Print Friendly

Dagens frågor; Dagrar och skuggor

Av Redaktionen | 31 december 1977


1977


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Dagens frågor
Dagrar och skuggor
Ernst Wigforss bortgång fick i massmedia all
den uppmärksamhet den förtjänade. TV 2
sände t o m hela begravningsakten – en observans, som tidigare endast kommit gestalter av betydligt högre officiell dignitet till
del. Men för socialdemokraterna var det naturligtvis angeläget att utnyttja tillfället att
göra en nostalgisk återblick på rörelsens historia, så mycket mer angeläget som den så
nyligen fallit från makten. Tydligen har
man ett starkt behov av att finna tröst och inspiration ur det förgångnas skuggvärld.
Dessutom blev det ju ett bra tillfalle för TV 2
att på ett osökt sätt få fram Olof Palme i bildrutan. Besynnerligt nog märkte man inte att
det ligger något av en olycksbådande symbolik för socialdemokraterna i attjust den från
makten fallne f d statsministern hade fått till
uppgift att vara officiant vid den siste store
socialdemokratens jordfästning.
På den socialdemokratiska sidan överbjöd
man varandra – med hrr Erlander och Palme i spetsen – i att hylla den store bortgångnes minne. Och visst förtjänade en så märklig man som Ernst Wigforss de vackra ord
som sades. Han var en stor politisk begåvning, en ideellt starkt inriktad människa och
beväpnad med en sällsynt, snart sagt sällsam
viljekraft och energi. Som människa hade
han många tilltalande drag; han var behaglig att ha att göra med genom sin personliga
koncilians och ofta fascinerande genom sitt
klara intellekt.
Bilden av Wigforss i ett historiskt perspektiv blir emellertid mera pregnant om man
gör klart för sig att han slående påminner
om en annan historisk gestalt med liknande
intellektuell och emotionell läggning, nämligen Maximilien de Robespierre. Även denne
var som privat person blygsam och sympatisk. Men liksom Wigforss tillhörde han kategorin doktrinära fanatiker, för vilka den av
honom själv uttryckta folkviljan var helig.
För Robespierre var medborgardygden ledstjärnan, för Wigforss den sociala och ekonomiska jämlikheten. Robespierre försvor sig i
allmänviljans tecken åt terrorn, det är sant.
Men man skall inte glömma att Wigforss i sina memoarer bekänt att han 1918 umgicks
med tankar på att revolutionärt våld kunde
bli nödvändigt och berättigat för att genomföra den allmänna rösträtten.
Ernst Wigforss gjorde förvisso en stor insats i den gamla socialdemokratiens beundransvärda sociala reformverk. Men en tung
slagskugga vilar ändå över hans politiska
gärning. Han initierade den extremt egalitä-
ra skattepolitik, som förstört skattemoralen i
vårt land och därmed mycket av förtroendet
för och lojaliteten mot statsmakten. Wigforss
uttalade med förmodligen omedveten cynism att människorna kommer att vänja sig
vid de höga skatterna. Men den stora majoriteten har inte gjort det utan betraktar dem
som socialt orättfärdiga. Här har Wigforss
politik lett till skador, som det kommer att taga decennier att bota.
Svensk opinionsbildning
Segrarna i Hanoi har kastat masken. Nordvietnams arbetarparti har celebrerat landets
återförening med att antaga namnet ”Vietnams kommunistiska parti”. Borta är varje
tal om ”den tredje kraften”, denna propagandachimär av oförvitliga demokrater nå-
gonstans i mitten, som under krigets slutskede bar fram det glada budskapet att man inte behövde vara kommunist för att hålla på
Hanoi och FNL. Förmodligen fanns det gott
om vietnameser som i sitt stilla sinne intog
denna tredje ståndpunkt. Men Sydvietnam
föll, och de behövde aldrig tas i bruk. De besparades det öde som drabbat deras föregångare i land efter land under kommunistisk färla: att efter att ha gjort sin tjänst förpassas till desillusion, glömska eller värre än
så.
Den rollen har i stället förbehållits själva
FNL, nyss ledstjärnan för så mycken överspänd idealistisk verklighetsflykt i västerlandets unga generation. År efter år fick vi höra
hur upproret i Sydvietnam visst inte var en
skapelse av Hanoi utan en helt spontan och
självständig folkresning. Men den ekvationen var besvärlig att få ihop. Nu har Hanoi
själv givit besked: i ledningen för det förenade Vietnam har det med erövrarens rätt besatt praktiskt taget hela garnityret, och den
ekonomiska politik som nu bebådas bär alla
spår av att vara tillrättalagd efter nordens
behov. Dit skall arbetskraft tvångsförflyttas
från södern, som i sin tur skall utvecklas till
ett försörjningsmässigt komplement till det
kommunistiska kärnlandet i norr. Mönstret
från Östeuropa är omisskänneligt.
Om allt detta har åtskilligt stått att läsa i internationell press, som blott behövt ösa ur
publiciteten kring den kommunistiska partikongressen i Hanoi för någon tid sedan.
Svenska massmedia har behandlat nyheterna med en förströddhet, som kontrasterar
bjärt mot den modiga uppslutningen i spalterna så länge kriget pågick. Återuppbyggnadens prosaiska problem och komplikationer tänder inte lika bekvämt som krigets
övergrepp.
Fenomenet är inte nytt. All nyhetsförmedling prioriterar det iögonenfallande och dramatiska. Men det räcker inte. Ju mer vi här i
landet sätter oss till doms över vad som händer ute i världen, dess starkare borde vi känna oss skyldiga att också intressera oss för
följderna av det som utlöste stundens upphetsning.
Hur ytligt det kan gå till i svensk opinionsbildning om världen illustreras som bäst av
fallet Spanien. Vad som händer där är ju nå-
got utomordentligt sensationellt. I åratal har
den svenska opinionen trakterats med skildringar, som pekade hän mot att den spanska
regimen med Francos död ohjälpligt skulle
störta samman under folkviljans tryck. I
55
värsta fall skulle vi få uppleva ett nytt inbördeskrig. I stället bevittnar vi det märkliga
skådespelet av ett samhälle som trots nära
fyrtio års politisk förlamning har vitalitet
nog att kunna reformera sig i lugna former,
låt vara att det går hårdare till än hos oss och
utgången ännu inte är given.
Men hur låter det i våra vanligaste massmedia? De alltjämt återkommande våldsyttringarna blåses upp, de demokratiska framstegen ignoreras eller bagatelliseras med
några mekaniska glåpord. Från Portugal har
rapporteringen samtidigt varit av helt annan
klass. Det var oss tidigare så okänt och likgiltigt att känslorna inte hann låsas. Men när
det gäller Spanien medger de konventionella attityderna från 30-talets inbördeskrig alltjämt inte ens ett någorlunda förutsättningslöst synsätt. Vad om kunde och borde bli en
åskådningslektion i demokratisk problematik blir bara några slappa fraser i marginalen, medan blickarna irrar kring på jakt efter tacksammare sensationer.
Miljonerna till Kuba
statsverkspropositionen bjöd i ett fall på en
otrevlig överraskning. Biståndsminister Ola
Ullsten begärde för nästa budgetår fortfarande 35 miljoner kr till Kuba. Dessutom
önskade han att stat makterna skall binda
sig för ytterligare 60 miljoner under de två
följande budgetåren. Moderata motionärer
har sagt sig vilja acceptera 35 miljoner i år;
det kan finnas löften som måste infrias, sä-
ger de. Däremot vill de inte nu göra några
åtaganden för framtiden.
De har naturligtvis alldeles rätt. Hr Palme
gav förmodligen löften om svenska skattemedel till sin vän hr Castro, men de kan inte
vara gällande hur länge som helst. I ett försök, som tydligen blivit framgångsrikt, att
skaffa sig fortsatt understöd gav den senare
själv ett löfte att han skulle börja draga trup- 56
per tillbaka från Angola. Meddelandet härom skedde genom hr Palme före fjolårets
riksdagsbehandling.
Utrikesminister Karin Söder lär i en intervju ha sagt, att så vitt hon visste hade trupper verkligen dragits tillbaka, och kvarvarande kubaner används bl a som lärare i Angola. Båda uppgifterna är riktiga. Kubanska
förband, som led oväntat stora förluster i
kriget, skickades hem, och även andra skäl
fanns säkert för att soldater fick återvända.
Men de ersattes av nya omgångar kubaner,
och vid 1976 års utgång hade Kuba fortfarande 12 000 man i Angola. Vad beträffar
deras verksamhet som lärare, kan endast
konstateras att det just är kubaner som är
militära instruktörer i Angola.
Det är barockt att Sverige, vid sidan av
Sovjetunionen, skall fortsätta att understödja det kubanska militära ingripandet i Afrika. Det är däremot helt följdriktigt att vpkarna i riksdagen motionerat om ett ökat så-
dant understöd. Ingen faller naturligtvis för
klagovisor om skolböcker som behövs eller
om skolor som måste stängas. Alla vet att
pengar som skänks för ett ändamål, gör det
möjligt att använda lika mycket för ett annat
ändamål. Detta är precis vad som sker med
den svenska hjälpen till Kuba – den är ett bidrag till Kubas fortsatta militära aggression i
Afrika.
Nordiskt samarbete
Den nordiska enhetstanken har för länge sedan övergivits såsom varande orealistisk.
Den har malts sönder av den grå verkligheten.
Under lång tid bekämpade de nordiska
länderna varandra, ibland med anmärkningsvärd brutalitet. Därefter gled de undan
för undan in i den era av samförstånd som
numera råder. Motgångar har likväl inte
saknats även på senare tid. Efter andra
världskriget misslyckades de stort upplagda
försöken att skapa ett nordiskt försvarsförbund, och några decennier senare gick strä-
vandena att utforma en gemensam nordisk
marknad, Nordek, samma öde till mötes.
Det var kännbara nederlag för det nordiska
samarbetet.
Men bakslagen kan på intet sätt undanskymma de på stabil grund vilande framgångar som kunnat noteras under efterkrigstiden. Här har Nordiska rådet kommit
att spela en avgörande roll. Rådet, som den
31 mars 1977 i Helsingfors inleder sin 25:e
session, är ett organ för samråd och
samarbete mellan de no”rdiska staternas riksdagar och regeringar och har initiativtagande, rådgivande och kontrollerande funktioner. Utrikespolitiska och säkerhetspolitiska
frågor är i princip undantagna från verksamheten. Rådets arbete har stundtals föranlett kritik, men denna är till stor del oberättigad. Genom att steg för steg söka sig fram
till jordnära samarbetsformer på många var
för sig kanske små områden har åtskilligt uträttats, låt vara på ett föga glamouröst sätt,
för att föra Nordens stater och folk närmare
varandra och underlätta deras inbördes relationer. Samtidigt har respekten för medlemsländernas speciella och olika utrikesoch handelspolitik vidmakthållits och rent av
fördjupats.
Även i fortsättningen bör Nordiska rådet
vara den axel kring vilken det nordiska samarbetet kretsar. Under Helsingforssessionen
lägger Ministerrådet fram viktiga förslag till
nya samarbetsprogram – inom arbetsmiljön, på social- och hälsovårdsområdet samt
på byggsektorn. Framdeles är det troligt att
miljö- och energifrågorna kommer att dominera mer än hittills.
Nordiska rådets värde ligger inte minst på
det kontaktskapande planet. Sessionerna
och även verksamheten i kommitteer och arbetsgrupper har gett politiker från alla partier rikliga tillfällen att dryfta gemensamma
problem och utbyta erfarenheter. Man skall
inte underskatta denna samvaros betydelse
för förståelsen över gränserna.
l den borgerliga regeringens regeringsdeklaration framhålls att det nordiska samarbetet skall vidareutvecklas. Beskedet var
välkommet, och de nya makthavarna har redan i handling visat att de menade allvar
med sin utfästelse. Därigenom dokumenterar de också en välgörande utrikespolitisk
realism. Sveriges förhållande till främmande
makter är gott och bör så förbli. Men skall
den ambitionen bära trovärdighetens prägel
är det angeläget att börja hos våra närmaste
grannar. Den aspekten har varit försummad
under senare år.
Svart mässa
Detomskrivna programmet Vår tids madonna, som skulle ha sänts på julafton men som
stoppades av ansvarige utgivaren Rune
Ruhnbro, sändes den 11 januari och visade
sig vara ett program av, som man kunde vänta, extremvänstertyp. Det innehöll vacker
sång av en kör, som sjöng att den hade ont
om pengar och som bestämt önskade att
andra, kallade ”de rika”, skulle ge sina pengar till u-länderna. Det innehöll en travesti på
julevangeliet, framförd av Olof Buckard.
Denne höll också en ”predikan” med ett
starkt angrepp mot två namngivna industrimän – inte längre, som alltid förr, någon
med namnet Wallenberg, utan sedan någon
tid och som på order ett par andra. Predikanten angrep också Svenska Dagbladetsjulinsamling: fattiga i Stockholm borde ha understöd hela året, men något extra till jul
borde de verkligen inte ha. Stilenligt slutade
denna predikan med utropet ”Bort med
evangeliet”!
Ärkebiskop Sundby inledde en efterföljande diskussion. Han hade med gillande
funnit att han deltagit i en gudsuänst. Han
57
använde verkligen ordet gudsuänst: sättet
att parodierajulevangeliet hade inte stött honom och en förvrängning av psalm 55
nämnde han inte. Predikan hade varit social
och inte så tam som vanliga prästers. Men
han opponerade mot kritik från predikstolen av enskilda namngivna personer.
Kring detta milda, nästan tama påpekande kom diskussionen i huvudsak att röra sig.
Olof Buckard förklarade frejdigt att hans
personangrepp inte varit ett angrepp på de
nämnda personerna: en subtil förvrängning
av fakta som bör ha uppskattats av lyssnande
vänsterkommunistiska dialektiker. Producenten av programmet, Per-Arne Axelsson,
som gjorde ett särdeles blekt intryck, försvarade sin omdömeslöshet med att ”helheten”
skulle blivit lidande om de värsta fadäserna
uteslutits. Detta gick inte ens i programledaren Åke Wilhelmsson.
Den som fällde det avgörande ordet var
hr Ruhnbro. Han förklarade att han inställt
programmet därför att det enligt hans mening inte motsvarade vad avtalet mellan staten och Sveriges Radio föreskriver. Två av
de närvarande, hrr Axelsson och Buckard,
såg ett ögonblick alldeles förvirrade ut. Skulle avtal gälla också för dem, och innebar inte
begreppet yttrandefrihet att de hade rätt att
säga och göra vad de ville i Sveriges Radio,
tex parodiera vad andra håller heligt eller
angripa människor som inte kunde försvara
sig? Hr Ruhnbro gjorde sedan praktiskt taget slut på diskussionen. Han lät undfalla sig
något om dålig smak. Ett för TV 2 så förö-
dande ämne som dess känsla för god eller
dålig smak kunde givetvis inte tillåtas.
Svart mässa har någon kallat föreställningen, trots den ärkebiskopliga välsignelsen.
Det är att överskatta programmet. Ett vänsterextremistiskt försök att infiltrera julens
kristna program med ett okristet, det var
vad det var. Men det var tillräckligt.
58
Det stora experimentet
Den l januari i år trädde den nya lagen om
anställdas medbestämmanderätt i kraft. l
vad gäller den offentliga sektorn bereder
den inte alltför stora svårigheter. En myndighets författningsenligt fastställda uppgifter kan nämligen inte påverkas av de anställda. De har – inom någorlunda precisa
gränser- rätt att förhandla om hur uppgifterna bäst skall lösas. Långt mera vanskligt
är detta stora samhällsexperiment beträffande den privatägda sektorn av arbetslivet.
Här är i princip fältet fritt för förhandlingar
om medbestämmanderätt beträffande företagens både externa och interna verksamhet. Gränserna för förhandlingsrätten, dvs i
realiteten beträffande beslutsfunktioner och
beslutsformer, skall avgöras genom avtal
mellan arbetsgivare och anställda. Härom
skall nu förhandlas parallellt med fastställande av årets löner.
Ur en synpunkt är det lägligt att förhandlingarna kommer just nu. Facket och de otaliga anställda, som direkt eller indirekt drages in i förhandlingarna, kommer att genom
de delvis nya f01·merna för insyn och kontakt att få en klarare bild av vad enskilt företagande betyder i fråga om risktagande och
ansvar. Stora delar av vår exportindustri liksom den hemmamarknadsindustri, som konkurrerar med importen, måste bokstavligt
talat slåss för livet på grund av den uteblivna
konjunkturvändningen och vårt alltför höga
kostnadsläge.
Det bör förhoppningsvis stämma till eftertanke bland de anställda att på än närmare
håll få se krisens – en av de värsta kriser
som Sverige gått igenom – återverkningar
på det egna företaget. Kanske kan det leda
till större realism beträffande lönekraven
och mindre självsäkra anspråk på att få bestämma, nämligen på en del håll, där medbestämmandelagen mindre upplevts om en
möjlighet till fördjupat samarbete och mera
som uttryck för en vilja till makt. Vi kanske
rentav i fortsättningen slipper höra talas om
”övervinster”.
Likaså kan man hoppas på större förståelse bland de anställda inom småföretagen för
de svåra villkor, under vilka småföretagarna
arbetar på grund av kattebelastning, enorma socialavgifter och Åmanlagarnas effekt.
Ett vanligt argument för medbestämmanderätten i dessa företag är att den anställde ofta ägnar hela stt liv åt företaget och att han
riskerar sitt arbete om företaget går omkull.
Mera sällan hör man talas om vad småföretagaren förlorar om företaget måste läggas
ned på grund av överdrivna löneanspråk i
förening med outhärdlig belastning av skatter och avgifter till det allmänna. Den anställde har kvar sin arbetsförmåga, sin utbildning och sina möjligheter att få nytt
jobb. Dröjer detta finns alltid AMS. Men fö-
retagaren har ofta definitivt förlorat sitt
grundkapital – och det innebär inte sällan
en mera slutgiltig katastrof. Var få nytt startkapital, när man gjort konkurs eller lämnat
ackord?

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner