Print Friendly

Dagens frågor; Den nya inkvisationen

Av Redaktionen | 31 december 1976


1976


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Dagens frågor
Den nya inkvisitionen
Under det senaste decenniet har vår kriminalpolitik, straffrätt och straffprocess alltmer förvandlats till ett redskap för en radikal socialistisk s k jämlikhetspolitik. När det
gäller den klassiska brottsligheten riktad
mot enskildas liv, lem eller egendom bedrivs
en energisk ”avkriminalisering”. Däremot
formligen forsar det fram reglerings- och
skatteförfattningar fyllda av hot om förödande ekonomiska sanktioner och drastiskt
tilltagna frihetsstraff – författningar, som
riktar sig mot den stora massan av hårt arbetande, laglydiga och till samhället välanpassade medborgare. Där tillämpas ingalunda
några individualpreventiva ideer eller försök att avkriminalisera – tvärtom utnyttjar
man brutalt medeltida avskräckningsmetoder för att driva igenom sin politiska maktvilja.
I systemet ingår tillskapandet av en enorm
apparat för skattekontroll i otaliga former
och ofta arbetande med kränkande metoder. Ingmar Bergman fick uppleva hur detta obarmhärtiga maskineri fungerar och reagerade därefter. Men hur går det för alla de
vanliga människorna som står förvirrade inför lagar, som myndigheterna uppenbarligen har svårt att själva tolka och rentav kämpar inbördes om hur de skall tillämpas.
Fallen Ingmar Bergman och Bibi Andersson synes visa att vissa taxeringsrevisorer
icke handlat enligt gällande föreskrifter.
Med systemets inriktning och metoder finns
det anledning misstänka att sådant också
förekommit på andra håll. Dessbättre har vå-
ra åklagarmyndigheter visat sig tillsvidare
hålla måttet – de är jurister, och vet vad
rättssäkerhet är. Det vet att åtal endast får
väckas om sannolika skäl finns att antaga att
brottslig gärning begåtts.
Nu gäller inte motsvara~de regler för
taxeringsmyndigheterna. En taxeringsrevisor har t o m försvarat sig med ”den låga
grad av anledning till misstanke om skattebrott” som gäller beträffande skattemyndighets skyldighet att göra polisanmälan. Just
så! En åklagarmyndighet har också klagat
över de lösa grunder på vilka taxeringsrevisorer krävt polisingripande och åtal.
Får detta fortsätta och får den av regimen
önskade utvidgningen av skattekontroller
även i framtiden ske i anda av hjärtlös inkvisition, så har vi snart ett skattegestapo, som
kan bli ett verkligt hot mot de lojala människornas trygghetskänsla och lojalitetsinställning till samhället.
Det är sedan länge uppenbart att vi måste
få en genomgripande skattereform, inriktad
på att drastiskt reducera marginalskatterna
och att förenkla systemet för inkomstbeskattning. Det är nu lika uppenbart att vi måste få
en till roten gående omprövning av skattestraffrätten, skatteprocessen och hela systemet för skattekontroll. Strängare krav måste
dessutom ställas på skattemyndigheterna,
som även efter de nödvändiga reformerna
av själva skattesystemet kommer att få stor
makt över sina medmänniskors ekonomiska
och sociala väWird – eller rentav deras psykiska hälsa. Bland annat måste det bli större
möjlighet att föra talan om straff och skadestånd gentemot skattetjänstemän, som missbrukar sin makt och därmed sviker samhällets förtroende. Dessa reformer lär vi dock
inte få annat än genom ett regimskifte.
Neutralitetspolitiken
Hr Palme inhöstade mycket beröm under
sitt besök i Moskva. Sett från Sverige föreföll
det visserligen något oklart, om statsministern företrädde sitt land eller bara sitt socialdemokratiska parti. Ett ryskt uttalande i en
tidning konstaterade att det senare är samarbetsvilligt. Möjligen bör uttalandet ses som
en kritik av det svenska kommunistpartiet
och dess ledning. Härav skulle följa, att man
i Moskva bedömt att hr Palme står ännu
längre till vänster än kommunisterna.
slutsatsen är, får man tro, överdriven,
men den kan vara förklarlig. I det egendomliga dokument, som i form av en Regeringsdeklaration om utrikespolitiken överlämnades till riksdagen den 31 mars, står bland
mycket annat att Sverige hävdat de små staternas rätt till oberoende gentemot stormakterna. När skedde det? Enligt deklarationen
tog Sverige ”klar ställning mot all utländsk
inblandning i Angolas inre angelägenheter.”
Det gjorde Sverige inte alls. Regeringen sade
inte ett ord emot de massiva ryska vapenleveranserna. Den accepterade stillatigande
de av Sovjetunionen organiserade kubanska
truppernas ingripande i Angola, där de ännu finns kvar – Kubas namn söker man typiskt nog förgäves i deklarationen. Hur pass
oberoende är MPLA-regimen i Angola?
Man skall alltså inte förundra sig över att
hr Palme rönte uppskattning i Moskva, även
om toppmannen, hr Bresjnev, inte gjorde
sig besvär att taga emot honom.
Regeringsdeklarationen är annars påtagligt aggressiv, som vanligt mera så ju längre
bort från oss vi skall agera. Uttrycket ”det
snart återförenade Vietnam” bör observeras. Det torde vara första gången regeringen
erkänt, att det av Sverige så kraftigt understödda Nordvietnam förde ett lyckat erövringskrig mot Sydvietnam, där befrielserö-
relsen FNL nu är alldeles bortglömd. I Afrika är regeringen däremot beredd att stödja
nya utbrott av vad den kallar väpnad revolution. Den betvivlar att det finns en fredlig
väg ”att utrota (obs ordvalet!) resterna av kolonialism och apartheid.” I fråga om Rhodesia ställer Sverige ”oeftergivliga krav”. Sydafrika ”måste” dra bort sin administration ur
Namibia. En ”grundläggande förändring”
måste ske i det sydafrikanska samhället. I
den tonen uttrycker sig Sveriges regering
genomgående.
I ett avseende är deklarationen direkt felaktig. Där talas om sammanhållningen mellan de nordiska länderna, om samråd och
samarbete. När man vet hur t ex den danska
regeringen numera ser på den svenska, för
att inte tala om vad man anser i Finland, är
195
den påstådda bilden av nordisk enighet
verkligen mycket falsk.
En förutsättning för vår aktiva utrikespolitik, säger regeringen, är att vi konsekvent
fullföljer den svenska neutralitetspolitiken.
Aktiv utrikespolitik – det är regeringens
självtillräcklighet, aggressivitet, vinkling till
förmån för den kommunistiska sidan. Att
detta skall vara neutralitetspolitik är det i
varje fall i utlandet ingen som tror. En av de
många uppgifterna för en ny svensk regering är just att rehabilitera neutralitetspolitiken.
Utlandet i TV
Många har väl den bestämda uppfattningen
att åtskilligt i Sveriges Radios programutbud är partiskt och vänsterinriktat. De övergrepp mot vederhäftighet och även anständighet som förekommit under årens lopp är
otvivelaktigt många. Vinklingarna och den
servila vördnaden och undfallenheten mot
allt som doftar vänster har hållit på så länge
att ett flertal TV-tittare resignerat. De tvivlar
numera på att det går att stoppa eländet.
Ett av skälen till att TV kunnat synda på
nåden är svårigheterna att vetenskapligt dokumentera övertrampen. De ansvariga hänvisar alltid till att en eventuell tendens i ett
program uppvägs av en annorlunda tendens
i ett annat. Det är programutbudet i stort
som är avgörande, och därjämnar det säkert
ut sig i längden, brukar det heta.
Det finns följaktligen orsak att med särskild uppmärksamhet ta del av den undersökning, som professor Jörgen Westerståhl
på uppdrag av den parlamentariska radiourredningen gjort om TV: s utlandsrapportering. Undersökningen täckte perioden l
februari- l juli 1975, och de program som
ingick var i första hand TV-Aktuellt, TVRapport, TV-Nytt samt radions nyhetssammanfattningar. Rapporteringen har delats
upp i positiva, neutrala och negativa inslag.
Det visar sig att de positiva inslagen ut- 196
gjorde 40,4 procent och de negativa 48,9
procent i rapporteringen från Västeuropa
utom Spanien samt USA, Kanada och Japan. Helt annorlunda var inriktningen av
materialet från Östeuropa och Kina samt
den svenska vänsterns favoritländer Nordvietnam och Kuba. Om dessa stater var de
positiva inslagen 18,l procent och de negativa så få som 3,5 procent!
Westerståhis undersökning avslöjar alltså
otvetydigt att den bild av utrikeshändelserna
som förmedlas av TV är falsk. Eller villledningen för Sveriges Radio på fullt allvar hävda att det skulle finnas mera negativt än positivt att förtälja om de västliga demokratierna? Och mera positivt än negativt från de
kommunistiska diktaturerna?
Som också Westerståhl poängterade kan
man visserligen anföra en del förklaringar
till den påvisade obalansen. Det är exempelvis avsevärt svårare för en journalist att komma åt ofördelaktiga nyheter i så slutna och
genombevakade diktaturer som de kommunistiska. I de västliga demokratierna med
deras krav på frihet, öppenhet och insyn är
det givetvis avsevärt enklare.
Men skall de ansvariga för TV: s utiandsrapportering beskedligt nöja sig med detta?
Det går att arbeta på annat sätt. Det gjorde
exempelvis Sveriges Radios korrespondent i
Moskva, Olle Stenholm, härom året. Det var
han som åstadkom den över hela världen
uppmärksammade intervjun med den berömde vetenskapsmannen Andrej Sacharov.
Följden blev att Stenholm utvisades från
Sovjetunionen. Det bör betraktas som en
journalistisk ärebetygelse av osedvanliga dimensioner.
Under inga omständigheter skall vi behö-
va finna oss i att TV fortsätter att ge en
vrångbild av världshändelserna. Professor
Westerståhis utredning måste föranleda omfattande åtgärder av ledningen för Sveriges
Radio, så att en bättre tingens ordning kommer till stånd.
Sverige i utlandet
Det är inte alltid lätt att vara svensk i utlandet i dessa dagar. Där sägs ett och annat om
Sverige som man helst inte velat höra. Frå-
gor ställs, svåra att svara på utan att rodna.
För de flesta faller det sig naturligt att försvara Sverige och även den regering vi har,
ty vad man än anser om den är den ju tillkommen i demokratisk ordning. Vi har inte
bättre än vad vi förtjänar.
Enklast just nu är att inte säga någonting
alls. Res ut på en charterresa i ett av svenskar
fullsatt plan och undvik sedan varje berö-
ring med invånarna i det land dit ni kommer. Försök inte förklara någonting. Tag
varning av Hans Ericson. Han kunde ju inte
säga att han inte visste att Kanarieöarna hör
till Spanien och att han inte begärt tillstånd
av LO att få resa dit. Att han skulle söka kontakter med den spanska motståndsrörelsen
var det ingen som riktigt trodde på. Det hade varit bättre att han inte sagt något alls.
strutsattityden att stoppa huvudet i sanden för att inte bli sedd är också brukbar. Då
slipper man också att se vad man helst vill
slippa att se: det som i utlandet skrivs om
Sverige. Maken till den dåliga publicitet,
som vi nu har utomlands, har inte förekommit i mannaminne. Utrikesdepartementet,
som hederligt sammanställer sina pressöversikter, vet allting om detta men kan ingenting göra. Fallet Bergman dominerar rubrikerna.
Vad man säger är att Sverige är ett land,
där skattemyndigheterna kan låta polisen
hämta en världsberömd konstnär mitt under
en repetition för att sedan driva honom nästan till självmord för en tveksam skattefråga,
som ligger år tillbaka i tiden, och därefter i
landsflykt. Eftersom de kan göra så, frågas
det, med Ingmar Bergman, hur behandlar
de inte andra svenskar? En österrikisk tidning talar om finansministerns häxjakt. Den
ansedda tyska tidningen Die Welt använder
ordet blodsugarstaten.
Om någon inte vill tro att sådana framställningar, bara utförligare, går ut över
världen som någonting typiskt svenskt, hänvisas han till exempelvis den första stora artikeln i Newsweek av den 3 maj. Tidskriften
har en miljonupplaga. Artikeln är skriven av
två namngivna amerikanska korrespondenter i Stockholm. Den är balanserad och innehållsligt riktig. Den är så korrekt, att när Orwells bok ”1984” blir nämnd, sägs det också
att Sverige ännu inte är riktigt så långt gånget.
Rubrik över artikeln är ”Utopia’s dark
side”. Ett något ändrat Hamletcitat hade
också gått bra: ”Something is rotten in the
State of Sweden.”
Orättvis familjepolitik
Familjepolitiken kan inte nog diskuteras.
Hemarbetets nedvärdering, satsningen på
daghem och partiernas olika uppfattningar
om vårdbidrag är ständigt aktuella.
”Familjepolitik är politik i allra högsta
grad. Allt vackert tal om att den stora satsningen på daghem och fritidshem är för barnens skull, är bara en liten del av sanningen.
Det är för socialismens skull som regeringen
så energiskt och målmedvetet driver dessa
liksom andra familjepolitiska frågor. För socialdemokraterna är den stora frågan hur
man skall utnyt0a de familjepolitiska åtgärderna till att skapa goda och trogna socialister. Hur snabbt dessa resultat kommer att
nås beror bl a på hur uppfostrarna själva
uppfostrats och uppfostras.” Så skriver rektorn för socialhögskolan i Göteborg professor Hugo Hegeland i sin nya bok Barnens
väl går före . . . (ab precisa tryck, pris kr
18:50).
Huvudtankarna i boken är att barnens väl
måste gå före ansträngningarna att driva ut
all arbetskraft till produktionen utanför
hemmen, före missriktade krav påjämställdhet och före socialismens strävan att utarma
familjen genom att kollektivisera och institutionalisera all uppfostran och vård.
197
De borgerliga partiernas förslag om vårdbidrag till småbarnsföräldrar kritiseras numera mycket kraftigt av socialdemokraterna. Det är därför ganska lustigt att konstatera att när tanken på vårdbidrag togs upp av
Eva Moberg på 1960-talet understöddes hon
av socialdemokraterna. Den socialdemokratiska regeringen förde t o m fram tanken
i sin rapport till FN 1968. Vid socialdemokratiska partikongressen 1972 återfinns förslaget om vårdbidrag i programmet ”Kvinnans jämlikhet”. Så sent som 1974 fanns det
med i det socialdemokratiska kvinnoförbundets programskrift Familjen i framtiden –
en socialistisk familjepolitik.
Svängningen i frågan kom vid partikongressen i höstas då det socialdemokratiska
kvinnoförbundets ordförande Lisa Mattson
fick med sig en stor majoritet mot vårdbidraget. Majoriteten stödde i stället en kraftig
satsning på daghem.
I argumentationen mot vårdbidrag heter
det att det skulle konservera hemmafruinstitutionen och att iden är barnfientlig därför
att den utgår från att barn mår bäst av att
vårdas av en person i hemmet – särskilt de
första tre åren. Detta är ganska egendomligt, ty huvudsyftet med förslaget är ju att ge
föräldrarna större möjlighet att välja barntillsynsform genom att öka deras ekonomiska resurser.
De verkliga skälen till socialdemokraternas hätska inställning till vårdbidragen går
djupare. Det är i grund och botten en ideologisk fråga om hur vi ser på familjen och samhället.
Hegeland förordar en förkortning av små-
barnsföräldrarnas arbetsdag utanför hemmet i en första etapp till 6 timmar och rekommenderar ett rejält bidrag till föräldrarna för täckande av inkomstförlusten. Detta
bidrag skulle emellertid inte betraktas som
kompensation för utebliven förvärvsinkomst
utan som ersättning för den arbetsinsats
man i stället gör i hemmet för hemarbete
och barnomsorg. Därför anser han att det
·l
j
198
från beskattningssynpunkt skall läggas till
den reducerade förvärvsinkomsten och vara
ATP-grundande. Samtidigt måste man införa någon form av vårdbidrag eller ersättning till alla de föräldrar, som redan är hemma.
Som det är i dag drabbas småbarnsfamiljer som själva svarar för vården av sina barn
av tre stora orättvisor. De går miste om den
subvention på mellan 15 000 och 20 000 kronor per barn som kan tillfalla varje familj
med barn på kommunalt daghem, de går
miste om den inkomstökning som tillfaller
småbarnsfamiljer där båda föräldrarna arbetar utanför hemmet och de beskattas betydligt hårdare för den förvärvsarbetande förälderns inkomst än när båda föräldrarna ~ä?-
nar sammanlagt lika mycket.
Felet med familjepolitiken i dess nuvarande utformning är att den så litet slår vakt om
familjen och så mycket inriktas på att tillgodose produktionens behov. Idealet anses
vara att föräldrarna skall dela sin insats mellan arbete i hemmet och arbete utanför hemmet. Den formen premieras och andra former diskrimineras.
Marskalk Bresjnev
I början av maj i år utnämndes partisekreterare Bresjnev till marskalk. Ceremonien
förrättades av presidenten i Sovjetunionens
Högsta Sovjet Pogorny, till vars uppgifter så-
dant hör. Tredje mannen i det triumvirat,
som en gång på jämställdhetens grund övertog makten efter den avsatte Chrus~ov,
nämligen regeringschefen Kosygin, var inte
närvarande vid högtiden.
Saken har framställts som ett utslag av
personkult, och det är ,-iktigt att pressen i
Sovjetunionen överflödade av uttryck för
den kärlek, som folket hyser för marskalk
Bresjnev. Men man skall inte draga upp paralleller med Stalin och personkulten av honom. Stalin hade hunnit bli förvriden av de
devota hyllningar som han själv framtvingat.
Ingenting tyder på att Bresjnev reagerar
som han. För honom bör utnämningen, om
vilken han själv måste ha beslutat, närmast
ha varit en ordningsfråga, men en viktig så-
dan.
För några månader sedan dog marskalk
Gre~ko, överbefälhavare för Warszawapaktens styrkor. Han hade varit mera än så.
Han tillhörde Politbyrån som full medlem,
vilket gav honom en inflytelserik ställning
som ingen militär haft före honom – Vorosjilovs och andras medlemskap saknade betydelse. Gre~kos upphöjelse till Politbyrån innebar ett erkännande av armens särskilda
plats och förbindelse till partiet, samtidigt
som den bekräftade Bresjnevs sedan gammalt goda förhållande till militären.
Efter Gre~ko utnämndes överraskande en
civil till högste militär chef, nämligen Dmitrij
Ustinov, som visserligen samtidigt blev general. Han har varit rustningsminister och haft
ansvaret för utvecklingen av de sovjetiska
kärnvapnen och har dessutom länge varit
suppleant, numera ordinarie i Politbyrån.
Hans utnämning innebar alltså att man inte
behövde välja in någon yrkesofficer i Politbyrån; Ustinov, specialist på militära problem,
satt där redan. Men han är otvivelaktigt civil.
Att generalerna skulle ha visat entusiasm, då
de fick honom till chef, förefaller inte troligt. Man har rätt att räkna med att de tvärtom hyst farhågor för att Ustinov skulle driva
sina synpunkter ensidigt till förmån för de
tekniska vapnen på de konventionella vapnens bekostnad. Dessa farhågor har tills
vidare undanröjts genom att Bresjnev antagit en högre rang och också företräder
armen.
Gre~ko ansågs vara en konservativ general, och hans sätt att koncentrera pansar- och
mekaniserade divisioner längs gränserna till
Västtyskland tyder på att han, som man sagt,
förberedde det krig som slutade 1945. Ustinov och med honom många yngre officerare
är säkerligen angelägna att betona de taktiska kärnvapnens verkningar. Den nyblivne
———————————
marskalken Bresjnev behöver inte betecknas
som gammaldags om han fortfarande kommer att lägga vikt vid konventionella stridskrafter. Ty hur skall han använda dem? Ett
krig i Mellaneuropa kan ingen stå efter, ty
ännu är NATO inte så försvagat att ett så-
dant skulle vara riskfritt. Men tag det fall
som inträffar då marskalk Tito går bort och
då, som alla tror, ryska styrkor kommer att
bli ”tillkallade” för att skydda socialismen.
Det blir inte med kärnvapen, som de sovjetiska armeerna snabbt kommer att besätta Jugoslavien på väg till de av Moskva eftertraktade hamnarna vid Medelhavet, utan med
stridsvagnar.
Man skall inte föreställa sig att utnämningarna av Ustinov och sedan Bresjnev betyder
någon splittring. Snarare innebär de en
förstärkning av Politbyråns hittillsvarande
politik. Ty den oerhörda upprustning, som
pågår inom Sovjetunionen och för vilken Politbyrån ställt medel till förfogande, är koncentrerad mer till flottan och till kärnvapenutbyggnaden än till armen. Ustinovs utnämning visade att denna trend skulle fortsätta.
Bresjnevs utnämning visade att armen reagerat och behövt lugnas. Samtidigt har han
själv demonstrerat, att medel står till hans
förfogande att fortfarande tillämpa Bresjnevdoktrinen, som innebär att Sovjetunionen, oberoende av alla uttalanden i Helsingfors, när den så önskar kan ingripa i andra
länders inre förhållanden om det gäller att
bistå ett beträngt kommunistparti eller att,
som i Angola, hjälpa till med en kommunistledd revolution.
Då tystnar sången
En jobspost har enligt en tidningsnotis drabbat det socialdemokratiska partiet. Dess
etablerade så kallade kulturarbetare lär ha
vägrat att i samlad trupp ställa upp i valarbeteL För tre år sedan gjorde de så, och enligt
någon av de mera naiva avgjorde deras insats valet och räddade hr Palme.
199
Då, 1973, trädde skalderna fram, från
Karl Vennberg till Helga Henschen, och
vittnade i en av ädelpekoral fylld antologi
om sina socialistiska känslor. Då strängade
Monica Nielsen och andra sångerskor sina
gitarrer och sjöng Olof PaJmes lov. Då dansade Carl Adam Nycop tillsammans med
troende kulturpersonligheter framför en
triumfvagn. Men på den stod ingen guldkalv, inte ens en höna som värpte guldägg åt
dem, utan bara en ny liten utbildningsminister.
Nu hänger harporna tysta i träden. De radikala kulturarbetarna har upplevt ett och
annat. En målare, som råkat ha fast inkomst
som lärare, lär ha tvingats avböja ett stort arbete i en statlig nybyggnad eftersom hela
hans arvode skulle återbetalas i skatt. En annan, en författarinna med en inkomst som
alla författare ser fram emot i sina drömmar, förlorar hela denna och står ändå i
skuld till staten. En skådespelerska, själv en
av kämparna från 1973, har gripits av ·den
stränga polisen och hållits inspärrad i ett och
ett halvt dygn för att hon inte förstod sin
egen deklaration, något som många flera
kan råka ut för. En regissör har drivits i
landsflykt …
Partiet har vänt tummen nedåt för sina
kulturella medlemmar, som trots att de inte
ens är tvångsanslutna inte längre står högt i
kurs. De röda kulturbärarna av anno 1973
vill därför inte ställa upp till sina kamraters
försvar. I den mån de inte har sin försörjning i vad Ingmar Bergman kallat samhällets kloakutsläpp, alltså partiets förnämsta
organ Aftonbladet, skulle de ju kunna bli utsatta för den sedvanliga förföljelsen där. En
sådan heroism kan ingen begära av dem.
De kommer alltså att låta tystnaden breda
sig. Eller kanske slår de ifrån sig med samma
monumentala grovhet som generaldirektör
Gösta Ekman i Riksskatteverket gjorde i en
tidningsintervju om fallet Bergman. ”Jag
har ingen anledning att tro att det gått till så
som Ingmar Bergman påstår,” sade han.
200
Verkligen? Skulle det inte kunna finnas
ett uns av sanning i att Ingmar Bergman
känt sig illa behandlad, eller rent av att han
blev det? Eller tänk om han skulle ha rätt i
att någon skattepolis varit den som omedelbart underrättade Aftonbladet – naturligtvis mot hemlig betalning och naturligtvis i
avsikt att öppet deklarera den – om sensationen att Bergman gripits under för honom
förnedrande former? Ty nog greps han väl
ändå?
Men när generaldirektören-överheten
fastställt att ingenting av vikt hänt, kanske
de röda skalderna fattar mod och på nytt
börjar sjunga. I bur – eller kanske i ny tonart?

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner