Print Friendly

Dagens frågor; Det norska valet

Av Redaktionen | 31 december 1973


1973


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Dagens frågor
Det norska valet
Stortingsvalet i Norge äger rum en vecka före
det svenska riksdagsvalet, och det är ovisst
hur det kommer att utfalla. Kan den knappa
borgerliga majoriteten bestå? Arbeiderpartiet
kan inte vänta sig att ensamt få majoritet.
Den tid tycks vara definitivt förbi, då ett enda
parti kan få majoritet i stortinget. Splittringen
inom det politiska livet är alltför stor.
Till vänster om Arbeiderpartiet går en koalition av flera grupperingar tillsammans. Det
är Socialistisk folkeparti, kommunisterna och
en grupp, som har gått ut ur Arbeiderpartiet,
AIK (Arbetarnas informationskommitte). Den
sistnämnda baserar sig huvudsakligen på fortsatt kamp mot norskt medlemskap i EG. Denna koalition kan enligt opinionsmätningarna
få 8-10 representanter. I fall av socialistisk
majoritet ·kommer alltså Arbeiderpartiet att
få regera med stöd av den yttersta vänstern.
Men socialdemokraternas ledare Trygve Bratteli har klargjort, att han inte tänker taga
med denna i regeringen.
Inom det borgerliga lägret är motsättningarna också avsevärda. Det lyckliga samarbetet
mellan fyra borgerliga partier i regeringen
1965-69 har spruckit på grund av EG. Den
avgående regeringen består av de tre partier,
som rekommenderade nej vid folkomröstningen om EG, nämligen Senterpartiet (agrarerna), Venstre (de liberala) och Kristelig folke·
parti. Men denna samling har bara 38 stortingsmän bakom sig ·(av 150), och det är
knappast troligt att den kan fortsätta efter
valet.
Därtill kommer att Venstre splittrats i EGfrågan. En grupp har bildat ett eget parti, Det
nye folkeparti, som i sitt program fastställt
att det vill arbeta för norskt medlemskap i EG.
Detsamma har H0yre (de konservativa) gjort.
I den situationen säger Senterpartiet, som gick
starkast emot medlemskapet, att det icke är
möjligt att bilda regering tillsammans med
EG-vänliga partier.
situationen på den borgerliga sidan kompliceras ytterligare av att det bildats ännu ett
parti, nämligen anti-skatte-partiet eller Anders
Langes parti, som det heter efter sin ledare.
Det är en analogi till Glistrups parti i Danmark. Enligt opinionsmätningarna kan det få
ett par representanter i stortinget. Det kan
också hindra en borgerlig majoritet genom att
splittra rösterna.
Uppslutningen kring anti-skatte-partiet är
tidstypisk. Alla är trötta på de höga skatterna,
som nu utgör c:a 45 % av bruttonationalprodukten. Särskilt progressiviteten väcker irritation; nu har också fackarbetarna kommit
upp i löner som drabbas. I denna situation
har Arbeiderpartiet meddelat, att det tänker
sätta gränsen för progressiviteten så att den
inte når arbetarna. Också de andra partierna
säger att något måste göras åt skatterna. Men
många väljare önskar ge politikerna en läxa
genom att rösta på Anders Lange. Ty politi·
kerna har haft problemet för ögonen under
många år, men skatterna har bara växt.
På borgerlig sida försöker man lägga grund
för ett brett samarbete. statsminister Lars
Korvald vill finna en bas för en koalition, där
också H0yre är med. Den svåraste frågan är
EG. Men en god atmosfär skapades i juni, då
Arbeiderpartiet ställde misstroendevotum mot
regeringen: den har gjort sitt jobb i och med
att handelsavtalet med EG hade förts i hamn,
menade man. Men H0yre och Det nye folke·
parti räddade regeringen.
När det gäller EG-frågan har Senterpartiet
krävt, att handelsavtalet skall bli bas för regeringens politik gentemot EG under de närmaste fyra åren. På detta svarar H0yre, att
varje regering måste ha handlingsfrihet. Det
kan dyka upp situationer, då EG-frågan får
tas upp på nytt och en ny folkomröstning
måste hållas. Det kan antingen vara en eko·
nomisk kris – men konjunkturerna är mycket goda just nu – eller uppstår en säkerhetspolitisk kris, som gör medlemskap i EG
nödvändigt på grund av förändringar inom
NATO. I Norge ser man med bekymmer att
NATO utvecklas till ett samarbete mellan
två parter, USA och EG. Norge blir i så fall
,……
isolerat.
H111yre har föreslagit följande lösning: om
en majoritet inom stortinget begär en ny folkomröstning om medlemskap i EG bör regeringen acceptera. Men Arbeiderpartiet har
förklarat att det nöjer sig med handelsavtalet
under de närmaste fyra åren. Även om opinionsmätningarna i Norge visar, att majoriteten nu är för medlemskap i EG, är det alltså
föga troligt att saken tas upp igen. Under så-
dana omständigheter borde det vara möjligt
att finna en gemensam borgerlig linje.
Sabotaget mot kriminalvården
Man har länge haft på känn att den hets mot
kriminalvården och dess personal, som öppet
bedrivits av en grupp vänsterextremister, varit
väl organiserad. Ett klart besked om hur det
förhåller sig gavs i somras av kriminalvårdschefen själv, den socialdemokratiske generaldirektören Bo Martinsson. Han kan så mycket
mindre beskyllas för att företräda reaktionära
tänkesätt, som han i många år gjort sig känd
som varm förespråkare för en humanare kriminalvård.
I en intervju i Svenska Dagbladet sade han
rent ut att ”det är en organiserad grupp som
bedriver smutskastningen mot kriminalvården.
Den är inte stor, men den har mäktiga vänner
i massmedia”.
Att dessa vänner, inte minst i radio·TV, utnyttjar varje tilllälle att ge en förfalskad och
förvrängd bild av kriminalvården är ju väl
känt. Hr Martinsson påpekar att s k vinklingar, ensidigheter, vägran att rätta felaktiga uppgifter är några av metoderna. I radio-TV
klipper man därtill i bestämda avsikter. Han
gav ett praktexempel på hur Sveriges radio
uppträder med den tekniken. Han hade uppträtt i radions Familjespegel och upptäckte
först när programmet sändes, att det han trott
var en intervju i själva verket var en ”matchning” mot en annan person, vars repliker
klippts in i programmet.
Det är särskilt två klagomål från hr Martinsson, som måste uppröra allmänheten. Ett
283
fåtal interner ger man stor plats i massmedia.
Deras oartikulerade hatutbrott mot det samhälle, som tvingats att till fredliga och laglydiga människors skydd spärra in dem, behandlas som martyrskrin. Deras kritik – om man
kan kalla det så – mot anstaltsförhållanden
och personal tas för god, i regel utan kontroll
av sakuppgifterna. Däremot har inte kriminalvårdsstyrelsen och än mindre den utpekade
personalen motsvarande möjligheter att komma till tals. Den kan ofta inte försvara sig
inför allmänheten, därför att den inte får.
En annan angreppsmetod är de ökande anmälningarna till JO mot kriminalvårdspersonaL Hr Martinsson menar att man avsiktligt
arbetar med att psyka personalen, som utsätts
för grova, generaliserande angrepp, t ex att
den saknat utbildning eller har personliga defekter.
Huvudet på spiken slår han, när han påpekar att KRUM vägrar att komma med konkreta förslag till förbättringar. ”Dess uppgift
är att kritisera, punkt slut.” Att en organisation med denna inställning väsentligen får en
destruktiv effekt är uppenbart. Man har efter
hr Martinssons avslöjanden anledning tro att
de krafter, som styr både KRUM och agitationen mot kriminalvården i massmedia, egentligen tillhör de anarkistiska kretsar, för vilka
varje laglig ordning är förhatlig. I så fall är
det hög tid att en annan, mera folklig och mot
samhället mer lojal organisation för reformkrav skapas. De politiska partierna har så
mycket annat att syssla med att en dylik reformrörelse väl kan behövas. Och KRUM är
sannerligen ingen plattform för människor,
som verkligen vill uppnå humanitära landvinningar, förenliga med krav på trygghet till liv
och egendom.
Fallet Glistrup
Då det danska folketinget i somras slutade
sitt arbete, räddade regeringen Anker Jörgensen livet vid en omröstning med två rösters
majoritet, 84 mot 82. Om någon enda som
röstade för regeringen i stället röstat emot,

1l
~
;Ii
~~
.
il
l
l

284
skulle lagförslaget, bostadslagen, ha förkastats
– vilket sker vid lika röstetal – och regeringen skulle ha låtit landet gå till val.
Även om under folketingets sista veckor
mycket talades om bostäder, om bro över
Stora Bält, om Öresundsförbindelserna och
om Saltholm, var de flesta dock upptagna av
fenomenet Mogens Glistrup, vårens sensation
i dansk politik. På mindre än ett halvt år
lyckades advokaten Glistrups så kallade framstegsparti enligt opinionsundersökningarna få
så många röster, att det växte från O till 26
procent och skulle ha placerat sig som landets näst största parti, alldeles i närheten av
det största, socialdemokraterna, som i en Gallupundersökning i maj månad bara fick en
enda procent flera röster än Glistrups knappast ännu existerande parti. De tre borgerligtliberala partierna fick sammanlagt enligt samma undersökning mindre än en tredjedel av
rösterna, medan de vid valet 1968 vann en
solid majoritet i folketinget, en majoritet som
bildade det parlamentariska underlaget för
Hilmar Baunsgaards regering 1968-71.
I juli månads Gallup sjönk Glistrups parti
till 16 procent, men det höll fortfarande ställningen som landets näst största och 5 procent
större än det största av de borgerligt-liberala
partierna. Inte heller Socialistisk folkeparti
förblev oberört av Glistrups frammarsch, men
dock mindre än de övriga partierna. Opinionssiffrorna skapade en utbredd känsla av att
nu skulle det inte komma att bli något val
under den närmaste tiden …
Kanske kommer Glistrupvågen att sjunka
lika snabbt som den höjt sig. Detta får den
närmaste tiden visa. Man bör i varje fall inte
utgå ifrån att Glistrup och hans parti får en
dominerande plats i ett nytt folketing. Ett val
kan anstå till hösten 1975 och kommer kanske inte heller innan dess – även om den
socialdemokratiske fackföreningsmannen Anker Jörgensen, som övertog posten som statsminister efter J ens Otto Krag i oktober förra
året, har visat i ögonen fallande svagheter som
regeringschef.
Förklaringen till fenomenet Glistrup är naturligtvis en utbredd trötthet och otillfredsställelse med politikerna i den danska riksdagen. Det skall ses mot bakgrunden av, men
inte uteslutande som en konsekvens av de rekordhöga inkomstskatterna, som särskilt drabbar mellaninkomstgrupperna. Glistrup har
därför redan haft den nytta med sig att han
chockerat politikerna inom de övriga partierna och att han mer effektivt än de inte särskilt imponerande sparplanerna kommer att
motverka den ständiga stigningen av de offentliga utgifterna.
Glistrup själv är en högt begåvad och mycket framgångsrik advokat, som har flera människor på sitt advokatkontor än han påstår är
nödvändigt för att sköta hela den statliga
administrationen – mer än 50 stycken. Men
han är en politisk charlatan, en hänsynslös
demagog, vilket hans sinne för humor och
självironi dock någorlunda kan dölja. Hans
framgång skall bland annat ses som en följd
av de bedrövliga resultaten av Baunsgaards
regering. Den fick inget grepp om ekonomin,
den kunde inte stoppa de offentliga utgifternas
stegring, och det s k borgerliga alternativet har
alltså inte framstått som någon särskilt effektiv opposition mot en i övrigt svag socialdemokrati. Detta gav Glistrup hans chans, hur
kortlivat hans parti än må bli. Om valet i Sverige skulle resultera i ett regeringsskifte, kommer den danska borgerliga regeringens dröjsmål med att rensa bort de dyrbara orimligheterna i välfärdssamhället att utgöra en nyttig påminnelse för en svensk borgerlig regering.
Betalda revolutionärer
Inte minst i valtider är det en glädje att kunna ge erkännanden åt politiska motståndare
– en glädje som man gärna ville att andra
skulle dela, t ex statsministern.
LO och socialdemokraterna i förening har
låtit hrr Enn Kokk och Per Fagerström göra
en liten utredning om KFML(r) och ge ut en
broschyr i ämnet. För de initierade innebär
denna kanske inga större nyheter, men sammanställningen är utmärkt. KFML betyder
Kommunistiska förbundet marxist-leninisterna,
och (r) är förkortning för revolutionärerna.
Gruppen har brutit sig ut ur SKP, Sveriges
kommunistiska parti, ej att förväxla med hr
Hermanssons Vänsterpartiet kommunisterna,
VPK. (r)-arna menar vad de säger med att
de är revolutionärer. De vill »med vapen i
hand krossa det kapitalistiska samhället». De
vill gå fram med våld för att få makten.
Ett sätt att förbereda våldet är att underminera samhället genom att infiltrera försvaret. Detta försöker de på olika sätt, vilket tidigare framhållits i denna tidskrift; det kan inte
ske för ofta. Men (r)-arna har också börjat
kartlägga industriernas driftvärn, för framtida
bruk. Detta är något utomordentligt viktigt
och nödvändigt att se upp med; varje sådan
verksamhet ligger landsförräderiet nära. Att
KFML(r) propagerar mot varje form av
svensk säkerhetstjänst är naturligt.
För LO har det varit av särskild vikt att
taga fasta på den verksamhet, som är riktad
mot dess organisationer. De vilda strejkerna
är gruppens specialitet, och den har stått bakom några av de mera omtalade, som t ex
strejken vid Arendalsvarvet. Att dess propaganda är busaktig och fylld med skällsord är
ingenting att förundra sig över – det tillhör
kommunistisk tradition – men att gruppen
med sina ca 3 000 medlemmar har råd att
ge ut veckotidningar och månadstidningar och
att anställa folk och att köpa hus förvånar
mera. Det kan inte nog upprepas, att vårt samhälle har skyldighet att försvara sig mot alla
angrepp, inre som yttre. Därför har regeringen
skyldighet att låta se till hur samhällsfientlig
verksamhet finansieras, om det sker med hjälp
utifrån eller om det sker med bidrag inom landet och om det sker på lagligt sätt.
Det finns anledning att betvivla, att regeringen velat röra i den myrstacken. Inte bara
är den angelägen att inte stöta ifrån sig några
vänsterröster genom att verka »reaktionär».
Den misstänker förmodligen också att
KFML(r) får sina pengar på samma sätt som
285
dess eget ungdomsförbund SSU, nämligen
från skattemedel.
Alla politiska ungdomsförbund har numera
möjlighet att få stöd från stat och kommun.
Tidskriften Gnistan, som står SKP nära och
som förvisso inte är en skrift att rekommendera för vare sig omdöme eller sanningsenlighet, påstår emellertid i sitt juninummer att
SSU förra året fick nära 2 miljoner kronor i
statliga och kommunala bidrag genom att
manipulera med »luftmedlemmar» och studiecirklar som inte fanns och med ombudsmän
anställda av AMS. Tidskriften riktar liknande
beskyllningar mot VPK:s ungdomsförbund. I
det förra fallet namnger den sina källor: saken bör alltså gå att kontrollera.
Så länge organisationer får ut understöd
enligt gällande bestämmelser finns ingenting
att säga. Att bestämmelserna behöver ändras
är en annan sak. Men att de skulle tillåta
Arbetsmarknadsstyrelsen att betala partipolitiska ombudsmän, tillsatta under falska förutsättningar, är inte troligt. Anklagelsen är emellertid gjord, och för regeringen och för AMS
bör det vara en skyldighet att undersöka, eller
låta åklagaremyndigheten undersöka, vad som
i verkligheten händer.
Ett gott skratt
förlänger livet, heter det. Om så är fallet har
Nordkorea gjort sig förtjänt av åtskillig tacksamhet för sina ansträngningar att höja livslängden i Sverige. Under flera år har dess välmenande regim uppbyggt svenska tidningslä-
sare med en annonskampanj, som i oräkneliga
hem varit en kär läsning. Landsfadern Kim Il
Sungs outtröttliga vård om sitt folks välfärd
och hans hjältemodiga kamp mot den amerikanska imperialismen har skapat en förtröstan
till det godas seger över ondskan, som bara
överträffats av inspirationen från Dragos.
Med så mycket större bifall hälsade man
också här hemma en bl a i Dagens Nyheter
införd jätteannons, som den 27 juli – ”segerdagen i Fosterlandets Befrielsekrig för det koreanska folket” – gav den rätta bilden av
286
USA:s och Sydkoreas oprovocerade angrepp
den 25 juni 1950 på det intet ont anande
Nordkorea. Dess folk, helt försjunket i mö-
dorna att bygga ett fredligt klasslöst samhälle
på marxismen-leninismens grundval, hotades
till hela sin existens av den rovgiriga amerikanska storfinansen. Men det nordkoreanska
folket reste sig oförfärat till motstånd.
Dess mer än 200 000 man starka arme lyckades genom okuvligt hjältemod och tack vare
sina kampvilliga pansardivisioner och sitt enastående tunga artilleri kasta ut de nästan
100 000 man starka sydkoreanska förbanden
redan 2 km innanför gränsen. Ingenting kan
vara starkare bevis för själva fräckheten och
mordlusten i den sydkoreanska aggressionen än
det faktum att dess anfallsstyrka nästan helt
utgjordes av lätt beväpnat infanteri utan flyg,
stridsvagnar och artilleri. Men det pansar och
artilleri som de sovjetiska bröderna så generöst bistått med och den höga stridsmoral, som
broderfolkets frivilliga instruktörer ingjutit i
de nordkoreanska förbanden övervann alla
hinder. I sin hårda försvarsstrid tvingades
Nordkoreas trupper söderut och hade sånär
befriat hela Sydkorea, om inte den brutala insatsen av flera amerikanska regementen hejdat folkarmens stridsvagnar.
Till sist vanns dock slutsegern. USA-imperialisternas konspiration mot världsfreden
krossades. ”De närde en skändlig förhoppning
att ockupera vårt land och förslava alla asiatiska folk, genom att använda Korea som sin
militärstrategiska bas för att så småningom
erövra hela världen (Kim Il Sung, Selected
Works, Vol III Koreansk uppl 1953, s 217-
218)”. Ja, så står det faktiskt i annonsen.
Den fortsätter ”Men UsA-imperialisterna led
ett dittills oöverträffat militärt nederlag för
första gången i deras historia och startade sin
nedgång. De fick böja knä inför det koreanska
folket och underteckna det koreanska vapenstilleståndsavtalet på samma plats, där de
startat sitt angreppskrig.”
Borde inte DN trycka sådant där det hör
hemma- på seriesidan?

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner