Print Friendly

Dagens frågor; Den nya kriminaliteten

Av Redaktionen | 31 december 1976


1976


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Dagens frågor
Den nya kriminaliteten
I sin avskedsföreläsning som professor i ar- . hetsrätt – mera intressant som idehistorisk
än som rättsvetenskaplig prestation – framhöll socialdemokraten Folke &hmidt ett förhållande, som alltför ofta negligeras eller
missförstås av den borgerliga oppositionen.
Han påpekade nämligen att den ovilja emot
enskild företagsvinst, som i grunden präglar
svensk socialdemokrati, beror på ett nästan
religiöst inflytande från den marxistiska
mervärdesteorien. Enligt denna skapas –
förenklat uttryckt – alla nya värden genom
arbetet. Den vinst som kapitalägaren behåller för sig själv är i grunden oförUänt och
därför omoralisk.
Denna den svenska socialdemokratins
ideo1ogiska bindning till mervärdesteorien
är ett fenomen av icke ringa idehistoriskt intresse. Den är också i högsta grad betydelsefull i den praktiska politiken. När LO i höstas skulle indoktrinera sitt folk i Meidnerfondernas anda med sikte på att få fram ett
principbeslut vid denna vårs LO-kongress,
var mervärdesteorien och kapitalägarens
oförgänta vinst en grundläggande teoretisk
motivering, som hamrades in genom LO:s
brevskola.
Avskyn mot företagsvinsten har under senare år utsträckts också till att gälla de inflationsvinster, som småhusägarna kan göra
vid försäljning av sina hus.
I LO-tidninge”il nr 16 i år levererade social- .
demokraternas speciella villahatare Ronny
Svensson nyligen ett veritabelt raseriutbrott
mot småhusägarna, som Sträng en gång i tiden kallade ”vårt eget folk”. Svensson försö-
ker att med ett sammelsurium av suddiga nationalekonomiska argument och obestyrkta
kvantitativa uppgifter göra gällande, att
småhusägarna gör väldiga oförgänta vinster
på inflationen och att det är låginkomsttagarna som får betala dessa.
Nu är det ingen nyhet att den som under
inflationen lånat pengar för att placera dem
i realkapital kommer att göra en vinst. Det
beror på inflationen – och vem har ansvaret
för den. Som alla vet är det LO och regeringen, vilka drivit fram en samhällsekonomiskt
oförsvarlig expansion av den offentliga sektorn och spätt på de utländska inflationsimpulserna med en inhemsk kostnadsinflation.
Ronny Svenssons vredesutbrott har alltså fel
adress – han borde kritisera sina egna i stället för inflationsfenomenen. Egentligen borde han som god socialdemokrat glädjas över
att så många av hans eget folk kunnat skydda sig mot regeringspolitiken. Men det gör
han inte. Ej heller tar han med i kalkylerna
allt det personliga arbete och de kostnader,
som en ägare måste lägga ner på sitt hus för
att bevara dess värde. Detta krav på småhusägaren gör i själva verket denna bostadsform mera kostsam än vad rena sifferkalkyler på lån och värdestegring visar.
l stället riktar han mot de otaliga människor, som vill bo i eget hem med markkontakt och personlig miljö följande tirad: ”Så-
dant är det kapitalistiska samhället och kommer att så förbli intill dess att spekulation
och arbetsfria inkomster kriminaliseras”.
Med sådant tallär han på sin höjd vinna röster hos Meidnerfondernas än så länge fåtaliga anhängare. Småhusägarna blir nog inte
glada över att uppfattas som presumtiva kriminella.
Flygkaparna
Palestinaaraberna och Israel befinner sig i
krig. Det är bakgrunden till det kapardrama, som upplöstes på flygplatsen i Uganda.
Palestinierna genomförde en väl planerad
kupp mot ett franskt plan och lyckades tillfångataga en gisslan, som till stor del bestod
av israeler. Israel å sin sida befriade denna
gisslan genom en lika väl planerad militär
operation, där angriparna och de fritagna
led mycket små förluster, medan motståndarna led stora sådana.
Det israeliska företaget var briljant utfört,
och Israels regering har särskilt från euro- .
peiskt håll mottagit många lyckönskningar
till resultatet. Det senare är egentligen ganska egendomligt. Säg att Frankrike satt in ett
fallskärmsförband mot flygplatsen i Uganda. Eller tänk om USA eller Sovjetunionen i
något liknande fall på samma sätt tar saken i
egna händer. Militärt är detta möjligt för alla de tre nämnda staterna. Resultatet kunde
bli krig, vilket inte är mycket att gratulera
till. l Israels fall är emellertid kriget redan
ett faktum, och utomståendes intresse förskjuts från kriget till krigföringen, till flygplanskapningen.
Sådana utförda av terrorister fördöms
med sällsynt enighet av de flesta civilisera<;le
länder. Om kaparna vet att planen vägras
landa och att de själva behandlas som grova
brottslingar, väntas de bli avskräckta från så-
dana gärningar. Men i det senaste fallet fick
kaparna utan vidare landningstillstånd i
Benghazi i Libyen. Därifrån ordnades nästa tillstånd i Entebbe i Uganda, där de fick
hjälp av president Amins trupper med bevakningen av den tagna israeliska gisslan –
de övriga släpptes.
Kapningen var inte någon typisk terroraktion, och att några medlemmar av Baader- Meinhofligan begärdes frisläppta från
Västtyskland får närmast betraktas som ett
kamouflage. Det var fråga om en krigshandling, till vilken Uganda halvöppet och Libyen mera fördolt anslöt sig.
Så mycket mera märkligt var därför det
skarpt ensidiga fördömande av Israel som
FN:s generalsekreterare Kurt Waldheim
fann lämpligt att framföra. Han befann sig i
Kairo, då israelerna gjorde sin raid, och kanske blev han tagen med sådan överraskning
att han yttrade sig mindre välbetänkt. Det
vore emellertid att tvivla på hans diplomatiska förmåga att tro på något sådant. Mer sannolikt är väl att han beklagade Israels spekta- 255
kulära framgång därför att den kunde väntas stärka israelernas motvilja mot förhandlingar med palestinierna. Mest sannolikt är
kanske att han helt enkelt i förväg anslöt sig
till FN-majoritetens reaktion. Från den tredje världen kom inga lyckönskningar till Israel. Inte heller kom några sådana från Sovjetunionen, som efter några dagars betänketid nästan ordagrant anslöt sig till hr Waldheim.
FN har inte lyckats medla mellan Israel
och arabstaterna. För framgångarna i detta
sammanhang står USA och hr Kissinger. FN
har inte kunnat förmå Israel att rätta sig efter dess resolutioner. FN har slutligen inte
heller lyckats finna en metod att stoppa flygkapningar. Det är ett bevis på FN:s svaghet,
när dess generalsekreterare spontant sluter
upp på den ena sidan i den israelisk-arabiska
konflikten – och därmed på flygkaparnas.
Till nytta och nöje
I dessa dagar, när valrörelsen gått in i sitt
slutskede, finns det överallt i våra tätorter
politiska centraler, som surrar som bikupor.
Men på de flesta orter finns det ett särskilt
slag av stora och effektivt arbetande stabshögkvarter – nämligen socialdemokraternas Folkets Hus. Här residerar, till stor del
på alla skattebetalares bekostnad, de lokala
organisationerna i den socialdemokratiska
maktapparaten: från SAP:s arbetarkommuner och LO:s fackliga lokalorganisationer till
ABF:s liksom pensionärs- och hyresgäströ-
relsernas centraler – många andra att förglömma, fastän de inte kan räknas upp här.
Det är i sådana tider, som dessa med statliga och kommunala anslag rikt beskärda lokaler gör den verkligt viktiga partipolitiska
insatsen. Denna insats är emellertid inte deras enda existensberättigande ur socialdemokratisk synpunkt. Även till vardags har
de stor betydelse för samarbetet inom makt- 256
apparaten.
Folketshusrörelsens tidskrift (Folkets Hus
6, 1976) ger helt aningslöst en roande illustration till detta i sitt referat av ”rörelsens”
kongress den 24-26 maj i år. Om denna
sägs bl a att ”inramningen var förnämlig:
mottagning av Stockholms kommun i Stadshuset, ÖPPET HUS i Stockholms Folkets
Hus med god Promus-mat” (sic!) ”och läskande Vårbydrycker, dans och toppenstämning, Folksam bjöd på uppskattad lunch
med information . . . den gemytliga kongressfesten i Södertälje Folkets Hus och den
fina stämningen i Stockholms Folkets Hus.”
Som medverkande kunde man till sin glädje
räkna fyra statsråd: ”statsminister Olof Palme, utbildningsminister Bertil Zachrisson
och de båda folketshusmännen, som en
gång tillhört ledningen inom Folketshusföreningarna, nämligen samordningsministern
Thage G. Peterson och kommunministern
Hans Gustafsson.” Som synes en ”folkrÖrelsernas familjefest”.
Hr Sträng var inte med. l vart falllär han
inte ha lämnat något förhandslöfte till de
storartade utvidgningsplaner, som antogs av
kongressen. Ett hundratal nya Folkets Hus
skall byggas under den närmaste 10-årsperioden. Beräknad kostnad är c:a l 500 milj
kr, varav staten anmodas tillskjuta hälften.
Hur den andra hälften skall finansieras
tycks inte vara alldeles klart. Men förmodligen räknar man med präktiga anslag och annat ekonomiskt stöd från de kommuner, där
socialdemokraterna sitter i majoritet.
Detta blir ett dyrt kalas för skattebetalarna, där de som tillhör oppositionen har anledning att fråga varför de skall vara med att
betala för något som i realiteten är ”rörelsens” egna inrättningar. Men att socialdemokratiska partiet ser med välvilja på sådana
planer är lätt att förstå. Folkets Husrörelsens
chef Bengt Göransson uttryckte sammanhanget sålunda: ”När arbetarrörelsen har lokaler och Folkets Hus, har vi bra valsiffror.”
Rovdrift
Alla – även socialdemokraterna – vet att de
nuvarande marginalskatterna har skapat ett
ohållbart tillstånd. Men någon vilja att rätta
till ens de mest skriande missförhållandena
har inte försports från socialdemokratisk sida i valrörelsen. Får de sitta kvar skall ett system, som innebär en hejdlös skatteutplundring av medelhöga och högre inkomsttagare, tydligen fortsätta. På sin höjd kan det bli
fråga om justeringar, som når fram till gränserna för socialdemokraternas väljarkader.
Hur det skikt av högre inkomsttagare, nämligen de kvalificerade fackarbetarna, som av
ålder utgjort en kärna inom denna väljarkader, kan finna sig i en sådan misshandel, är
en gåta. Men kanske kommer valutgången
att visa, att de inte längre vill göra det.
Ty systemet har numera passerat gränsen
mellan det orimliga och det vanvettiga. Tydligast framgår detta av vad som hänt det allmännas högre tjänstemän. Vid löneförhandlingarna fastställs komplicerade löneskalor,
där man under ett rikt uppbåd av sinnrika
argument försöker fastställa var på skalan
en tjänst skall placeras med hänsyn till ansvar, kompetens och arbetsbördor. Sedan
slås alltsammans i stycken av 80-procentiga
marginalskatter, motiverade med ”fördelningspolitiska” skäl och av inflationen. Det
har gått så långt att representanter för en
grupp av högre tjänstemän, som annars brukar höra till de stilla i samhället, nämligen
justitie- och regeringsråden, framträtt med
klagomål. Från deras sida har påpekats att
deras reallön sedan 1968 sänkts med ungef~r en tredjedel. 1968 hade de i behållen lön
efter skatt c:a 4 300 kr/mån. Trots att lönen
nominellt höjts till c:a 12 000 kr/mån får de
genom de skärpta marginalskatterna inte behålla mer än c:a 4 600 kr/mån. Och under tiden har penningvärdet fallit med mer än en
tredjedel!
Liknande fenomen kan iakttagas vid de
speciella lönejusteringar som SACO-SR lyckades genomdriva i våras för sitt klientel.
Visserligen med förde d<.. för t ex byråchefernas del bara förbättringar på en eller annan
hundralapp i månaden. Men någon hjälp att
möta inflationen borde det ju vara, kan man
tycka.
Det är då lätt att föreställa sig känslorna
hos, låt oss säga, en byråchef med två ålderstillägg, när han i somras studerade sin löneuppgift. Genom lönehöjningen kom han
upp i en högre källskatt. Den höjningen var
så stor att den åt upp lönehöjningen och mer
till. Han fick ett lägre belopp utbetalat i må-
nadslön än han haft förut, närmare bestämt
17 kr.
Regimen försvarar sig naturligtvis med att
källskattesystemet beklagligtvis fungerar så,
ty några gränser måste man ha för att källskatteindrivaren skall fungera med tillräcklig effektivitet så att skattebetalaren räddas
frän kvarskatt. Detta är en klen tröst för de
av systemet drabbade löntagarna, som naturligtvis vänder sina blickar mot siffrorna på
årets inflation: första halvåret 5,9% i fortsatt
penningvärdeförsämring.
Vad de högre statstjänstemännen också
har anledning att tänka på i detta sammanhang är att de står helt vid sidan av arbetstidsförkortningar. När andra grupper i samhället diskuterar arbetstider på 36 timmar/vecka, torde en högre domare, en byrå-
chef eller överläkare småle. Själv ligger han i
regel betryggande över 50, ofta över 60 timmar/vecka. Och övertidsersättning har han
inte. Den dystra sanningen är att vår offentliga förvaltning kan fungera endast genom
en rovdrift på de högre tjänstemännen, vilka
som tack får uppleva en sänkt reallön. Länge
tilllär detta inte kunna fortsätta.
Den olympiska eden
Olympiaden i Montreal har gått till historien, med sina fantastiska rekord och med si- 257
na missräkningar. Den trogne TV-tittaren
kunde under några dagar se flera idrottstävlingar än hans annars ser under å”ratal. l vart
fall bör han ha blivit mätt på diskuskastning
och slägga. Kanske det han bäst kommer att
minnas blir någon episod: ansiktet på en flicka som diskvalificerats för två tjuvstarter, eller den glade BerntJohansson då han vunnit sitt cykellopp på det mest effektiva sätt
som finns att vinna på nämligen att åka ifrån
sina konkurrenter. Eller kanske minns han
det ögonblick då en kanadensisk idrottsman
tillsammans med en funktionär svor den
olympiska eden.
Spelen skulle genomföras på ett sportsligt
sätt och domarna skulle döma med oväld. Sä
skedde, till heder för organisatörerna. Deltagarna skulle tävla ärligt och utan ojusta medel. Så skedde inte i samtliga fall. Om Olympiaden 1980 blir av, kommer den olympiska
eden inte att avläggas av en rysk modern
femkampare.
Ärligheten, sportsligbeten kan tydligen
ifrågasättas vid en modern olympiad. Därför
underkastas guldmedaljörer dopingprov
som om de vore travhästar. Sädant må vara
hänt vid världsmästerskap, där ingen avlägger några eder, men borde inte behöva förekomma vid olympiader.
En och annan reform skulle vara välgö-
rande om sådana går att genomföra. Ulrika
Knape vann en silvermedalj med sina stilrena hopp, men guldet fick en framstående akrobat. Den lilla rumänska gymnastikstjärnan
gick allvarlig omkring utanför tävlingsbanan
med en docka i famnen: hon började tränas
då hon var sex år och har aldrig haft någon
barndom under sin utbildning till gymnastikmaskin. Om några tävlande i Östtysklands framgångsrika trupp fått berätta vilka
krav som ställs på dem av deras tränare och
övervakare – alla med kalla ansikten, inte
ett leende under en hel olympiad – skulle
det bli lättare att förstå den förtvivlan som
några inte helt kunde undertrycka, när re- 258
sultaten inte motsvarade förväntningarna.
Däremot är det svårt att förstå varför
olympiaderna själva skulle råkat i fara därför att ett antal afrikanska regeringschefer i
sista stund tappade huvudet och skulle demonstrera. De bör nu ha begripit vilken
dumhet de gjorde och vilken omogenhet de
visade. Den reklam för deras länder som ett
antal guldmedaljer kunde ha utgjort hade
varit mera värd än deras meningslösa bortovaro från Montreal. Nu minns man en svart
löpare från Jamaica och varför inte en från
Haiti, men av Kenya finns inget alt minnas i
olympiskt sammanhang.
Alla länder har möjlighet att skicka tävlande till en olympiad. Har man inga av klas att
komma med, kan man ju avstå, men alla är
annars välkomna. Den olympiska eden sätter de yttersta villkoren för deltagande. Men
den innebär ingen politisk trosbekännelse.
Det visas inte minst av att nästa olympiad
kunnat förläggas till Moskva.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner