fördömt? Sent
skall syndaren vakna.
Skulle så ha skett, finns många förhastade
ord att taga tillbaka. Här åsyftas naturligtvis
inte vad hr Palme sagt medan han trott att
mikrofonerna varit avstängda. Här talas endast om vad som lämnats till offentligheten.
Varje år ger Utrikesdepartementet ut en
bok ”Utrikesfrågor”, som innehåller dokument och anföranden, de senare huvudsakligen av regeringsmedlemmar. Så småningom
kommer samma verk också på engelska.
Översättningen av årgång 1976 kom av trycket vid årsskiftet till 1979. Dokumenten har
sitt värde. Men förhoppningarna inom UD
att utlandet skall studera över två år gamla
svenska tal är kanske för högt ställda. Över- 109
sättningen av dem kunde man lugnt slopa i
en sparsamhetskampanj. Nu trycks vad biståndsministern sade på våren 1976, och hur
många kommer ens ihåg vad hon hette?
Hon hette fru Sigurdsen (s). Av henne
väntade man då inga statsmannaord och fick
inga heller. Fp-regeringen låter ändå med
ödmjuk självuppgivelse trycka hennes kritik
av – folkpartiet, när även detta fann det
riktigt att sänka bidragen till Kuba! ”Folkpartiet står inte längre vid sitt ord. .. Detta
vittnar inte om politisk trovärdighet. Men vi
vet ju att liberalism är detsamma som dualism” (sid 57; här återöversatt från den engelska, i vilken hennes tankar överlämnas till
världens begrundande).
Men åter till Olof Palme av 1976. Han bör
lämpligen studera uttalanden som dessa: ”Vi
har alltid sett det som vår skyldighet att försvara mänskliga rättigheter och friheter. Vi
kritiserar kränkningar av dem, var de än
förekomma – i Vietnam, Chile, Grekland,
Spanien och Portugal och andra länder där
USA direkt eller indirekt hjälpt till att hålla
diktaturer levande” (sid 9). ”De strider som
folken i Vietnam, Laos och Kambodja utkämpat för sin frihet och självständighet har
bragts till segerrika slut” (sid 37; talet hölls i
Moskva). ”Jag har svårt att förstå dem som
bara misstror den ideologiska omställning
som pågår inom kommunistiska partier. Det
måste vara en fördel om dessa partier erkänner sin tro på demokratiska rättigheter och
friheter” (sid 17; talet hölls inte i Moskva).
Att även en ångrande hr Palme skulle
övervinna sin väldokumenterade antiamerikanism är för mycket begärt. Att Laos och
Kambodja fått behålla sin segerrikt erövrade
självständighet kan han inte längre göra gätlande sedan de dukat under, liksom Sydvietnam, för Nordvietnams sovjetryskstödda
110
erövringskrig (fastän den regim han hyllade,
de röda khmerernas, förvisso inte var bättre
än den de nu fått) . Men hur är det med
förståelsen för kommunisterna? Är hans inställning till dem oförändrad, och skulle han
i höst kunna tänka sig att föreslå dem att
tillsammans med honom själv vårda det
svenska folkhemmet? Tron är en fast tillförsikt till det man hoppas, hette det i den bibelöversättning som snart skall bort, men tron
på att kommunister samtidigt skall kunna
vara demokrater måste ha varit en förhoppning som han, med nyfödd klarhet i blicken,
måste erkänna har kommit på skam.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner