Print Friendly

Dagens frågor; Borgerlig enighet

Av Redaktionen | 31 december 1984


1984


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Dagens frågor
Borgerlig enighet
Det är utmärkt att centerpartiet genom
Thorbjörn Fälldin och den nya skapelsen
centern genom dess ena talesman KDSIedaren Alf Svensson i uttalanden framhåller, att det inte har något emot en
moderat statsminister om väljarna genom valhandlingen uttalar sitt stöd för
detta.
Markeringen från centern är viktig i
flera hänseenden. Det första och kanske
väsentligaste är att Fälldin och Svensson
genom sina respektive uttalanden ger uttryck för att det är beredda att respektera demokratin. Väljarna .får faktiskt avgöra vem som skall leda nästa regering,
och avsikten är inte att väljarnas uppfattning skall försöka dribblas bort i slutna
rum.
Nästan lika väsentligt är att uttalandet
också måste ses som ett erkännande av
behovet av en borgerlig trepartiregering.
Uttalar man sig positivt om möjligheten
av en moderat statsminister, så ger man
därmed också uttryck för en positiv inställning till en borgerlig regering ledd av
moderaterna.
Markeringen måste kännas personligen tillfredsställande för Ulf Adelsohn.
Moderatledaren kan gå in i valkampanjen med en klarare känsla av sin egen roll
och de förhoppningar som är knutna till
honom och partiet.
Borgerlig enighet är lika väsentlig för
uppnåendet av en borgerlig valseger
1985 som det varit vid varje valtillfälle
under 70-talet.
Väljarna måste återigen få känna att
det finns ett trovärdigt borgerligt alternativ. Denna tilltro tog skada under de borgerliga regeringsåren med deras många
regeringskriser och långbänkar. Det är
uppenbart att ett av de argument som vi
kommer att få höra till leda under valrö-
relsen från socialdemokratisk sida är att
de borgerliga inte är regeringsdugliga.
De är splittrade, nu är de fyra och inte
bara tre. kommer det att heta. Det blir
ännu värre! Mittenpartierna kan ju inte
acceptera att domineras av moderaterna.
Det bästa sättet att möta dessa argument är om de borgerliga partierna på ett
tidigt stadium gör markeringar som visar
sammanhållning. Hit hör exempelvis det
som nu är på väg att ske: att statsministerfrågan förs ur stridslinjen. Hit hör
också att de borgerliga kan enas om ett
gemensamt förslag om hur fonderna
skall avvecklas. Fondfrågan har stor dignitet för väljarna och är därigenom ett
enande kitt mellan de borgerliga partierna. Välgörande vore också om de
borgerliga under det nu pågående riksdagsåret kunde intaga gemensamma
ståndpunkter i så många frågor som möjligt.
Väljarna måste kunna urskilja ett klart
borgerligt alternativ också i fråga om
skatter. offentlig sektor och de därmed
nära förknippade frihctsfrågorna.
Opinionssiffrorna visar att socialdemokratisk politik inte röner stor entusiasm trots draghjälp på den ekonomiska
fronten av den stora expansionen i amerikansk ekonomi. Utsikterna till en borgerlig valseger om ett år tycks hösten
1984 goda. Vad som nu krävs är att tilliten till det borgerliga alternativet stärks.
Den frågan ligger i hög grad i de borgerliga partiernas händer.
Fogdarna
I början av 70-talet stod det klart för de
flesta. att skattemoralen i Sverige var
undergrävd . Det ständigt stigande skattetrycket. som kändes både orimligt och
orättvist. var orsaken. Finansminister
Sträng ledde med kraftig hand utvecklingen i riktning mot Sverige som högskatteland . Nu vet vi hur snabbt det gått
utför. Verkningarna av den socialdemokratiska skattepolitiken framträder på
alla håll. Att man inte längre kan engagera en utländsk forskare till Sverige på
svenska beskattningsvillkor. är bara ett
exempel. Det verkar vara obetydligt.
men är det inte. Det är också ett exempel
på Sveriges isolering.
Att skattemoralen sjunkit är inte något
· att diskutera. Det är ett faktum . Vad ingen kunde förut se var att moralen skulle
sjunka också bland skatte- och kronofogdemyndigheternas personal. Det bör
mycket starkt understrykas . att detta
inte gäller alla. Men folk ser ju vad som
förekommer och drar slutsatser Öm myndigheterna generellt. Det är väl felaktigt.
men förklarligt. När chefen för en myndighet tillåter att medborgare i hemlighet
fotograferas eller avlyssnas. när man gör
husundersökningar utan ens misstankar
om brott. när anhållanden på lösa grunder sker – Bergmanaffären ~ir inte
glömd, vad skatteverket än tror – då
undergrävs moralen och förgiftas atmosfåren. JO har inte sagt riktigt så, därför
att han uttrycker sig mer juridiskt. men
hans kritik nyligen var mycket hård.
Ett exempel sådant som det att en
tjänsteman i hemlighet övervakar hur
många som vid en korvkiosk står och
äter sin korv eller sitter och äter sin korv
förefaller ju bara vara urlöjligt. Spanaren
447
kan försvara sig med att om lagen är så
tokig. att sittande eller stående korvätning påverkar försäljarens skattesituation. har han rätt att utöva sin kontrollverksamhet. Det må vara sant i fråga om
skattelagarna och tolkningen av dem.
Men hans slutsats för egen del är förnedrande både för honom själv och för hans
kamrater inom den myndighet. där de är
tjänstemän. Folk måste tro, och har rätt
att tro. att alla i den myndigheten har lika
dåligt omdöme som han.
Ett annat fall, som går långt utöver
dåligt omdöme. har nyligen låtit tala om
sig. Där rör det sig om anfrätt moral. En
tjänsteman inom skatteverket behandlades av en läkare på dennes privatmottagning. Han begagnade tillfället för att
beräkna läkarens inkomster och jämföra
med vad som kunde utforskas om hans
privatliv och angav honom som misstänkt för skattebrott. Ingrepp skedde
mot läkaren. En del av hans bohag togs i
beslag för att säkra eventuella skatteskulder. Att läkaren gjorde gällande, att
bland det beslagtagna fanns ägodelar
som tillhörde hans föräldrar, nonchalerades. Först efter domstolsbeslut i en
hovrätt tvingades myndigheten att återställa vad som tagits.
Fanns det verkligen ingen inom myndigheten som reagerade? Eller är angiveri och brutalitet numera något självklart, som gjort att myndigheterna själva
blivit avtrubbade? I så fall får de anställda finna sig i att bli lidande: ”fogdarna”
har blivit ett ord som uttrycker misstro
och förakt.
l
.l
448
Den kärnvapenfria zonen
Tanken på en nordisk kärnvapenfri zon
har börjat aktualiseras igen, inte oväntat
på sovjetiskt initiativ. Som bekant lades
den först fram av Finlands president
Kekkonen, och numera anses det ganska
allmänt att han gjorde det för att tillfredsställa ett önskemål från Sovjetunionen.
Det förkastades omedelbart bl a i Sverige, som ju inte har några kärnvapen och
som verkligen inte har något behov av
att träffa meningslösa avtal. Men den har
dykt upp igen, inte minst i vissa socialdemokratiska sammanhang. Fru MajBritt Theorin förefaller vara en entusiastisk anhängare av ett sådant avtal och
redan därav kan man dra slutsatser om
zonens värde.
Sovjetunionen vill ha en sådan zon
och vill ha den utvidg~d till Nordeuropa.
Detta framgår av den sovjetiske författaren Lev Voronkov, som nyligen publicerat en bok om frågan, vilken bok uppenbarligen är godkänd i Kreml. Dels är
boken riktad mot Sverige, som angrips
på ett högst ovänligt sätt. En nordisk
kärnvapenfri zon skulle göra slut på spekulationerna om den svenska ovilligheten att förbjuda främmande staters kärnvapen på svenskt territorium. Denna
”ovillighet” har Voronkov konstruerat
på egen hand – inget av de demokratiska
svenska partierna i Sveriges riksdag har
visat en sådan ovillighet. På den punkten
är tvärtom regering och opposition eniga. Vilka utländska kärnvapen som
vänsterpartiet kommunisterna eventuellt, högst eventuellt, skulle kunna tänka
sig placerade i Sverige behöver inte diskuteras här.
Vidare är Voronkovs bok ny så tillvida, som den talar om Nordeuropa och
därmed menar Östersjöländerna. Sverige skulle alltså ingå i ett utrikespolitiskt
samarbete med dessa och ge upp sin utrikespolitiska doktrin om alliansfrihet i
fred syftande till neutralitet i krig. Eftersom till Östersjöländerna hör både Västtyskland och Danmark, vilka båda ingår i
NATO och alltså i detta sammanhang
inte kan komma ifråga, är det med Sovjetunionen och dess satellitstater som
Sverige skulle förena sig. Det nordiska
samarbete, som Sverige sätter så stort
värde på och som håller trots att både
Norge och Danmark tillhör NATO, skulle vi väl därmed tvingas ge upp.
På en punkt är Voronkovs bok klargörande. Den kärnvapenfria zonen skulle inte omfatta Östersjöstaten Sovjetunionen. Sovjet skulle inte binda sig för att
avveckla sina kärnvapen vare sig i norr
på Kolahalvön eller längs Östersjökusten. Omfattningen av de åtgärder, som
Sovjetunionen möjligen skulle gå med
på, ”måste vara avhängig av möjligheten
till ett kärnvapenangrepp mot Sovjet
från områden som gränsar till Nordeuropa.
Förslaget går med andra ord ut på att
Sverige skulle ge upp sin alliansfria politik och ingå i en allians med vissa av
Warszawapaktens stater under kontroll
av Sovjetunionen, utan att därifrån få
några som helst utfästelser om minskad
kärnvapenkoncentration kring Sverige
eller uppe i norr kring Finland och
Norge. Nästa steg skulle därmed säkerligen bli krav på att Sverige också formellt
anslöt sig till Warszawapakten.
Detta är en framtidsutsikt, som anhängarna av en nordisk kärnvapenfri zon
bör ha i tankarna, då de pläderar för den.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner